Jag skrev ett inlägg om uttrycket män som slår kvinnor, och hur jag har väldigt svårt att förstå varför folk (läs: somliga män) ser det som en förolämpning. Och så går det som det brukar, att det blir en kamp om siffror. Är det flest kvinnor som blir slagna? Flest män? För varenda gång jag skriver något i närheten av kvinnor som utsätts för våld av närstående män (vilket jag knappt hade gjort den här gången) så kommer det folk som menar att det är lika många män som blir utsatta för våld av närstående kvinnor. Och så är det. Beroende på hur man definierar våld. Tar man exempelvis knuffar med i beräkningen så höjs procenten utsatta män betydligt. Men det är fortfarande fler kvinnor som blir slagna än vad det är män som blir slagna.
Att överhuvudtaget tvinga fram den diskussionen konstant blir till ett problem i sig, för det finns betydande könsspecifika aspekter av det våld som män utsätts för. Att upprepa att det i allmänhet inte gör lika stor skada som det våld kvinnor utsätts för, eller att det är fler kvinnor som de facto blir slagna – vilket blir resultatet varje gång debatten ramlar in på siffror och polariseras – insinuerar att våldet mot männen inte skulle vara lika allvarligt och så är det förstås inte. Vi måste kunna föra diskussionen bortom siffrorna. De könsspecifika skillnaderna ligger nämligen inte i siffrorna utan i den sociala kontexten. I går tittade jag på The Big Wedding (ett hyggligt tidsfördriv om man lyckas stänga av analyshjärnan ett tag). Titta på trailern här nedan och gör det klassiska byta-kön-på-karaktärerna-tricket medan ni tittar.
Där har ni anledningen till varför man borde tala om partnervåld mot kvinnor och partnervåld mot män som skilda företeelser. För många tycks haka upp sig på att man inte ska tala om ”mäns våld mot kvinnor” som något specifikt, men det har den klara fördelen att man också kan tala om kvinnors våld mot män som något specifikt – och det är specifikt. Till exempel är det socialt accepterat för en kvinna att dunka till sin man. Det höjer rent av hennes status som självständig och modern. Det är humor. Han förtjänar det. Skulden ligger alltid hos mannen. Detta kan sedan visas helt utan att det problematiseras. Det är underhållning.
I praktiken betyder det att den man som på riktigt blir slagen av sin fru möter en kultur av skuldbeläggning av män som får stryk och acceptans av våldet. Och grejen är att det inte har någon som helst betydelse hur många män som har det så. En är för många. Tröskeln att anmäla är betydligt högre för män och finns det barn med i bilden blir det ännu svårare med tanke på att mammor många gånger fortfarande ses som den ultimata föräldern. Talar man med kompisarna finns det många som får höra att man borde ”man up”, eller att det säkert inte är så farligt. Det är problem som en slagen kvinna väldigt sällan skulle stöta på. Den sociala acceptansen mot mäns våld mot kvinnor är väldigt liten och skyddsnätet betydligt mer välutvecklat.
Så jag skulle önska att det gick att tala om mäns våld mot kvinnor och män som slår kvinnor, så att man också kan få tala om kvinnors våld mot män och kvinnor som slår män. Jag tror nämligen att alla de män som blir slagna av kvinnor i sin närhet behöver det, att det lyfts fram som ett specifikt problem, som något som är allvarligt fel och där den som blir slagen aldrig, aldrig bär skuld. Då måste de diskussioner om slagna kvinnor som finns få förekomma fria från ”men männen då?”, och diskussioner om partnervåld (dit också våld inom homosexuella relationer hör) måste föras bortom statistiken. Ja, och så behövs det fler och bättre diskussioner om kvinnors våld mot män.
Hit och dit och tillbaka igen 
Bra skrivet, och trailern är ju talande. I filmbranschen är mans våld mot kvinna ett sätt att framställa mannen som den värsta sortens usling, medan kvinnas våld mot man är slapstick.
Den så omtalade nya svenska rapporten om partnervåld avslutades så här:
Tack för ett nyanserat inlägg Charlotte. Jag har inte så mycket tid att delta i diskussionen själv just nu, men en kort notis bara:
Redan nu är ju många skattefinansierade genuskarriärer uppbyggda på att minska ‘mäns våld mot kvinnor’ genom att ‘dekonstruera maskuliniteten’, tack vare bl.a. Sabuni-miljarden. (T.ex. MFJ). Jag tror de är helt ute och cyklar, för det anses ju inte ett dugg maskulint att slå kvinnor, i några kretsar. Möjligen ses det som något nödvändigt ont i vissa hederskulturer.
Och även forskaren Ulf citerar menar att man borde vara försiktig med att vidta förebyggande åtgärder innan man funnit rotorsakerna. Jag har inte läst hennes rapport, eftersom jag inte lyckdes hitta den på Universitetets hemsida, men låt mig gissa att partnervåld enligt henne INTE beror på maskulinitet?
Jag kan hålla med om att uttrycket ”män som slår kvinnor” är tydligt och icke-generaliserande. Det lilla ordet ”som” gör hela skillnaden.
Bra inlägg men bidrar inte uppdelningen av orden även till själva uppdelningen av fenomenet?
I nästa inlägg skriver du om skillnader i våldet och att män oftare än kvinnor även själva slår sin partner. Så skillnader finns i hur våldet ser ut generellt men varje händelse är specifik och genom uppdelningen av ord skiljer man även mellan de olika fallen. Varför inte prata om partnervåld som en enskild företeelse och på det sättet visa att även om det är en man som får slaget så är det lika illa?
Eftersom det är känt från tidigare undersökningar att våldet kan delas upp i olika kategorier som inte är direkt könsrelaterade utan mer handlar om grad och typ av våld, så vore en sådan bas en betydligt bättre utgångspunkt än en huvudsakligen baserad på könsroller.
Jag är en gift man på 42 år med 2 utflugna barn, en son och en dotter som båda pluggar på annan ort. Min hustru är 37 år. Vi har alltid haft ett jämlikt förhållande, men när barnen flyttade ut blev hon som förbytt. På soffbordet i TV-rummet stod det ett par odiskade tallrikar, bestick och glas. Hon drog mig i håret och svor och skrek om vad jag menade med att låta det stå kvar odiskat. Jag sa att det är väl lika mycket hon som släpat fram grejer som stått kvar odiskade, och att det är lika mycket hennes ansvar. Då blev hon svart i ögonen och örfilade mig hårt. Jag är INTE fostrad med “att man inte får slå tjejer”, och jag tycker det är helt rätt att slå tillbaka, oavsett kön. Men när hon örfilade mig gång på gång blev jag rädd för henne, jag vågade inte resa en hand mot henne, jag blev helt paralyserad av rädsla. Jag är själv förvånad, trodde aldrig att jag skulle va rädd för en kvinna, hon är fysiskt mindre än mig. Men förutom örfilarna så är det något med hennes aggressiva blick och röst, hela hennes aggressiva kroppsspråk är skräckinjagande. Efter den gången så är det jag som sköter all disk och städning. När hon varit missnöjd med mig på nåt sätt har jag fått ta emot mycket stryk, örfilarna är det vanligaste, men det har även blivit knytnävsslag som gett blåmärken. Hon har knäat och sparkat mig med ett spräckt revben som följd, när jag tappar luften och faller till golvet har hon satt sig på mig och fortsatt slå. Hon vet hur rädd jag är för henne. En gång sparkade hon mig på pungen så hårt att jag låg ner i över en halvtimme. Förutom det fysiska så hånar hon mig och säger att jag är ett värdelöst kräk och saker som att “Det gör dig gott!” När jag förklarat för henne hur ont jag har av hennes fysiska och psykiska misshandel så skrattar hon åt mig. Jag har försökt lämna henne men hon har tagit ifrån mig plånbok, pengar, mobiltelefon, bilnyckel. Jag kan inte ta mig ur det här. Hjälp mig!
Ingen får slå dig. Ingen. Har du ingen du känner och litar på som du kan tala med? Ibland hjälper det att få tala ut och erkänna öppet för sig själv och någon annan om hur man har det. Man blir starkare och kanske orkar ta sig ur. Jag hoppas också att någon från Genusdebatten (där du visst skrivit samma sak) kan ge dig det stöd du behöver.
Och kom i håg att det är hon som gör fel, inte du!
Jag är övertygad att storyn om den här mannen som åker på hejdlöst med stryk av sin fru och är livrädd för henne, är påhittad.
Jag har sett storyn dyka upp ett flertal gånger på flera ställen på Internet, storyn är i grunden densamma, MEN det är detaljer som skiljer sig i de olika versionerna. I nån version låser hans fru in honom i källaren för att han inte ska rymma. I en annan version säger frun: ”Jag önskar vi hade en källare, då skulle jag låsa in dig där!” Hur ska han/hon ha det? Har de källare eller inte? I någon version har den förtryckande frun haft en lesbisk älskarinna, typ manshatande radikalfeminist, och mannen har fått slava åt dem båda.
I en annan version har hon haft en manlig älskare där äkta mannen fått slava åt dem båda, legat naken på golvet fastbunden till händer och fötter och fått titta på när de har sex. I någon version har hon tvingat honom tatuera Feminist-symbolen på flera ställen på kroppen, bl.a. på ryggen och skinkorna, men om hon har piskat honom så hårt och mycket så borde tatueringarna blivit förstörda av ärren, antar jag. Jag vet inte mycket om tatueringar, men…
Datumen när de olika versionerna utspelar sig säger också emot varann.
Därmed inte sagt att det inte finns män som är totalkuvade av sina kvinnor.
Men när det gäller den här storyn tyder de många olika versionerna på att det är uppdiktat. Jag tror det handlar om en man eller kvinna som skrivit av sig sina sexuella fantasier.
Vad tror ni du Charlotte? Vad tror ni andra?
/Per
Jag tillåter den här kommentaren eftersom det är ett så pass gammalt inlägg.
Jag såg också att liknande kommentarer som den du talar om florerar på andra forum och min första tanke var densamma – att det är uppdiktat. Men jag tar hellre chansen att tillåta en uppdiktad kommentar än att refusera ett ärligt rop på hjälp.
Tack för ditt tillmötesgående svar Charlotte!
När vi ändå är inne på ämnet, så tänker jag på journalisten Malin Wollin.
Hon är FIXERAD vid kvinnor som har makt över män! I sin artikel ”Självklart kan en hel karl få stryk” så ger hon sken av att vilja belysa problemet med kuvade män, men DET ÄR INTE DET HON ÄR UTE EFTER! Hon vältrar sig i att det finns maktlösa män, det är DET hon vill framhålla! Hon skryter t.o.m. att hon redan i lågstadiet gav en kille stryk så att han började gråta och skvallrade för läraren. Hon beskriver vilken patetisk mes han var enligt henne! Tänk om HON SJÄLV hade fått stryk av en kille, och börjat lipa och skvallra. Det hade hon hållit tyst om.
http://www.aftonbladet.se/wendela/kronikorer/malinwollin/article15551499.ab
Malin Wollin intervjuar vid ett annat tillfälle karriärskvinnan Elaine Eksvärd.
”Elaine Eksvärd pratar pengar och makt med Malin | Avsnitt 6”
I säsongsavslutningen av Malin Wollins Familjeliv diskuterar retorikexperten Elaine Eksvärd och Malin de tunga ämnena jobb och pengar. Elaine ger Malin verktyg för att utöva härskartekniker i sitt förhållande. Elaine Eksvärd beskriver sin familj som ett Matriarkat. Alltså de två sitter där och pratar om män som om vi vore hundar som de kan dressera!
Alltså hon är ju en VIDRIG KVINNA den där Malin! Likaså Elaine Eksvärd. De måste ha ett enormt mindervärdeskomplex!
Annat är det med dig bäste Charlotte! Du strävar efter jämställdhet och du gottar dig definitivt inte åt det faktum att det finns män som får stryk av kvinnor.
Jag hedrar dig för dina skriverier Charlotte, beundrar dig stort! Hatten av för såna människor som dig!
MVH Per
Fast Wollin beskriver ju sin reaktion med påpekandet att det var så hon tänkte när hon var 10 år, och sedan beklagar hon att detta barnsliga synsätt lever kvar hos de vuxna människor som borde hjälpa män som blir slagna. Jag har väldigt svårt att tolka det som att hon tycker att det var en acceptabel åsikt.
Det program du hänvisar till har jag inte sett och kan därför inte kommentera det.