Om sommarmat och att betala för sina synder

Sommaren är kanske inte direkt den tid då man äter allra nyttigast. Om vi säger så. Sommaren gick i matorgiernas tecken och nu när jag för första gången på några månader måste ha riktiga kläder på mig (istället för den svarta, sketna bomullsklänningen som har tjänat som anständighetens förkämpe kombinerat med handduk och torktrasa hela sommaren) känns det att jag inte direkt är samma form som innan sommaren. Eller. Samma form kanske. Men bredare. Definitivt bredare.

Och så läste jag på den fantastiska Baksidan om att jag inte är den enda. Inte för att jag egentligen trott att jag var den enda, men när man står där och försöker knäppa de helvetes byxorna som satt perfekt för några månader sedan och som nu endast med våld går att få på så känns det ibland så. Som att man är den enda fläskgrisen som inte klarar av att hålla sommarkilona borta.

För det är också så att de där extra kilona egentligen inte utseendemässigt stör mig speciellt. Jag kommer inte att köpa kort på gymmet, anmäla mig till core-mega-burn-fitt-rumpa-gympa eller hoppa på någon diet bara för det. Så snart jag återgår till att äta regelbundet och inte bara tårta så försvinner de där kilona. Det brukar vara ungefär lagom till jul, då jag sedan äter upp dem igen, för att bli av med dem till maj och sedan äta upp mig under sommaren. Mitt eget lilla viktkretslopp som håller mig konstant en bit bort från att göra mig av med alla graviditetskilon – med lika delar syndande och botande men helt fritt från dieter, bantning och hets. Jag tror nämligen att så länge jag känner mig hyggligt nöjd med den jag är, så är dieter bantning och hets betydligt farligare för min hälsa än extrakilon.

Egentligen var det nog bara det jag ville säga. Att jag har gått upp i vikt under sommaren och att jag inte tänker få panik för det. Och att det faktum att det är så svårt att skriva ett sånt här inlägg eftersom det inte innehåller något ”jag misslyckades med ätandet under sommaren och nu är jag så jävla go och pepp och hej och hå till gymmet, häng med alla BRUDAR” gör att det känns viktigt att säga. Det innehåller inget ”jag vet att jag gjorde fel men jag ska tvinga mig tillbaka”. För jag misslyckades inte med ätandet. Jag åt precis allt jag ville och det var väldigt lyckat. Och jag avskyr gym och gympa i alla format med precis samma passion som när jag i fyran vägrade göra cirkelträningen. Och jag tänker inte ha dåligt samvete för det.

Så där. Ett sånt inlägg som jag själv hade behövt läsa för 10 år sedan när jag levde i en konstant känsla av misslyckande med allt som rörde mat och träning. Så där. Misslyckande är en känsla. Inte ett universellt faktum.

20130822-110023.jpg

18 tankar om “Om sommarmat och att betala för sina synder

  1. Alltså, om du ser så där ut nu, har du ju definitivt inget att skämmas eller må dåligt för (vilket du ju inte heller gör, så allt är ju i sin ordning). Glad och välmående ser du ut att vara. Men ändå uppfriskande att läsa ett sådant inlägg, så tack för det! Och här måste jag ju slå ett slag för alla fenomenala klänningar, om man inte väljer åtsittande fodral slipper man problemet med knappar som inte går att knäppa eller obekväma byxlinningar om man råkat gå upp några kilo.

    • Ja alltså. Mitt BMI är 29.4. Det är en god bit över ”övervikt” och nästan vid ”fetma” (som börjar vid BMI 30). Glad och välmående är jag ändå.

      Och man ska absolut välja kläder efter kroppsform, inte kroppsform efter kläder! 🙂

    • Jag tror inte att du menar att feta ska skämmas och må dåligt heller, men det skulle inte vara helt förmätet att tolka din kommentar så. Tänk vad bra det skulle vara om det aldrig nånsin antyddes att någon ska behöva skämmas eller må dåligt av sitt utseende, oavsett vikt, kroppsform, rakning/icke rakning, smink/icke smink osv. Så otroligt mycket lättare det skulle bli att leva för väldigt många människor.

  2. Fast du är ju skitsnygg, alltid!

    Jag har inte ens min graviditet att skylla på, utan enbart min snåltand, jag vägde nog mindre när jag kom hem från BB i mitten av juni än jag gör nu. Och jag har också njutit, å, så jag har bakat och njutit. Jag har dock svårt att återgå till hälsosammare vanor eftersom både Caj och jag är hemma och jag fortsättningsvis älskar att baka och äta, men nog ger det väl sig så småningom. Det som stör mest är att kläderna inte sitter som de ska. Det är irriterande.

  3. Mitt nya motto efter förra årets sjukdomstid är: ät gott, må bra och köp nya kläder om de gamla blir för små! Man vet ju inte hur länge man lever så det är bäst att njuta av det man kan medan man fortfarande kan njuta. 🙂 Förresten så finns det ju en hel del fördelar med att inte vara spinkig också, nära och kära får mer att älska och en mjukare famn att krypa upp i och man får mindre träsmak av hårda stolar på grund av den extra vaddering man har på rumpan, kan det bli bättre än så? 😜 ❤

  4. Jag gilla rubriken men jag gilla inlägget ännu mer. Det är bättre att vara snäll med sig själv. Och att man vet hurdan man är. Att hata gym är en mänslig rättighet. Resonerar som du: det finns så mycket roligare saker att göra.
    Själv gillar jag att promenera och filosofera samtidigt. Lite frånvarande är jag nog då men jag tycker om det.

  5. Vilket bra inlägg! Tack för det!
    Jag städade undan vågen här då vi skulle ta försäljningsfoton av lägeheten, och nu får den nog inte flytta in igen. Men jag har gett mig f*n på att träna regelbundet i höst, jag vet ju att det får mig att må bra. Och så visste jag inte vad jag skulle svara då fyraåringen undrar varför jag aldrig springer ikapp med honom. ”Jag orkar inte” är inget bra svar… Nu är han min ivrigaste påhejare och mycket stolt varje gång jag varit ute på länk.

    • Precis! Jag vill inte säga till barnen att jag inte orkar något för att jag inte har den fysiska styrkan att leka med mina barn. Så ska det inte vara! Och heja dig som är ute på länk!

  6. Innan min kropp gick bananas (hej fibromyalgi!) efter min första graviditet kändes det som jag var den enda som alltid gick ner en gäng kilo varje sommar. Förstår fortfarande inte varför. Numera spelar det ingen roll hur jag gör, jag går inte ner ändå – men alla värden är bra och jag är stark på ett lågmält sätt. Och jag hoppas att jag om ett år är mycket starkare, så stark och smärtfri att jag orkar åka på festival i tio dagar och dansa!

    Måste också säga hej. Har läst dig ett bra tag men är första gången jag kommenterar. Tack för en makalös blogg!

    • Kroppen är förunderlig! En del har jättelätt att gå ner, andra inte. Men styrkan att göra vad jag vill, den vill jag ha! Hoppas verkligen att du får festivaldansa i 10 dagar! Yee!

  7. Ja! Allt det här tjafsandet om dieter och vikt gör mig störd. Skönt med en sansad röst: ”Jag åt precis allt jag ville och det var väldigt lyckat.” Precis så.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s