Arkiv | augusti 2013

Familjen genom historien – ett projekt

Jag har haft den stora lyckan att komma med i docent Anu Lahtinens projekt På jakt efter familjen – familjeband och kön i Norden 1450 till 2000. Det är ett samarbetsprojekt med flera doktorander, docenter och professorer som genom sin egen forskning bidrar till att skapa ny kunskap om hur familjen och könsrollerna utvecklats i Norden från medeltiden till vår tid. Själv kommer jag att skriva om det juridiska och ekonomiska spelrummet för gifta medeltida kvinnor och män, med utgångspunkt i att lagen föreskrev att maken skulle vara hustruns målsman. Projektet kommer att pågå till år 2015 och presenteras bland annat på projektets egen blogg.

Ett av målen med projektet är att så att säga faktagranska myterna kring familjen. Som att det där med att nyfamiljer på något vis skulle vara ett modernt fenomen till exempel, vilket inte stämmer. Nyfamiljerna skapas förvisso i högre grad av skilsmässa än av en partners död nuförtiden, men effekten på familjen var ungefär densamma: familjen bestod av barn från flera äktenskap, av jämkning och kompromisser och ålderskillnader och åsiktsskillnader då som nu. Det ska bli riktigt spännande att se vad det här projektet leder till!

Strukturer, kollektiv skuld och att skylla ifrån sig

Det behövs inte mer än ett par timmar framför datorn förrän jag ska komma ur min rosaskimrande bor-på-landet-i-drömhuset-neuros och tillbaka till den bistra verkligheten. Eller. Alltså. Världen utanför.

Det handlar återigen om strukturer och om kollektiv skuld och hur helvetes svårt somliga verkar ha med att förstå hur dessa två saker är och inte är kopplade till varandra. Vi alla i samhället återskapar alla strukturer vi inte aktivt motarbetar. Det betyder inte att vi alla i samhället nödvändigtvis bär en kollektiv skuld för saker som går åt helvete, men det betyder att vi alla kan göra något åt det. Ok? Ok. Så två saker till.

För det första måste folk sluta försöka skylla ifrån sig hela tiden. På Twitter finns exempelvis hashtagen #fuckcispeople (cis är en person vars biologiska och juridiska kön överensstämmer med könsidentiteten) där folk skriver olika saker som oförstående cismänniskor förorsakat personer som helt enkelt inte passar in i vår snäva binära könsuppdelning. Ett av tweeten var något i stil med att cispeople hade drivit någons lillebror till självmord. På en sådan tweet reagerar alltför många med att bli upprörda över att någon liksom skulle tro att det var deras fel att den där lillebrorn begick självmord. Och jag vill inte vara jävlig och säga att känslor skulle vara fel eller så, men om det första folk tänker när de läser en sådan tweet är att det minsann inte var deras fel och hur kan någon komma och påstå det, så har man en lång väg att vandra till grundläggande förståelse för sin egen plats i strukturerna. Jag är cis. Det var inte mitt fel att lillebror begick självmord. Men kanske lillebrors stora utanförskap, lillebrors drastiska lösning på sin förtvivlan, hade kunnat undvikas om folk som mig i lillebrors närhet hade sett att de är med och upprätthåller strukturen som kväver personer som lillebror – som driver dem in i döden. Varje gång man skrattar åt ett homoskämt, varje gång någon kallar en annan bög för att han rör sig på ett visst sätt, eller säger att en transperson är äcklig, eller talar om manhaftiga kvinnor eller reagerar på självmord med att två sina händer puffar vi folk som inte är bekväma i sig själva lite närmare kanten. Det samma gäller andra sorters könsförtryck och rasism också. Sluta säga att det inte är ditt fel, och se hur du kan dra ditt strå till stacken istället.

Ok. Vi tar ett exempel till. Män som våldtar kvinnor. Så får man inte skriva utan att få en hög med män som skriker om att det faktiskt inte är alla män som våldtar efter sig. Och nej. Det är inte alla män som våldtar. I meningen ”män som våldtar kvinnor” står det heller inget om att alla män skulle vara skyldiga. Men för varje våldtäktsoffer som får frågan vad hon hade på sig, om hon var full, varför hon gick ensam genom parken, varför hon började tala med en okänd man så gör vi alla män till potentiella våldtäktsmän eftersom ansvaret för det skedda läggs på offret. Så istället för att rasa över att män skulle få någon sorts kollektiv skuld och ifrågasätta offren borde fler män se hur deras eget beteende, deras jargong, deras skämt i bekantskapskretsen påverkar de riktiga våldtäktsmännens syn på sina gärningar, berättigar dem, normaliserar (den bästa texten om det finns för övrigt här).

För det andra är det så jävla typiskt att det är folk i privilegierade positioner som ständigt ifrågasätter strukturers (i forskning väl belagda) existens. Och med privilegierade menar jag inte att de har 250 kvm på Söder, utan att de aldrig har behövt fundera över sådana här saker. De har aldrig behövt berätta för pappan som hatar bögar att de själva är homosexuella. De blir inte stoppade av vakterna och utfrågade för att de ser ut som ”potentiella brottslingar”, gång på gång. De har aldrig sett lillebrors förtvivlan, hört samtalen han får sena kvällar om vilket äckel han är, aldrig sett de anonyma meddelandena om att han borde dö, aldrig hållit honom i handen och försökt trösta och säga att han visst är bra som han är och att han ska skita i alla andra. Aldrig fått meddelandet om att lillebror gett upp. Att de andra vunnit. Inte heller har de fått hem sina gråtande dotter med trasiga kläder och trasigt underliv och på riktigt förstått hur den där enda mannen som våldtog hade kunnat stoppas av dem som inte gjorde det och hur den enda som inte bär skuld nu står trasig framför dem och undrar vad hon gjort för fel. De har aldrig gått emot strukturerna och då är det enkelt att skylla ifrån sig och mena att det inte finns några förtryckande strukturer. För strukturerna fungerar så. Följer man normerna behöver man inte känna av en enda problematisk struktur i hela sitt liv. Men det betyder inte att de inte finns. Det betyder bara att man är privilegierad.

 

Den rosenskimrande bloggen

Ibland känns det som att jag inte vet riktigt vad jag skriva för att det inte ska låta som oförblommerat skryt. Inte för att jag är emot att skryta, men lite finess får det ju gärna vara med skrytet. Men grejen är den här, att fast att jag med ömmande muskler, blåsor på händerna och en rygg så stel att min gamla mormor skulle ha framstått som gymnast i jämförelse kraschar i säng varje kväll och fast att jag tamefan inte hittar nånting jag letar efter i detta hus, så har allt hittills gått över förväntan.

Barnen har blivit vänner med grannungarna som är i samma ålder och jättetrevliga och har superschyssta föräldrar. Skolstarten har funkat fint och Vilho trivs både i skolan och med alla sina nya vänner. Dagisåterstarten har också funkat fint och redan första dagen ville Tilda att jag lämnade henne en heldag. Alla de närmaste grannarna har varit över med någon liten ätbar gåva (hemlagad saft, egenodlade grönsaker…) och på riktigt verkat glada över att vi flyttat in. Det har varit fler av våra vänner på besök här de första veckorna än under de första åren på förra stället. Vi har bakat, saftat, syltat, ätit finmiddag i stora salen med tända ljus och vacker bordsduk. Katterna är lyckligare än vad de någonsin varit. Till och med rosorna som jag planterade direkt eftersom jag levt många år i trädgård som inte hade en enda hörna med full sol och rosförutsättningar har nu gett sig på att fkn blomma om! BLOMMA OM! Trädgården badar i ett sorts skirt lantljus och små puffar av rosendoft följer en. Över fälten blir solnedgången spektakulär och nattstjärnorna miljontals och tystnaden när barnen somnat är som jävla silke.

Jo. Vi har mycket att göra. Jo. Taket på lillstugan läcker och vi har inga pengar till att fixa det. Jo. Duschen är konstruktivt byggd i en låda av spånskivor och måste göras om. Och jo. Det är skitigt och lådor och kaos. Men det gör inget. Inget alls. För här finns ändå bara rosenskimrande blåögd lycka och guldkanter.

PS: Den som nu kände att ”härrimingud vad jag skulle vilja fixa det där taket på lillstugan utan att få betalt i mer än kärlek (platonsk, men jag kan höra med min man om det är en dealbreaker), cupcakes och vin” kan höra av sig!

20130819-105031.jpg

Hunden

Ni vet när man står och pratar med de nya grannarna och berättar om hur viktigt det är att han får röra på sig, springa, busa och sånt, för att han blir så hispig om kvällarna annars. Och de tror att man pratar om deras hund när man egentligen pratar om sin man. En sån kväll.

Kvotering, meritokrati och värden

Efter Ivar Arpis ledare i går om kvotering har Per Köhler ganska effektivt plockat isär hans argument, som alltså fullkomligt saknar backning från den studie han hänvisar till. Läsvärt är det! Och det här med kvotering är svårt. Själv är jag jätteglad över att jag kommit till den punkt jag befinner mig utan att ha blivit kvoterad och jag kan inte se att kvotering egentligen är lösningen på jämställdhetsproblemen – åtminstone inte så länge vi enbart talar om att kvotera in kvinnor till mäns positioner.

För det allra största problemet här är att det trots skriande brist på män inom sjukvården och barndagvården fortfarande ses som mer eftersträvansvärt att få in kvinnor i typiskt manliga positioner än att få in män i typiskt kvinnliga dito. Det manliga är fortfarande normen, det bättre, det man ska kämpa för, medan det kvinnliga inte är det. Och jag tänker så här, att om våra barn skulle växa upp med ungefär lika många män som kvinnor i sin omedelbara närhet så skulle nästa generation se på mäns och kvinnors roller som betydligt mindre binära än vad vi gör i dag och då kanske vi inte ens skulle behöva kvotering.

Och så var det det här med att kvotering ses som motsatsen till meritokrati – alltså om det finns kvotering så anställer man inte den som har bäst meriter. Nu är det så här, att de flesta kvalitéer som ledare sägs behöva, så som drivenhet, fokus, förmåga att fatta beslut, det är just sådana kvalitéer som många ser som medfött manliga, vilket i sin tur leder till att en man per definition skulle vara mer lämpad för en ledarpost. Det finns dock inga som helst bevis för att de kvalitéerna skulle vara starkare i män, eller (och det är nästan ännu viktigare) att just de kvalitéerna skulle skapa en god ledare. Det finns således redan föreställningar om mäns och kvinnors påstått medfödda egenskaper som gör att anställningar redan nu inte alls baserar sig på meritokrati utan på genusfördomar. Till det tillkommer att kvinnor statistiskt sett kommer att vara borta mer från jobbet för att de blir gravida, föräldralediga, kommer tillbaka på deltid och tar ut mest VAB vilket företag förstås tar hänsyn till vid anställning. Könet har betydelse vid anställning. Fråga den manliga konsulten Kim. Meritokratin som framhålls som kvoteringens motsats är en myt. Död. Borta. Åt helvete. Och så vidare.

Så även om jag inte tror att kvotering är lösningen så är jag övertygad om att det finns ett stort problem. Jag menar också att grunden till det problemet ligger i synen på könsroller och synen på biologiska egenskaper, men också på samhällets syn på vad som är eftersträvansvärt – samhällets värdesystem. Den dagen samhället säger att det finaste man kan göra är att vårda sina nära och kära istället för att tjäna pengar finns det ingen som skulle vilja kvoteras in till någon topposition.

Att checka sitt privilegium och lära sig hålla käft

I mitt Twitterflöde finns en hel del personer som jag egentligen inte har en aning om vilka de är men som jag liksom har av pur nyfikenhet. Ibland betalar det sig. Som i dag, när Elizabeth DeLoria med all önskvärd tydlighet tillrättavisar folk som inte fattat sitt eget privilegium. Det hela började med att Rae Johnston tweetade en artikel om att Call of Duty nu introducerar en kvinnlig spelkaraktär för första gången, och hur det drar fram allsköns internetkräk som bara måste påpekar hur kvinnor hör hemma i köket och (min personliga favorit) jublande fundera över om det går att spela den kvinnliga karaktären naken (GET A GIRLFRIEND!).

Och jag lovar att om ens hälften av dessa unga, vita, proaktiva, diskussionslystna män lade sin tid på att motarbeta att kvinnor blir behandlade som skit istället för att klappa kvinnorna på huvudet, be dem lugna ner sig och ”ta ett skämt” för att sedan med sällan skådad entusiasm ta sig an projektet Försvara-mäns-rätt-att-säga-vad-de-vill så skulle världen se väldigt annorlunda ut. Det här att vara så otroligt blind för sitt eget privilegium att man inte ens ser att man sårar andra, att man exkluderar, och att försvara någons rätt att uttrycka sig hotfullt för att det liksom skulle vara ett skämt för ingen menar ju det de säger på Internet. Så när kvinnliga spelare (som då tidigare spelat manliga karaktärer) får höra att de ska bli våldtagna är det ju bara trams om de tror att alla de som säger det skulle mena det. Så är det ju inte. Det är ju ett skämt bara. Men det blotta faktum ATT man kan tolka det som ett skämt och borsta av sig är ett privilegium. Det betyder att man med största sannolikhet inte är en av de där miljontals kvinnorna som på riktigt blivit våldtagna eller ens en av alla de kvinnor som får liknande fantastiskt roliga våldtäktsskämt efter sig på en regelbunden basis. Det betyder att man är en i gänget, en av dem med rätten att säga vad man vill om alla andra och sedan kalla det skämt och känna sig missförstådd när någon blir arg. En av dem som inte fått vänta i åratal på att få en karaktär med samma kön som en själv.

Sedan kommer det traditionella försvarstalet om att kvinnor minsann är lika illa. Faktiskt. Så det så. Som den här snubben som menar att 90% av alla kvinnliga COD-spelare också säger våldtäkt (exempelvis när de vunnit över någon – I totally raped you). När DeLoria undrar var de siffrorna kommer ifrån menar han att han minsann känner typ minst 10-15 kvinnliga COD-spelare och typ minst alla säger det. Förutom att det är skrattretande att han tror att de 10-15 kvinnliga spelare han känner utgör 90% av kvinnorna som spelar COD visar det på två grundläggande feltänk. 1: Det blir inte mer ok att göra något bara för att kvinnor också gör det. Sexistiska kvinnor berättigar inte sexism. 2: Det är en stor skillnad på vem som säger vad. Till exempel skulle jag inte åka till Harlem och försöka highfiva folk och bah’ ”yo, nigga wazz up”.

Men att man ibland bara borde sit the fuck down verkar inte gå hem hos dessa män (och jo, jag säger män för det är enligt min egen erfarenhet just män som gör detta). Det finns saker kvinnor har mer rätt att uttala sig om än vad män har. Hur det är att vara kvinna och bli våldtäktshotad i gamervärlden är en de sakerna. Antingen kan män då lyssna och ta till sig, checka sitt eget privilegium och tänka ett steg längre nästa gång, eller så kan de sit the fuck down. Att som Powerrhouse gång på gång på gång försvara användandet är att bekräfta våldtäktskulturen och sin egen överhöghet, för det här handlar om maktstrukturer – om vem som har tillräckligt mycket makt för att känna sig bekväm med att framhäva sig själv på andras bekostnad. Och att tro att våldtäktkskultur egentligen är ett problem baserat på att kvinnor är humorbefriade. Alltså WTF.

Riktiga män gillar kvinnliga kvinnor!

På en av vindarna hittade vi några nummer av en av de äldsta herrtidningarna, Mies, som på det stora hela taget är rätt harmlös jämfört med dagens dito. Några saker är värda att anmärka på. Den första är kroppsformen och vikten på de kvinnor som sågs som attraktiva. Samma kvinnor skulle klassas som plusmodeller i dag. Den andra är att det på mittuppslaget finns en poster med ”Flickor i sängen”, som jag av förståeliga skäl inte ville lägga upp här men som ändå förtjänar att nämnas. Varför undrar ni? Jo, för att det så tydligt visar på det ideala åldersgapet mellan män och kvinnor. Visst, på sista sidan står det också att män gillar kvinnliga kvinnor (och därför läser Mies), men kan ni tänka er en poster för medelålders kvinnor med titeln ”Pojkar i sängen”? Den tredje är anledningarna till varför 60-talsmannen borde lära sig judo. ”Judo är makt”. Judo ger också självförtroende och ”väcker respekt och admiration hos er följeslagare”.

IMG_7632 IMG_7633 IMG_7635

När det börjar

I dag körde vi vår lille son till första dagen i skolan. Skolungen. Redan. Tilda går sin första dag på nya dagis och förkunnade stolt att hon inte ville att jag skulle komma med alls för hon visste minsann redan hur allt ska vara. Att hon var nervös syntes dock tydligt. Ni vet, man hör det på tonläget, ser det på en liten rodnad på kinderna. Vet att hon försöker vara tapper och stor. Vilho å sin sida var förvisso nervös men betydligt mer intresserad av att få komma in i klassrummet, rätta fröken och visa hur mycket han redan kan. Älskade, fina ungar!

Själv gör jag första riktiga heldagen på jobbet vilket är helt otroligt skönt. Att få ha ett jobb som får det att krypa i fingrarna när man inte fått jobba i fulltakt.

Och så tänker jag på hur fantastiskt det är att vi har fri, mångårig utbildning i det här landet. Att mina barn får gå i skolan helt gratis. Att de får bra mat, material och omvårdad. Det ska man vara tacksam över.

Men så tänker jag också lite på att det nu sedan Vilho har börjat skolan inte längre är vi som bestämmer fritt över hans tid. Vill vi dra iväg på en äventyrssemester en tisdag måste vi be om lov att få ta vårt barn med oss. Den tanken har jag lite svårt med, särskilt sedan det i Sverige har förekommit att rektorer faktiskt har nekat föräldrarna ledigt åt barnen. Kan man inte ta sitt barn ur skolan någon vecka utan att det obönhörligen hamnar så mycket efter att 9 års skolplikt är hotad är det något seriöst fel med skolsystemet.

När skolplikten först infördes (1848 i Sverige, men 9 år blev det inte förrän 1958) fanns det förstås många motståndare. Ofta betraktas dem som var motståndare till skolplikten som bakåtsträvande, outbildade plebejer utan förstånd att begripa det bästa för sina egna barn. Att skolplikten är livsviktig för jämställdheten, jämlikheten och välfärden råder det knappast några tvivel om, men jag kan verkligen sympatisera med dem som var motståndare. Vilken maktlöshet det måste ha varit att se staten införa tvång på att barnen skulle vara någon annanstans än hemma på gården, många timmar varje dag i flera år. Vilken panik det måste ha varit i en tid när barnens insats var viktig för jordbruket, och på en liten gård till och med för uppehället. Dessutom är jag knappast varken den första eller den sista föräldern som sörjer förlusten av friheten att få rå om sitt barn den lilla tid man har att avvara. Inga fler sovmorgnar med spinkiga barnarmar slingrade runt halsen. Inga mer långsamma vardagsfrukostar då vi kan prata om just det som känns viktigast just då. Inga fler spontana utflykter bara för att solen överraskande lyser efter många gråmulna dagar.

Det finns sådana som förespråkar förlängd skolplikt, att den skulle börja redan vid 3 års ålder, för att det liksom skulle gynna barnens utveckling. Själv funderar jag på vilken utveckling vi talar om då, och om vi verkligen har tillräckligt säkra mätverktyg för att fastslå att föräldrar bara ska få bestämma över sina egna barns tid de första tre åren. Jag betvivlar verkligen att det i längden skulle gynna barnen även i de färdigheter som inte går att mäta, och jag ställer mig mycket tveksam till om mindre fri tid tillsammans med föräldrarna verkligen är vad dagens barn behöver.

Så jag förstår de där som var motståndare till skolplikten, även om jag själv förstås inte är det. Jag förstår känslan av maktlöshet och förlust när barnets tid tillhör samhällsnyttan, inte familjen. Men nu, nu börjar det. Allt jag kan göra är att hoppas att skolan är den trygga vardag sonen, och alla andra barn, förtjänar och att vi aldrig någonsin får ett sådant system där jag inte får låna honom ibland.