Arkiv | januari 2013

Kan inte någon bara ordna det?

Det borde finnas specialbatterier som drar extra i takt med att talarens tonläge och volym höjs, och som automatiskt imploderar vid det tionde vittu, i telefoner för fjortisar eftersom ett dött batteri möjligen skulle kunna avsluta de där samtalen som någon med bättre förstånd och omtanke om sina medmänniskor aldrig skulle föra.

Passa tider

I dag ska jag på ett symposium med intressanta talare om medeltida krönikor. Med tanke på vilken domedagskänsla jag bär med mig skulle det lika gärna kunna vara en snabbvisit hos hin håle för att få ett uppfriskande spöstraff.

Att behöva infinna sig en viss plats en viss tid. Ångest. Livsleda. Hemorojder. Inte riktigt min grej.

20130124-095203.jpg

Hej IKEA, och tack för mejlet!

I motsats till vad både min högt vördade make och ni tycks tro har jag faktiskt ganska bra koll på vad jag köpte senast jag besökte ert varuhus, så den färgglada, bildförsedda listan över saker jag inte bara har kvitto på utan också (och det här kan min make intyga) burit med mig hem är således lite overkill. Och det är inte så att jag inte tycker att det är snällt tänkt, eller att jag misstänker att något annat än omtanke om mina behov styr, men det är verkligen inte nödvändigt att skicka mig varken mejl eller SMS för att upplysa om nya fynd som skulle kunna matcha vad jag köpte förra gången. Om jag vill köpa några fler av era grejer kommer ni att vara de första att få veta (långt innan min make, faktiskt)! Så istället för att ni kontaktar mig, kan vi väl göra så att jag kontaktar er? Och så kan den assistanstiden ni lägger på att berätta för mig vad jag borde komma och köpa istället kunna tillgodogöras i form av råd när jag de facto är i varuhuset och undrar över skillnaden mellan LEIF och GUNNAR och vad som passar mig, eller guidning när jag inser att PLUTTENUTT-kudden jag egentligen kommit dit för finns uppskattningsvis fyra och en halv kilometer bakåt längs banan.

Tack på förhand!

Charlotte

Det där med att doktorera och ha barn

Det är många som undrar hur det är att vara doktorand och ha barn. Samtidigt påpekade någon av er smarta läsare (med hänvisning till forskning) att det saknas kvinnliga ideal inom universitetsvärlden och att många kvinnor därför inte tror att det är platsen för dem. Nu är ju inte jag liksom på något vis uppe i toppen på den akademiska karriärstegen, så jag skulle inte vilja säga att jag är det där idealet, men jag har länge vetat att jag ville göra en akademisk karriär och jag är åtminstone på väg. Så jag tänkte berätta hur jag gör och hur jag tänker kring att vara mamma och samtidigt sikta på en akademisk karriär.

Allra först vill jag berätta om en episod för åtta år sedan när jag var gravid med Vilho och när jag var just där i första fasen av att lära känna Vilhos pappa (som senare visade sig vara en så kul typ att vi gifte oss, skaffade hus och ett barn till). Jag hade kommit till Finland för att studera vid universitetet (det där är en lång historia som vi kan ta en annan gång) och blev istället gravid. När jag och maken en kväll satt på en restaurang inne i Helsingfors – jag var stor som ett hus och glansigt svettig av att vara gravid och dagligen äta minst en veckoranson chokladkakor – svepte makens ljuvliga X in. Hon var kanske det vackraste och det trevligaste helvetes X jag någonsin mött och hade följt sina akademiska drömmar till andra sidan Atlanten, gift sig där och njöt av att pyssla med andras barn istället för att ha egna. Sannolikheten att hon skulle dyka upp just där just då och sedan få bordet bredvid oss var tämligen liten, om vi säger så. Hon kom fram och hälsade, sträckte fram en perfekt akademikervit hand och log ett bländande leende. Jag fastnade med magen i bordskanten och fick hålla mig i i en stol för att kunna stå tillräckligt mycket för att hälsa tillbaka. När vi kommit igen grät jag i flera dagar för det var där och då som jag förstod att den där akademiska karriären som jag så innerligt ville ha att jag en gång hade lämnat allt för att jaga den helhjärtat, den kunde ändå aldrig mäta sig med det livet som växte i min mage. Skulle jag någonsin tvingas välja skulle babyn vara det självklara valet. Så jag har strävat efter att aldrig ställas inför valet.

Vilho var några månader gammal när jag med honom i famnen marscherade in på assistentens kontor på universitetet och frågade vad som krävs för att jag ska få färdigt min kandidat och senare min magisterexamen. Några månader senare hade assistenten en imponerande dossier med papper om mig och efter betydligt mer byråkrati och poängräkning än jag vill tynga er med fick jag slutligen min kandidat efter att ha tagit obligatoriska kurser. Bland annat ville man att jag skulle ta en kurs i muntlig svenska, trots att jag gått lärarprogrammet i Sverige, och finskakursen körde jag så brutalt den första gången att jag aldrig någonsin kört något så hårt varken förr eller senare. Det var tungt att få vardagen att fungera med studier, nattning, matning, krympande väggar och ett konstant dåligt samvete. Men någonstans där när Tilda föddes 2008 slutade jag anklaga mig själv för att jag verkligen ville ha… mer. Jag slutade tänka att varje minut som jag är borta från barnen är en minut som jag är en dålig mamma, att mina barns sinnesro och uppväxt hänger på min konstanta närvaro. Sedan lossnade det och året efter, när Tilda fyllde två, fick jag min magister och efter ett arbetsprojekt utanför uni påbörjade jag mina doktorandstudier 2011.

Jag frestas att säga att jag hade tur som lyckades bra med min pro gradu (magisteravhandling), men i ärlighetens namn slet jag som attans med den och den vann två fina priser (bland annat som bästa avhandling pro gradu i historia i hela Finland). Förmodligen hjälpte det mig att få stipendium, och jag har hittills jobbat på stipendium hela tiden. Och det där med att jobba på stipendium är förmodligen en av de värsta delarna när man har barn. Stipendiet är litet, visst, men det största problemet är att det bara är för en begränsad tid och att man i allmänhet inte får information om huruvida man får fortsättning förrän strax innan det är för sent. På så vis lever man i en ständig skräck om dels att drömmen ska slås i bitar, dels att man rätt som det är inte ska kunna försörja sina barn. Det finns doktorandskolor som betalar ut lön för hela doktorandtiden, men platserna är få och jag har sökt allt som finns men inte fått något – ofta för att jag redan har stipendium.

Samtidigt är det där med att jobba på stipendium en av de allra bästa delarna för jag har ingen arbetsgivare som sätter mina arbetstider och jag kan få jobba hemifrån. Därför tar jag långa sovmorgnar, medan maken kör barnen till dagis och förskola på väg till sitt jobb. Därefter jobbar jag, plockar i diskmaskinen, jobbar lite till, sätter en maskin tvätt, jobbar och klappar katterna. Barnen går på två olika ställen och vi har bara en bil, så därför har vi kommit överens med en kompis som också har barn på båda ställena att de hämtar hem våra barn hit i princip varje dag så barnen levereras till dörren runt klockan 16. Då får de äta lite frukt och sedan trycker vi på TV:n. Och jag vet att man är en förkastlig förälder om man gör så, men faktum är att en timmes TV-tittande är precis vad jag behöver för att hinna arbeta klart och det är precis vad barnen behöver för att hinna landa, lugna ner sig och vila sig lite grann. Därefter lagar jag mat, ofta tillsammans med minst ett barn, så äter vi tillsammans och därefter har vi ett par timmar innan läggdags för spel, målning, läsning, eller vad vi vill. Barnen har ju vilat och är inte dödströtta så de orkar i allmänhet ganska fint. Att använda Scrivener har varit till stor hjälp, för där kan jag enkelt skriva in hur många ord jag ska skriva under en dag och när barnen kommer hem springer de direkt och tittar hur långt jag hunnit. Det hjälper mig att hållas motiverad, samtidigt som det hjälper barnen att visualisera hur långt jag hunnit och följaktligen när jag är färdig.

Det tyngsta med att ha barn och vara doktorand är när barnen blir sjuka. Jag har ofta deadlines som hotfullt hägrar, och speciellt i stipendiesökartider är ett par veckors maginfluense-lockdown en katastrof. Dessutom är stipendiatförsäkringen fullkomligt urusel och det finns ju liksom ingen annan som kan sköta mitt jobb medan jag är sjuk. Å andra sidan kan jag, då jag jobbar hemifrån, ofta få in en timmes jobb här och där även om vi samtidigt har sjukstuga. Jag kan också utan problem jobba på kvällarna när barnen somnat. Det jag aldrig har hunnit med, men egentligen bara saknat väldigt lite, är det sociala livet på universitetet. Jag har inte gått på sitserna, gulisintagningarna, nationsfesterna eller fackeltågen. När de flesta andra varit ute och supit skallen av sig har jag suttit hemma och ammat. Det samma gäller konferensresor. Det är väldigt lite ”oj vad kul att få se nya platser och träffa nytt folk” och väldigt mycket ”fy fan vad skönt att få sova hela natten ensam i en och samma säng”.

Det bästa med att ha barn och vara doktorand är jag har en helt annan drivkraft nu. Visst, jag vill inte göra några längre forskarresor, och det är fullt möjligt att min ovilja att flytta kommer att hämma karriären längre fram, men jag är också fast besluten att visa barnen att jag älskar mitt jobb och att det är en lycka att få göra något som man verkligen trivs med. Barnen gör också att jag är betydligt mer fokuserad på vad jag gör, eftersom jag inte vill ha dagens halvfärdiga arbete hängande över mig på kvällarna när det är tid för barnen. Den tiden jag har är begränsad och därför blir tidsanvändningen mycket mer effektiv. Jag har också blivit betydligt bättre på att inte skjuta upp saker till just före deadline, eftersom det är statistiskt bevisat att barn blir sjuka då.

Så jag tycker inte bara att det funkar bra att ha barn och doktorera; jag är övertygad om att jag gör bättre ifrån mig, är effektivare, mer organiserad och mer målinriktad sedan jag fick barn. Dessutom tror jag också att jag är en bättre mamma om jag samtidigt får syssla med min forskning.

Den finländska sisun

I dag på väg hem från kvällens skridskoåkning drog jag och maken varsitt barn i pulka respektive på snowracer. Och så gick det så där som det brukar gå, ni vet, nån börjar gå lite snabbare och så tar barnen sats och hejar på och så vill ingen dra ett stackars besviket barn och rätt som det är så springer man som dårar med barnen flygande efter. Ni vet. Hur som helst, jag kanske sprang lite väl fort och så kanske Vilho lutade sig lite mycket åt sidan och så är det möjligt att han kanske inte riktigt åkte åt samma håll som pulkan han just satt i. Så när jag nästa gång tittar bakåt sitter han på trottoaren (inte på gatan förstås, jag är ju en ansvarsfull förälder) med mina skridskor fortfarande i ett tryggt grepp och en stor kasse med random skridskoåkningsattiraljer ihopklämd mellan benen. Och säga vad man vill om den ungen, men han är överfull med finländsk sisu.

Jag: Oj! Gick det bra?
Vilho: Spring, mamma! Spring!
Jag: Men jag har ju för i hela friden inget barn i pulkan längre!
Vilho: Men du är snabbare så! Spring nu bara!
Jag: Eh…
Vilho: Jag kan ta mig hem själv! SPRING DÅ MAMMA! Vi kan fortfarande vinna!

Kuriosa: För att undvika just sådana här frestelser hade jag och maken kommit överens om att man automatiskt förlorade om man tappade sitt barn.

Det här med att vara rädd och att åka snabbt

I går var vi för första gången den här vintern och åkte skridskor (på annat ställe än ute på den isiga gården) och barnen älskar det! Med snoret rinnande över röda kinder staplar de fram på skridskorna och skriker förtjust ”titta mamma vad jag kan åka FOOOORT” och jag tittar och låtsas förfasas över hastigheterna och barnen har så fasansfullt roligt att blåa knän och mörbultad svanskota inte gör något alls. Vid mitt barndomshem hade vi under min uppväxt en prima skridskoplan kallad Plan. Där lärde Johan, som var mycket äldre och mycket bättre och som jag betraktade som skridskokungen, mig allt om att åka skridskor. Med en ängels tålamod drog han mig runt, runt på Plan medan jag höll i andra änden av hans hockeyklubba. Och uppe på Plan lekte alla ungar Under hökens vingar kom, vi åkte i kapp, vi körde runt med målen, vi hade som sport att köra så hårt mot planket att vi gjorde volter över det – med skridskorna käckt snurrande. När det var dags att åka hem, åkte vi på skridskorna nedför backen till huset. Tjong in i staket och så var man framme. Det var härliga vintrar!

I går var det barnen som åkte snabbast, och så här mellan mig och er – det var inga jättefarter direkt. En gång i tiden var jag rätt duktig på att åka skridskor. Inget isprinsesse-ämne direkt, men helt ok. Visst var det länge sedan jag åkte aktivt, så det är förstås förståeligt att det inte går riktigt lika bra som förut, men det stora problemet är något helt annat. Jag är rädd. Jätterädd faktiskt. Och när jag står där på mina skridskor och ser barnen älska åkningen med samma passion som jag gjorde en gång i tiden undrar jag hur i hela världen det blev så här. När blev jag så här rädd?

För det är inte bara åka skridskor jag är rädd för. Det samma gäller pulkaåkning, cykling, skateboarding, skidåkning, ridning. Typ allt. Någonstans har jag blivit vuxen och lärt mig att komma ihåg hur det känns att slå svanskotan i isen, falla av hästen, ramla på cykeln och skrapa upp knäna. Jag kommer ihåg alla de sakerna bättre än det där pirret i magen man får när man klarar det. Någonstans har jag lärt mig själv att glömma hur det känns när man helhjärtat hänger sig åt något med en viss smärtpotential och vet att det kommer att vara så roligt att det är värt det.

Så den här vintern ska jag åka skridskor ofta. Och riktigt, riktigt snabbt.

En måndagsmorgon av rang

Att snurra och svettas i mardrömsvåndor hela natten för att vakna upp till ett strömavbrott, när allt man längtar efter är att få tända alla lampor, dricka en stor kopp te och börja det timslånga arbetet med att intala sig själv att det bara var en dröm. That’s måndagsmorgon for you.

Mina ödmjukaste ursäkter och receptet på Godaste Chokladtårtan

Jag är rätt van vid att det höjs upprörda röster över saker jag skriver – det hör liksom till när man bloggar om genus – men det ramaskri som följde på att jag nämnde Godaste Chokladtårtan utan att ha bifogat ett recept var brutalt. Så, jag ber ödmjukast om ursäkt och erbjuder er härmed receptet (ordentligt manipulerat från Leilas Kärleksmums) på

Godaste Chokladtårtan

I en bunke, blanda
2,5 dl mjöl
1,5 tsk bakpulver
1 nypa salt
och
3 msk kakao

I en annan bunke, vispa
3 ägg och
2 dl socker riktigt fluffigt

Smält
150 g riktigt bra smör
och blanda med
1 dl kaffe (exempelvis hett vatten med en tsk pulverkaffe)

Rör ner (vispa inte!) kaffeblandningen i äggfluffet. Vänd sedan ner mjölblandningen och vrid smeten med en slickepott tills klumparna försvunnit. Häll smeten i en ugnsform (min var 26*20 cm) klädd med bakplåtspapper.

Strö över
100 g hackad mörk choklad

Grädda i mitten av ugnen i 15-18 minuter (prova med en sticka) på 200 grader.

Till fyllningen, vispa
200 g färskost (typ Philadelphia) och
2 dl florsocker

Till toppingen, vispa
2 dl grädde
Vispa sedan ner
100 g smält vit choklad (det går att smälta chokladen, bruten i små bitar, i en mugg i mikron, men kör inte för länge åt gången (totalt ca 45 sek och rör ofta))

Tårtbottnen är fantastiskt god men väldigt bräcklig, beroende på hur stora chokladbitarna var. När den svalnat (gärna i kylskåp för att bli lättare att skära) delar man den i två delar, brer fyllningen emellan och försöker låta bli att svära när man försöker lyfta på locket igen. Ska tårtan serveras nästa dag måste den plastas innan den ställs in i kylen. Några timmar innan servering kan man bre på toppingen och eventuellt riva över lite mörk choklad. Förutom att tårtan är en liten bit av himmelriket har den den stora fördelen att man enkelt kan skära den i två tårtor (innan toppingen) och spara den ena till senare (as if) och att ingen märker om det exempelvis skulle saknas ett par centimeter någonstans så länge man skär rakt.

025

Emailsystem och toppuniversitet

Helsingfors universitet har uppdaterat hela sitt emailsystem. Det var, för att uttrycka det väldigt milt, hög tid. Det gamla systemet var oerhört tungt, svårsökt och i princip utan vettiga funktioner för att sortera inkommande mejl.

Och så byter de till ett system där inte ens en statistiskt normalbegåvad emailjunky som jag själv kan räkna ut hur man ska göra för att öppna och läsa mejl man mottagit. Grattis bara.

Edit: Så när man uppdaterar inkorgen flashar det en liten ruta text i ena hörnet. Efter att ha uppdaterat inkorgen ungefär elva gånger för att få textrutan med text enbart på finska att flasha tillräckligt många gånger för att hinna läsa vad det står framgår det att man inte ska kunna läsa sina mejl ännu. Men man kan göra det med något annat program. Annat än det enda som finns tillgängligt. Att så.