Genushistoria och historieskrivning

Om någon gav mig en euro för varje gång jag fick skit för att jag skriver om genus hade jag förmodligen inte behövt oroa mig över min ekonomi någonsin igen. En av de allra vanligaste sakerna som folk kritiserar är att genushistoria är ideologiskt dravel vars enda syfte är att vanställa historiska verkligheter och av politiskt motiverad illvillighet hitta kvinnor som det varit synd om (och det kan låta som att jag raljerar, med det är faktiskt i ganska exakt de här termerna som kritiken framförts).

Men faktum är att genushistoria behövs för den raka motsatsens skull; för att nyansera historiska verkligheter och för att visa hur kvinnor inom vissa ramar har påverkat historiens gång. Det blev extra uppenbart när jag nu inför min artikel om medeltida arvsrätt läste Åke Holmbäcks Ätten och arvet (1919). Holmbäck var en oerhört respekterad forskare under förra hälften av 1900-talet och hans verk är fortfarande till vissa delar att klassas som auktoritativa i dag. Hans vattentäta argument (”att så varit förhållandet kunna icke jävas” s. 22) för att kvinnor under medeltiden inte kunde äga egendom är det simpla ”sak kan ju ej ägas av sak” (s. 23). Hepp. Bevisat.

I dag finns det inte en medeltidshistoriker, med genusinriktning eller utan, som skulle hävda att kvinnor inte ägde jord under medeltiden och den syn vi har på historien – sättet att handskas med tidigare levnadsöden – gör att det där med att benämna kvinnor som saker numer är oacceptabelt. Holmbäck var inte feminist. Förmodligen visste han inte ens vad det var. Den ovan citerade boken kom ut ett par år innan kvinnor fick rösträtt och gifta kvinnor blev myndiga. Han skrev vad man trodde att man bevisat då, och det ska man förstås inte klandra honom för. Men varje gång jag får höra om hur jag som genushistoriker förvrider verkligheten för att jag skriver om genus (till synes helt oberoende av vad jag kommer fram till) brukar jag tänka på Holmbäck och alla de andra gubbarna som beskrev historiska förlopp på den tiden då kvinnor inom akademin var få och bespottade och genushistoria helt otänkbart. För jag är helt övertygad om att den historia som genushistoriker i dag skriver är betydligt närmare verkligheten än den som Holmbäck och de andra presenterade. Dessutom är det avgjort inte längre lika synd om medeltidskvinnorna…

10 tankar om “Genushistoria och historieskrivning

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s