I går fick vi så äntligen göra MRI, vilken visade att Vilho har en infektion i skelettet. Eller snarare; han har haft en infektion i skelettet. Den omedelbara faran är just nu över och Vilho svarar som alltid ”helt ok!” och gör tummen upp om man frågar hur han mår. Nästa vecka ska vi åka tillbaka för att göra en biopsi så att de kan utreda vad som orsakat infektionen. Det kan till exempel vara en bakterie, vilket i så fall skulle förklara Vilhos höga och långa feber då för några veckor sedan när han hade som ondast i foten. Så här i efterhand känns det ju inte så märkligt att han hade ont eftersom någonting höll på att lösa upp hans skelett. Såatteh. Om det är en bakterie har han gått igenom det värsta redan, och klarat sig undan med blotta förskräckelsen. Infektionen kan också bero på något helt annat, och då finns det risk för att det är kroniskt och kommer att komma tillbaka eller uppstå i andra skelettdelar. Absolut värsta scenariot är att benet måste amputeras (men det är i skrivande stund alltså verkligen inte sannolikt).
Så jag skulle vilja skriva något om hur mycket hellre jag har ett barn med ett ben mindre än ett barn som jag aldrig mer får krama. Vi befinner oss alltså i en situation när en potentiell bakterie som löst upp skenbenet är en riktigt bra grej. Innan de kunde utesluta tumör vågade jag inte tänka tanken, men det han hade i foten skulle också kunna ha varit en dottertumör till någonting större och farligare i lungorna eller magen eller så. Vad de hittade på röntgen hade kunnat vara en utlöpare till något som hade tagit vårt barn ifrån oss. När jag började andas ut så var det med tanken på att jag får ha honom kvar. Han har en 2,5 cm stor skada på skenbenet, men han har ett friskt hjärta. Man behöver inte ens ett skenben. Inte egentligen. Skenben finns på det långa listan över saker man kan offra för att få Leva.
Allt det här är tankar som jag önskar att jag hade haft den fortsatta lyxen att inte behöva tänka för jag vet inte riktigt hur man kommer tillbaka. För att kunna fungera normalt måste man hålla tankar på den oändliga ocean av saker som hotar att ta ens barn borta. Börjar man tänka tanken på vad som skulle kunna hända blir man helt paralyserad. Och medan mitt barn i dag är i skolan sitter jag här hemma och försöker koncentrera mig på något annat än det här chocktillståndet jag befinner mig i. De senaste dagarna har varit så otroligt stressfyllda och eftersom jag har haft Vilho vid min sida hela tiden har jag inte fått skrika, gråta och slå folk ens i närheten av så mycket som jag hade velat. Jag har fått stänga in ångesten, men inombords har den ätit hål i min själ. Min egen själinfektion.
Nästa vecka fortsätter vi med undersökningar. Vilho ska förstås sövas inför biopsin och med tanke på hur tjusigt jag reagerade när de stack en kanyl i hans hand (”kanske det är bäst att mamma sitter där borta i hörnet för hon ser lite blek ut”) borde jag säkert undersöka deras policy beträffande att söva barnens föräldrar också.
Dessutom skulle jag vilja ta tillfället i akt och tacka alla er som hejat på. Det har betytt massor för både Vilho och mig, både att ni peppat och att ni erbjudit konkret hjälp. Till exempel är det betydligt mycket lättare att sitta på ett sjukhus en timme hemifrån när någon just sagt att de bor precis bredvid och att man kan ringa när som helst om man behöver något, även om man inte utnyttjade möjligheten. Genom bloggen har jag träffat så underbara människor som trots att vi inte känner varandra speciellt väl inte tvekar en sekund att ställa upp. I nöden prövas vännen, sägs det, och jag kan bara konstatera att jag har betydligt fler fina vänner än jag vågat hoppas!

Från sjukhusets lilla presenthylla följde den här räven med oss. Den har till och med varit med Vilho in i MRI-maskinen. Himla tur att min unge inte förstod att jag hade köpt vartenda mjukisdjur från hela den där hyllan om han bara hade sagt att han ville ha dem. Förmågan att säga nej till sitt barn är som bortblåst vid prospektet att man har mycket begränsad tid att skämma bort honom, om vi säger så.
Dela med dig av det goda!