Vardagslivet

Svajigt

Hörrni, jag har sagt det här förr men jag säger det igen: ni är guld värda! Ett enormt stort tack för pepp och stöd igår!

CTn av min hjärna visade att jag har en hjärna utan något extra. Planen på sjukhuset var därför att medelst dropp försöka bota min huvudvärk och därmed yrseln. Jag försökte försynt påpeka att huvudvärken inte är det största problemet och att värken inte korrelerar med yrseln och fick till svar att jag givetvis inte behöver ta emot vård. Eftersom jag i det skedet hade väntat på sjukhuset i drygt åtta timmar och därmed hade allsköns anledningar att ha huvudvärk tog jag emot den vård de erbjöd varefter vi kunde konstatera att yrseln inte försvann när huvudvärken gjorde det.

Strax efter kl 1 på natten (och efter 10 timmar i akutens väntesal) bestämde de sig för att det säkert var bäst att remittera mig till öron-näsa-hals-specialist. Detta för att yrseln hör ihop med balanssinnet som sitter i örat. Dit åkte jag sedan på morgonen idag efter alltför lite sömn.

Nu har jag ju varit sjuk i en vecka och dessutom spenderat 10 timmar i ett allt annat än inspirerande väntrum så jag hade förstås googlat mig fram till vad det måste vara. Det tog en öron-näsa-hals-specialist typ 15 minuter att dra samma slutsats och med undersökningar bekräfta diagnosen. Vestibularisneurit. Ett virus på balansnerven inne i örat, som normalt gör att man blir rejält mycket sämre än vad jag var i början. Jag var förvisso mycket illamående, men jag kräktes aldrig och jag har kunnat hållas stående (i princip) när jag har försökt hela tiden.

Det som har förvirrat har dels varit huvudvärken, dels att läkarna inte har sett den karaktäristiska nystagmus (ofrivilliga ögonrörelser) som identifierar sjukdomen. I morse var dock första gången som någon satte på mig Frenzels glasögon och då syntes de typiska ögonrörelserna direkt. Jag önskar att någon hade gjort det tidigare. Det hade sparat mig en massa ångest och besvär och det hade sparat sjukvården en jävla massa resurser. Man kan tydligen köpa sånna på nätet för typ 6000 spänn. Ska vinna på lotto och donera ett par både till Borgå sjukhus och lokala vårdcentralen.

Anyways. Nu blir det en hästdos kortison och sedan rehabilitering av mitt lätt fuckade balanssystem. Och självrannsakan, så som det alltid blir när man tvingas stå vid avgrundens kant. För hörrni, han som var min Pojkvän men inte längre är det, han stod där på kanten tillsammans med mig nu. Höll mig hårt i handen fast han inte har några skyldigheter att göra det. Jag tror inte ens själv att han förstår hur värdefullt det var. Och där, mitt i rädslan över att inte få vara med barnen sipprade det in en rädsla över att inte få vara med honom också. En rädsla över att förlora honom fast han egentligen inte ens är min längre. Rädsla över att förlora tid med honom. Liv med honom.

Man kan bli yr i huvudet för mindre.

Nedim och Midnight. Katterna på bilden är för en gångs skull inte inblandade.
Vardagslivet

Prata om rädslor

Jag har dragits med en besvärlig yrsel i snart en vecka. Nu sitter jag på akuten och väntar på svar av en röntgen av min hjärna. Det är rätt jävligt faktiskt. Den där väntan.

Alltså, sannolikheten att röntgen ska visa något avvikande är ju betydligt mindre än den kallsvettiga ångest väntan ger upphov till. Och jag tänker på det där med att leva i rädsla, att det inte är ett värdigt liv, egentligen oavsett vad rädslan beror på. Jag tänker också på hur svårt det kan vara att skaka av sig rädslan när den väl fått grepp om en och att det säkert är en sådan sak som man borde prata om lite oftare.

Just nu är jag rädd för att dö. För att inte få se mina barn växa upp. För att ge mina barn en barndom som inte präglats av den närvarande, förstående förälder jag har velat att de ska ha i mig utan av deras mammas insjuknande och död.

Vad är ni rädda för?

Skilsmässor · Vardagslivet

Så var det gjort

Som ni vet har jag varit väldigt sjuk. Det är jag ju tack och lov inte längre (alltså mer än typ det vanliga, höhö) men jag har varit så pass sjuk att det liksom finns ett tydligt före och efter. Jag har kommit ut som någonting annat än det jag var när jag blev sjuk. Med en lätt förändrad riktning i livet.

Bland annat en pojkvän fattigare och ett stort gäng erfarenheter rikare. På flera sätt betydligt svagare (särskilt fysiskt) och på andra sätt starkare (särskilt psykiskt). En av de saker som händer när man blir väldigt sjuk är att man tvingas reflektera över sina livsval och även om det finns en lång lista saker som jag önskar hade utvecklats på ett annat sätt så är jag ändå på ett ställe i livet där jag är väldigt nöjd. Det är sannerligen ingen självklarhet.

Så var det det där med håret. Jag tyckte så mycket om mitt långa hår men jag klarade bara inte av att det föll av i stora tofsar. Nu är jag ganska säker på att det inte faller av i samma takt längre, men jag valde ändå att klippa av det. Eller alltså. Inte jag. Frissan. Vilket hon var väldigt glad över. Att jag för en gångs skull inte lackat ur och ”fixat” mitt hår själv. Dagen innan jag skulle till frissan och lätt stressad var på väg ut bilen lyckades jag med konststycket att dra upp håret i det där fästet för bilbältet och där satt jag sedan och ylade. Hade jag haft en sax tillgänglig då hade jag inte kunnat hålla mig.

Hur som helst.

Att klippa av håret är otroligt skönt, inte bara för att jag inte fastnar lika lätt längre utan för att det känns tydligare att det här är mitt ”efter”. Min början på nästa vad det nu kan vara.

Vardagslivet

På håret

I måndags var jag på sjukhuset för undersökning och allt ser bra ut! Jag har inte ens kvar någon inflammation i magen och fick därför lov att sluta med Asacol som jag ätit i flera månader.

Om det har varit på grund av Asacol (det är nämligen listat som en förvisso ovanlig biverkning), stressen på kroppen av att ha varit väldigt sjuk eller något annat vet jag inte, men jag har tappat hår. Inte så där lite grann utan så där i stora tofsar. En kväll när jag stod i duschen trodde jag att en mus klättrade längs mitt ben men det var en klump med hår. När jag borstar håret blir hårborsten full. Och jag hade tack och lov väldigt tjockt hår till att börja med men jag överdriver inte om jag säger att en tredjedel har fallit av den här hösten. Hårbanden går ytterligare ett varv mot vad de gjorde tidigare.

Inte för att jag egentligen vill vara en slav under skönhetsideal och så, men mitt hår hörrni. Jag tyckte faktiskt om det. Jag har aldrig haft så här långt hår förut, för det har aldrig vuxit sig så här långt innan jag fick Gabriel. Jag var lycklig över färgen. Lycklig över längden. Och i ärlighetens namn lycklig över den effekt som långt hår tycks ha på män.

Så det har varit med viss sorg jag har samlat tofs efter tofs och kastat i soporna. Sorg, och oro över om det kommer att sluta falla av innan allt hår är borta.

Det kan vara så att jag inbillar mig, men jag tycker att fallet kanske har lugnat sig lite de senaste dagarna. Det är nu en vecka sedan jag slutade med Asacol. Och om det då faktiskt berodde på medicinering så finns det en mycket god chans att det inte längre kommer att falla av i samma hastighet och dessutom att det kanske rentav kommer att växa tillbaka.

Om nån vecka ska jag till frissan. Då tänker jag be henne klippa av det. Dels för att det inte märks lika mycket om det faller av hår om det är kortare. Dels för att jag vill vara boss över det här. Acceptera situationen och göra den till min. Raka huvudet tänker jag inte göra ännu, men kortare ska det bli.

Vardagslivet

Bästa medicinen

I dag har jag varit hos frissan för första gången på aaaalldeles för länge. Och jag har i princip legat sjuk sedan mitten av augusti, så det känns väldigt mycket som att världen liksom bara snurrar på och jag inte alls hinner med.

Best Hamsters Wheel GIFs | Gfycat

Att få gå till frissan var frigörande på så många olika vis. Dels för att man ju alltid känner sig mycket fräschare när man kommer därifrån. Dels för att det faktum att sitta still i en frissastol och bli ompysslad var nog för att suga musten ur gör att jag inte behöver tvivla på att det är rimligt att jag är sjukledig från jobbet.

Och vi har blivit utfodrade, både jag och djuren. En vän leverade mat till både kaniner och höns, som nu mycket nöjda mumsar sina magar fulla (de har förstås fått mat hela tiden, men den började ta slut). En annan lagade mat till mig. Gabriels farfar ringde i morse och frågade snällt om han möjligen kunde få komma ut hit och jobba i dag, vilket jag givetvis tackade ja till, så nu är renoveringen av hönshusets ruttna vägg snart färdig. Och jag har fått de sista nerspydda lakanen och handdukarna tvättade och undanvikta. En brasa sprakar i kaminen och vedspisen har hunnit värma upp köket. På bordet lyser en bukett ringblommor.

Ni ska ha ett jättestort tack för allt pepp, hörrni! Det har betytt otroligt mycket, trots att jag inte har hunnit svara till alla som har hört av sig!

Frissa och smink ftw.
Vardagslivet

Le, för det kunde vara värre.

Så jag har inga nyheter kring huruvida det är hemokromatos eller något annat som orsakar mina levervärden, men däremot kring det där med att känna att man lever. Åtminstone nätt och jämt.

Det halsonda som jag dragits med sedan lördagen förra veckan, och som redan innan givit problem med förkylningsastman kröp ner i lungorna. Fredagen ägnade jag nästan helt åt att försöka hosta ur mig lungorna, och om jag sovit dåligt innan så blev det inte bättre. Fredag kväll tittade jag mig också i spegeln och insåg med en uppgiven axelryckning att kortisonet blåst upp mitt ansikte som en ballong. Eller en måne. Det är väl den korrekta termen. Månansikte. Anyways. Hals och ansikte runt och glatt. Eller bara runt egentligen.

På lördagen började Gabriel klaga på magont och jag kunde inte andas mer än i flämtningar på grund av hosta och astma. På natten spydde han ner hela sängen. Söndagen stapplade jag mest runt och försökte hålla liv i mig och barnet. Och jag bet ihop och ringde till barnets far. Det är ett helt eget sorts helvete, att behöva ringa till honom och säga att nu klarar jag tyvärr inte av att sköta om barnet längre. Nu måste du komma.

(Här någonstans blir jag lite grinig över att folk nu bah ”Meh fanvafint ändå att han kom”. Jo. För att det är hans barn liksom. Ni vet. Men ändå. Ingen har tyckt att jag varit hjälte som tagit hand om barnet när fadern varit sjuk.)

Söndag natt stod det klart att jag, föga förvånande, plockat upp Gabriels magsjuka. Måndag morgon, när fadern tyckt att det var rimligt att han åkte iväg på jobb, var jag ganska desperat. Förutom att jag inte alls hade hämtat mig från den Långa Magsjukan från Helvetet, toppat den med en dunderförkylning med astmaströssel och hostade så att varje muskel krampade var jag lamslagen av en ny magsjuka (sannolikt noro). Jag har en kontakt till socialen sedan tidigare, och hon hade redan veckan innan (innan hostan och nästa magsjuka) konstaterat att det var dags att jag fick hjälp hem några timmar. På måndag förmiddag ringde de, och även om man hörde oron hos dem så konstaterade de krasst att de inte kunde komma så länge vi hade magsjuka.

Så jag ringde barnets pappa på jobbet och sa att han måste komma tillbaka, vilket han lovade att göra sedan. Och så ringde jag till vårdcentralen och frågade vad i hela helvete jag ska göra för nu orkar jag inte mer. Kan inte mer. Jag fick en tid till läkaren som tillsammans med en sköterska stod och såg på mig på britsen och var minst lika förtvivlade som jag var. De gjorde det bästa de kunde. Lovade ordna sjukskrivning för barnets så att han kunde vabba (vi har ju delad vårdnad, så det har han all rätt i världen att göra). Skrev ut ett papper att ge till ambulansen om jag skulle bli det minsta sämre, så att jag kunde få åka direkt till sjukhuset utan att passera väntrummet.

När jag kom hem från sjukhuset med första magsjukan och hade tappat åtta kilo på två veckor, blek och utmattad, tog jag en bild på mig själv för att jag skulle minnas hur det var där på botten.

Little did I know att botten ingalunda var nådd. Kortison, hosta, förkylning och ytterligare en magsjuka senare var situationen inte bättre.

I dag hålls jag på benen lite längre stunder. Har till och med varit ute hälsat på djuren. Barnets pappa har varit här sedan måndag, förutom turer till gymmet, och samvaron med honom är ungefär så smidig som man hade kunnat förvänta sig. Det är väldigt få saker vi är överens om och allt det som gjorde att vi skildes åt för två och ett halvt år sedan är så skriande uppenbart fortfarande där. Det finns en sadistisk tröst i att han är lika led på mig som jag är på honom, och en trygghet i vetskapen att vi båda just nu genomlever det här för Gabriel. Ett dysfunktionellt tillsammansskap.

Tack och lov har min hosta börjat lägga sig, jag har fått ordning på medicineringen av astman så att jag kan prata utan att flåsa, och Gabriel är i princip frisk. Vila, är det som gäller, även fortsättningsvis. Målet är att kunna sköta om djuren utan att börja skaka och kallsvettas till slutet av veckan.

Vardagslivet

Lever och lever

Läkaren ringde och meddelade att det inte hade hittat någonting som omedelbart förklarade vad det är för fel, vilket innebär att det mest sannolika förklaringen är en magsjuka som blev till en kolit och att hela den grejen liksom sköt ner levern också. Levervärdena är på väg åt rätt håll, även om det går väldigt långsamt, och det kommer att följas upp med nya tester.

Den nya grejen som de hittade är att mina ferritinnivåer är för höga. Det finns en mycket vanlig genetisk defekt som heter hemokromatos och är en sjukdom som på många vis är väldigt ball för en historiker. För det första beror den på en mutation i en gen på kromosom 6, vilken uppstod på någon som levde i Norra Europa för typ 2000 år sedan och alla dem som har den här ärftliga defekten är släktingar med den där typen. För det andra är botemedlet åderlåtning, vilket var medeltidens favoritlösning på de flesta sjukdomar. Det som inte vore så ballt med att levervärdena är orsakade av hemokromatos är att det skulle betyda att sjukdomen är lite onödigt långt framskriden. Nu är ju inte jag den sortens doktor, förvisso, men jag förstår det som att mina värden (vilka ligger kring fem gånger referensvärdet) inte är så höga att det borde finnas risk för levercirros. Som man skulle ha sagt redan på medeltiden: lite åderlåtning på det där så blir det bra!

Och jo. Jag har familjemedlemmar som är ättlingar till den där typen med den ursprungliga genmutationen. Betyder förstås inte att jag också har den men en viss risk finns det ju.

Hur som helst så hade jag inte fastat innan provet togs, så det är mycket möjligt att det är ett falskt provsvar. Nästa vecka ska de tas om, och så vet vi mer.

Och eftersom jag är flickan med alla gåvorna, som min älskade syster skulle säga, har jag dessutom blivit förkyld. I sig inget större problem, om det inte vore för att jag har infektionsastma och nu inte heller kan andas. Lite trist. Och mycket, mycket tröttsamt.

Vardagslivet

Sjuk

Jag har blivit sjuk. Egentligen är det kanske lite konstigt att skriva ett sånt här inlägg just idag eftersom det borde komma testresultat som kan berättta mer imorgon, men det har varit en sådan upplevelse att jag tänker mig det här är något att se tillbaka på. Arbeta sig bort från.

Det började för över tre veckor sedan med vad jag då tänkte var en vanlig magsjuka. Ni vet, man rebootar hela systemet i två dagar och sedan börjar man må bättre. Men det gick inte över. Efter att i över fyra dagar inte ha fått behålla varken mat eller vätska vaknade jag upp med världens tryck över bröstet och kramp i vänster arm och fick för första gången i mitt liv åka ambulans. På sjukhuset kunde man konstatera att det sannolikt varit bara muskelkramper, men också att jag var präktigt uttorkad. Efter att ha fått dropp fick jag åka hem.

Men jag fick fortfarande inte behålla något jag försökte få i mig och tog mig inte ur sängen mer än för att kravla till toaletten. Till slut gav jag upp och sov på toalettgolvet. Det var tungt att prata och ännu tyngre att försöka hålla sig vaken. Ett par dagar senare fick jag åka tillbaka till sjukhuset för att få mer dropp. Det hjälpte, men mycket kortvarigt, och efter en veckas magsjuka var det mesta som kom ur mig slemmigt blod. Mer dropp på sjukhus och också det första lite bredare testandet efter vad det kan vara som felas.

Testerna visade att tarmarna blivit inflammerade och jag kan verkligen inte klandra dem. Däremot hittade man inga bakterier eller något av de vanligare virusarna (typ noro) som kunde förklara varför jag blivit sjuk – möjligen hade ursprungliga bakterier gett sig av med allt mitt innandöme. Det låter rimligt. Så jag började på kortison, vilket gjorde att jag för första gången på nästan två veckor faktiskt hölls på benen kortare stunder. Pappa hade kommit över från Sverige för att hjälpa till med markservicen och det var fasansfullt skönt att ha honom på plats! Sakta kunde jag börja äta och dricka utan att det kom på omedelbar retur.

Natten efter att jag börjat medicinering vaknade jag upp blodig. På vårdcentralen tiggde jag till mig mer sjukledighet och ett blodprov, som vårdcentralens läkare menade att jag kunde ringa och höra provsvaren på senare. Om jag var intresserad. Det var ingenting de hade möjlighet att ta hand om samma dag iallafall. Så när den läkaren ringde tillbaka ett par timmar senare var det förstås inte med bra nyheter. Levervärdena var dåliga. Men framförallt var kaliumnivåerna i blodet farligt låga och det var bara att köra den mycket bekanta vägen tillbaka till sjukhusets akutmottagning och haka upp sig till dropp. Igen. Läkaren på sjukhuset var inte orolig för blödningen eftersom det var en gynekologisk blödning och sånt händer kvinnor och det var på alla vis bra att jag inte var i skick att ta den diskussionen för jag kan ha blivit lite arg. När kaliumnivåerna stabiliserats fick jag åka hem.

Veckan efter – alltså förra veckan – ringde jag till vårdcentralen och bad om att de skulle göra en full leverstatus vid nästa provtagning. Det gjorde de, och alla mina levervärden är åt helvete. De värden som det fanns att jämföra med hade sjunkit väldigt lite. För lite. På torsdagen fick jag för första gången träffa en läkare som på allvar tänkte ta itu med hela situationen. Sjukskrivning. Provtagning av precis allt. Jag fick lämna femton flaskor blod och alla andra sorters kroppsvätskor också. Utom tårar. Det är tur, för jag är fan för trött för att orka gråta ens.

Med god tur är det värsta redan över. Det var någon rejäl bakterie. Medicinerna hjälper och jag blir bättre. Med lite mindre god tur är det något annat och jag har en väldigt lång väg framför mig. Med jävligt dålig tur är det kort väg. Ni vet. Och just nu kan jag inte göra något annat än bara vänta och försöka hantera en inte obetydligt ångest. På så vis är det tur att jag är helt fysiskt slut, för jag orkar inte angsta några längre stunder heller. Men min personlighet är inte särskilt väl lämpad för att sitta still och vänta, och det är verkligen inte mitt liv heller så jag vill bara ha tillbaka mig själv. Min ork.

Men imorgon som sagt, då borde det finns lite fler svar. Kanske. Förhoppningsvis. Ni får gärna hålla några tummar.

Vardagslivet

Win

Gabriel är förkyld. Hela natten låg han och hostade mig i ansiktet. Ibland vände han på sig i sömnen så att han var tvungen att vända tillbaka för att kunna hosta mig i ansiktet. Det är på alla vis otrevligt att bli väckt flera gånger i timmen av någon annans hoststänk. Vid kl 5 hostade han så intensivt att det stod klart att han har krupp. Förra gången fick vi åka till sjukhuset för att ge honom kortison. Då fick vi också den tydliga instruktionen att vi ska komma tillbaka till sjukhuset om det händer på nytt och det inte hjälper att låta honom andas kall luft. Man kunde till exempel bära ut barnet i kylan en stund, stod det på instruktionslappen.

Min oljepanna är trasig. Vi kan ju säga som så att det är helt onödigt att bära ut barn som behöver andas kall luft.