Vardagslivet

Knorren

Jag har länge haft ont i ländryggen. Ja, inte bara i ländryggen, utan liksom hela bäckenet, och alldeles särskilt i svanskotan. Jag har haft ont så länge att jag började tro att jag inbillade mig lite. Var gnällig och vek. Bara inte stretchat ordenligt. Har dåliga muskler. Fuskar med knipövningarna. Är för tjock.

Men eftersom jag faktiskt har så ont att jag inte kan sitta och det fungerar väldigt dåligt i kombination med att jag borde ha ett bokmanus färdigt det här året blev jag till slut tvungen att göra något åt det. Jag fick tid hos en fysioterapeut som är specialiserad på förlossningsskador och idag var jag där för första gången. Det tog henne lite drygt 1,5 minut att konstatera att jag är sned. Nästan allting på vänster sida är vridet.

Först vred hon ankeln tillbaka på plats. Sedan tryckte hon min roterade höft lite rakare och lättade upp alla krampiga lås kring blygdbenet. Och när hon sedan gav sig på svanskotan kunde hon konstatera att det inte var särskilt märkligt att jag hade ont eftersom svanskotan är helt sned. Den är böjd. Det ska den inte vara.

Även om jag förstås är lite glad över att det i princip betyder att jag har en knorr är jag lite ledsen över hur länge jag gick med det här.

För jag har haft ont sedan Gabriel föddes. Fysioterapeuten funderade på om svanskotan kunde ha gått av vid förlossningen. Möjligen är det bara den vansinniga foglossningen som liksom har läkt ihop fel. Gabriel är nu tre år gammal.

Hon kunde också se att flera av musklerna i bäckenbotten, inklusive de långa som går ner i benet, hade tagit skada av hur episiotomin hade gjorts och sytts ihop, så att musklerna inte längre satt ihop utan var stela och felläkta. Episotomin gjordes när Vilho föddes. Han fyllde just 15 år.

Jag känner mig lite mör. Dels fysiskt för härrimingud så det gjorde ont när hon lade saker till rätta. Dels mentalt. I flera år har jag gått och skuldbelagt mig själv för smärtan. Tänkt att ”om jag bara…” så går det säkert över. Jag är förvisso ganska handlingskraftig, men jag kan inte lägga min sneda svanskota till rätta. Är just nu så oerhört glad över att det fanns någon annan som kunde göra det.

2 kommentarer på “Knorren

  1. Jag blir så arg och ledsen å dina vägnar. Jag tycker att jag ofta läser om hur förlossningsskador liksom inte tas ordentligt på allvar. Så blir det just sådär, att du går och skyller på dig själv. Hoppas det blir lite bättre nu.

Vad tycker du?