Foglossningen från helvetet

Den veckan som just nu avslutas har varit väldigt stressig. Jag antar att veckorna just innan disputationen brukar vara sådana, och lägger man till advent och konserter och fan och hans moster så blir det liksom inte bättre. Lördag kväll hade vi dessutom fest tillsammans med A:s vänner, och eftersom kvaliteten på en hustru är direkt relaterad hur mycket mat hon klarar av att laga så kan jag ha gått lite bat shit crazy och lagat mat i tre dagar. Inte för att det är en tävling eller så men. Ja, ni fattar.

Till saken hör också att jag varit rätt irriterad på A den här veckan eftersom jag har haft så kolossalt mycket att göra och jag inte tycker att han hjälpt till riktigt tillräckligt (vilket eventuellt rent statistiskt inte är sant eftersom vi egentligen delar rätt lika på sysslorna och han faktiskt sa att jag inte behöver laga något särskilt till festen). Och när jag blir lite grinig på A så blir han fem år gammal och reagerar med att bli lite mer grinig på mig och så håller vi på tills mina överkänsliga graviditetshormoner gör att jag börjar lipa och vi båda skärper oss. Jag har redan i ett par månader haft foglossning. Mest på vänster sida och oftast inte mer än att jag klarar av det genom att röra mig lite lugnt, motionera lagom och inte göra en massa sneda lyft.

Så alltså.

På fredagkvällen stod jag själv hemma och slet eftersom A stuckit iväg (för sakens skull bör väl nämnas att han åkt för att hälsa på sin pappa i grannstaden för några timmar, men just då kan det ha känts lite mer dramatiskt). Och jag tänkte att ”fuck this shit att jag tänker ge upp, här ska bli jul så satans” och så lagade jag mer mat än någon skulle klara av att äta, bar fram julstjärnor och adventsstakar och planterade julgrupper, fixade kalendrar och pratade med hunden medan vi gick på promenad – och fick bara mer och mer ont.

Jag kände hur det blev värre i ryggen och höften. Jag har haft foglossning med båda tidigare barnen. Jag vet hur det är. Men kan jag vara lite vuxen om det, eller? Näe. På lördag eftermiddag kunde jag inte gå längre och fortfarande i dag känns det som om någon har krossat min svanskota. Ibland kan jag gå små långsamma steg. Ibland kan jag inte lyfta fötterna. Hela tiden gör det minst jätteont och emellanåt så ont att benen viker sig, de svekfulla jävlarna, och sänker mig i en gurglande hög på golvet. En hög jag förövrigt inte kan ta mig upp ur utan hjälp eller minst 10 minuters kravlande. Det där fallet som kommer efter högmod kan vara rätt brutalt.