Etikettarkiv | Mamma pappa barn

Barnmisshandel och kön

En debattartikel av My Vingren, skriven år 2012, går nu ett ärevarv runt Internet. Artikeln handlar om barn som efter en skilsmässa tvingas till umgänge med föräldrar som de inte vill träffa eftersom det anses ligga i barnets intresse att ha kontakt med båda sina föräldrar. Det är, artikelns ålder till trots, ett brännande ämne fortfarande och förtjänar att lyftas. Som Vingren skriver:

”Vilka andra våldsutsatta skulle vi tvinga att regelbundet träffa, leva och växa upp med sina förövare?”

Vi tenderar till att ha en övertro till biologi – en blind tillit till att blod är tjockare än vatten – som gör att de som delar gener med barnet får rättigheter som inte alltid är det bästa för barnet. Det är gripande berättelser Vingren får höra när hon svarar i telefon på Tjejjouren. Berättelser om system som sviker, om föräldrar som sviker och hopplöshet.

Men jag kan förstås inte låta bli att haka upp mig på att Vingren gör det till en könsfråga, och i förlängningen en fråga om kvinnors rättigheter, när det egentligen borde vara en helt könsneutral fråga. Hon skriver

”Vi är så måna om pappors rätt att vi glömmer bort barnen.”

Det skaver. Det skaver illa. Det här är nämligen ett gigantiskt och otroligt komplext problem som bottnar i att det främst är mammor som sköter om barnen. Men att föräldern är mamma är förstås inte en garanti för att det är en bra förälder. Det finns givetvis också mammor som missköter sina barn men som eftersom de är just mammor till barnen gång på gång får fler chanser. Inte heller det är bra för barnen. Vingren menar att vi inte vågar prata om pappors våld, vilket jag helt håller med om, men jag skulle å det bestämdaste vilja hävda att mammors våld är ännu mer tabu. En tredjedel av dem som misshandlar är mammor. På Brottsrummet skriver man att det

”Jämfört med andra brott finns här en ovanligt hög andel kvinnliga gärningspersoner.”

I Finland diskuteras dessutom vad man ska göra för att stötta alla de mammor som nästan själva får ta hela ansvaret för barnen och hur många mammor helt enkelt inte orkar. Samma år som Vingren skrev sin artikel rapporterade HBL att 36% av finländarna t.ex. luggar sina barn och 20% knäpper barnen på fingrarna. De enda jag har sett ta till liknande metoder, och hårdare, är mammor. Åtminstone i Finland finns alltså under ytan ett sorts ”mildare” våld mot barn som kvinnor står för men som verkligen inte är bra för barnen och som varit förbjudet enligt lag sedan 1984.

Det om det.

Kanske skulle Vingren ha formulerat sig annorlunda i dag? Jag vet inte. Jag vet bara att jag tycker att det är synnerligen problematiskt när man gör frågan om barnens bästa till en kamp mot pappor. Jag trodde att vi kunde enas om att bra föräldraskap inte är fast i förälderns kön utan handlar om helt andra kvalitéer. Och nej, jag har ingenting emot att diskutera könsspecifikt våld. Jag ser inga problem med att diskutera till exempel mäns våld mot kvinnor eftersom det bevisligen finns särskilda mekanismer bakom det. Men vad Vingren vill lyfta fram är ju barn som tvingas till umgänge med våldsamma föräldrar och med tanke på att det 1) är förhållandevis många kvinnliga förövare och 2) mest tabu att tala om våldsamma mammor ser jag verkligen inte vitsen med att göra det könsspecifikt.

 

Att vara den extra föräldern. Och att inte vara det.

I vår familj är det främst jag som tar hand om barnen. Inte för att vi egentligen tycker att det är så det ska vara, utan mer för att det liksom har blivit så. Jag tjänade mindre och var därför föräldraledig. Jag har ett mer flexibelt jobb och kan därför lättare ta sjukdagar, lovdagar, whatnotdagar. Jag jobbar dessutom hemifrån och är därför hemma när barnen kommer från skola och dagis, så dagligen får jag liksom ett par timmar extra barntid. Så har det blivit, fast vi egentligen hade tänkt och ganska länge trodde att vi lyckats dela jämnt.

I princip tycker jag inte att det är något problem så här. Det funkar rätt bra, på det stora hela. Barnen har minst en förälder närvarande nästan jämt. Grejen är bara att den föräldern oftast är jag – jag blir en sorts default – och att min man därför blir en extraförälder som man tar till när defaulten inte är där. Och att ”inte vara där” är exempelvis inte att vara i duschen istället för i samma rum som extraföräldern, för även om maken sitter bredvid barnen kan de gå och leta rätt på mig för att fråga om de kan få ett glas saft. Förmodligen utan att ens tänka på det.

Och jag är inte en sån där mamma som myser av den sortens uppmärksamhet, som tycker att det är trevligt att barnen har mig som defaultförälder. Dels för att det säkert inte är så kul att alltid vara den som inte är default och att jag är övertygad om att föräldraskap är bäst delat, men mest för att jag aldrig får vara ifred. Att jag går på toaletten ses av barnen som det ultimata tillfället att diskutera oförrätter. Ta en dusch är en inbjudan till jaga-lekar i badrummet. Sitta ner med bok betyder serva med saft, bröd, inte den sortens bröd, svagare saft, hellre gröt än bröd förresten, mera saft, inte hungrig längre nu när gröten är färdig. Min man har det inte så. Under hela den tiden kan han sitta och titta på film helt ostört. Det är inte hans fel. Det är bara så det har blivit.

Någonstans blir det liksom en ond cirkel där jag sköter barnen mest så att jag sedan måste sköta barnen mest. Han får vara den där föräldern som kommer in i vår vardagsrumba och gör roliga extrasaker. Han tar dem till simhallen. Han bygger kojor. Han spelar spel. Jag svarar på förtitolvtusen varför-frågor per dag. Lagar billig mat som räcker länge. Medlar i konflikter. Svarar tålmodigt nej på alla ”men jag vill”. Funderar på om det är värt att mikra kaffet en fjärde gång eller om det bara är dags att ge upp.

Och det största problemet som jag ser det är att det ibland känns som att vi är en familj på tre. Två barn och en mamma. Och så en pappa som försöker hänga med så gott han bara kan men som blir utanför varje gång barnen av vana kommer till mig istället för till honom. Som får oförtjänt mycket skäll och gnäll av mig för att han köper med sig fel saker från affären (de tycker inte längre om sånna nuggets, bara sånna andra), har ätit upp dotterns yoghurt hon sparat, inte vet vilka av barnens kläder som blivit för små eller vilka storlekar de har. Jag undrar hur i helvete han inte kan veta, men egentligen så förstår jag ju. Jag är defaultföräldern. Det är jag som förväntas veta. Han är extraföräldern. Han vet bara det jag berättar.

Det här är inte ett system som kommer av biologiskt betingade förkunskaper, utan ett system som vi sakta men säkert – genom våra val som föräldrar – själva har arbetat fram. Och det är ju inte som att det liksom för alltid skulle vara kört och hugget i sten och klappat och klart och så. Men det krävs medvetenhet om vad som händer när en förälder (läs: mamman) tar största delen av föräldraledigheten för man är grundlurad om man tror att det inte kommer att påverka barnens relation till föräldrarna och i förlängningen dessutom föräldrarnas relation till varandra och inte minst faderns relation till resten av familjen. För det finns få saker som är så farliga som just det där att fadern har en relation till sin familj, inte att han är en del av den. Och jag hoppas att den nya trenden med hemmamammor ger gladare familjer med mer tid för varandra, inte familjer och utanförpappor.