I vår familj är det främst jag som tar hand om barnen. Inte för att vi egentligen tycker att det är så det ska vara, utan mer för att det liksom har blivit så. Jag tjänade mindre och var därför föräldraledig. Jag har ett mer flexibelt jobb och kan därför lättare ta sjukdagar, lovdagar, whatnotdagar. Jag jobbar dessutom hemifrån och är därför hemma när barnen kommer från skola och dagis, så dagligen får jag liksom ett par timmar extra barntid. Så har det blivit, fast vi egentligen hade tänkt och ganska länge trodde att vi lyckats dela jämnt.

I princip tycker jag inte att det är något problem så här. Det funkar rätt bra, på det stora hela. Barnen har minst en förälder närvarande nästan jämt. Grejen är bara att den föräldern oftast är jag – jag blir en sorts default – och att min man därför blir en extraförälder som man tar till när defaulten inte är där. Och att ”inte vara där” är exempelvis inte att vara i duschen istället för i samma rum som extraföräldern, för även om maken sitter bredvid barnen kan de gå och leta rätt på mig för att fråga om de kan få ett glas saft. Förmodligen utan att ens tänka på det.

Och jag är inte en sån där mamma som myser av den sortens uppmärksamhet, som tycker att det är trevligt att barnen har mig som defaultförälder. Dels för att det säkert inte är så kul att alltid vara den som inte är default och att jag är övertygad om att föräldraskap är bäst delat, men mest för att jag aldrig får vara ifred. Att jag går på toaletten ses av barnen som det ultimata tillfället att diskutera oförrätter. Ta en dusch är en inbjudan till jaga-lekar i badrummet. Sitta ner med bok betyder serva med saft, bröd, inte den sortens bröd, svagare saft, hellre gröt än bröd förresten, mera saft, inte hungrig längre nu när gröten är färdig. Min man har det inte så. Under hela den tiden kan han sitta och titta på film helt ostört. Det är inte hans fel. Det är bara så det har blivit.

Någonstans blir det liksom en ond cirkel där jag sköter barnen mest så att jag sedan måste sköta barnen mest. Han får vara den där föräldern som kommer in i vår vardagsrumba och gör roliga extrasaker. Han tar dem till simhallen. Han bygger kojor. Han spelar spel. Jag svarar på förtitolvtusen varför-frågor per dag. Lagar billig mat som räcker länge. Medlar i konflikter. Svarar tålmodigt nej på alla ”men jag vill”. Funderar på om det är värt att mikra kaffet en fjärde gång eller om det bara är dags att ge upp.

Och det största problemet som jag ser det är att det ibland känns som att vi är en familj på tre. Två barn och en mamma. Och så en pappa som försöker hänga med så gott han bara kan men som blir utanför varje gång barnen av vana kommer till mig istället för till honom. Som får oförtjänt mycket skäll och gnäll av mig för att han köper med sig fel saker från affären (de tycker inte längre om sånna nuggets, bara sånna andra), har ätit upp dotterns yoghurt hon sparat, inte vet vilka av barnens kläder som blivit för små eller vilka storlekar de har. Jag undrar hur i helvete han inte kan veta, men egentligen så förstår jag ju. Jag är defaultföräldern. Det är jag som förväntas veta. Han är extraföräldern. Han vet bara det jag berättar.

Det här är inte ett system som kommer av biologiskt betingade förkunskaper, utan ett system som vi sakta men säkert – genom våra val som föräldrar – själva har arbetat fram. Och det är ju inte som att det liksom för alltid skulle vara kört och hugget i sten och klappat och klart och så. Men det krävs medvetenhet om vad som händer när en förälder (läs: mamman) tar största delen av föräldraledigheten för man är grundlurad om man tror att det inte kommer att påverka barnens relation till föräldrarna och i förlängningen dessutom föräldrarnas relation till varandra och inte minst faderns relation till resten av familjen. För det finns få saker som är så farliga som just det där att fadern har en relation till sin familj, inte att han är en del av den. Och jag hoppas att den nya trenden med hemmamammor ger gladare familjer med mer tid för varandra, inte familjer och utanförpappor.