Tag Archive | Jo så är det nog

Ord är privilegium

Jag ville bara väldigt kort kommentera en insändare i Östnyland som tar upp det gamla klassiska argumentet ”varför får afroamerikaner säga n-ordet när andra inte får”. Skribenten menar att ord inte är gruppspecifika utan tillhör oss alla.

Och det är ju lite intressant att driva just den tesen, att ord inte är gruppspecifika, samtidigt som man vill ta sig rätten att använda ett ord som de facto är en (mycket nedlåtande) benämning på en specifik grupp. Lite som att säga att vi får kalla alla djur för katter för katterna äger inte den termen.

 

En sköldpadda. Because he says so.

Men grejen är att de som hör till en viss grupp visst har rätt att göra anspråk på gruppens benämning. Till exempel; den som är mullig kan kalla sig själv mullig, men det är ofint av andra att göra det. Och ”afroamerikaner” har rätt att bestämma över n-ordet. Alltför länge var det ett ord vita använde för att visa sin överhöghet. Den som är vit måste, av hänsyn till medmänniskor, ge tillbaka ordet.

Ord är privilegium. Vi kan inte äga alla ord.

Varför därför pjäxor skilsmässa

Jag får ofta frågan varför. Varför skiljer vi oss? Vi som verkade så lyckliga.

Och det är svårt att sätta fingret på en exakt orsak. Det är mitt initiativ, så man skulle ju kunna tycka att jag skulle kunna svara men det är verkligen inte så enkelt. Det var bara något som skavde. Skavde och skavde. Något som jag själv inte lyckades bli kvitt fast jag försökte förändra mig och något som vi tillsammans inte var tillräckligt starka för att kunna identifiera och bota.

Min älskade pappa gav mig en fantastiskt bra analogi från när han var och åkte skidor. Han upplevde att pjäxorna skavde och inte satt som de skulle och gick därför till hyrstället för att fråga om råd och de frågade honom vad han ville göra. Men hur ska man veta det? Hur ska man veta om pjäxorna slutar skava om man använder dem ett tag till? Kanske de passar bättre på foten om man bara åker in dem lite mer? Hur mycket får det egentligen skava innan man måste ta av sig pjäxorna? Är det så att man helt enkelt måste räkna med en del skoskav men att det är värt det? Eller är det bara så att pjäxorna faktiskt inte passar, att de skaver hål på en och att man börjar misströsta över om man egentligen borde ha pjäxor alls?

Där någonstans.

Och även om jag varit väldigt villrådig – han är alltså verkligen en bra typ egentligen – så var det något som hände i mig när jag förra hösten liksom började snöra av mig pjäxorna. Att få vara utan pjäxor kändes som ett absolut måste. Alla som dansat i högklackat sena nätter och sedan kommit hem och dragit av sig skon förstår känslan. Det är inte pjäxornas eller dansskornas fel och allt har inte varit dåligt men man orkar inte längre. Och inför tanken på att bli fri vad som skaver känner man sig lättad och upprymd.

So what om man måste gå barfota ett tag?

Lilla Genusskolan del 2: representation och intersektionalitet

Ibland kan det kanske kännas som om genusvetare och genustyckare slänger sig med en massa svåra ord. Det är många gånger sant. När man diskuterar saker över en kopp kaffe kanske det inte alla gånger känns helt motiverat men ändå har jag svårt att tänka mig diskussionsämne som har fler svåra ord i vardagligt bruk än just genus. Det kan lätt bli förvirrande. När man forskar är dock alla de svåra orden otroligt viktiga. De här orden – termerna och begreppen – är nämligen grunden till att definiera exakt vad det handlar om. Därför har (nästan) all forskning en rubrik som heter typ ”definitioner” eller ”terminologi” i det första kapitlet. Många av de orden som används inom forskningen för att definiera exakta, begränsade fenomen används väldigt godtyckligt i diskussioner utanför universitetens snirkliga korridorer.

I dagens Lilla Genusskola ska vi ta upp två av de termer som ofta förekommer både inom forskningen och i vardagliga diskussioner, nämligen representation och intersektionalitet. Observera att de definitioner jag ger inte nödvändigtvis är de enda korrekta.

Representation och representativitet: Representation handlar väldigt kortfattat om vem som syns, var och under vilka förutsättningar. Det som representeras ofta är vad vi är vana att se och är normen. Till exempel: ingen reagerar på en reklam där en man och en kvinna kysser varandra medan en reklam där två män kysser varandra väcker uppståndelse. Det finns en heteronorm i samhället. Ett till exempel: En påklädd man omgiven av lättklädda kvinnor är vi vana vid – en påklädd kvinna omgiven av lättklädda män är ovanligt. Alltså: idealmän ska ha kläder på och idealkvinnor ska vara halvnakna. Men representation handlar förstås inte bara om reklam utan kan också handla om till exempel vem som erbjuds taltid.  De flesta som uttalar sig i radio och TV som experter är vita, medelålders män vilket gör att vita, medelålders män är det första folk kommer att tänka på när de hör ordet ”expert” – vilket i sin tur leder till att det är svårt för alla dem som inte är just vita, medelålders män att tas på allvar som experter.

För det är så representation fungerar. När det bara är ett kön som är representerat tillskrivs alla med det könet vissa egenskaper. Representationen blir representativ. Så varför är det här viktiga saker? För att vi inte märker dem om vi inte faktiskt ser till att göra oss medvetna på dem. Snedvriden representation kan enkelt passera om man inte vet vad det är man letar efter för representationen är skapad av och återskapar samhällets normer. Ja, och när det kommer till samhällsbärande saker som expertis och taltid i media är vita, medelålders män fortfarande groteskt överrepresenterade. De är så många att representationen inte är representativ för expertisen som faktiskt finns bland befolkningen. Det handlar både om ren statistik – om mängd – men också om kvalitén på förekomsterna. Rättviseförmedlingen startade som ett svar på sned representation, för att hjälpa ”projekt, organisationer och medier att hitta kompetens” som är underrepresenterad och har visat att det egentligen inte är svårt att skapa en större bredd.

Representation är ett känsligt ämne av den enkla anledningen att det blir skrämmande klart att den vita, medelålders mannen har fått representera hela mänskligheten när man börjar gräva lite i ämnet.

Intersektionalitet: Intersektionalitet är, i mitt tycke, ett av de allra viktigaste begreppen när man diskuterar genus för utan intersektionalitet förutsätter man att det bara finns två olika genus – manligt och kvinnligt. Intersektionalitet innebär att man öppnar även för andra faktorers påverkan. Dessa andra faktorer är i första hand klass och etnicitet men även exempelvis ålder och civilstatus. Att vara ”en riktig man” innebär kanske inte samma sak för den ensamstående Börje som jobbar skift på fabriken som det gör för Peter som är föräldraledig med sin dotter.

I forskning är intersektionaliteten ofta en given begränsning av vad ens forskningsresultat kan appliceras på. För min egen del är både klass och etnicitet helt avgörande eftersom jag bara kan komma åt svenska överklasskvinnor. Mina resultat kan alltså inte med säkerhet sägas representera pigor, eller ens fattiga bondkvinnor. I vardagliga diskussioner ges inte intersektionalitet det självklara utrymme det borde ha. När vi diskuterar våra personliga upplevelser av genus är det alltid utgående från även andra faktorer. Från om vi lever i ett parförhållande, om vi uppfyller heteronormen, vad vi har för hudfärg, utbildning och så vidare. När man lägger ihop alla de sakerna ser man att det inte finns bara ett manligt och ett kvinnligt genus, men också att det inte finns några rätt eller fel i upplevelser.

 

Vitas privilegium

I går ramlade jag över en länk till en serie som förklarar det privilegium alla vi som är vita har. Hela serien är förvisso läsvärd, men egentligen sammanfattades det hela i en enda mening:

”White privilege is the privilege to be ignorant of the world around us.”

Den som aldrig har upplevt att den har blivit orättvist behandlad, eller aldrig fastnat i strukturerna, är inte en extraordinärt tolerant person utan privilegierad. Det är ju inte den persons fel, det är bara något som händer för att man har rätt sexuell läggning, rätt hudfärg, rätt kön – eller en kombination av dessa. Således är det i princip inte heller någonting som dessa personer kan klandras för, men det finns någonting så fundamentalt fel i att det så ofta är dessa privilegierade som högljutt förnekar existensen av rasism och sexism. Att inte själv vara utsatt bevisar inte att andra inte är det. Ja, och att inte öppet bete sig rasistiskt eller sexistiskt betyder inte att man inte tjänar på det. Som vit behöver jag aldrig fundera på vart jag rör mig på stan, till exempel. Ingen stoppar mig, ber mig förklara mig, ifrågasätter mina intentioner.

Och vi har ju talat om det här förr, att den mest privilegierade är den vita, straighta mannen, men efter att ha läst en länk som Kaisa Kyläkoski skickade blev det så mycket mer uppenbart. I vårt samhälle handlar det mycket om att ta för sig, att arbeta för det man vill ha. När kvinnor, eller människor som inte är vita, blir strukturellt förfördelade så heter det ofta att det är för att de själva valt det. Hon blev inte befordrad för hon ville det inte tillräckligt mycket. Mustafa fick inte jobbet för han hade inte tillräckligt med driv. Det borde vara så självklart att man inte ens behöver säga det, men världen är inte så enkel att alla bara kan ta för sig (och då inte bara ur en ren hållbarhetssynpunkt). Vita, straighta män verkar ha alldeles osedvanligt svårt att se det, förmodligen för att så många av dem tar vad de vill ha och kallar det välförtjänt. De prioriterar sig själva och kommer undan med det för att de är just vita, straighta män.

Det behöver inte vara stora grejer. Tänk kön till bardisken en fredagskväll. Tänk er en vit kille som vill beställa en öl, men inte riktigt vänta. Han makar sig lite diskret närmare bardisken. Han är längre än kvinnan framför sig och lyckas genom att lägga armen om hennes rygg komma fram och när bartendern frågande tittar upp för att se vem som stod på tur viftar killen till med handen. Hans tur. Han ler stort åt bartendern, ber artigt om ursäkt till kvinnan, får sin öl och går tillbaka till sitt bord. En superschysst kille, artig och väluppfostrad. Tänk er nu i stället att killen inte vore vit. Tänk er att han vore från till exempel Turkiet. Tänk er det, och begrunda hur han skulle uppfattats då.

Tänk er sedan samma kö till bardisken, kanske rent av samma kväll. Tänk er Mustafa, som kommit till baren med sin pojkvän gå fram och vilja beställa. Tänk er att det inte är en kvinna han har framför sig, utan en vit, straight man. Tänk er att han lägger armen om hans rygg för att kunna komma fram och beställa före honom, trots att han inte väntat lika länge. Tror ni att det skulle hjälpa att han log stort mot bartendern och artigt bad om ursäkt till den man han lagt armen om ryggen på och trängt sig före? Det tror nämligen inte jag.

Nu är vi fler och fler som börjar upptäcka våra egna privilegier och fler och fler som reagerar mot vita, straighta män som blånekar att det skulle ha någonting med samhällsstrukturer att göra. Det var så uttrycket vita, kränkta män föddes – för att det finns någonting så uppenbart bisarrt i att somliga vita straighta män på fullaste allvar tror att de tillhör den enda befolkningskategorin som strukturellt förfördelas. De skriker rasist om man skriver en sån här text, sexist om man påpekar att män har fördelar. De menar att feminismen gått för långt, att strukturer inte existerar och att de har vad de har bara på grund av att just de har jobbat mycket hårdare än alla kvinnor och alla icke-vita. Det här gör mig ibland väldigt, väldigt trött. Jag förstår om man aldrig har tänkt på vilka fördelar man har på grund av kön, nationalitet, hudfärg, klass och så vidare, jag förstår det, men jag kan inte för mitt liv förstå att man stoppar fingrarna i öronen och skriker rasist när någon försöker berätta för en hur det är vara född med andra förutsättningar. Bara det att inte dagligen vara tvingad att ta sin hudfärg och sin sexualitet i beaktande när man träffar andra människor är ett jävla privilegium. Så vad kan man göra? Lyssna, lära och förändra.

Man behöver inte skämmas för att man är vit och privilegierad, men man ska tamefan skämmas om man tror att det är rasism när någon påpekar det.

Riktiga män gillar kvinnliga kvinnor!

På en av vindarna hittade vi några nummer av en av de äldsta herrtidningarna, Mies, som på det stora hela taget är rätt harmlös jämfört med dagens dito. Några saker är värda att anmärka på. Den första är kroppsformen och vikten på de kvinnor som sågs som attraktiva. Samma kvinnor skulle klassas som plusmodeller i dag. Den andra är att det på mittuppslaget finns en poster med ”Flickor i sängen”, som jag av förståeliga skäl inte ville lägga upp här men som ändå förtjänar att nämnas. Varför undrar ni? Jo, för att det så tydligt visar på det ideala åldersgapet mellan män och kvinnor. Visst, på sista sidan står det också att män gillar kvinnliga kvinnor (och därför läser Mies), men kan ni tänka er en poster för medelålders kvinnor med titeln ”Pojkar i sängen”? Den tredje är anledningarna till varför 60-talsmannen borde lära sig judo. ”Judo är makt”. Judo ger också självförtroende och ”väcker respekt och admiration hos er följeslagare”.

IMG_7632 IMG_7633 IMG_7635

Akvariet

Jo, alltså. Vi köpte ju akvariet begagnat och det var därför som det kom med fyra fiskar. Eftersom akvariet hela tiden varit i användning tog jag också för givet att de hade använt pumpen rätt och att jag därför inte skulle behöva koppla om några slangar.

Ack så fel jag hade. De hade nämligen proppat igen utblåslangen och använt den som insug, vilket i princip betyder att trots att man använder pumpen (en riktigt bra Eheim) på full effekt så rör sig inte ens vattenytan. Att just dessa fyra malar överlevt kan mycket väl bero på deras förmåga att också tillgodose sitt syrebehov genom att hämta luft… Nu har jag, med viss muskelhjälp från maken, kopplat om alltihop och akvariet får syre. Hittills inga döda fiskar, eftersom jag bytt lite vatten varje dag. Och för att dessa uppenbarligen är överlevare.