Jag får ofta frågan varför. Varför skiljer vi oss? Vi som verkade så lyckliga.
Och det är svårt att sätta fingret på en exakt orsak. Det är mitt initiativ, så man skulle ju kunna tycka att jag skulle kunna svara men det är verkligen inte så enkelt. Det var bara något som skavde. Skavde och skavde. Något som jag själv inte lyckades bli kvitt fast jag försökte förändra mig och något som vi tillsammans inte var tillräckligt starka för att kunna identifiera och bota.
Min älskade pappa gav mig en fantastiskt bra analogi från när han var och åkte skidor. Han upplevde att pjäxorna skavde och inte satt som de skulle och gick därför till hyrstället för att fråga om råd och de frågade honom vad han ville göra. Men hur ska man veta det? Hur ska man veta om pjäxorna slutar skava om man använder dem ett tag till? Kanske de passar bättre på foten om man bara åker in dem lite mer? Hur mycket får det egentligen skava innan man måste ta av sig pjäxorna? Är det så att man helt enkelt måste räkna med en del skoskav men att det är värt det? Eller är det bara så att pjäxorna faktiskt inte passar, att de skaver hål på en och att man börjar misströsta över om man egentligen borde ha pjäxor alls?
Där någonstans.
Och även om jag varit väldigt villrådig – han är alltså verkligen en bra typ egentligen – så var det något som hände i mig när jag förra hösten liksom började snöra av mig pjäxorna. Att få vara utan pjäxor kändes som ett absolut måste. Alla som dansat i högklackat sena nätter och sedan kommit hem och dragit av sig skon förstår känslan. Det är inte pjäxornas eller dansskornas fel och allt har inte varit dåligt men man orkar inte längre. Och inför tanken på att bli fri vad som skaver känner man sig lättad och upprymd.
So what om man måste gå barfota ett tag?
Hit och dit och tillbaka igen 
Klockren liknelse, och igenkänningen är stor.
Jag upplevde – vid min egen skilsmässa – att det var många som la en stor värdering vid sitt svar på att det var skilsmässa; ”Vad tråkigt” eller ”Ni passade ju så bra ihop”. Inte ”Hur mår du?” eller ”Hur känner du kring det?” eftersom det hos mig fanns en slags lättnad över att som du beskriver det gå barfota ett tag. Plötsligt kom ett dåligt samvete, för att jag inte tyckte det var tråkigt eller att jag inte upplevde att vi passade så bra ihop.
Det är för övrigt mycket lättare att springa barfota än i pjäxor. Väldigt mycket är för övrigt lättare att göra barfota. Stå på en gräsmatta och borra ner tårna i marken tex. Hitta sina rötter, sig själv, eller vilken jämförelse en nu väljer kring det.
/Carina
Ordet ”skilsmässa” har en så grotesk klang och folk blir uppriktigt ledsna när de hör. Så ringer de och frågar hur jag mår och jag äter tårta och dricker supergott kaffe och skriver doktorsavhandling så det ryker om det och mår egentligen alldeles oförskämt bra. Barfota.
Jag tycker det är väldigt svårt att veta hur jag ska reagera eller kommentera när nån berättar om skilsmässor av den sort som ni beskriver ovan, för jag förstår ju att i dylika fall är sorgen över att det inte blev som man önskat/planerat bearbetad för länge sedan. Och skilsmässa är ju inte i sig en dålig sak (trots att många lägger in stor värdering i det), samtidigt som ingen säkert skiljer sig för att det skulle vara himla kul med skilsmässa. När nån som skulle vilja fortsätta vara gift berättar att hen ligger mitt i en skilsmässa känns det lättare att inte säga något tokigt, för då är det ju på sin plats att säga saker i stil med ”vad tråkigt”.
Men ja, kanske som du Carina skriver så är ”hur mår du?” den bästa reaktionen. Jag har nån gång också frågat om det skilsmässan är en bra eller en dålig nyhet, men det kan säkert uppfattas som rätt burdust.
Tycker också att ”hur mår du/ni” är trevligt och lagom neutral. Man vet liksom aldrig hur långt i sorgeprocessen personen har kommit.
Livet är för kort för långvarigt skav.
Själv räknar jag med skilsmässa inom 6 år – den dagen barnen är så pass självgående att man inte är upptagen med dem det mesta av fritiden. Så länge kan det få skava lagom för min del.
Jag kan tillägga att jag i den här frågan är en ryggradslös fegis och gissar på att det är motparten som kommer att få ta initiativet.
Jag hör till de där ”det var tråkigt”-kommentatorerna och i mitt fall betyder det inte ”det var tråkigt att ni inte klarade det” utan ”det var tråkigt för att det är så jobbigt” – oberoende av om det är det absolut enda vettiga. För det är jobbigt.
Som att flytta, också om lägenheten där man bott inte alls passar en längre och man längtar efter att flytta till något annat så är det fullkomligt svinjobbigt att packa ihop och slänga bort och fundera på varför man har sparat den där saken så långe (och kanske ändå har svårt att slänga den. iaf jag) och få städat det allra sista (flyttstädning, hu!) och hur god tid man än har att flytta så slutar det likförbannat med några lådor / påsar av sista-minutenkrafs att gå igenom… (nån gång, kanske).
Så SANT!
Väldigt naket och ärligt beskrivet. Och enkelt, på en så egentligen väldigt komplicerad fråga – med komplicerade svar! 2 år efter min egen skilsmässa (vilken jag tog initiativ till), funderar jag fortfarande på vad som gick fel egentligen. Skorna passade ju liksom perfekt… egentligen. Och framförallt tyckte vänner och familj att vi var det perfekta paret som hade allt. Ändå skavde det så in i hel…e. Och trots att det vissa dagar är skitjobbigt att gå barfot, så var det rätt beslut. Den Cissi som hade gått vilse i skorna, har nu hittat tillbaka på rätt (läs: min) väg igen.
Så det jag vill säga är; TACK för att du delar med dig. STARKT av dig att fatta ett sånt här beslut, för det är fan inte lätt! (Även om många tror att det är den som fattar beslutet som har det mest bekymmersfritt och enkelt och mår bra alla dagar i veckan. Suck.) Gå små steg när du provar ut nya skor, kanske hittar du ett par som passar. Och gå ibland barfota… Jag trivs hiskeligt bra, för det mesta, att gå barfota! ❤ Kram och kärlek ❤