Tecken

Det första säkra tecknet på att någonting höll på att hända var att min bästa vän, som var den vi skulle ringa till för att ta hand om de två äldre barnen när vi skulle till sjukhuset, åkte iväg på de enda dagar bortifrån hon planerat under hela den potentiella förlossningstiden.

Sedan dog min telefon.

Det var rätt självklart att det var signaler på att babyn tänkte anlända. En utförligare berättelse om just det kommer senare, men slutklämmen (no pun intended) är i alla fall att vår son, Gabriel Carl, föddes 21.40 nånting, söndagen den 25 mars. Förutom att mitt underliv känns som köttfärs och det inte finns en muskel i min kropp som inte värker så mår vi alla bra!

På grund av influensaepidemin råder det besöksförbud på sjukhuset. Lite synd är det förstås att den nyblivna farfarn inte får komma in, men å andra sidan behöver jag inte försöka förklara varför jag kanske helst inte skulle vilja ha ungefär varenda syrier i trakten sittande här i uppmuntrande pepp. Listan över folk som vill besöka är nästan längre än min avhandling. Vackert och vansinnigt på samma gång.