Historikerns historier · Nyhetsplock

Lite om domedagsstämningen i Finland

Ryssland har anfallit Ukraina med betydligt större kraft än vad någon av oss nog hade föreställt sig sannolikt. Det råder domedagsstämning här i Finland. För mig som svensk och med en betydligt mer distanserad förhållning till Ryssland och det potentiella hot Ryssland innebär är det ibland svårt att riktigt greppa det så jag tänkte att jag skulle försöka förklara det, så som jag har förstått det.

För jag tror att det framförallt är Putins historieskrivning som får nackhåren att resa sig på finländarna. I det tal han höll för att liksom rättfärdiga anfallet på Ukraina nu hänvisade han till händelserna vid den ryska revolutionen år 1917 och förlusten av betydande geografiska territorier. Ukraina borde, enligt honom, aldrig har frigjorts från Ryssland. Det är, återingen enligt honom, inte att betrakta som en självständig stat utan en del av Ryssland som nu ska återbördas.

Ett annat av de territorier som Ryssland fick släppa ifrån sig vid den tiden är Finland, som blev självständigt bara några månader före Ukraina. Att talet nu handlade specifikt om Ukraina gör det inte mindre obehagligt för finländarna. Exakt samma logik är nämligen applicerbar på Finland också.

Rent historiskt finns det förstås vissa skillnader. Finland hade varit en del av det svenska riket i nästan 500 år innan det blev ryskt. Trakten runt Kiev är det ursprungliga Rus – Rysslands vagga. De historiska banden är således långt ifrån likvärda. Men båda staterna har varit självständiga ganska exakt lika länge. Båda staterna förtjänar fortsatt självständighet.

Och finländarna minns tydligt krig med Ryssland, hur det är att ha ryska trupper på gatorna. Nästan varenda finländare har en släkting, eller känner någon, som var med om att Finland fick avstå delar av Karelen till Sovjetunionen efter vinterkriget på 1940-talet. Människor evakuerades från sina hem för att aldrig återvända. Och även om många kanske inte känner till detaljerna så lever minnet av Porkalaparantesen, då ett 380 kvadratmeter stort område en dryg halvtimme med bil från Helsingfors blev rysk militärbas som en del av fredsfördraget 1944.

Även från Porkala evakuerades de boende, som fick se sina gårdar övertagna av ryska soldater. Spåren finns kvar rent fysiskt i landskapet, med exempelvis fästen för skjutvapen insprängda i stenblock, och i boningshusen som användes av de ryska soldaterna. Ett av husen, tillhörigt en bekant, hade bland annat tjänat som biograf och ryssarna hade rivit ut delar av väggar för att få plats med en projektor. Först 1956 fick de evakuerade lov att återvända till Porkala – en del till nästan ingenting. Spåren finns också kvar i människorna, i berättelserna och kanske framförallt i tystnaden – det här är ett trauma man inte ska prata om.

Flera vänner har äldre släktingar som, precis så som äldre människor gör, återupplever minnen och det är minnet av krig de lever. Panisk rädsla för evakuering undan antågande ryska trupper. Putins ord landar således i en helt annan kontext här i Finland än vad de gör i Sverige och lämnar nog knappast någon oberörd.

Bilderna är från databasen Finna.

Jag kan villigt erkänna att jag hade alltför stor tilltro till Rysslands verklighetsförankring, att den groteskt felaktiga bild av historien Putin presenterade var en sorts intern angelägenhet – inte ett berättigande av fullskaligt krig. Kanske hade jag trott att Putin skulle fortsätta knapra på den biten av Ukraina han börjat på, vilket vore illa nog, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att han skulle försöka svälja hela alltet. Det är en nattsvart dag idag.

Historikerns historier

Kvinnornas historia och det manliga narrativet

På DN:s kultursidor finns det (bakom betalmur) två texter om kvinnohistoria. I den första konstaterar Saga Cavallin att det inte är någonting nytt att skriva historia om berömda kvinnor, och hon ger en lång radda exempel. I sak har hon förstås alldeles rätt. Den som vill se exempel kan med fördel titta på Ellen Fries Markvärdiga qvinnor – vilken har digitaliserats av det fenomenala Projekt Runeberg.

Ellen Fries börjar sin bok, utgiven 1890, med orden

”Den svenska qvinnans historia är ännu till större delen oskrifven.”

Det här är väl i stor utsträckning Saga Cavallins poäng, att vi fortfarande lever med den här premissen och att det fortfarande är precis samma kvinnor som hela tiden lyfts fram, trots att böcker om berömda kvinnor funnits redan länge. I övrigt är jag lite osäker på exakt vad Cavallin vill med sin text, för den är en smula spretig. Hon skriver

”Hela genren präglas av rusig upptäckariver. Som att det skulle vara helt banbrytande att vädra ut bland det förflutnas dävna mans-namedropping.”

Lite senare kommer:

”I ambitionen att lyfta fram historieböckernas utraderade kvinnoöden suddas de människor som dokumenterat och forskat om kvinnor i historien, allt som oftast kvinnliga historiker, bort. Samtidigt som en redan traderad kvinnohistoria traderas som vore det första gången, fortsätter en annan vara precis lika oberättad som alltid.”

I ett svar till Cavallin menar Anna Charlotta Gunnarson att det är alltför raljerande, och att det är de stora kvinnonamnen som säljer och blir inkörsportar till mer kvinnohistoria. Bland de stora namnen ”spränger man in ovanligare öden som lyfter på locket till fler världar.”

Som jag ser det finns det här två avgörande problem.

Det första problemet rör både Cavallin och Gunnarson vid, nämligen att det främst är kvinnor som forskar i kvinnohistoria och att dessa forskare osynliggörs i populariserandet. Det är influencern Therese Lindgren som gör pengar på vår forskning i podden I kvinnans fotspår. Och med risk för att låta lite bitter, men det samma gäller givetvis allt från Birgitta Ohlssons Lev som du vill – tio svenska kvinnor visar vägen till Svenska hjältinnor: 100 berättelser om smarta, starka och modiga kvinnor.

Jag får lite samma vibbar som när man intervjuade Alexandra von Schwerin inför utställningen om Den dolda kvinnomakten på Skarhults slott, när hon menade att hon hittat massor med kvinnor som gjort viktiga saker och därför hade ringt upp historikerna.

Vi är ju trots allt ganska många som jobbar med det här. Som har spenderat åratal i arkiven med att göra den grundforskning som de här verken kan bygga på. Och det är klart att det vore klädsamt med lite skriftlig credd i en del verk också, men framförallt lite jävla allmän credd för hur mycket fakta vi har tagit fram för andra att bygga vidare på. Det är en sjuhelsikes skillnad på att ”forska” via litteratur och lexikon och att forska genom att på basis av minst tio års universitetsutbildning tolka hundratals fantasifulla 1500-talsbrev.

Det andra stora problemet, som jag ser det, är att alltför många av de populärt hållna poddarna och böckerna och vad det nu kan vara, utgår ifrån ett föråldrat historiskt narrativ. I sin artikel hänvisar Cavallin till Hans Almgrens artikel i antologin ”Kvinnans plats i historien” i vilken Almgren lite urskuldrar den dåliga kvinnliga representationen i skolböcker med att antalet kvinnonamn ju åtminstone har ökat. Jag har också en artikel med i den antologin, där jag tar upp problemet med att fortfarande låta det manliga narrativet styra. Kvinnor har funnits med, överallt, hela tiden. Det är ett val att inte låta det vara en del av berättelsen, av narrativet. Jag och Almgren har förövrigt haft den diskussionen förr, och ni kan följa den i Personhistorisk tidskrift (min artikel i 2015/2 (som Charlotte Vainio), Almgrens svar i 2016/1 där han menar att jag gjort en okunnig granskning, och mitt svar i 2016/2 – fritt tillgängliga här!).

När jag undervisar i genushistoria brukar jag ta upp vår kronologi som ett exempel, och studenterna får läsa ”Did women have a renaissance?” av Joan Kelly-Gadol. De saker vi normalt förknippar med renässansen (som större frihet att skapa, uppfinna och tänka, samt inte minst uppfinningar och upptäcktsresor) hade motsatt effekt på kvinnor mot vad de hade på män. Ett mycket klassiskt exempel från Sverige är när Gustav Vasa gjorde upp med den katolska kyrkan och stängde alla kloster – platser som varit en av mycket få vägar till utbildning och makt för kvinnor. Upplysningstiden var inte direkt upplysande för kvinnor, och så vidare.

Hela det historiska narrativet utgår från män. Periodiseringen utgår från män. Vad vi tycker är viktigt utgår från män. Vad vi ser som brytpunkter utgår från män. Det som är allmängiltigt är det manliga. Det är inte så konstigt att kvinnor ses som undantag och det är verkligen inte konstigt om Therese Lindgren, Birgitta Ohlsson och andra skuttar av glädje över att ha ”upptäckt” kvinnor som ”varit glömda” för de vet inte VARFÖR kvinnor har varit glömda.

Kvinnor har inte varit glömda för att man inte kan hitta dem eller för att de inte skulle ha funnits eller inte gjort Viktiga Saker (TM) utan för att vi hela tiden utgår ifrån ett narrativ enligt vilket vartenda litet kvinnfolk är ett undantag.

När Ellen Fries för 130 år sedan konstaterade att den svenska kvinnans historia var oskriven hade hon helt rätt. Den är nu, i ganska stor utsträckning, skriven. Vi har en solid bas att stå på. Den har bara hittills inte tillåtits förändra det stora historiska narrativet. Ännu.

Nyhetsplock

Några proportioner och perspektiv beträffande corona

I coronadebatterna här i Finland finns det gott om självutnämna experter och moralpoliser men väldigt lite proportioner och perspektiv. Jag är fullt medveten om att covid är en mycket farlig sjukdom, att det absolut inte rör sig om någon vanlig liten flunsa. Jag är också fullt medveten om att covid inte bara skördar liv utan även förstör liv för dem som blir kvar. Så behöver ingen tvivla på de grundförutsättningarna.

I Finland tenderar man till att rapportera dagligen om nya bekräftade smittofall. Preliminärt är dagens siffra 770. 770 bekräftade nya fall. I hela Finland. Och det basuneras ut, både i media och på sociala plattformar, som att Finland nu är rakt på väg in i helvetet och att kurvan pekar brant uppåt. Från och med måndag kommer man därför att stänga ner samhället, med distansundervisning för högstadiet och uppåt. Utegångsförbud har diskuterats.

Om man istället tittar på andel positiva av genomförda test finns det inga större förändringar sedan november förra året. Den kurvan har legat ganska konstant på någonstans mellan 2,5 och 2,8 procent.

Proportioner alltså.

Samtidigt rapporteras om barn och ungas snabbt avtagande välmående, med barnskyddsanmälningar och berättelser om både våld i hemmet, fattigdom och isolering. ”Det är ändå värre att någon dör”, hävdas det och det är väl klart. Men är det verkligen de två sakerna som det står mellan? Finland har förövrigt, i skrivande stund, 759 döda i covid. Jag förstår att det är 759 för många, men det är i jämförelse en väldigt, väldigt låg siffra.

Min vän och kollega Fredrik Charpentier Ljungkvist har forskat i pandemisk historia, och dessutom beräknat överdödligheten under corona. I Finland ligger den under 3%. Det är den minsta kategorin, innan man istället i likhet med Norge får underdödlighet – det vill säga att färre har dött än under ett normalt år. Fredrik har också räknat på jämförelser mellan de nordiska länderna under tidigare pandemier, och kunnat konstatera att dödligheten i Sverige under de senaste stora sjukdomsutbrotten (Asiaten (1957), Hongkonginfluensan (1968) och en mycket svår influensa år 1976) varit betydligt högre än i Finland, Norge och Island. Varför vet man inte riktigt, men eftersom även Danmark har drabbats hårdare tänker man sig att det har att göra med folktäthet, urbana centrum och kontakter till kontinenten. Det samma är säkert sant i dag. Sveriges överdödlighet under corona har förresten varit 7,6%, vilket är bland de lägre i Europa.

Perspektiv, hörrni.

Och jag förstår att man i Finland bara kan ta ställning till de finländska barnens skolgång, och jag tänker mig att de digitala lösningar som har gjorts inte kommer att på sikt medföra någon större utbildningsmässig katastrof, men globalt finns det 168 miljoner barn som under det senaste året inte har fått gå i skola. Oroliga sakkunniga varnar för att många av de barnen heller inte kommer att komma tillbaka till skolan när det öppnar upp igen, för det hade varit en sådan jättelång process att få dem till skolan från första början. Det här kommer att få enorma konsekvenser för framtiden, och inte minst öka klyftorna mellan de rikare länderna som har haft möjlighet att arrangera distansundervisning och de fattigare länderna där skolgången helt enkelt har uteblivit. Sånna saker tänker jag på när folk hojtar om att pandemin nu skenar iväg och att allt måste stängas ner.

Ja, och så tänker jag på hur vetenskap rapporteras. I en av de mer lokala tidningarna hade man skrivit om en forskningsgrupp som kallar sig NoCoRoNa. Under rubriken ”Censur skördar offer” får sedan en lungläkare uttala sig och hävda följande:

”Okunskap om smittspridningen via aerosol (inte aeorosol) gör att folk i Finland och i hela världen smittas. Censur hindrar informationen att gå fram. Över 111 miljoner människor i världen har insjuknat i covid19 för att de inte har fått den information som kunde ha räddat dem. Nästan 2,5 miljoner har dött.”

Ursäkta det möjligen grova språket men under vilken jävla sten har man bott om man har lyckats missa att corona sprids via aerosol? På WHO:s sida står det, sedan åtminstone juli 2020:

”Aerosol transmission can occur in specific settings, particularly in indoor, crowded and inadequately ventilated spaces, where infected person(s) spend long periods of time with others, such as restaurants, choir practices, fitness classes, nightclubs, offices and/or places of worship.”

Det gör mig lite granna irriterad att han påstår att det är avsaknaden av information om virusets spridning som är orsaken till att 2,5 miljoner människor har dött, och det provocerar mig en liten smula att han får göra ett sådant påstående utan att bli ifrågasatt. Lite alltså. Men jag kan hantera det.

Exakt vad är det då som har censurerats? Jo, den intervjuade lungläkaren hade försökt få en artikel publicerad i Lancet, och den hade inte antagits. Det är inte censur. Det är en indikation på undermålig vetenskap. I det här fallet skulle det dessutom lika gärna kunna vara att han inte har något nytt att komma med. Alla känner till spridningsvägarna. Han hävdar också att de allra flesta blir smittade inom familjen, vilket knappast heller kan komma som en överraskning för någon.

So. Fucking. What?

Sedan påstås det att man i Finland inte har vidtagit politiska åtgärder baserat på de här forskningsresultaten och jag bara tappar det. Med de siffrorna Finland har och den kommande nedstängningen har man i Finland dessutom munskydd inom alla kommunala och statliga instanser, inkluderat personalen på dagis och elever från årskurs 6 och uppåt. Nästan alla på bussar, tåg och i affärer har dessutom munskydd, precis som personalen på restauranger. Offentliga sammankomster med fler än tio personer är förbjudna. Gym och hobbyverksamhet är nedkörd.

Lungläkaren efterlyser ”tystnadsplikt” även i hemmen. Som om det vore ett jävla problem i det här landet att folk pratade för mycket.

Någon påpekar att det länge varit aktuellt med att uppmuntra folk att avstå från pratande i metron i Tokyo. Tokyos metro har drygt 6,8 miljoner resande varje dag. På två veckor har lika många människor åkt i Tokyos metro som åker i Helsingfors metro varje år. Det är en viss skillnad. Dessutom kommer jag inte ifrån känslan av att många av dem som vill ha starkare åtgärder typ tystnadsplikt och munskyddstvång främst vill ha det för att kunna polisa andra. Kunna säga till den där tjejen på metron att hon inte får prata i telefon. Få se han som kommer utan munskydd till affären bli nekad. Kanske handlar det om att vilja få mer cred för att man själv håller käften stängd bakom munskyddet, kanske handlar det om något sorts märkligt behov av att kunna peka ut dem som inte bryr sig, syndabockarna, de där som är ansvariga för allt. Som om avsaknaden av munskydd eller prat på offentliga platser skulle vara definitionen.

För min del skulle gärna de som tycker att det ska vara tyst gärna få vara tysta.

Proportioner och perspektiv.

Historikerns historier

Om den heliga Birgitta och varför man måste förstå medeltida graviditeter

Jag sitter och plitar på en artikel till Svenskt Kvinnobiografiskt lexikon om Cecilia Ulfsdotter, och efter att ha grävt igenom allt jag kunde hitta från 1300- och 1400-talen läste jag för skojs skull Wikipedia. Där hittade jag ett så underbart klassiskt exempel på varför man måste kunna den tidsperiod som man skriver om för att förstå vad man ska skriva (ibland får jag imposter syndrome och är livrädd för att jag egentligen inte vet någonting, men det är en annan story). Om vi bortser från syftningsfelet i att Cecilia givetvis inte är Birgittalegendens barn, utan barn till den heliga Birgitta, och istället fokuserar på den påstådda aborten.

Så här står det på Wikipedia (min gulmarkering):

Den som kan ens lite om antingen medeltida eller katolsk syn på ofödda barn börjar säkert skruva lite på sig vid ett påstående som antyder att den heliga Birgitta skulle ha övervägt abort.

Det finns två originalkällor till händelsen. Den ena är Diarium Vaztenense, ett diarium från klostret som grundades i Vadstena av Birgitta, och den andra är en krönika skriven av en abbedissa, Märta Clausdotter, i samma kloster. Möjligen har Märta Clausdotter förlitat sig på diariet i sin krönika, men båda återger en berättelse från när Birgitta (som förövrigt fick totalt åtta barn) var gravid med Cecilia. Birgittas äldsta dotter, Märta, hade blivit bortgift med en man som beskrivs som en riktig rövare och allmän ondis och på grund av detta var Birgitta förkrossad. Hon grät hela tiden. Där ska babyn i magen ha talat till henne och sagt ”kära mor, dräp mig inte”. Birgitta svarade att hon ingalunda skulle dräpa det som gud gett liv, och så gick och tog på sig finkläder och alla var glada.

Jag förstår absolut hur man kan få det till att Birgitta valde att inte abortera, men det är alltså en groteskt anakronistisk läsning. För det första var abort givetvis lika illa som mord och Birgitta var inte ens en vanlig, katolsk kvinna utan ett flipping helgon. Abort fanns inte ens i hennes värld, liksom. Däremot så var man helt övertygad om att det som hände med modern under graviditeten påverkade fostret i magen. En typisk skröna är att man kunde få missfall om man såg en svart katt. I en läkebok från tiden meddelas att man ska se till att det inte finns några knutar i närheten av en födande kvinna, för då blir det en komplicerad förlossning. Det knyter sig, så att säga. En kvinna kunde alltså bli så sorgsen, och gråta så mycket, att barnet i magen dog av det.

Det är vad Birgitta menar med att hon inte ska dräpa det som gud gett liv. Hon menar att hon ska skärpa till sig, dra på sig finstassen och sluta grina, för babyn i magen förtvinar av hennes sorg.

Sånna här grejer är jätteviktiga att förstå rätt och det finns förstås massor att lägga till. Anteckningen i diariet är till exempel från Cecilias död år 1399, medan hennes syster var gift och hon själv född allra senast 1341 – inte helt obetydliga 58 år tidigare. Märta Clausdotter blev abbedissa i Vadstena senast 1473 och dog i klostret 1486. Det finns alltså ingen samtida källa som gör att vi ens kan vara helt säkra på att en förgråten Birgitta själv har trott sig höra den ofödda Cecilias röst och därefter gaskat upp sig. Men för berättelsens skull är det inte så viktigt, för inte ens någon av dem som fört vidare berättelsen har trott att Birgitta övervägt abort.

Berättelser om helgon är för övrigt grymt svårtolkade, även för den som är helt insnöad på medeltiden. De har alltid dimensioner av religiositet (förstås) men också av synnerligen världslig propaganda och politik. När Märta skrev sin krönika var hon samtidigt inblandad i försöken att få Birgittas andra dotter, Katarina, helgonförklarad och givetvis tjänade det hennes syften att Cecilia nog hade ett gudomligt skimmer kring sig hon också.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Aborträtten är ett hot mot patriarkat

Med anledning av att SD meddelar att de vill begränsa aborträtten körde Agnes Wold en tämligen episk rant på Twitter om vad den nuvarande aborträtten verkligen innebär samt hur den utnyttjas.

I mycket korta drag gäller fri abort fram till vecka 18, medan abort kan beviljas med särskilt tillstånd fram till precis innan ett foster med dagens medicin som allra tidigast skulle kunna överleva (för tillfället vecka 22). Av de aborter som görs utförs 1 % (ca 400) av synnerliga skäl efter vecka 18. 84 % av aborterna utförs innan vecka 9, 95 % innan vecka 12 och endast 4 % i veckorna 12-18.

Väldigt många, inklusive Wold själv har lagt fram en uppsjö rimliga argument för att kvinnor kanske inte vet om att de är gravida innan vecka 12 (oregelbunden mens, PCO, preventivmedel…) eller inte får veta att fostret inte utvecklas som det ska (de första ultraljuden görs ju i vecka 12, men oftast inte förrän i vecka 18). Allt detta är starka argument för att fri aborträtt fram till vecka 18. Det jag skulle vilja kommentera är folk som menar att Wold blandar upp sin fakta med känslobaserade åsikter. Som det här:

wold tweet

Om vi backar lite till själva förslaget från SD, så skriver de så här:

sd abort
Källa: Agnes Wolds Twitter

Det här är ju inte medicinska skäl. Det här är inte vetenskapligt baserad argumentation. Man vill inte ändra abortlagen för att skydda kvinnors hälsa, för att minska belastningen på sjukvården eller ens på grund av att fri abort upp till bara 12 veckor har påvisat positiv effekt på just något alls. Det enda man genom inskränkningen har möjlighet att direkt påverka är kvinnors valmöjligheter. I reella tal skulle det röra ungefär 1600 aborter som man inte nödvändigtvis skulle få bort men som skulle behöva gå igenom ett specialiserat läkarmaskineri för att få fallspecifik bedömning. Om inte annat vore det spännande att höra hur det ska finansieras. Gissar att de 500 miljarder nånting som invandringen kostar varje år täcker det också…

Hur som helst.

Abortlagstiftningen handlar om hur vi värderar kvinnor, särskilt i förhållande till foster. Irland, som tidigare har haft nolltolerans mot abort, resonerade som så att kvinnans liv inte skulle värderas högre än fostrets. Och även om jag håller med om att tanken på att göra abort av ett fullt friskt foster i vecka 18 är hemsk, så är tanken på att detta foster skulle vara värt lika mycket som kvinnan ännu hemskare.

Det här är någonting som män nästan aldrig behöver oroa sig för eftersom deras liv inte ställs mot ett fosters liv. De kan få medicinering, operationer och andra behandlingar utan att någon harklar sig och säger att tyvärr så finns det en risk för fostret så det är bara bita ihop och härda ut. Abortlagstiftning är värdering. Tja, egentligen är ju all lagstiftning en värdering. Uttryck för vad vi som samhälle tycker är okej och inte. 

När Wold gör kopplingen till hedersyn och det patriarkala samhället hoppar hon inte av faktatåget och låter sig föras bort av en åsiktshelikopter (detta kommer förövrigt vara årets nyord – ni vet var ni läste det först). Det är fakta att hård abortlagstiftning hör nära samman med intentionen att kontrollera kvinnors sexualitet.

Abortlagarnas upprinnelse kommer ur kontroll av framförallt ogifta kvinnors sexuella förehavanden. Historiskt sett så har det största brottet dock inte nödvändigtvis varit att göra abort, så som vi känner begreppet idag, utan att ha sex utanför äktenskapet. Den kvinna som hade sex utanför äktenskapet skulle straffas, men hur strängt berodde på typen. Vid lönskaläge var båda parterna ogifta och kunde ofta klara sig med böter. Vid enkelt hor var ena parten gift och vid dubbelt hor var de båda gifta (men inte med varandra då förstås). Dubbelt hor och/eller upprepade förseelser ledde till döden.

I princip hade flera av lagarna liknande straff också för männen, men här kommer graviditeten in. En kvinna som blivit gravid har uppenbarligen haft sex (om hon inte är jungfru Maria, eller åtminstone har samma övertygelseförmåga) och kan alltså straffas även om mannen inte kan fällas. Män som roade sig med kvinnor av lägre status tenderade också till att gå ostraffade (och då talar vi lägre status än mannen: till exempel adelsman – bondekvinna, bonde – piga, inte bara högstatusmän). I tider före graviditetstest var barnets rörelser i magen ett av de första säkra tecknen, och det är också ofta därifrån man i allmänhet drog gränsen för när det var ett liv. Intressant nog torde det vara ungefär de veckorna som gäller nu också. Runt vecka 18 känner många de första rörelserna. En kvinna som dessförinnan försökte dricka brygder eller liknande – sådana har förekommit så långt tillbaka i tiden vi kan följa – för att göra sig av med en oönskad graviditet straffades knappast för att försöka förhindra att det skulle bli barn.

Aristoteles menade i sin Politics att

”när ett par har alltför många barn, låt abort sökas före liv och medvetande har börjat.”

 

Och det är här skon klämmer, så att säga. När det blir ett nytt liv – ett barn. Barnamord var givetvis olagligt, och förekom, men det var mödrar (huvudsakligen) som gjorde sig av med barn. Ett barn blev det som allra tidigast när det rörde sig men enligt många traditioner först när barnet var fött eller rent av när barnet var några dagar gammalt. Gammal judisk lag drog gränsen vid att halva huvudet var ute. Först då fick man inte längre otvetydigt försöka rädda modern på bekostnad av barnet för deras liv var vid det läget likvärdiga.

Rent vetenskapligt finns det inte ett svar på frågan när det är ett nytt liv. Enligt biologisk forskning är livet en cirkel och som bekant går det inte att säga var en cirkel har sin början. Vi tänker oss gärna att det är vid befruktningen och vi tänker oss också gärna att det alltid har varit så, men att det ens skedde en befruktning visste man först när man upptäckte att kvinnor har ägg på 1820-talet. Innan dess kan det alltså inte ens ha varit tal om att de första 12 veckorna, under vilka förresten 30 % av konstaterade graviditeter ändå slutar i spontan abort – missfall, skulle vara särskilda beträffande inducerade aborter.

Då det inte finns ett vetenskapligt svar på när det är ett nytt liv är det upp till samhället att avgöra vad som ska gälla och olika kulturer kommer fram till olika svar. I kulturer där man försöker kontrollera kvinnors sexualitet kommer man företrädesvis fram till att aborträtten måste vara begränsad. Gärna så mycket som möjligt. En kvinna som blir oönskat gravid ska straffas. I en del länder pysslar man fortfarande med spöstraff. I andra tvingas kvinnorna se bilder på aborterade foster. I nästan alla andra länder förutom i Sverige måste kvinnor åtminstone förklara sig. Att Sverige särskiljer sig beror på jämställdhetsarbetet.

Vad SD vill göra är att minska aborttalen, som om det hade ett egenvärde. På Irland är aborttalet nästintill 0. Det gör inte situationen bättre för varken barn eller mödrar. Tvärtom, faktiskt.

Att begränsa aborträtten är en patriarkal hederssak. Att påstå att så är fallet är inte känsloargument, utan fakta.

Historikerns historier

Att underkänna allt vad kvinnor tar sig för

Jag tror att vi behöver prata lite mer om killgissningar och skeptikerrörelsen, och inte minst det där om att luta sig mot kvinnors historia för att dra slutsatser ur röven. I dag presenterades en ny PISA-undersökning som visar att flickor är bättre än pojkar på att lösa uppgifter som kräver samarbete i grupp, och på SR diskuterade man det utgående ifrån traditionella könsmönster. Flickor får lära sig att anpassa sig och samarbeta i betydligt högre utsträckning än vad pojkar får redan från mycket unga år. Forskningen är rätt överens om att flickor socialiseras in i empati och samarbete, medan pojkar ska vara pojkar och mer individuella, så det är knappast kontroversiellt.

Men när sedan skeptikerrörelsen i form av Vetenskap och Folkbildning ska ge sig på att diskutera den här forskningen så fylls kommentarsfältet av killgissningar, där det snabbt konstateras att genusvetenskap är trams och att det bara är skitsnack att pojkar inte kan samarbeta.

För det första alltså; ingen har ju sagt att pojkar inte kan samarbeta (se exempelvis på lagsport!), bara att de inte i lika hög utsträckning som flickor har socialiserats in i den sortens samarbetande grupparbete som mättes i PISA-undersökningen. Det är ju en viss skillnad. I lagsport finns det nästan alltid en lite gnutta individuell tävlingsgnista, men det gör det inte när man som grupp ska presentera ett skolarbete. Ett fotbollslag med en stjärnspelare kommer att göra bättre ifrån sig (Hej Zlatan!), medan en liten grupp skolelever med en typ som vill dribbla själv inte kommer att göra det.

För det andra; allt det som handlar om könsmönster i dag och som i princip är generellt sant (typ om flickors socialisering) går inte nödvändigtvis alltid att belägga i tusentals år.

Ofelbart så kommer det nämligen någon som vill hävda att nutida mönster (PISA-undersökningens resultat) är felaktiga på grund av historia.

”Undersökningens resultat är inte viktigt. Om pojkar eller flickor är bra på att samarbeta eller lösa konflikter i grupp, enligt genusforskande vuxnas definitioner, är pseudovetenskap.
Faktum är att män i alla tider kunnat samarbeta alldeles utmärkt och kunnat samlas i grupper på upp till 100 000-tals individer för att åstadkomma gemensamma mål.”

Sedan länkar han till en Wikipedia-artikel om storleken på den romerska armén.

Aiheeseen liittyvä kuva

Vi har fortsatt diskussionen därifrån. Han hävdar att den romerska armén är ett perfekt exempel på mäns överlägsna samarbetsförmåga. Det är fortfarande oklart för mig hur en statligt draftad armé är ett tecken på samarbetsförmåga bland tiotusentals soldater, istället för ett tecken på en mycket stark centralmakt (som förvisso också bestod av män, så poäng för det).

Dessutom har jag försökt förklara att alla historiska arméer har haft en mycket stor andel kvinnor med sig, och inte alls kvinnor som var horor eller köksor (som han försöker påstå) utan kvinnor som var oumbärliga för arméns arbete. Försök att hålla en armé utan tross, liksom. Och så gav jag exempel på hur kvinnor också har samarbetat historiskt och påpekade att varken mäns eller kvinnors historiska samarbete är särdeles relevant för dagens socialisering, men det föll inte helt i god jord. Mitt favoritcitat är säkert följande:

”Visst har det funnits kvinnor med kring arméerna. Men väldigt sällan i någon styrande kapacitet utan oftast som prostituerade och kökspersonal. Och förklara gärna varför arméerna under 30-åriga kriget inte var exempel på hur män samarbetar? Tillfällena då 10 000-tals kvinnor samlats och lyckats samarbeta tillräckligt bra för att få igenom sin vilja är ju försvinnande få jämfört med motsvarande ansamlingar dominerade av män.

De exempel på kvinnligt samarbete du drar upp har ju inte varit totala framgångar direkt:
Suffragetterna har ju under 100 år inte lyckats skapa jämställdhet.
Nykterhetsrörelsen? Finns det något civiliserat land där de lyckats? Det senaste helnyktra ”landet” var väl det nu störtade IS-kalifatet.
Nunnekloster? Inte direkt en växande marknad och dessutom under Påvens direktorat.

De faktum jag tagit upp och givit källor till kanske genusforskare anser vara ”personliga”. Ungefär som bokstavstroende anser att jorden är 7000 år gammal, trots vetenskapliga bevis om en äldre värld. Problemet med genusforskning är att man inom skrået redan bestämt vad resultatet ska vara och sedan blundar för all empiri och stirrar blint på de indikationer som stödjer ens förutfattade meningar. Genusvetenskap är en oxymoron.”

Kuvahaun tulos haulle mic drop gif

Så här ser det ut när man i praktiken vill underkänna allt som kvinnor har gjort till förmån för att lyfta fram mäns handlingar.

Näe, i den romerska armén fanns det inte många kvinnor i styrande positioner, men det var inte många av de tiotusentals soldaterna som hade ett skit att säga till om heller.

Suffragetterna arbetade inte för jämställdhet utan för rösträtt, och det gick rätt bra.

Nykterhetsrörelsen (som jag tog upp som ett exempel på kvinnors samarbete och organisation) har förvisso inte lyckats med sitt mål att göra Sverige eller Finland helnyktert, men som samhällspolitisk rörelse var den ändå mycket betydelsefull.

Nunneklostren lydde under påven, ja, men exempelvis birgittinerna var ju en rörelse som skapades för 700 år sedan och finns än i dag, som gav kvinnor karriärmöjligheter, utbildning och som verkade både samhällspolitiskt, blev en enorm maktfaktor och var snorrik.

Alltså. Hur kan den romerska armén klassas som en framgångssaga av manligt samarbete när suffragetter, nykterhetsrörelsen och nunneklostren inte gör det? Jag hade också tagit upp de tidiga flickskolorna som exempel, och hade kunnat fortsätta med fler exempel länge ännu. Det är bara det att inga exempel är bra nog. Women’s March och #metoo räknas knappast heller. Feministrörelsen? Inga romerska sandaler där!

Och jag får krupp när historia missbrukas på det här viset. Vill man lyfta fram den romerska armén som ett exempel på manligt samarbete så fine, gör det. Men gör det med armén i sin historiska kontext i så fall, med oumbärliga kvinnor ständigt närvarande, en präktig toppstyrning och interna stridigheter.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Stackars lille Sean

Det händer inte ofta att jag tycker synd om Sean Spicer. Det här är första och sannolikt sista gången. Vid en presskonferens tog han till med Hitler för att beskriva Assads ondska och därmed berättiga USAs anfall i Syrien. Jag kan se hur tankegången gick. Han behöver något riktigt jädra ondskefullt att ta till. Han har pejl på att Voldemort inte finns på riktigt och alltså måste det bli Hitler. Inte ens Hitler har använt kemiska vapen mot sin befolkning. Så ondskefull är Assad. Så legitim är USAs reaktion.

Och jag har också förståelse för att han inte gör den omedelbara kopplingen mellan kemiska vapen (som han tänker sig som någonting som faller från himlen) och gaskamrarna (som han inte verkar ha koll på vad de egentligen var alls). Det är, om vi ska vara ärliga, ett misstag som även den mest historieintresserade skulle kunna göra i ett stressat ögonblick.

Nej, fullkomligt åt helvete går det inte förrän han ges möjligheten att förklara vad han menar och istället för att säga att han hade fått hjärnsläpp och gjort den sämsta tänkbara jämförelse han kunde ha gjort fortfarande försöker rädda sig själv.

“I think when you come to sarin gas, there was no — he was not using the gas on his own people the same way that Assad is doing,” Spicer said, mispronouncing Assad’s name. “I mean, there was clearly, I understand your point, thank you. Thank you, I appreciate that. There was not in the, he brought them into the Holocaust center, I understand that. What I am saying in the way that Assad used them, where he went into towns, dropped them down to innocent, into the middle of towns, it was brought — so the use of it. And I appreciate the clarification there. That was not the intent.”

Kuvahaun tulos haulle slow clap gif

Holocaust center? Assad använde gas på oskyldiga och Hitler på… vaddå?

Och så kommer man till det där ögonblicket då det inte längre finns några ursäkter, några förklaringar, några tydliggöranden som kan rädda situationen. En person som sitter på en så hög position som Spicer får helt enkelt inte göra sådana misstag. Det är oförlåtligt. Att han dessutom lyckas med timingen, precis vid judarnas viktigaste högtid pesach, är liksom bara… alltså… nej.

Stackars lille Sean. Nu är det dags att han får hitta ett nytt jobb där han spenderar lite mindre tid med att uttala sig.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Heberlein och Hedenhös och Historielöshet

Egentligen tror jag inte ens att det är något nytt fenomen att folk använder sig av historien för att bevisa falska teser. Tanken om att det var bättre förr har liksom alltid funnits. När Ann Heberlein drar till med stora historiesläggan och svepande hävdar att tiggeri, grupptafsningar och raketattacker visst inte alltid har funnits i Sverige är det således inte ens ett fräscht grepp. Likväl ska liknande trams givetvis inte få stå oemotsagt.

heberleintweet

Som vi redan har diskuterat skulle man enligt Sveriges äldsta lag, Västgötalagen, inte straffa den som stal mat för att den var hungrig så länge personen i fråga inte stal alltför mycket eller ofta. Det ska medges att det inte är det samma som tiggeri, eftersom det i dag skulle klassas som ren stöld, men det är rimligt att tänka sig att det var just människor som normalt tiggde som ibland stal mat och därför benådades. Från tiden innan slutet av 1400-talet finns det emellertid inga domstolsprotokoll så vi vet inte hur vanligt förekommande det var – vi vet bara vad lagstiftarna ansåg.

Däremot fanns det i Sverige (liksom i resten av Västeuropa) från 1200-talet och framåt tiggarordnar. Det var munkar som levde av att tigga – lite som dagens buddhistmunkar. De kunde göra det eftersom det var fint att inte ha något världsligt som tyngde en, och ännu finare att ge till dem som inget hade på den tiden man tänkte sig att alla människor hade en själ som det var viktigt att vårda. Är det någonting som dagens skriverier om tiggeri med all önskvärd tydlighet visar så är det att det är ett föråldrat synsätt att dela med sig för att det är rätt sak att göra.

Går vi till senare århundraden kommer vi till det svenskaste av svenskt, nämligen backstugusittare. Dessa var (åtminstone fram till 1800-talet när statusen förbättrades något) mycket fattiga människor som inte ägde någonting utan fick bo i en stuga på någon annans mark. Ibland kunde de klara dagen genom att utföra små arbeten eller kanske sälja saker de tillverkat men ofta fick de också tigga. Många backstugusittare slet förstås hårt för sin försörjning, men i allmänhet hade de ganska dåligt rykte som lata oavsett hur hårt de jobbade. Hur som helst; tigga fick de göra. Tänk Krösamaja i Emil. Tänk fattigstuga.

Kalle i Slägghult var ett riktigt original.

För tiggare kommer inte med invandring. Tiggare kommer med fattigdom och med ett samhälle som inte förmår att ta hand om de svagaste. Fattigdom och människor som faller igenom systemet har vi alltid haft i Sverige och jag vågar påstå att det i ett längre historiskt perspekt knappast har funnits så få som det finns i dag.

Vad gäller grupptafsningar skulle jag kunna dra exempel från min egen uppväxt då detta förekom, men jag är ju inte så gammal och någon kommer garanterat att börja härja om anektdotisk bevisföring. Istället backar vi glada 800 eller så år. På sidan 23 i boken ”Medeltidens genus” står det

”Kvinnorov och våldtäkt var medel som systematiskt brukades inom den nordiska fejdkulturen.”

Våldtäkt kunde vara ett fiffigt sätt att ”skapa bryderi kring hans avkommors härkomst” i en tid när arv och arvingar var livsviktigt.. Ok, det är inte grupptafsning – det ska medges. I det medeltida Sverige hade man istället grupper av män som rövade bort en kvinna som en del av att dra vanära över hennes familj. Det finns till och med en väldigt berömd visa som heter ”Vreta klosterrov” och handlar bland annat om hur kungadottern Elin Sverkersdotter fördes bort ur Vreta kloster i början av 1200-talet.

”Sju gånger redo de ädle herrar
det nunnekloster omkring,
och mitt uppå den klostermur,
där bruto de sig in.

Härunder kom den klostermö,
var klädd i kjortelen blå:
”Vem bryter på vår klostermur
eller vem bullrar här så?”

”Hör du liten klostermö,
allt vad jag säjer dig,
var då sover stolt Elin,
du dölj det intet för mig.”

Om Heberlein menar att det inte alltid förekommit grupptafsningar som i att det inte förekommer alltid hela tiden jämt så har hon rätt. Största delen av tiden är det ingen som tafsar. Men om vi kan belägga större organiserade sexuellt betonade kidnappningar av kvinnor från allra minst 800 år tillbaka i tiden så känns det jävla taget ur luften att kalla det ett nytt fenomen.

Och beträffande raketer och Hedenhös har jag inget mer att tillägga till den här bilden:

Kuvahaun tulos haulle raket hedenhös

Ingenting är nytt under solen. Och när vi kan acceptera att det inte är invandringens fel att dagens värld ser ut som den gör (för inte heller invandring är ju nytt, gubevars) kan vi börja diskutera hur vi ska lösa växande klyftor och utanförskap – historiskt belagt roten till mycket ont. För om vi inte tar de problemen på allvar så är vi alla ganska fucked.

Kuriosa: Även medeltidsmänniskor hänvisade till hedenhös.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Sannfinländarnas historieförfalskning är farlig. Och dum.

Det fanns ju en hel massa saker som gjorde att man satte kaffet i vrångstrupen när man såg Sannfinnländsk ungdoms numer ökända video om den obligatoriska svenskan i finländska skolor. Att de täcks jämföra språkinlärning med prygel, till exempel. Eller att de är så förtjusta i män i blöja.

Men det som stör mig mest är påståendet att ”dina förfäder levde under det svenska väldet”. De här typerna, som alltså med sina sanslöst smaklösa videor vill försvara det finska, har beklagansvärt bristfälliga kunskaper i sitt eget lands historia. Finländarnas förfäder levde under det svenska väldet på precis samma premisser som svenskarnas förfäder. Finland var en väl integrerad, mycket betydelsefull del av det svenska riket i nästan 500 år. Inte en provins, inte ett erövrat område, inte ett bihang – det var en del av riket förenat med de övriga delarna via Östersjön.

Det här är ju inte saker som missanpassade politiskt korrekta historiker har hittat på, utan fakta som ingen modern historiker skulle säga emot. Vad Sannfinländsk ungdom tycker i den frågan är liksom helt irrelevant. Och så länge de inte själva vill lära sig svenska kommer de att vara utestängda från sin egen historia innan 1800-talet eftersom alla källor är skrivna på svenska. Trist.

Dessutom kan jag som medeltidsforskare säga att jag i mitt material från början av 1400-talet tydligt ser större kulturella gemenskaper mellan (Egentliga) Finland och Stockholmstrakten från den tiden, än mellan södra och norra delarna av vad som nu är Sverige.

Vill man argumentera mot obligatorisk svenska i skolan får man förstås göra det, men det finns ingenting att hämta från Finlands historia som skulle stödja att språk i allmänhet eller svenska i synnerhet inte skulle vara en del av själva livsnerven i det finländska samhället. Att påstå något annat är historieförfalskning och obildning snarare än ett nytt, fräscht grepp på en (för somliga) komplicerad politisk fråga. Om svenskan inte ska vara en del av Finlands framtid bryter man med Finlands breda nordiska historia – man visar inte på självständighet gentemot svensk överhet.

Alltså oförståndet. I don’t even.

Image may contain: 1 person, text
Ida Schaumans ansikte användes på en av dem som piskar. Freud hade haft julafton med den kopplingen.

Historikerns historier · Uncategorized

Samtidigt på 1200-talet

I Yngre Västgötalagens Tjuvabalk, paragraph XIV:

Stiæl fatöker maþer leef æller fullan mals mat. þen rætter almoso maþer ær. ok eig orkær at æruoþæ sik til föþo. væri saklöst.

”Stjäl en fattig man bröd eller ett helt mål mat, det är hans rätta allmosa och han klarar inte att föda sig själv – det är saklöst.”

Abdullah has a blood disease. For the last two days, he has been sleeping outside the central station in Belgrade. He witnessed the killing of his sister in their home in Daraa, Syria.

Kom för fan inte och vila er på ett skyddande av svenska värderinger när ni låter barn svälta eller kallar människor för olagliga.