Etikett: Historiskt perspektiv

Kulturkrockar · Nyhetsplock

En liten antirasistisk rättning på väg mot systemkollapsen

Charlotte4 kommentarer

Den här bilden dök upp i mitt flöde:

Och som vän av ordning vill jag förstås vara behjälplig och rätta till några beklagliga missförstånd. Det ska tilläggas att jag inte är riktigt säker på vem ”vi” är, så brasklapp på det.

1: Disney klippte bort figurer ur Kalle Anka, på ungefär samma sätt som Disney klippte in figurer i Kalle Anka. Varje år blir det ju nya (reklam)hälsningar från den senaste filmen. (Om ”vi” är bolaget Disney kan man bortse från den här rättningen!) Tilltaget var globalt och någonting som Disney själva initierade, och ingenting som kränkta PK-svenskar eller ens feminazister startat.

2: Tintin plockades inte bort från Kulturhusets hyllor – böckerna flyttades från ett av Kulturhusets bibliotek (Tiotretton) och fanns hela tiden kvar i Kulturhuset.

3: Tja, alltså. Kyrkan firar ju jul. Det är ju, den hedniska grunden till trots, en ganska viktig högtid för kristenheten på grund av Jesus och det där. Och i vanlig ordning är alla förstås välkomna till kyrkan för att fira julen där. Julottan är och förblir en av de mässor som drar mest folk.

4: Kanske är jag gammal. Kanske jag inte riktigt förstår vad som menas med ”de senaste åren”. Men när JAG var barn så fanns det banne mig inga pepparkaksgubbar i lussetågen. Det gör det däremot nu för tiden. Vänners ungar var pepparkaksgubbar så sent som förra julen. Igen alltså, brasklapp för vem ”vi” är.

5: ”Bannlysa” är ju ett ganska starkt ord och jag är inte säker på exakt vad ”vi” menar med ordet i den här kontexten. Om ”vi” menar att nationalsången är ”bannlyst” i bemärkelsen ”fullt tillåten” är det korrekt.

6: Angående Nogger Black, Fazers lakrits och chokladbollar hörrni. Det står ju fritt fram för vem som helst att låta bli att äta dem – att bojkotta företagen som produktutvecklar. Gör det om ni vill. Personligen är jag mest kränkt över att priset på Piggelin har stigit helt överjävligt.

4 spänn för en Piggelin. Det var tider det!

Däremot vet jag inte vilka ”vi” är som har låtit Nogger orsaka hysteri. Jag kommer liksom inte ifrån känslan att det är samma ”vi” som var mest hysteriska då, som de ”vi” som nu beklagar sig över uppståndelsen. Dessutom har jag väldigt svårt att se hur detta ”vi” samtidigt är produktutvecklare på det finländska företaget Fazer. Lakritsen är förresten inte det enda omslaget som förnyats. Se bara på hur det över 100-åriga varumärket Pihlaja formligen förstörts!

pihlaja

Men ärligt, jag kan förstå om folk känner sig kränkta när företag byter förpackning och produktutvecklar. Jag, liksom ”vi”, är i princip för att allting ska förbli som det alltid har varit. Problemet är mest att verkligheten inte fungerar på det viset. Världen förändras och priset på Piggelin fortsätter att stiga.

Genom att sammanställa en lista som den ovan försöker skaparen och alla som glatt sprider den ge sken av att ”de senaste åren” på något vis skulle utmärka sig. Att vi blivit känsligare. Mer PK. Att åsiktskorridoren krymper. Genom att sammanställa en lista med av varandra oberoende, mer eller mindre fabricerade påståenden som svenskar i allmänhet inte har varit med och orsakat försöker man ge bilden att det har gått för långt. Det enda man kan hoppas på är ju att fler av dem som gillar den listan satsar på att fira jul i kyrkan och där får ta till sig Svenska kyrkans julevangelium.

äldre

Historikerns historier

Den lilla kvinnan som är fast i hemmet

CharlotteLämna en kommentar

I dag har jag av någon outgrundlig anledning stött på osedvanligt många diskussioner i vilka det konstateras att man kan förklara snedfördelningar mellan män och kvinnor ungefär när som helst med att kvinnor genom århundradena har hållits i hemmet. Det är förvisso sant att kvinnor hölls i hemmet, men NEWSFLASH: det gjorde män också.

Fram till minst 1800-talets slut och industrialiseringen fanns det ingen större skillnad på vad vi i dag ser som privat sfär och offentlig sfär. Män vaknade inte på morgonen, kysste sin hustru på pannan efter att han intagit sin frukost, tog sin hatt från hatthyllan och gick till jobbet.

Allting flöt samman i hushållet. Hushållet var arbetsplats för alla.

I USA i början av 1900-talet var kanske så mycket som 40% av arbetarna kvinnor och de flesta från samhällets lägre stratan och icke-vita. Även efter att arbetet flyttade ut ur hushållet var kvinnor arbetare. Kvinnor började på riktigt, utbrett och allmänt, hållas i hemmen medan mannen gick på jobb först i mitten av 1900-talet – det vill säga nästan ett halvt sekel efter emancipationen.

 USA, sent 1800-tal.

Den historiska basen för devisen att kvinnor hölls hemma och män var ute i den stora världen och gjorde Viktiga Saker och män därför traditionellt mer lämpade att någonting alls är mycket grund. En indelning i privat versus offentlig duger således inte som förklaringsmodell för hur det kan komma sig att dagens kvinna tjänar mindre, inte når lika höga positioner i arbetslivet eller whatever ojämställd patriarkal rest man vill skylla på historien.

 

Historikerns historier · Nyhetsplock

Vithetsnormen och julkalendern

Charlotte8 kommentarer

Det var väl ganska väntat att någon observant typ med hänvisning till historisk korrekthet skulle protestera mot att ett av barnen i årets julkalender inte har hy vit som snö. Och om vi för den här gången bortser ifrån att folk väljer att göra hudfärg till en historisk faux pas istället för, oh I don’t know, TV-kameror? Språk? Vi koncentrerar oss på kärna, på den historiska korrektheten.

För självklart kryllade det inte av icke-vita i Sverige för 1000 år sedan, men de fanns och forskning har visat att de sannolikt var betydligt fler av vad vi med vårt inskränkta tänkande i dag vill tro. Redan medeltida förhållanden var vad som med dagens terminologi skulle beskrivas internationella (även ”internationell” är ett svårt ord eftersom det indikerar att det fanns nationer och det gjorde det inte före typ 1900-talet). Kontakterna via handelsvägar var livliga och långväga. På Gotland har man till exempel hittat tusentals arabiska mynt. I Othemsskatten, som hittades 1999, var de flesta av de 14 300 mynten från kalifatet och en del var präglade på 870-talet. Vi behöver ju inte gå in på numeriska detaljer, men det är ganska länge sedan.

Det ska tilläggas att arabiska mynt på svensk mark inte behöver betyda att det fanns en massa araber på svensk mark (det vill säga; mynten kan ha hämtats hit av nordiska köpmän) men det visar på kontakterna. Människor i Sverige visste om att det fanns människor med annan hudfärg. Kontakterna fanns redan.

Det är här någonstans vithetsnormen kommer in. Vi tenderar till att tro att allt viktigt som hänt har hänt på grund av vita människor. Det är inte sant. Och om någon nu känner att det är svårt att förstå vad vithetsnorm är kan ni med fördel se på den här bilden.

jesus

Det här är nämligen vad man får om man bildgooglar ”Jesus”. Jesus – en kille från Mellanöstern och som konsekvent framställs i västvärlden som ljushyad, gärna blåögd, mer eller mindre blond och med ett gud0mligt välansatt skägg. Sannolikheten att detta har något som helst med historiska Jesus att göra är försvinnande liten. Vithetsnorm, people. Så ser den ut.

Ungefär samma sak har hänt med romarna – de var inte heller vita. Jo, romarna skilde strikt på folk och folk. Till exempel var det bara de som hade medborgarrättigheter i Rom som var riktiga romare, men med Romarriket kom människor från minst Nordafrika till Norra Europa. I England har det bott ”afrikaner” i två tusen år. Anledningen till att vi vet det är att England har betydligt bättre källäge, och man ska egentligen inte leka om-leken men OM vi hade haft lika mycket historiska källor från vikingatid från Sverige är det mycket sannolikt att vi skulle kunna påvisa att det fanns ”afrikaner” här också.

Förutom romarna har vi korstågen på 1000-talet, vikingafärder, upptäcktsresor, Sidenvägen, Osmanska riket och så vidare och så vidare. De här kontakterna fanns hela tiden. Icke-vita finns genom hela vår historia (se gärna Tumblrn People of Color in European Art History).

Ja. Det är säkerligen ett medvetet beslut av SVT att försöka inkludera och bredda genom att inte bara ha vita barn med i julkalendern. På ungefär samma sätt som de har med vuxna kvinnor som får tilltala män utan att först ha blivit tilltalade och barn som inte får stryk. Det blir liksom trevligare TV av det och vi är dessutom ganska många som ställer oss positiva till att göra inkluderande TV. Att göra informativa historiska program medför alltid prioriteringar. Det bara är så.

Men nej, det är inte alls otänkbart att det förekom icke-vita kids i Sverige under de 1000 år Julkalandern behandlar. Tvärtom, faktiskt. Säkert kan man hitta historiska inkorrektheter att pilla sig i näsan med i årets Julkalender, men icke-vita är inte en av dem.

Historikerns historier

Om varför det är svårt att skriva transpersoners historia.

CharlotteLämna en kommentar

Aleksa Lundberg skriver på Politism.se om avsaknaden av transpersoner i det historiska narrativet. Hon hänvisar till Jonna Ingvarsson intervju med en av tidskriften Historiskans grundare Eva Bonde där Bonde svarar på frågan om huruvida transpersoner kommer att inkluderas att

”Det är en utmaning att hitta material om transpersoners historia.”

Lundberg, och även Ingvarsson, vänder sig emot det uttalandet. I en krönika skriver Ingvarsson:

”Men argumentet att transpersoner inte får plats för att det är ´en utmaning´, det är precis samma argument som gör att historieboksförfattarna inte pallar skriva om kvinns. Det är klart det är svårt. Det är ju det som är grejen.”

Lundberg fyller på med följande:

”Jag blir också lite trött när jag läser den typ av kommentarer som Eva Bonde gör. För det första så är anledningen till att transpersoner saknas i historieböckerna den samma som att ciskvinnor gör det: patriarkatets könsmaktsordning. För det andra är det inte svårt att hitta transpersoners historier. Bara att öppna ögonen.”

Och nu tänkte jag ge mig ut på väldigt tunn is genom att säga att anledningen till att transpersoner saknas i historieböckerna inte alls är samma som för ciskvinnor. Svaret här är inte patriarkatets könsmaktsordning och Bonde har alldeles rätt när hon säger att det är en utmaning att hitta material. Först två korta, men viktiga, punkter.

* Att det är en utmaning betyder inte att det är omöjligt. Den lista på personer som Lundberg själv lyfter fram är ett bra exempel på det.

* Transpersoners historia är viktig. Att den kanske inte speglar det stora narrativet gör den inte på något vis mindre viktig.

Med det sagt vill jag förklara varför det är en utmaning att hitta material om transpersoners historia, förutom det uppenbara att den – liksom kvinnornas – traditionellt är dold. Det hör väldigt nära samma med att de personer som nämns på Lundbergs lista nästan uteslutande är från slutet av 1800-talet och 1900-talet. Innan dess har man nämligen inte sett på kön som binära, som motpoler, utan man har sett kön på en glidande skala. I forskningen talar man om en-könsmodellen, efter Thomas Laqueurs begrepp the one sex model. Inte ens inom medicin såg man alltså på kvinnor och män som väsensskilda utan som mer eller mindre män – mannen var det enda könet på skalan. Det här medför att när man talar om transpersoner som personer som rör sig från det ena till det andra, eller befinner sig mitt emellan, är det otroligt svårt att definiera.

På den glidande skalan mellan den fulländade mannen och den misslyckade mannen (kvinnan) fanns det nämligen väldigt, väldigt många personer. En man som blivit penetrerad kunde till exempel klassas som kvinna eftersom han tagit en kvinnlig position. Historikern Carol Clover har visat hur kvinnor i isländska sagor som tog manliga positioner (till exempel slog någon så att blodvite uppstod) benämndes med manliga pronomen. I dag skulle vi knappast anse att det räckte med att ge någon en ordentlig käftsmäll för att räknas som transperson men likväl fanns det personer på medeltidens Island som gick från kvinna till man på det viset.

I en del kulturer och tider har det varit betydligt lättare att byta kön än att byta genus. Droor Ze’evi har till exempel påpekat, angående det Osmanska riket, att det var möjligt att byta kön men inte genus (läs hans Producing Desire!). En person kunde födas kvinna och byta till man men då inte längre använda några kvinnliga attribut. Det fanns också eunucker vid hovet, som varken var män eller kvinnor utan något mitt emellan men som hade väldigt hög status. Vid hovet hade man också elitsoldater kallade janissaries, som var unga pojkar rekryterade bland huvudsakligen kristna undersåtar. De tilläts inte ha skägg och nekades också andra manliga attribut, samtidigt som de levde i homoerotiska förhållanden med andra män. Ja, och så länge (den unge) mannen ses som den perfekta och sex bara är kroppsligt är det knappast konstigt att män har sex med andra män. Så gjorde man i Sparta, så gjorde man i det Osmanska riket. De män som levde som ögongodis och älskare till andra män var dock inte klassade som riktiga män så länge de levde i den positionen. Men trans…? Njae.

Att man innan 1800-talet inte har sett på män och kvinnor som väsensskilda är den första förklaringen till varför transpersoners historia är svår. Den andra förklaringen är väldigt nära kopplad till den första, och handlar om risken att pådyvla historiska personer epitet som de inte hade känts vid. Kan man säga att en person var trans för att den skulle ha varit det enligt våra definitioner? Kan man tala om trans som fenomen innan det senaste århundradets förståelse av sexualitet och könstillhörighet?

Det finns en del personer under århundradenas lopp som av allt att döma varit trans. Ofta möter vi dem i rättsprotokoll efter att någon angivit dem och ofta döms de för att ha brutit mot ordningen – särskilt om de ingått äktenskap eftersom de då brutit mot Guds lag. På förekommen anledning definierade de sig sällan som trans, men de beskriver likväl känslan av att ha blivit tilldömda fel kön. Beträffande de här personerna är det massor med spännande forskning på gång (se exempelvis Jonas Liljequist och AnnaSara Hammar). Men så finns det personer som har valt att leva som något annat ett tag. Ofta är det kvinnor som lever som män och ofta handlar det om att komma åt alla de saker som var stängda för kvinnor snarare än om en identitetsbaserad känsla av att vara man. Och att klä sig som det andra könet, att ta ”fel” attribut, var väldigt allvarligt. I slutet av 1700-talet utgav sig Brita Hagberg för att vara Petter Hagberg för att få tjänstgöra i ryska kriget, men inte för att hon ville vara man utan för att hon ville kriga. Hade hon velat vara en del av transpersoners historia? ÄR hon en del av den? Är det respektfullt mot henne att kategorisera henne som trans om hon själv inte hade gjort det?

Liknande fall hittar man inom kultur och vetenskap. Mary Ann Evans skrev under pseudonymen George Eliot. Journalisten Dorothy Lawrence klädde ut sig till man för att rapportera från Första världskriget. Listan på exempel kan göras hur lång som helst. Men dessa personer, som av anledning eller annan, ”bytte kön” för ett tag skulle inte själva klassa sig som trans. De levde i en helt annan tid och måste tolkas utifrån den tiden. Vi måste ha respekt för att tidigare århundradens människor har haft helt andra diskurser att förhålla sig till, och vi måste vara mycket försiktiga med att belägga dem med epitet de inte själva använde. Angränsande till detta är nutidens enorma fascination för homosexualitet, där alla kvinnor som förblev ogifta och som betedde sig manligt stämplas som lesbiska – nu senast Drottning Kristina. Det är vanskliga grejer, det där.

Så, transpersoners historia är inte svår att skriva för att vi skulle sakna exempel från det senaste århundradet utan för att det är synnerligen problematiskt att definiera vad trans var under de många hundra åren innan 1800-talet. Jag säger inte att vi inte ska göra det (tvärtom har jag redan tidigare sagt att jag tycker att det är nästa viktiga steg att närmare utforska sexualitet i betydelsen kön) utan att vi, när vi gör det, ska göra det med respekt för historiska verkligheter och (trans)personerna som levde i dem. Vi kan inte utgå från dagens syn på vad trans är och applicera på historien utan vi måste lyfta fram dessa livsöden utgående från deras egen kontext.

Historikerns historier

Om dödsstraff och nippleslips

Charlotte3 kommentarer

Vi talar ju ibland om det där med hur man under historien har gjort sitt allra bästa för att trycka ner kvinnors sexualitet. Victim blaming och slut shaming – alltså att man lägger skuld på offret vid till exempel våldtäkt (vad hade du för kläder?) och att det bildas (internetbaserade) kampanjer för att trakassera (unga) kvinnor som haft ”för mycket” sex – är nutida varianter av detta. Att trycka ner kvinnors sexualitet är en form av maktutövande från framförallt män men också andra kvinnor.

Medan jag letade efter en helt annan artikel hittade jag Martin Bergmans artikel ”De brända och gömda” som handlar om kvinnor dömda till dödsstraff under den sista perioden i Sverige som man fortfarande tillämpade kvalificerade dödsstraff (i början av 1800-talet). Ett kvalificerat dödsstraff tilldömdes den som gjort något så grovt att ett vanligt dödsstraff liksom inte räckte till och innebar att man förutom att bli ett huvud kortare även kunde bli av med en hand och sedan steglas eller brännas, eller, på somliga platser, till exempel begravas levande. Stegling, att bli upphängd på ett hjul, var endast för män. Kvinnor skulle istället brännas. Bergman skriver så här:

”De skilda strafformerna för män och kvinnor har traditionellt förklarats som en omsorg om anständigheten, så att kvinnans avklädda kropp inte vid sönderdelning och stegling skulle exponeras på samma sätt som mannens. I Württemberg behandlades denna problematik 1752 med anledning av hängning av kvinnor. Då kvinnorna inte hade några plagg under klänningarna riskerade deras könsorgan att blottas vid hängning. Detta uppfattades kunna utgöra ett problem då andras moraliska känslor skadades. För att undvik detta beslutade det hertliga rådet inför en hängning att klänningen över delinkventens ben skulle bindas samman så att inga blickar skulle leta sig fel.”

Det ska tilläggas att Bergman menar att moralpanik inte nödvändigtvis alltid var hela anledningen, men faktum kvarstår att man när man skulle ta livet av kvinnor bekymrade sig över hur man skulle göra det så att publiken inte skulle ta anstöt av att ha sett en snippa. Nevermind hela grejen med att ta anstöt av att någon hängs, liksom. Snippa. Det är farligt att se.

Jag är egentligen inte särskilt förtjust i att dra raka paralleller med nutiden för historien är inte rak, men just den här ångesten över att någon kan råka se kvinnlig hud är så uppenbar fortfarande i dag. Se bara på när mammor blir utkastade från restauranger för att de ammar, eller när någon artist råkar visa boobs och tidningar gör förstasidesgrejer av en nipple slip. Ofta hänvisar man till att man vill skydda allmänheten (särskilt barn), skydda andras moraliska känslor, vilket är ungefär samma retorik som i Württemberg 1752. Egentligen handlar det om att hålla kvinnor nere, att göra kvinnors kropp till någonting som allmänheten kan och bör ha åsikter om, att göra kvinnor till objekt.

Är det skillnad på en hängning och ett restaurangbesök? Jo, man skulle ju kunna tycka det. Men argumentationen kring det överhängande hotet att någon skulle råka se snippor eller bröst (höll på att skriva nippor, för rim är alltid roligt) är oroväckande statisk.

Uncategorized

Vet du varför du inte behöver oroa dig för smittkoppor?

Charlotte88 kommentarer

För att smittkoppor utrotats i världen. Vet du varför? För att folk vaccinerade sig. De vaccinerade sig för att det var bättre att ta ett vaccin redan för typ 100 år sedan när det innehöll betydligt mycket mer skadligt skit än vad dagens vaccin innehåller än vad det var att dö.

År 1980 förklarades världen fri från smittkoppor.

Vägen dit var lång och kantad av ond, bråd död. I kyrkböcker, där prästen antecknade vilka inom hans församling som dött såg det år 1777 i Sibbo ut så här:

kyrkobok1

Döda i koppor: Matts 32, Maria 2, Anna 9 mån, Jonas 4 mån, Jacob 8, Anna 11, Zacharias 1, Henrik 6 mån, Anders 4 och Anna 5. I en glesbefolkad socken under inte ens två månader.

Och i november/december 1786 så här:

kyrkbok2

Döda i koppor: Maja 5, Majastina 6 mån, Hedvig 1, Anders 3, Stina 1, Erik 4, Anna 9, Anna Greta 5, Helena 3 mån, Carl Gustav 1, Anna 17. Över hälften av dödsfallen.

Man behöver inte läsa särskilt långt i listorna över döda för att kunna förstå varför folk ville vaccinera sig. Att begrava sina barn, ett efter ett, brukar kunna ha den effekten. När man på allvar får se vad som är alternativet till vaccin. Ja, och i början hade man ju inte ens vaccin, utan då nyttjade man variolisation som innebär att man rispar huden och för in material från sjuka för att orsaka en (förhoppningsvis) mildare variant av kopporna, med lägre dödlighet. Dödligheten för smittkoppor är nämligen sisådär en 30 %. De som överlever är ofta ärrade för livet.

Och kom inte och tro att sjukvården i dag skulle kunna klara av att bota oss om smittkoppor skulle komma tillbaka. Smittkoppor är ett luftburet virus vilket i praktiken innebär att det är smittsamt som fasen och att det inte finns botemedel. Ungefär som mässlingen, förresten. Det var länge sedan barn i våra trakter dog i mässlingen. Ni kan säkert gissa varför…? Just det. För att vi vaccinerar. Innan vaccinet kunde det i kyrkböckerna se ut så här, i Helsingfors år 1843:

kyrkbok3

Döda: Johan Edvard nästan 2, Anders 18, Jonas 4, Petter nästan 2, pigan Amalias son Johan 1, Carl 7 år. Vad tror ni Amalia och alla de andra föräldrarna hade varit villiga att offra för ett vaccin till sina barn?

I dag får man ju dessutom vaccin mot kikhosta, vilket osökt får mig att tänka på det här uppslaget ur Helsingfors kyrkbok från år 1856:

kyrkbok4

Amalia, Aurora, Amanda och Otto. Ingen av dem hann fylla 5 innan de, då i mitten av augusti, dog i kikhosta.

Ni som nu väljer att inte vaccinera för att ni tycker att det är er rätt att utsätta ert eget och andras barn för fara eftersom ni vet mer om sjukdomar än hela världens samlade läkarkårer gör, när vi börjar begrava våra barn igen är det ert fel. Ert fel. Och jag vet att jag låter hård men när man har läst tillräckligt många berättelser från sörjande föräldrar och sett sig gråtfärdig på lista upp och lista ner över barn som dog i sjukdomar vi nu inte behöver oroa sig över då har man rätt begränsad tolerans för folk som inte tar det på allvar. Bättre levnadsstandard, modern sjukvård och antibiotika i all ära – inget av det skyddar mot luftburna virus. Det enda som skyddar oss är vaccin.

Ibland funderar jag över vad tidigare århundradens föräldrar skulle säga om de såg oss i dag. Jag undrar vad de skulle säga om de hörde folk som tycker att det är nyttigt att barn är lite sjuka för att det stärker dem. Jag undrar vad de skulle säga om de visste att vi hade ett skydd mot döden, som folk vägrar att ge sina barn. Vaccinationsdiskussionen måste på allvar vara vår tids mest bisarra diskussion.

Man kan med fördel läsa Hannahs utmärkta inlägg om hur det är ett bortskämt och egoistiskt i-landsprivilegium att välja bort vaccin.

Alla bilder ur kyrkoböckerna kommer härifrån!

Historikerns historier · Nyhetsplock

Den populistiska egocentrismen och historien

CharlotteLämna en kommentar

Jenny Westerstrand skrev en något provocerande men också tankeväckande debattartikel i DN om det populistiska egofokuset på universiteten. Hon menar att studenterna nuförtiden saknar intresse för historiska perspektiv på nutidsorienterande ämnen, som till exempel genusvetenskap. Enligt henne har studenterna svårt att hantera vissa texter som historiska dokument och det förekommer tankar om att trigger-märka litteratur – alltså sätta en liten varningstext på om det kan tänka sig att någon blir upprörd av att läsa.

Triggervarningar förekommer rätt mycket på till exempel Facebook och jag tycker att det är helt vettigt. Det måste finnas forum där den som inte vill läsa om upprörande saker enkelt kan få slippa. Universiteten får dock aldrig bli sådana forum. Universiteten är inte till för att erbjuda tillrättalagda alternativ, och särskilt inte när det gäller historiska perspektiv. De studenterna jag stöter på är, på förekommen anledning, i allmänhet mycket intresserade av ett historiskt perspektiv så jag ska inte säga att jag själv har stött på just det problemet.

Men så svarade två genusvetarstudenter på Jenny Westerstrands debattartikel med en text publicerad på Feministiskt perspektiv och jag är inte säker på om de själva ens förstår hur de med sin argumentation exakt belyser problemen Westerstrand lyfter fram. Det här är från deras inlägg:

”Texter du lyfter fram och påstår att vi avfärdar som ”mossiga” om kvinnorörelsens framväxt, ekonomisk politik eller arbetsmarknad borde väl inte vara ett undantag från den kritiska blicken? Särskilt då vi vet att texter som behandlar dessa ämnen, precis som vilka akademiska eller historiska texter som helst, också (oftast) är skrivna av privilegierade personer vars anspråk på sanning enligt oss (och kritiska studier) måste tillåtas att ifrågasättas.”

Det här är inte att anlägga ett historiskt perspektiv. Det här är att tolka äldre samhällen utifrån vår nutid vilket inte kan resultera i något annat än populistiska vantolkningar. Det är just exakt det här som skapar det ”vi mot dom” som Westerstrand skriver om och exakt just det här som cementerar strukturer istället för att förstå dynamiken i dem. Låt mig exemplifiera:

I Declaration of Independence skrev man ”All men are created equal”. Ser man på det i dag framstår det som kvalificerat skitsnack. För det första inkluderade det inte kvinnor och för det andra inkluderade det inte till exempel slavar eller andra som inte var fria, vita män. Det är lite samma problem som med den tidiga grekiska demokratin – alltså ett folkstyre där endast en bråkdel av invånarna räknas till ”folket”.

Men om man tolkar de här sakerna utifrån vår nutida syn på människan så missar man fullkomligt att förstå hur sensationella de var i sin samtid och hur de har påverkat vår historia – och i förlängningen vår nutid. Att se på de här sakerna med en kritisk blick betyder att man inte ska tro att antik demokrati faktiskt innebar riktigt folkstyre eller att Declaration of Independence bringade jämlikhet till USA. Men, nota bene, den kritiska blicken betyder inte att man ska kritisera. Det är inte samma sak.

Och när Westerstrand skriver

”I populistens universum utgör ”rätt” och ”fel” polerna kring vilka en orienterar sig. Berättelsen om den rättmätiga kampen är framträdande, en kamp som hindrats av andra – makten – men som nu ska få sin plats. Beskrivningar av ”de andra” är en central del av den egna självbilden. Underdogen är kung.”

så sätter hon fingret på någonting väldigt, väldigt viktigt. I genusvetarstudenternas svar framstår den här rättmätiga kampen i all sin tvivelaktiga glans då de menar att en av de viktigaste anledningarna till att kritisera historiska dokument är att de är skrivna av privilegierade typer som gör anspråk på ett sanningsmonopol. Som om två studenter som får sin universitetsutbildning alldeles gratis inte skulle vara privilegierade, utan vara de som måste höja sina röster mot förtryckarmakterna.

Det historiska perspektivet har väl aldrig varit viktigare och tanken på aktörer i strukturer sällan mer relevant. Så här: Det finns inget rätt och fel med de historiska texterna. De bara är. Att de är skrivna av folk som var privilegierade när det begav sig är inte en anledning att automatiskt fördöma innehållet eftersom de skrev i en annan tid – i en annan struktur. För strukturer är föränderliga. De omvandlas med och av aktörerna som verkar i strukturerna. Vi har att förhålla oss till den struktur vi lever i men vi måste också kunna se att den är kontextuell – bunden till tid och rum. Förflutna tiders aktörer har haft helt andra strukturer att förhålla sig till och det är inte något vi kan sitta här och klandra dem för.

Och att texterna skrevs ur privilegierade perspektiv är väl knappast underligt i en struktur där förmåga och framförallt tid att skriva var privilegium. Bara att lyfta fram det som en anledning till kritik är så anakronistiskt att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det.

Om vi lär oss att öppet – med en vetenskaplig kritik – betrakta historien kommer vi att lära oss om oss själva. Vi kommer att få en större förståelse för vår tid och vår plats. Men om vi kritiserar historien för att inte vara perfekt, då kommer vi att fastna i det egocentrerade populismträsket Westerstrand påtalar och genusvetarstudenterna ger en inblick i.

I den avslutande delen skriver studenterna, riktat till Westerstrand;

”Om vi skulle agera utefter dina önskningar, skulle universitet fortsätta att vara ett tryggt rum – för den privilegierade.”

De skulle behöva läsa på om universitetens historia. Det skulle ge dem ett betydligt mindre egocentrerat perspektiv.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Att kritisera historielöshet genom att vara historielös

Charlotte11 kommentarer

Det började med att Dick Harrison skrev en kolumn i Svenska Dagbladet där han, på ett sätt som är tämligen kännetecknade för honom, förklarade att invandring var något positivt. Sedan skrev Tino Sanandaji ett blogginlägg om hur det, i motsats till vad Harrison påstår, inte alls är invandrare som har byggt Sverige och att Dick Harrison saknar historisk kontext och belägg för sina ideologiska påståenden.

Där någonstans fick jag svårt att sova.

För visst, Harrison svänger sig med generaliseringar. Det är inte vetenskaplig text han skriver, utan en debattartikel i en dagstidning. Och visst kan man, som Sanandaji verkar, tycka att det får finnas gränser för hur mycket en professor i historia som trots allt lutar sig mot sin auktoritet som just detta faktiskt får ta ut svängarna. Jag håller med Sanandaji om att det är viktigt att stöda sina påståenden på fakta.

Men det är mängder av saker i Sanandajis text som skaver. En sak binder alla dessa saker samman, nämligen historielösheten. När man talar om invandring under historisk tid så får man aldrig glömma att Sverige, så som de geografiska avgränsningar ser ut i dag, är en förhållandevis ny konstruktion. När man talar om invandring skulle det alltså lika gärna kunna gälla rysktalande karelare till Tavastland, som valloner till Mälardalen eller svear till trakterna norr om Gävle. ”Sverige” är inte ett statiskt begrepp.

Sanandaji anklagar till exempel Harrison för att sakna belägg för sina påståenden om sådant som de inflyttande tyskarna på medeltiden. Sanandaji menar, med en hänvisning till Per Gunnar Sidén, att invandringen inte alls var så betydande och att tyskarna bara kom till städerna. Texten som Sanandaji sedan länkar till är en konferenstext skriven av Sidén år 2008, och ursäkta mig om jag låter elitistisk men om man vill kritisera någon för att slarva med hänvisningar till forskning så bör man själv inte referera till konferenstexter. Det är opublicerade texter som förvisso i allmänhet innehåller ny forskning, men som inte har gått igenom det vetenskapliga maskineriet och granskats av andra sakkunniga. Sidén, som skriver sin doktorsavhandling om urbanisering 1200-1600-talet, skriver dessutom att

”Tyskarnas ekonomiska styra [sic!] var dock avsevärt större än deras andel av befolkningen. När det gäller att skapa de ekonomiska förutsättningarna för en stads demografiska tillväxt kan den tyska invandringen med dess kapital och kunskap förmodas vara en av flera faktorer som i viss utsträckning påverkade den svenska urbaniseringens förlopp under högmedeltiden och som sådan förtjänar den mer uppmärksamhet.”

Det stödjer inte Sanandajis påstående att Harrison överdriver de tyska invandrarnas betydelse, ens om vi bara talar om städer. Det ska dessutom tilläggas att det stod i den medeltida Magnus Erikssons Stadslag att andelen tyskar i rådet inte fick övergå hälften. Medeltidssvenskarna själva var alltså klart medvetna om den tyska invandringen och tyckte att det fanns skäl att hålla tyskarnas makt nere. Dessutom hämtade man kungligheter från andra länder. Albrekt av Mecklenburg var från… tja Mecklenburg, och Erik av Pommern inte alldeles oväntat från Pommern. Som om det inte vore nog styrdes Sverige, som på den tiden bestod av nuvarande Finland och delar av Ryssland, men inte av exempelvis Skåne, Halland och Jämtland, under nästan 100 år av danska kungar genom Kalmarunionen.

För att inte tala om alla danskar som ägde mark i Sverige, som gifte in sig i svenska familjer, som flyttade till vad som nu är Finland men som då var Sverige och som en tid var Ryssland. Sanandaji vill ha det till att invandrare inte alls byggde Sverige. Det första man måste göra är att definiera Sverige. Därefter måste man definiera invandrare. Sanandaji skriver:

”Men varför ska man idag överhuvudtaget bry sig om hur många invandrare Sverige hade på 1600-talet? Svaret är legitimitet. Historierevisionism som överdrivet tillskriver landets uppbyggande till invandrare är ett sätt att avlegitimisera de med svenskt ursprung.”

Man ska akta sig för historierevisionism. Det är farliga grejer. Det är minst lika farligt som att ställa ”invandrare” i motsats till ”de med svenskt ursprung” eller att försöka ta invandrare ur sin historiska kontext. Jag håller med Sanandaji om att man inte kan tillskriva gruppen invandrare hela äran för det Sverige som finns i dag. Det låter sig inte göras. Ibland kan det kanske låta som att politiker (eller en och annan historieprofessor) försöker göra det, men jag tror inte att det är syftet. Grejen är bara den att det nästan är omöjligt att tala om invandring innan det sena 1800-talets nationalstat. De röster som i dag höjs mot invandring förankras på en synnerligen bräcklig historisk grund som inte alls stödjer tanken om att hålla Sverige rent, utan – precis som Harrison skriver – att invandrare har bidragit till det Sverige vi har i dag. I debatten florerar alltför många vaga uttalanden om det historiska Sverige och svenskarna som går långt bortom särintresse för statistik och källhänvisningar. Det blir väldigt uppenbart när Sanandaji skriver så här:

”De som har bott i Sverige bara ”tre eller fyra” generationer är ytterst få till antalet. Tre till fyra generationer tillbaka så var inte ens en procent av befolkningen utrikes födda. De med svenskt ursprung har i regel förfäder som befann sig i landet när Gustav Vasa var kung, och i många fall mycket längre tillbaka.”

Här i Finland, landet som jag är invandrare i, lever det människor som har så svenskt ursprung att deras förfäder befann sig i landet när Gustav Vasa var kung. De befann sig här. I Finland. I dag kallar de sig finländare. Ska vi tacka dem för Sverige? Är de invandrare? Utvandrare? Harrison förenklar och generaliserar vad som är en oerhört komplex demografisk väv, visst. Det är fritt fram att kritisera dessa förenklingar och generaliseringar om man tycker att en historieprofessor aldrig får hänfalla till att skriva kolumner i dagstidningar. Om professorer inte får använda sitt enorma kunnande för kåserande och debatterande texter utan krav på vetenskaplig korrekthet och källhänvisningar. Men om man vill kritisera en professor för att skriva ideologiskt (vilket han alltså, enligt mig, inte gjort) så kan man inte själv slänga sig med lösryckta floskler som att de som har svenskt ursprung oftast har förfäder som bott i Sverige i över 500 år. Baserat på vad för statistik, om man får fråga? Baserat på vad för Sverige?

Jag vet inte vem Sanandaji är. Han kanske är en lysande forskare och en supertrevlig prick, vad vet jag. Jag blir bara hemskt trött när man ska tala historielöshet och någon hänvisar till svenska förfäder och Gustav Vasa. Gustav Vasa gifte sig förresten med Katarina av Sachsen-Lauenburg. Ska vi diskutera svenskheten i deras barn…?

Historikerns historier · Nyhetsplock

Fattigdom

CharlotteLämna en kommentar

I dag på radion talade vi om helgens kravaller i Helsingfors och om klass. Just klass är ju ett mycket viktigt ämne som tyvärr lämpar sig väldigt dåligt för korta utsagor tidiga morgnar i direktsänd radio. Jag sade någonting om att man inte ska glömma att de som har det sämst i dag fortfarande har det bättre än vad man haft så att säga ”förr i tiden”.

Det är två saker som jag absolut inte menar med det:
1: Att det skulle vara relevant att jämföra mänskligt lidande. Det är det inte. Bara för att det var ännu sämre förr betyder det inte att det är bra nog nu.
2: Att man får vifta bort dagens högst verkliga fattigdom.

Vad jag menade var följande: vi är vana vid att se fattigdom på ett visst sätt. Att fattigdom i sin essens är någonting särskilt som handlar uteslutande om fysiska attribut. Smuts. Löss. Trasiga kläder. Lukt. Och så vidare. Fattigdom kan förstås vara alla dessa saker men är så mycket större. Kärnan är utanförskapet och en oförmåga (som man inte nödvändigtvis själv har orsakat) att komma in i och dra nytta av systemen för att vända sin situation. Det finns ingen väg ur fattigdom som den fattige själv kan välja. Fattigdom är aldrig ett val.

Och jag tror att man, genom att utmåla dagens fattigdom som liknande den historiska eller, framförallt, säga att vi är tillbaka till ett historiskt klassamhälle missar det viktigaste: vi har aldrig utrotat fattigdomen. Vi har minskat den, men inte utrotat. Så när vi talar om de väl belagda ökande klyftorna i samhället ska vi göra det för vad de är och säga att arbetet med att motverka fattigdom är på väg åt fel håll – att systemen utvecklas åt fel håll. Inte att vi hade kommit i mål men att det nu raseras.

Det finns nämligen ett enormt problem i fattigdom och ökande klassklyftor som är betydligt större än några vandaler som likt bortskämda barn krossar rutor för att ingen kan stoppa dem.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om svenska dagen och det svenska

CharlotteLämna en kommentar

I dag har man här i Finland firat Svenska dagen. I princip alla diskussioner jag hört och sett om firandet har att göra med språk som om det viktigaste som de nästan 600 år Finland var en del av Sverige resulterade i var att 6 % av befolkning fortfarande har svenska som modersmål. Det är inte konstigt om folk förundras över det här med Svenska dagen då.

Historielösheten är total.

Och visst, det är ju vanskligt att spekulera i hur det hade varit om det som varit inte varit men i det här fallet känns det väldigt berättigat för ursäkta mig nu men det svenska språket är kanske det minst viktiga av alla de saker som kom av Finlands samhörighet med Sverige. När man firar Svenska dagen borde man istället för att tänka ”språk” tänka ”västerländsk kulturkrets” för det är vad det handlar om. Genom Sverige anslöts Finland till den västerländska kulturkretsen.

Finland blev ett land med ett västerländskt rättssystem, där principer om rättstrygghet och likvärdighet inför lagen råder. Utformningen av lagarna härrör från de medeltida lagarna, införda i Finland på 1300-talet. Domstolarnas utformning och systemet med att överklaga till en högre instans är även det ett arv från Sverige.

Finland fick ett samhälle som förvisso har klasser, men som hade och har betydligt mindre klasskillnader än till exempel Ryssland. I Finland fanns det inga livegna bönder – bönder som inte ens ägde sig själva. Bönderna i Finland, liksom bönderna i Sverige, ägde och äger sig själva och i allmänhet även jorden de brukade. I Ryssland upphörde livegenskapen 1861.

Finland står för mänskliga rättigheter, för allas lika värde och för demokrati. Det är kulturella värden som kommer från den västerländska kulturkretsen, även om de förstås inte är unika för den.

Finland värderar också god arbetsmoral och god utbildning för alla. Man är emot korruption och att få saker man inte förtjänar. Det är aspekter som hör samman med lutheranismen, som infördes i Finland på 1500-talet, och med 1600-talet naturvetenskapliga revolution samt 1700-talets upplysning.

Sedan har vi förstås kalendern, tideräkningen och helgdagarna, för att inte tala om alfabetet. Men poängen kanske är klar ändå.

Och jag säger inte att Finland liksom skulle stå i något slags tacksamhetsskuld till Sverige för alla de här grejerna. Nej, det är finska folket – oavsett språk – som tillsammans upprätthåller värdena och systemen och de har bara sig själva att tacka för det. Men däremot ska man veta varifrån man kommer. Vet man inte varifrån man kommer är det nämligen väldigt svårt att se vart man är på väg. Folktinget menar att ”finlandssvenskarna ser dagen som en symbol för” deras ”rätt att tala svenska i Finland”. De hävdar också att att Svenska dagen är en ”nationell festdag” där det ”tvåspråkiga och gemensamma fosterlandet Finland hyllas”. Vill man på riktigt ha förståelse för varför svenskan hör hemma i Finland borde man lägga mer krut på det sistnämnda. Svenska språket i Finland är nämligen egentligen inte alls en språkfråga.