Jag sitter här och jobbar, vilket egentligen inte gör något alls eftersom jag har världens bästa jobb. Nyss läste jag ett dokument från 1308, utfärdat på Visingsö av hertigarna Erik och Valdemar. Ni som kan er svenska historia vet att dessa två brats vid det skedet hade gjort ett uppror mot sin bror kung Birger och att den så kallade Håtunaleken inträffat bara ett par år tidigare. Enligt Erikskrönikan hade Erik och Valdemar lurat sin bror till gården Håtuna, där de tillfångatog honom och förde honom till Nyköpingshus, samt avtingade honom stora delar av riket till egen nytta.
Hur som helst.
I källorna dominerar bröderna de här åren i början av 1300-talet, där de utför allsköns kungliga sysslor och försöker befästa sin makt. På Visingsö år 1308 kungör de en betydande donation av gården Aranäs (och ni som kan er Guillou känner säkert igen det namnet) i Västergötland till nunnorna i Gudhems kloster. Det är på alla vis en storpolitisk, snarare än religiös, handling, eftersom Gudhems kloster kunde vara en mäktig bundsförvant eller lika mäktig motståndare.
Bröderna motiverar sin donation på det ödmjukt religiösa sättet som förväntades, genom att tala om den stundande skördedagen (alltså döden), vilken föranledde behovet av god sådd såväl i himlen som på jorden. Bröderna påpekade att Gudhem hade ett dåligt läge, och att det gods de ur sina hjärtans välvilja erbjöd Gudhem skulle ge nunnorna tillgång till vattendrag. Därför uppmanade de nu alla som hade sina nära och kära begravda i klostret att hjälpa till med arbetet att flytta klostret, så att man även kunde ta med sig dem som redan var begravda.
Det finns många anledningar att älska medeltiden. Den djupa religiositeten till exempel, och särskilt hur den tar sig uttryck i praktiskt politik. Brödernas gods Aranäs hade tidigare bebotts av marsken Tyrgils Knutsson. Han hade varit förmyndare för kung Birger, när han fyra år gammal blev kung, och hade även därefter fortsatt att stötta kungen. Följdaktligen var han inte en av brödernas favoriter, så de släpade honom till Stockholm och gjorde honom ett huvud kortare, år 1306. Lägligt nog hade de sedan ett gods till övers. Att från deras sida installera Gudhems nunnor på Aranäs hade mycket riktigt varit en fördelaktig sådd i både himlen och på jorden. Snacka om att pissa in sitt revir.
Sedan älskar jag hur man inte bara kan flytta ett kloster hipp och happ eftersom det ligger en massa döda släktingar till rikets grädda begravna i snordyra gravplatser på området. Den pragmatiska lösningen, att flytta de döda, är briljant.
Det blev dock inget av flytten av Gudhems nunnor till Aranäs just då. De flyttade dock, med hjälp av Birgers son kung Magnus år 1335, till Rackeby kungsgård och sedan han givit dem Aranäs igen (tidens smått oroliga politiska läge föranledde att gårdar donerades flera gånger, för säkerhets skull) torde de ha varit där åtminstone ett tag. Huruvida man flyttade de begravda med sig förtäljer inte historien, men jag antar, tyvärr, att de fick ligga där de låg.
Bröderna Erik och Valdemar då? Den som kan sin svenska historia vet hur Håtunaleken slutar år 1317. Med Erikskrönikans ord:
”Hertogane soffwo bade mädhan
ok lagho i thera sängh nakne.
Ther wider wordho the wakne
at dörren osakta up gik.
Ther kom konungin gangande nidher,
stirnande öghom, hardla vreder.
”Minnes idher nakot aff Haatwna leek?
Fulgörla minnes han mik!
Thenne er ey bätre än hin!” ”
Bröderna kastas av kung Birger i fängelsehålan på Nyköpingshus och nyckeln, enligt legenden, i vallgraven.
En till synes välvillig donation till en from gärning. Tänk vad kontext spelar roll.
Hit och dit och tillbaka igen 
Huj, Nyköpings gästabud. Jag tyckte alltid att det var ovanligt kallblodigt, även om kung Birger hade orsak att vara sur på dem. Kunde han nu inte bara huggit huvudet av dem i stället?
Spännande med medeltidspolitik, tack för lektionen!
Kan ju erkänna att jag inte heller är särskilt bra på att hålla reda på mina nycklar, så jag har full förståelse för att han tappade bort dem. 🙂