Så jag vet att jag lät er hänga lite onödigt länge innan det kom fler bilder från mitt hus. Mitt hus. Som jag har köpt alldeles själv genom att sälja min själ och en njure till banken. Nävars. De ville inte ha njuren. Tydligen är det jättedålig marknad för sådana nuförtiden.
Hur som helst. Huset kräver precis som många av er påpekat en liten smula fix. Det är vad jag roar mig med så ofta jag hinner nu, för vi kan inte flytta in förrän vi har fått vatten och el fixat. Jag tar fram förtjusande plankgolv i alla rum (utom bastun och i entrén – bastun har gjutet golv och entrén ett vanligt trägolv), river ner gamla, trasiga tapeter och drar djupa, hänförda suckar över underbara stockväggar. Innan jag kan börja bygga upp igen måste allt öppnas. Att slita ut allt det uttjänta och trasiga är knappast Konmari-filosofiskt men det är satans så terapeutiskt. Och jag lär känna mitt hus. Försöker lyssna på vad som behövs, vart saker ska vara, hur man ska bevara det gamla och vackra men samtidigt föra det in i det nya livet som modernt hem till en småbarnsfamilj.
Hit och dit och tillbaka igen 
Tips: spara ett hörn av lagren av tapeter och sätt bara en platsskiva över – lite hushistoria på plats.
Jag sparar delar av tapeter som har lossnat snyggt och kommer att antingen rama in dem eller göra ett album av dem.
Notera gärna vilken ordning de satt i – en gång i tiden tapetserade man gärna om en gång om året, som du kanske redan märkt.
Bland det roligaste jag haft med mitt gamla hus var att gräva bort grästorven över rabatterna och sedan se vad som kom upp; gamla plantor återhämtar sig. Jag hade väldigt mycket snödroppar visade det sig.
Fantastistk! Så spännande! Och så härligt med ett eget hus!
Ooh, fina stockar!