Allteftersom min mage växte, började också kattens mage bli allt rundare. Ett tag började bli rädd för att hon tänkte få bebis innan mig, men tack och lov så hann jag först. För en vecka sedan (jag ber ödmjukast om ursäkt över hur dålig jag är på att uppdatera…) fick Salama fem små, ljuvliga ungar! Jag sprang mellan min säng och Gabriel, och Salamas bädd och hennes ungar. En av dem hade hon gett upp hoppet om och när jag kom tillbaka till köket så låg den alldeles kall kvar i sin fostersäck. Efter slungande fick vi vattnet ur lungorna på den, gnuggade den torr och varm och genom att trycka fram lite av Salamas mjölk lockade vi den till slut att dia. Nu mera syns det inte ens vilken unge det var, för den är lika stark och rund som sina syskon.
Vi har diskuterat en del om vad vi ska göra med kattungarna. För mig har det varit självklart att vi ska hitta nya hem i bekantskapskretsen åt dem. För A hade det tydligen varit precis lika självklart att vi ska ha kvar dem allihop. När jag talade om att börja leta hem till dem tittade han på mig som om jag vore dum i huvudet. Och gissa vems sida barnen står på..?
Ja, och på tal om bebisar. Det är en ytterst overklig känsla att se den där typen som brukade vara ens lilla bebis fiska upp sin gråtande lillebror och sedan fortsätta sin frukost innan hon gör sig färdig för skolan.
Hit och dit och tillbaka igen 