Amningsproblem måste tas på allvar

Eftersom mina stackars boobs bara inte vill läka ordentligt utan fortfarande efter både antibiotika och svampmedicin är både röda och svullna och dessutom gör hysteriskt ont så gick jag tillbaka till läkaren. När jag kom därifrån var jag rätt irriterad och även om ni säkert vid det här laget är rätt trötta på inlägg som handlar om mina boobs så känns just det här väldigt viktigt att skriva.

Det är en feministisk gärning om normaliserande av kvinnors… besvär.

Läkaren jag träffade hade nämligen väldigt dålig koll på infektioner i brösten i största allmänhet, och det kanske man kan förlåta hen för eftersom man inte kan vara expert på allt. Av en annan läkare på ett sjukhus hade jag för drygt en vecka sedan fått Fluconazol, som är en tablett man tar om man har fått en invärtes svampinfektion (till exempel i brösten vid amning). Eftersom svamp finns naturligt i barnets mun är det inte helt ovanligt att det sprider sig till brösten också, och då gör det ont att amma och bränner i brösten även mellan amningarna. Den tabletten är det enda som hjälpt mig lite, så jag upplever det som den korrekta diagnosen och behandlingen. Däremot hade jag gärna velat ha en salva som man ska smörja på och som inte är riktigt lika hardcore som tabletten, eftersom jag ändå blivit lite bättre liksom.

Läkaren jag träffade tyckte att vi skulle köra på med ytterligare en antibiotikakur och skrev ut ett recept. Jag försökte förklara att den förra kuren ju inte direkt hade gjort någon skillnad, och var det inte ändå troligare att det var svamp?

Men läkaren jag träffade menade att man inte kan få svamp på brösten. Jag ville helst inte argumentera emot, för jag har väldigt lite respekt för de där typerna som självdiagnosticerar och sedan försöker läxa upp läkaren, så jag var tyst. En stund. Frågade trevande om hen verkligen var säker. Jodå, nickade hen. Svamp kan man bara få utanpå huden och det är inte svamp jag har. Så jag frågade försynt varför läkaren på sjukhuset hade varit av den uppfattningen och då först började hen använda sin dator och kunde konstatera att jo visst, man kunde visst ha svamp i brösten och jajemän, Fluconazol hade varit rätt behandling. Så hen skrev ut ett recept på Fluconazol också.

När jag frågade efter en salva istället så fick jag svaret att sådana åtminstone inte fanns.

Så med risk för att kanske framstå som en smula oförskämd frågade jag om det var möjligt att få en remiss till någon av de amningsexperter som finns på förlossningssjukhusen. Jag har ju trots allt haft såriga bröst i snart fyra veckor och jag skulle verkligen behöva få hjälp. Läkaren tittade medlidsamt på mig och sa att några sådana experter inte finns. Tyvärr. Det är nu bara så att man ofta får sår på brösten när man ammar.

Där någonstans tackade jag för mig och gick. Med två recept på vitt skilda saker. Vitt skilda icke kompatibla saker.

Och jag tänkte att det är en sjuhelvetes tur att detta är mitt tredje barn och att jag är en envis tant. För tänk om det hade varit mitt första. Om jag hade suttit där efter att ha försökt amma på såriga bröst i fyra veckor och fått förklarat för mig att det tyvärr bara är så att det blir sår ibland. Om jag bara hade haft hens expertis att ty mig till.

Att det är vanligt att det blir sår är ju för fan inte samma sak som att det är i sin ordning att det blir sår. Ponera att det hade varit min arm istället. Ponera att jag kommit dit för att jag i en månad haft ett sår på armen, att det inte vill läka, att armen är svullen och röd och att den gör så ont att jag knappt kan använda den. Knappast hade någon läkare skickat hem en sådan patient för att det är vanligt att man får sår på armen.

Men när det gäller saker som rör barnafödande och -skötande så är smärta, sår och sämre livskvalitet helt plötsligt alldeles normalt och jag blir fullkomligt rabiat bara av att tänka på det. Läkare kan inte vara experter på precis allt, men så här får det inte vara.

9 thoughts on “Amningsproblem måste tas på allvar

  1. Vill minnas att jag på rådgivningen (hade världens bästa rådgivningspersonal!) blev rekommenderad Bepanthen för amningssår. Men det kan ju förstås vara värt att dubbelkolla först om det är ok att använda, sist och slutligen behövde jag aldrig använda det. Och lycka till med att få vettig hjälp, synd att man ibland måste kämpa sig fram till det.

  2. Jag har en kusin som sökte hjälp för att hen upptäckt att hen verkar allergisk mot ett födoämne som är ganska ovanligt att bli allergisk mot (på nivån att hen hamnat på akuten ett par gånger pga ordentliga andningssvårigheter). Första läkaren sa ”En sån allergi har jag aldrig hört talas om.” och längre kom hon inte. Efter tre månader bytte hon vårdcentral och den läkaren sa ”En sån allergi har jag aldrig hört talas om! Jag skriver en remiss till en allergiklinik.”.

    Från en som jobbar i vården tycker jag det är bra med pålästa patienter, och det är ganska stor skillnad på nån som kommer och säger ”Jag har X och ska ha Y för det har jag rätt till!!!!!11111” och patienter som vill ha svar på sina frågor.

    Jag tycker att du ska, om du orkar, höra av dig till vårdcentralen (heter det så i Finland?) och påtala att läkaren verkar felunderrättad, så att de har möjlighet att utbilda sin personal.

  3. Jag blir så trött vid blotta tanken att jag inte ens vet vad jag ska skriva. Med en liten bebis och strulande amning + ont i kroppen får sånt här inte vara svårt. Man orkar helt enkelt inte, det är helt orimligt i den situationen. Men är du säker på att du behöver remiss till sjukhusets amningshjälp? Åtminstone på mitt sjukhus kan man bara ringa dit, förklara problemet och be att få en tid inbokad. Kolla! Och alla styrka och lugna dagar till dig!

  4. Det är ju så otroligt mycket hjälp att få höra ”det beror säkert på graviditeten, går över efteråt” också. Har själv använt lansinoh på såriga brödtvårtor, men det är säkert inte någon större glädje vid större besvär:/

  5. Det där med amningen kan jag inte uttala mig om 🙂 men på ett allmänt plan har vi/jag mer och mer märkt att det krävs att man som patient är påläst OCH påstridig för att kunna få rätt vård.

    Det som du beskriver om läkarens nonchalans mot bröstsvamp förekommer gällande många andra krämpor också, tyvärr..

    Jag tänker ofta på de som inte orkar/ids/har utbildning/är för sjuka för att stå på sig och kräva mer..

  6. Pingback: Så har amningsproblemen löst sig (åtminstone just nu *peppar* *peppar*) | Hit och dit och tillbaka igen

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s