Amningsproblem måste tas på allvar

Eftersom mina stackars boobs bara inte vill läka ordentligt utan fortfarande efter både antibiotika och svampmedicin är både röda och svullna och dessutom gör hysteriskt ont så gick jag tillbaka till läkaren. När jag kom därifrån var jag rätt irriterad och även om ni säkert vid det här laget är rätt trötta på inlägg som handlar om mina boobs så känns just det här väldigt viktigt att skriva.

Det är en feministisk gärning om normaliserande av kvinnors… besvär.

Läkaren jag träffade hade nämligen väldigt dålig koll på infektioner i brösten i största allmänhet, och det kanske man kan förlåta hen för eftersom man inte kan vara expert på allt. Av en annan läkare på ett sjukhus hade jag för drygt en vecka sedan fått Fluconazol, som är en tablett man tar om man har fått en invärtes svampinfektion (till exempel i brösten vid amning). Eftersom svamp finns naturligt i barnets mun är det inte helt ovanligt att det sprider sig till brösten också, och då gör det ont att amma och bränner i brösten även mellan amningarna. Den tabletten är det enda som hjälpt mig lite, så jag upplever det som den korrekta diagnosen och behandlingen. Däremot hade jag gärna velat ha en salva som man ska smörja på och som inte är riktigt lika hardcore som tabletten, eftersom jag ändå blivit lite bättre liksom.

Läkaren jag träffade tyckte att vi skulle köra på med ytterligare en antibiotikakur och skrev ut ett recept. Jag försökte förklara att den förra kuren ju inte direkt hade gjort någon skillnad, och var det inte ändå troligare att det var svamp?

Men läkaren jag träffade menade att man inte kan få svamp på brösten. Jag ville helst inte argumentera emot, för jag har väldigt lite respekt för de där typerna som självdiagnosticerar och sedan försöker läxa upp läkaren, så jag var tyst. En stund. Frågade trevande om hen verkligen var säker. Jodå, nickade hen. Svamp kan man bara få utanpå huden och det är inte svamp jag har. Så jag frågade försynt varför läkaren på sjukhuset hade varit av den uppfattningen och då först började hen använda sin dator och kunde konstatera att jo visst, man kunde visst ha svamp i brösten och jajemän, Fluconazol hade varit rätt behandling. Så hen skrev ut ett recept på Fluconazol också.

När jag frågade efter en salva istället så fick jag svaret att sådana åtminstone inte fanns.

Så med risk för att kanske framstå som en smula oförskämd frågade jag om det var möjligt att få en remiss till någon av de amningsexperter som finns på förlossningssjukhusen. Jag har ju trots allt haft såriga bröst i snart fyra veckor och jag skulle verkligen behöva få hjälp. Läkaren tittade medlidsamt på mig och sa att några sådana experter inte finns. Tyvärr. Det är nu bara så att man ofta får sår på brösten när man ammar.

Där någonstans tackade jag för mig och gick. Med två recept på vitt skilda saker. Vitt skilda icke kompatibla saker.

Och jag tänkte att det är en sjuhelvetes tur att detta är mitt tredje barn och att jag är en envis tant. För tänk om det hade varit mitt första. Om jag hade suttit där efter att ha försökt amma på såriga bröst i fyra veckor och fått förklarat för mig att det tyvärr bara är så att det blir sår ibland. Om jag bara hade haft hens expertis att ty mig till.

Att det är vanligt att det blir sår är ju för fan inte samma sak som att det är i sin ordning att det blir sår. Ponera att det hade varit min arm istället. Ponera att jag kommit dit för att jag i en månad haft ett sår på armen, att det inte vill läka, att armen är svullen och röd och att den gör så ont att jag knappt kan använda den. Knappast hade någon läkare skickat hem en sådan patient för att det är vanligt att man får sår på armen.

Men när det gäller saker som rör barnafödande och -skötande så är smärta, sår och sämre livskvalitet helt plötsligt alldeles normalt och jag blir fullkomligt rabiat bara av att tänka på det. Läkare kan inte vara experter på precis allt, men så här får det inte vara.