Gabriel är mitt tredje barn. Jag har ammat dem alla tre. Och jag är redo att rituellt ta livet av den som kommer och påstår att amning är någonting som faller sig helt naturligt för kvinnor bara för att kvinnor har bröst.
Amning är en teknikgren. Jag har, mina tre barn till trots, tydligen fortfarande inte riktigt rätt teknik. Hur jag vet det? För att mina bröstvårtor (eller för att vara exakt just nu bara den vänstra) är ett enda stort sår. Så blev det ganska direkt efter förlossningen (det vill säga för tre veckor sedan).
Grejen är att direkt efter förlossningen är man väldigt, väldigt trött. Alltså, man är ju också hög som Paris Hilton på adrenalin, men så fort det börjar gå ur kroppen ens lite grann så är man trött-så-man-skakar-och-faller-i-bitar-trött. När babyn sedan ska ammas dag och natt även de första dagarna är det inte alltid man hålls vaken för att övervaka att babyn tar ett ultimat grepp om bröstet, och så fort babyn tar ett inte-ultimat grepp så börjar hen liksom gnaga och skava bröstvårtan. Ömt är det ju i början ändå – det gör ont att amma innan man vänjer sig – men det är en himmelsvid skillnad på ömt och satans öppna sår.
Det här är sådant som vi pratar om alldeles för sällan. Att det gör ont att amma. Att det är teknik man måste ha. Att modersinstinkter inte räcker.
Till exempel kommer det de första dagarna bara lite råmjölk åt babyn. Råmjölken är förvisso fet och bra och designad för att babyn ska klara sig fint på den, men det tar flera dagar innan den riktiga mjölken rinner till. De första dagarna rasar således babyn i vikt. Max 10% av födelsevikten borde de förlora innan det börjar vända. För mig, den här gången, tog det fucking fyra dagar innan mjölken rann till och jag kunde börja mätta Gabriel. Fram tills dess hade jag inte gjort mycket annat än ammat (för det är så man får mjölken att komma). Följaktligen gick Gabriel ner, mer än de rekommenderade 10%, trots att han låg vid bröstet i princip dygnet om. När han föddes på söndagen vägde han 4430 g och när han kontrollvägdes på torsdagen var vikten 3890 g. Hur mycket jag än ammade så kom det inte tillräckligt. Frustrationen både hos mig som trasig mamma och honom som hungrig baby är svår att beskriva, men den låg tjock i huset när vår sköterska från rådgivningen gjorde ett hembesök. Eftersom det skulle bli påsk fick vi låna hennes våg, så att vi skulle kunna kontrollväga honom hemma. Tack och lov för sådana förstående människor!
På fredagen började Gabriels vikt vända och för en stund kändes det som om jag hade kontroll. Vikten har förvisso fortsatt uppåt, men den där känslan av kontroll blev väldigt kortvarig.
Båda bröstvårtorna var vid det här laget såriga. Jag fick bita mig i läppen för att inte skrika rakt ut varje gång han skulle ammas – vilket var ungefär varje timme. Efter några dagar kräktes Gabriel blod. Mitt blod. Som han druckit. Det kanske låter extremt, men är rätt vanligt. Fundera över det en stund. Hur sjukt är det inte, att amningen kan se ut så här utan att någon berättat för en? Sagt att man inte är ensam? Visat en hur man ska göra lite tidigare?!?!
Några dagar senare var vänster bröst så rött, svullet och ömt att jag knappt kunde ha kläder på och det var dags för den första antibiotikakuren (med första barnet tror jag att jag fick totalt sju kurer) mot inflammation i bröstet. Inte av mjölkstockning den här gången, utan av att såret hade blivit infekterat. Ska vi tala om smärtan när Gabriel vid varje amning river upp det infekterade såret på en av mina känsligaste kroppsdelar?
Nej. Det ska vi nog inte. Den här bloggen är tillräckligt tyngd av svordomar.
Tredje barnet för mig, och så sitter jag ändå här och panikgooglar hur man ska läka såriga bröst (har testat allt utom att sätta citron på dem because lite självbevarelsedrift har jag ju kvar herregud) och få barnet att ta ett riktigt bra tag. Dessutom är man ju konstant orolig över att babyn inte får i sig tillräckligt med mat. Tre veckor, barn nummer tre och jag har fortfarande ingen kontroll alls.
Allt det här anknyter till den bisarra idén om det liksom magiska moderskapet, där en som mor vet hur allt ska göras och bara kan följa sina naturliga instinkter, lyssna på sig själv och sitt barn (BWAHAHAHAHAHA) och njuuuuuuta.
Förutom att alla faktiskt inte kan amma, hur gärna de än skulle vilja, så ska vi sluta hymla. Amning är skitsvårt.
Hit och dit och tillbaka igen 
Känner igen uppgivenheten. Med ena barnet funkade amningen uselt, tog 3 mån innan den blev smärtfri. Rätt grepp som vissa spädbarn automatiskt har är ingen självklarhet.. jag lärde mig till slut en teknik där greppet blev rätt och problemet löstes. Jag hjälpte en annan genom att beskriva hur jag gjorde, copy-pastar texten hit om du kan ha ens en gnutta nytta av det. Tror tyvärr inte det, för du har två andra major problems: för utdragna amningar och infekterade sår. Jag tyckte Lansinoh och Bepanthen hjälpte mig.
Lycka till!!
This movie is good, it shows the right latch-on technique.
For us the problem was that our baby didn’t open her mouth enough. As you know, and is shown in the movie, the nipple should get really far into the baby’s mouth. We managed to get it far into the mouth by
doing the following:
Use a nursing pillow or a big ordinary pillow so that you have both hands free
Squeeze your breast with one hand, so it is really flat
Another hand has to pull the baby’s chin in order to open the mouth big
The most important is to push the baby strongly towards the nipple to get it deeply in her mouth. Never press from the head, press from the
neck or between shoulder blades
Hold your hand still, pushing hard around the area close to the shoulder blades so the baby can’t move. Now, if you are lucky, the baby has a good latch and will use the correct technique. You can hold
the baby tight for a while to ensure he/she will retain the correct technique.
Since there are many different problems with nursing this won’t automatically help, but perhaps you can have some use of these advice.
Åh, nej, så hemskt! Amning kan vara ursvårt ibland!
Det här har du kanske redan testat, men jag vet åtminstone två stycken som fick hjälp genom att trä en sån där nuk-överdel över bröstet, alltså den mjuka delen av en ergonomiskt utformad pipmugg, typ. Det hjälpte både med greppet och mot sjuka bröstvårtor. Lite som amningsgummin, men bättre av nån anledning (oklart varför, men kan vara värt att prova). Jag tror man kan köpa de där överdelarna i vanliga mataffärer… Det är den varianten som ser ut som en napp, vill jag minnas. Hoppas hoppas att du hittar en lösning! Amningen är inte det som har krånglat hos oss, utan sömnen. Hur vi än gjorde har vi haft tre barn som har sovit uruselt i flera år, men på helt olika sätt. Eftersom varje bebis är en helt ny person börjar ju inlärningsprocessen från noll (nästan) varje gång.
Det låter riktigt jobbigt för dig. Läge att testa amningsnapp så bröstvårtan får chans att läka? Om du inte provat det så är det mitt tips. Hoppas det blir bättre fort! Finns det någon amningsmotagning där ni kan få hjälp om det fortsätter vara jobbigt?
Håller förresten med dig så i inlägget om att vilja minnas allt. Min halvårsbebis är fantastisk och jag ser jättemycket fram emot att följa hennes utveckling, men ändå saknar jag min lilla lilla bebis som jag hade i början. Vill inte glömma!
Värsta gestaposköterskan på BB beordrade bröstbyte varje kvart innan mjölken runnit till… I efterhand uppskattade jag ordern!
Hoppas att det blir bättre för dig snart!
(Och, nej, alla barn går inte ner i vikt efter förlossningen. Det har lite med att göra hur mycket dropp och mediciner mamman fick under förlossningen, förutom hur amningen fungerar i början. Och 10% är en siffra som sjukhusen har hittat på för att de behöver något att förhålla sig till, och för att den förmodligen funkar bra som markör på till synes friska, fullgångna barn.) (Jag ska sluta snart. Jag kan skriva hela böcker om amning och förlossning, med vettiga källhänvisningar, och jag har inte ens relevant medicinsk utbildning (det har å andra sidan inte en stor del av vården när det kommer till amning, så…) Sorry.)
Om du eller någon annan som läser behöver mer input kring amning, så tipsar svenska Amningshjälpen om bland annat dessa två bloggar, skrivna av folk som kan amning:
http://www.babybaby.se (har massor av bilder och videor också)
http://www.sagogrynet.se
Båda har bloggposter om hur man kan tweaka taget och annan felsökning när amning gör ont. Amning ska inte göra ont efter ca första veckan.
Norska Ammehjelpen har tydligen också bra bilder och filmer på sin hemsida, men jag har inte kollat på dem själv.
I övrigt tror jag inte på citron på sår. Det verkar bara som om det kommer göra mer ont. Det måste väl finnas snällare sårläkare?
För övrigt tycker jag det är väldigt galet att folk fortfarande tror att amning något man antingen kan eller inte kan, som ett lotteri. När det i själva verket handlar om teknik och kunskap. Önskar att alla som har tänkt amma sina barn läste på lite innan. Är man bara lite påläst är det mycket lättare att sortera i alla konstiga ”råd” folk envisas med att ge en. Då är det även enklare att besluta när man ska sluta, och enklare att sluta när man faktiskt tänkt sig. Eller stå på sig när omgivningen tycker man är konstig som ammar längre än normen.
Men just det. Det här är din blogg, inte min. Jag ska sluta nu. Må bättre snart!
Jag kan varmt rekommendera boken Amning i vardagen av Margit Olanders också, för jag såg att du redan fått tips om babybaby.se och sagogrynet.
Hoppas att du slipper besvär om du vill fortsätta amma!