Här har man suttit hemma i mysbrallor och skrivit doktorsavhandling så pass länge att det känns riktigt jobbigt att behöva pallra sig in till universitetet. Inte minst för att man senast i det skedet blir så illa tvungen att förlika sig med det faktum att man har ätit upp sig ett par storlekar sedan senast man klädde sig i något med begränsad stretch.
Och jag är inte intresserad av att fastna i några samhälleliga smalhetsnormer, men fan heller att jag tänker fastna halvvägs ner i mina underbara finbyxor. Nu är det skärpning som gäller! (senast på torsdag – A har bakat och jag måste äta slut på det först)
