Jag får ofta en fråga som jag dessutom ställt mig själv många gånger, nämligen var någonstans mitt förra äktenskap gick fel. Jag har vetat den ungefära tidpunkten länge redan, men det krävdes en lysande kombination av Agnes Wold och Hans Rosling för att riktigt pinpointa det.
Hur Hans Rosling blev jämställd – ur @dagensnyheter lördag 11/2 pic.twitter.com/4RoI3JX2Vy
— Agnes Wold (@AgnesWold) 12 februari 2017
Jag stod för elva år sedan i precis samma sits som Agneta Rosling, men jag packade aldrig några väskor. Istället tog jag själv hand om barnet, brann på insidan, kämpade emot känslan av förräderi, hoppades, hoppades att det skulle kompenseras. Väntade på min tur och hamnade mer och mer efter i jämställdheten för varje föräldraledig dag, för varje VAB och varje dagis- och skollov som bara mitt jobb ”tillät” ledighet. Till slut var det en avgrund som jag inte längre var intresserad av att stå och stirra ned i.
Så när vi talar om hur man får jämställda förhållanden, så är det här kärnan. Man faller inte för frestelser. Man sätter familjen först. Och när man är två vuxna som sätter familjen först och låter bli att nappa på erbjudanden som går emot vad man kommit överens om ger man sig chansen att bli sitt bästa tillsammans med någon annan. Så måste ett bra förhållande vara.
Och här skulle jag vilja lägga till ett par saker angående vad som brukar kallas för jämställdhetsparadoxen (med ökad formell jämställdhet så gör kvinnor mer traditionella ”val”). Jag gjorde hela tiden val. Jag valde att vara hemma med barnen i totalt nästan fyra år. Jag valde att jobba kortare dagar för att kunna hämta tidigare på dagis och så vidare.
Men jag valde de sakerna för att alternativet alltid tycktes vara den där packade väskan. För att ingen annan skulle göra de valen för barnen. Alternativet var liksom inte att annars dela mer lika om jag inte ville vara hemma, eller dra ned på arbetstiden eller vad det nu kan ha gällt. Alternativen var tidigare dagisstart och längre dagisdagar. Då blir jämställdheten samma rättighet att göra karriär om man skulle vilja. Samma rättighet att välja bort barn och familj.
Och man går hela tiden med på att göra de där valen för att man tycker att man är två vuxna, smarta typer som är kapabla att resonera sig fram till lösningar som passar just oss. Vår ekonomiska situation. Vår vardag. Våra önskemål. För att man så hemskt gärna vill tro att det kommer att lösa sig med tiden och för att ju mer tiden går desto svårare blir det att packa väskan.
Tills man en dag inser att man inte har något annat val kvar än att packa längre.
Hit och dit och tillbaka igen 
Du skriver så himla bra om hur svårt det är att göra jämställdhet (speciellt om man ska göra det på egen hand, eftersom hela grejen med jämställdhet i ett förhållande bygger på att båda ska ta ansvar). Enda som hindrar mig från att tapetsera min facebookvägg med utvalda citat (exempelvis detta fantastiska: ”Men jag valde de där sakerna för att alternativet alltid tycktes vara den där packade väskan”) är att det kan tolkas som att jag själv lever med en man som tar lika lite ansvar som din exman, och så är det dessbättre inte. Men ändå känner jag igen mig i det du skriver. Om hur det är lättare att falla för det lockande karriärvalet om man har en chans att tro att man kan både äta kakan (välja karriären) och ha den kvar (en fru som tar det yttersta ansvaret för famljen). Och kontentan av detta är väl att det är svårt med jämställdhet även om båda försöker. Om bara en gör det är det typ kört.