Tilda har haft väldigt svårt att lära sig läsa. Hon är 9 år, har just gått ut tvåan och läser hackigt och långsamt. Med mycket träning och extra läshjälp i skolan har hennes läsning förbättrats, men jag måste erkänna att jag hade börjat oroa mig inför årskurs 3 när alltmer av skolarbetet är baserat på läsning. Jag har undrat vad jag gjort för fel. Vi har massor med böcker, både jag och hennes bror älskar läsning. Varför har det inte smittat av sig? Varför får hon inte till det? Dyslexi funderade jag på ett tag, men mönstret stämmer inte. Specialläraren har hållt med – sannolikt inte dyslexi. Mer träning har istället varit ordinationen.
Samtidigt älskar Tilda böcker och kan lyssna hur länge som helst om jag sitter och läser för henne. Hon kan berätta långa, fantastiska berättelser och skriver gärna ner delar av dem i någon av hennes otaliga skrivböcker. Hennes handstil är vacker och det hon väl lyckas läsa förstår hon. Hon kan läsa – det bara släpper inte så att hon får flyt i det. Hon bokstaverar även enklare ord och kör fast på längre ord – även om hon alltid klurar ut dem till slut. Ändå jobbar hon så hårt, hårdare än vad jag har sett någon i hennes ålder göra. Sega, starka, imponerande unge.
Och så när vi satt på utvecklingssamtal med Tildas underbara lärare nu på våren, och talade allvarligt om problemen med läsningen och hur det inte liknade dyslexi eller något annat problem av sådant slag, så slog det mig plötsligt. När kollade vi egentligen hennes syn senast? När jag väl hade sagt det så började bitarna falla på plats, åtminstone för mig.
Så vi bokade tid hos optikern och gick dit igår. Tilda fick en sån där konstig mojäng framför sig och blev ombedd att läsa översta raden. Sakta stakade hon sig fram. Nästa rad? Nej, den är suddig. Hon skruvar på sig. Pratar med sin tysta röst. Optikern mixtrar med någonting och Tilda pekar uppgivet på tavlan och säger ”Är det bara jag, eller är det där liksom helt suddigt, huh?”. Jag skrattar så jag nästan trillar av stolen och Tilda fnittrar hejdlöst.
För det är bara hon.
Återigen sätts hon på att läsa, stakar sig fram, gissar (helt fel) och får ge upp. Optikern vrider. NU! skriker Tilda. Och plötsligt är bokstäverna tydliga för henne. Plötsligt ser hon dem. I ett huj läser hon hela tavlan rätt.
Mitt älskade underbara barn. Ingen har ställt de rätta frågorna. Optikern undrar hur raderna vanligen ser ut när hon läser. Så här, säger Tilda och vinklar handen åt sidan. Raderna är liksom sneda. Hon ser en och en halv rad för varje rad. Bokstäverna rör lite på sig.
Varför har du inte sagt något Tilda? undrar jag förskräckt.
Jag trodde att det skulle vara så, svarar hon som om det vore den självklara sak det ju är för henne. Ingen har berättat att bokstäverna ska vara stilla när man läser. Ingen har sagt att bokens rader är raka.
Ni skulle ha sett henne när hon provade ut sina nya glasögon. Ni skulle höra lättnaden i hennes röst när hon också förstår att det inte är fel på hennes kunskaper, hennes kämpaglöd, hennes läsning. Det är bara ett lättfixat fel i hennes ögon. Och ni skulle höra henne nu när hon ilsket stampar med foten i golvet och med upprörda gester och vresig röst påpekar att tre veckor faktiskt är alldeles på tok för lång tid att vänta på sina glasögon när man är ett barn som hade behövt dem för länge sedan. Som kastat bort tid. Som drömmer om att kunna läsa på riktigt.
Snart, älskade, fina vännen. Snart ska du få läsa riktigt.
Hit och dit och tillbaka igen 
En mycket fin (i dubbel bemärkelse) illustration av hur viktigt det är att man faktiskt hittar och åtgärdar rätt orsak till ett problem och inte snöar in på falska anledningar.
Själv försökte jag fuska mig igenom synundersökningar. Man fick inte ha glasögon för att bli antagen som fältflygare.
Blev du fältflygare då?
Nä, för de jäklarna hade en annan tavla på mönstringen. Grejen med fältflygare var att man var tvungen att klara sig igenom utbildningen utan att de upptäckte att man inte klarade synkraven, för då var man rökt direkt, men när man väl blivit utexaminerad och fått sina vingar kunde man go och fixa glasögon samma dag. då var man säker. Fanns tydligen de som lyckats med det konststycket. Det var väl en lite för dyrbar investering för flygvapnet att göra sig av en med en färdigutbildad fältflygare.
Så min flygarkarriär blev aldrig mer än lite segelflygning. Men det var lite lustigt sen i lumpen när vi fick göra synundersökning och läkaren undrade om jag hade glasögon eller linser. ”Ingenting” sa jag. ”Då har du inte körkort då?” sa läkaren. ”Jo”, sa jag. ”Men herregud, människa du är ju halvblind.” Sen fick jag mitt första par glasögon av det militära. Men jag använde dem enbart när jag körde bil och när jag tittade på tv. Jag tappade bort de glasögonen så småningom, men så körde jag inte heller bil på 20 år, så jag har varit utan glasögon i stort sett hela livet, fram tills när jag kom tillbaka till sverige och fick mitt körkort förnyat 2010. Jag har dock, tack vare mina tidigare fusk på synundersökningar än idag villkorsfritt körkort, men jag skulle inte drömma om att köra utan glasögon, så när jag förnyade körkortet och fixade bil så fixade jag glasögon också.
Men att ha left i stort sett hela livet utan glasögon när man ser så dåligt som jag gör att man lärt in en del taktiska beteenden, både medvetna och omedvetna. T.ex. så hejar jag aldrig på folk jag möter om inte de hejar på mig först. Det var omedvetet tills några anmärkte på att jag aldrig hejar, men jag insåg efter ett tag att det helt enkelt var jag väntade ut den andre för att undvika pinsamma förväxlingar. Det hade hänt lite för många gånger att jag tagit fel på person.
Sen har man ju sina sätt att bolla över ansvaret för att läsa skyltar på andra osv.
Förstår känslan. Vårt barn snubblade och fumlade och vi trodde bara att hen var klumpig. Känslan då man insåg att hen inte såg trappan/gropen/trottoarkanten. Nästan så att ens hjärta gick sönder.
Oj herregud. Jag får riktigt ont i hjärtat bara av att läsa det här!
Härligt! Min dåliga syn kom fram lite tidigare, just före skolåldern då jag gick på saker och snubblade.. Jag kan tänka mig hur ont det gör i ett föräldrahjärta när man inser sanningen, och vilken lättnad det nu är. Vilken värld i dubbel bemärkelse som nu öppnar sig för Tilda!
Reblogga detta på Jans Funderingar och kommenterade:
Ingen har sagt att raderna ska vara raka eller att bokstäverna ska hållas stilla. Hur viktigt är det inte att vi som vuxna jobbar för att lära oss ställa de rätta frågorna.
Hur underbart är det inte när stora bekymmer finner sin lösning.
Underbart att det löste sig-men kan inte alls förstå att inte specialläraren eller skolhälsovårdaren eller klassläraren tänkt på att kolla synen. Det är ju bland det första man undersöker om läsningen inte vill komma igång. Men jag känner ju inte hela historien, huvudsaken är att hon får rätt hjälp.