Tag Archive | Saker som får mig att älska min barn lite mer

Med nya ögon

Tilda har haft väldigt svårt att lära sig läsa. Hon är 9 år, har just gått ut tvåan och läser hackigt och långsamt. Med mycket träning och extra läshjälp i skolan har hennes läsning förbättrats, men jag måste erkänna att jag hade börjat oroa mig inför årskurs 3 när alltmer av skolarbetet är baserat på läsning. Jag har undrat vad jag gjort för fel. Vi har massor med böcker, både jag och hennes bror älskar läsning. Varför har det inte smittat av sig? Varför får hon inte till det? Dyslexi funderade jag på ett tag, men mönstret stämmer inte. Specialläraren har hållt med – sannolikt inte dyslexi. Mer träning har istället varit ordinationen.

Samtidigt älskar Tilda böcker och kan lyssna hur länge som helst om jag sitter och läser för henne. Hon kan berätta långa, fantastiska berättelser och skriver gärna ner delar av dem i någon av hennes otaliga skrivböcker. Hennes handstil är vacker och det hon väl lyckas läsa förstår hon. Hon kan läsa – det bara släpper inte så att hon får flyt i det. Hon bokstaverar även enklare ord och kör fast på längre ord – även om hon alltid klurar ut dem till slut. Ändå jobbar hon så hårt, hårdare än vad jag har sett någon i hennes ålder göra. Sega, starka, imponerande unge.

Och så när vi satt på utvecklingssamtal med Tildas underbara lärare nu på våren, och talade allvarligt om problemen med läsningen och hur det inte liknade dyslexi eller något annat problem av sådant slag, så slog det mig plötsligt. När kollade vi egentligen hennes syn senast? När jag väl hade sagt det så började bitarna falla på plats, åtminstone för mig.

Så vi bokade tid hos optikern och gick dit igår. Tilda fick en sån där konstig mojäng framför sig och blev ombedd att läsa översta raden. Sakta stakade hon sig fram. Nästa rad? Nej, den är suddig. Hon skruvar på sig. Pratar med sin tysta röst. Optikern mixtrar med någonting och Tilda pekar uppgivet på tavlan och säger ”Är det bara jag, eller är det där liksom helt suddigt, huh?”. Jag skrattar så jag nästan trillar av stolen och Tilda fnittrar hejdlöst.

För det är bara hon.

Återigen sätts hon på att läsa, stakar sig fram, gissar (helt fel) och får ge upp. Optikern vrider. NU! skriker Tilda. Och plötsligt är bokstäverna tydliga för henne. Plötsligt ser hon dem. I ett huj läser hon hela tavlan rätt.


Mitt älskade underbara barn. Ingen har ställt de rätta frågorna. Optikern undrar hur raderna vanligen ser ut när hon läser. Så här, säger Tilda och vinklar handen åt sidan. Raderna är liksom sneda. Hon ser en och en halv rad för varje rad. Bokstäverna rör lite på sig.

Varför har du inte sagt något Tilda? undrar jag förskräckt.
Jag trodde att det skulle vara så, svarar hon som om det vore den självklara sak det ju är för henne. Ingen har berättat att bokstäverna ska vara stilla när man läser. Ingen har sagt att bokens rader är raka.

Ni skulle ha sett henne när hon provade ut sina nya glasögon. Ni skulle höra lättnaden i hennes röst när hon också förstår att det inte är fel på hennes kunskaper, hennes kämpaglöd, hennes läsning. Det är bara ett lättfixat fel i hennes ögon. Och ni skulle höra henne nu när hon ilsket stampar med foten i golvet och med upprörda gester och vresig röst påpekar att tre veckor faktiskt är alldeles på tok för lång tid att vänta på sina glasögon när man är ett barn som hade behövt dem för länge sedan. Som kastat bort tid. Som drömmer om att kunna läsa på riktigt.

Snart, älskade, fina vännen. Snart ska du få läsa riktigt.

Att lukta hemma

I går när det äntligen var min tur att få ha barnen igen kom Tilda springande mot mig på skolgården, borrade in näsan i min jacka och konstaterade att jag luktade jättegott, precis som vårt nya hem. Och jag ska inte säga att det är friktionsfritt eller helt odramatiskt – klart att man ser på barnen att de ibland kämpar -men de här barnen är så jäkla coola. De sover trygga i nya sängar, upptäcker nya favoritgömmor och trampar nya stigar.

Och även om jag saknar mitt stora hus, djuren och lantlivet så verkar barnen faktiskt trivas här i tätorten. Massor. Det gör en trött mamma avsevärt lugnare. Dessutom, när vi nu ändå klamrar oss fast vid positiva aspekter, gör det stipendiatliv som förvisso tvingade mig att låna pengar till mat också att jag kan utnyttja tiden med barnen till fullo. Ingen kan komma och klaga över att jag är ledig med barnen på dagarna och skriver avhandling på nätterna.


  

Vatten; lösningar och is

Sedan ett par veckor tillbaka har vi för första gången på över två år kunnat dricka vårt eget kranvatten, sedan vi fått ett gigantiskt filter installerat. Jag kan inte ens beskriva hur fantastiskt skönt det är att slippa släpa vatten från grannar och arbetsplatser för att kunna få sitt morgonte. Jag har funderat lite på hur jag skulle illustrera ett sådan inlägg, men så städade jag ur diskhon riktigt, riktigt noga och njöt till fullo av att vattnet inte missfärgade den på två minuter igen och tänkte att det vore en fröjdesak att berätta om.

Väldigt nära relaterat till detta är att sonen just nu är inne i en experimentfas, där han googlar sig fram till spännande (en del så spännande att mammans hjärta inte riktigt klarar av dem, som de där som i princip gick ut på att bygga en liten men fullt funktionell eldkastare) experiment att testa. Hur som helst, ungen hann först till diskhon. Det hade något med vattens densitet och regnbågar att göra.

Och i dag frös vattenledningarna för första gången. Delvis säkert för att det är minus 25 grader ute, men garanterat också delvis för att det är en random helgdag då det 1) är ett helvete att få tag på en rörmokare och dessutom 2) kostar ungefär lika mycket som en skjorta som kostar nästan 1000 euro att få frusna rör fixade. Eftersom vårt rörsystem skulle få Daidalos labyrint att verka logisk var vi inte riktigt säkra på var någonstans problemet fanns. Rörmokarna behövde inte mer än närma sig huset innan vattnet började fungera igen och efter att ha mätt med en mätare som möjligen har ett tekniskt namn tror vi att problemet kan ha varit att golvet där vattenfiltret står höll glada minus 11 grader. Jag är ju ingen expert eller så, men det låter rimligt att det skulle kunna orsaka trubbel.

När normbrytarbarn står på egna ben

Någon gång där när Vilho blev väldigt sjuk, innan vi visste om han skulle överleva eller inte, började han tjata om att få åka på läger. Jag var förstås inte i position att neka honom någonting, och när det visade sig att han skulle bli frisk och att det dessutom fanns plats kvar på ett tredagars övernattningsläger i närheten anmälde jag honom och hans lillasyster. I går åkte jag dit med dem, osäker på vem som var nervösast. På plats fanns en mycket högljudd grupp av killar som gissningsvis var några år äldre än Vilho. De uppfyllde ungefär alla stereotyper för hur killar i den åldern skulle kunna tänkas bete sig. På många vis liknade det vad som händer i hönsgården när hönorna pickar in sig i sina hierarkier. Initiationsriter och gränstestande.

Och jag fylldes med vad som närmast kan liknas vid panik. Jag vill så vansinnigt gärna att barnen ska få bra minnen från sitt första läger, jag vill så att de ska trivas. Men när jag ser min lille, fundersamma son betrakta en lek som av allt att döma tycks gå ut på att skjuta en fotboll väldigt hårt på någon annan ser jag en norm som jag har uppfostrat honom utanför. Jag ser den sortens pojkstereotyp som han inte passar in i. Och missuppfatta mig inte nu – jag är nöjd över att han inte fyller den normen och jag är stolt över den han här – men jag är rädd för att jag kastar honom till vargarna.

Det är en sak att uppfostra en normbrytare när man får stå vid hens sida och försvara, när man får vara nära och skydda, ta de värsta smällarna, fräsa ifrån och stötta. Men jag kan meddela att det är en sjujävla skillnad när det barnet sedan ska stå själv. Att passa in i sammanhang, att höra till och få vara med, är svårt nog som det är och jag är rädd för att jag lagt en extra börda på honom. Samtidigt vet jag förstås att jag inte kunde ha gjort annat. Jag har ju låtit honom själv stå i centrum för vad han vill vara och jag tänker inte vara den första som skjuter en boll på honom och säger att bara mesar gråter. Men jag hade velat vara den som fångar bollen och säger att man inte ska skämmas för tårar. Nu måste han göra det själv.

Ibland så tänker jag mig att många av de föräldrar jag hör eller läser som talar om vikten av att bryta normer kan göra det så bestämt (”klart att pojkar ska ha klänning”, ”jag klär alltid min son i rosa” osv) för att deras barn ännu inte är så gamla att de måste stå själva. En första bit kommer där när barnet börjar dagis, men nästa, som för vår del så sakteliga börjar komma nu, när kompisarna ska ta över socialiseringsprocessen är jävligt otäck. Då känns det inte alls lika självklart att ens son ska ha klänning och rosa och just nu är jag otroligt tacksam över att Vilho inte vill använda klänning.

Ja, och TIlda är ju flicka och tycker dessutom om att hjälpa till i köket så hon hittade förstås sin plats direkt.

Här är några bilder på när barnen blåser såpbubblor på vår gård tidigare under våren. Mest för att lugna mina nerver.

IMG_2827 IMG_2843 IMG_2856 IMG_2868 IMG_2877 IMG_2899 IMG_2901 IMG_2902 IMG_2907 IMG_2910

Ett meddelande till alla vuxna från min son

I går blev Vilho sämre på kvällen och vi åkte därför in till akuten. Det är, som det brukar vara söndagkvällar på akuten, en lång och tråkig historia så jag ska inte trötta er med den mer än att säga att vi fick komma hem igen och att Vilho mår bättre i dag. Nej, istället vill jag skriva något som jag lovade Vilho att jag skulle skriva:

”Problemet med de allra flesta vuxna är att de inte lyssnar till slut. De avbryter utan att man får prata färdigt. Och då förstår de inte vad man menar.”

Sen lovade jag också att jag skulle berätta om när vi träffade läkaren igår, en ung, tämligen stressad läkare på akuten, ”så att de förstår vad jag menar, mamma”. Gårdagens läkare var nämligen inte direkt bäst i världen på att lyssna och det kändes inte som att hen förstod vad vi försökte förklara. Och ska man göra en bedömning om någonting så allvarligt som ett möjligt infekterad sår in i någons skenben så är det rätt viktigt att lyssna. Lyssna, och att ställa rätt frågor.

Läkaren: Hur ont hade du innan biopsin, på en skala från 1-10?
Vilho: Eh… Kanske 3?
Läkaren: Och hur ont har du nu?
Vilho: Ungefär 6.

Pluspoäng för att läkaren ställde sina frågor till Vilho istället för mig. Minuspoäng på att hen gjorde en smärtbedömning på ett barn som en timme inne fått full dos av två olika sorters smärtstillande medel. Han svarade på frågan helt korrekt, men svaret ger inte en rättvis uppskattning av hans smärta efter biopsin i jämförelse med innan. Innan klättrade han i träd helt utan smärtstillande. Nu kan han inte längre stöda på sin fot ens med smärtstillande.

Läkaren: Så är du själv orolig för din fot?
Vilho: Njae. Eller, jo. Jag är orolig.

Pluspoäng för att läkaren försöker att ta hans oro på allvar. Minuspoäng för att hen inte förstod vad oron bestod av. Vilho var nämligen inte rädd för att det var något fel på såret efter ingreppet, utan för att de skulle behöva ta blodprov eller sticka honom i foten igen.

Det är inte alldeles lätt att prata med barn och jag vet ju själv hur det ibland känns som om de berättar saker som är helt irrelevanta för vad det var man frågade dem. (Så vilken är din favoritfärg? – En dag såg jag en fågel på dagisgården och *10 minuters utläggning om fåglar*) Men jag tror också att vi vuxna misstar oss grovt om vi antar att märkliga svar alltid är en effekt av att barn inte riktigt förstår snarare än att vi vuxna inte riktigt lyssnar. Kanske barnet såg fågeln på dagisgården en dag när hen hade sin nya fina fågeltröja med favoritfärgen röd och tolkade det som ett tecken? Kanske barnet bara tyckte att det var en så alldaglig fråga att hen hellre ville prata om favoritdjuret fåglar?

Om vi tycker att det är viktigt att förstå vad barnen menar så måste vi lyssna. Inte lite grann för att göra en förhastad tolkning, utan helt till slut. Vi måste låta barn tala till punkt. Och om vi vill få fram specifik information måste vi ställa rätt frågor. Det gäller för övrigt inte bara med barn utan med allt. Ställer man inte frågan rätt så säger inte svaret någonting. Inte ens om det är den ultimata frågan.


Så där. Där har ni problemet med de allra flesta vuxna. Vi ställer frågor men vill inte lyssna på svaren. Vi vill ha det enkelt och snabbt. Vi vill ha 42, men förstår inte vad det betyder eftersom vi inte vet vad vi frågat. Och jo, att lyssna till slut blir betydligt svårare när man är trött och stressad vilket man är största delen av tiden när man har små barn och särskilt när de små barnen svarar på till synes enkla frågor med långa berättelser. Ju mer trött och stressad man är, desto mindre tålamod har man med att lyssna och egentligen så är det förstås helt ok att det är så ibland. Men om, eller kanske snarare när, det är så ska man inte skylla på att det är barnet som inte svarar. Det är vi som inte lyssnar.

20150420-150821.jpg