Jag går för tillfället en kurs i universitetspedagogik. En av de saker vi har talat mest om är hur man ska få studenter att ta sig an lärande med en så kallad deep approach istället för en surface approach. Den som använder en deep approach kommer nämligen att lättare komma ihåg vad den lärt sig och kunna applicera sina kunskaper på rätt sätt i framtiden, medan den som har en surface approach förmodligen kommer att ha glömt allt man gått igenom efter att sista tentan är avklarad. En deep approach främjar livslångt lärande. En surface approach består av att man skummar igenom materialet och förhoppningsvis klarar sig igenom kursen.

I ärlighetens namn tycker jag att kursen är rätt skit. Visst, på många vis följer de i princip manualen för hur man ska uppmuntra deep approach men jag fortsätter att skumma igenom texterna och lyssna med ett halvt öra. Det är en hel massa grupparbete. Vi har fått en peer group att bonda med – en grupp för uppbyggande självkritiska diskussioner och reflektioner. Allt jag vill göra är att sitta hemma på mitt rum och lösa uppgifter. Jag vill inte alls växa som människa och reflektera och träffa folk och sånt.

Så i dag hade vi möte med vår peer group. Det är egentligen en bra liten grupp, bestående av mig själv och tre doktorander från helt andra discipliner. En av dessa är en doktorand från ett av Asiens fattigaste länder som kommit till Helsingfors för att studera. Han har läst vartenda ord i varenda artikel vi fått oss tilldelade. Han läser allas referat av mötena och kommenterar, han läser alla diskussionstrådar, han för rigorösa anteckningar och han ställer drösvis med frågor till oss andra kring hur vi ser på olika aspekter av artiklarna.

Och jag skäms. Jag skäms för att jag är så in i helvete bortskämd. För att jag inte bara har fått hela min utbildning gratis utan även också under långa perioder har fått betalt, genom studiebidrag, för att kunna lära mig mer och för att jag har utnyttjat stora delar av den tiden till att begränsa mitt eget lärande. Till att välja vad jag vill ta till mig istället för att ta tillfället i akt att lära mig så mycket jag kan på alla kurser jag tagit.

Men så är det här i Finland och även i Sverige. Vi ser utbildning som en så självklar rättighet att den blir en börda. Lärande är något vi tvingas till och försöker försvara oss emot. Som när det talas om hur onödigt det är att lära sig svenska i skolan här i Finland. Kunskap är aldrig onödig. Lärande föder lärande och kunskap är makt. Vi serveras den på ett fat och är för bortskämda för att förstå att det är en ynnest att få lära sig, att det är ett privilegium och inte en belastning. Jag undrar om historiens stora tänkare som reste runt mellan olika universitet för att få diskutera med likasinnade, som dedikerade sitt liv till kunskapen och som på många vis har bidragit till vår världsbild skulle skratta eller gråta om de hörde oss i dag. ”Jag vill inte lära mig svenska fast det ingår i den statligt finansierade utbildningen alla invånare får.” ”Jag vill inte lära mig om religioner för jag tror ändå inte på Gud.” ”Jag sitter bara med på de här för universitetsstuderande gratis föreläsningarna hållna av några av världens främsta forskare  för att få studiepoäng.”

Och Einstein bah ”va saru att du gjorde saru”?

För hjärnan blir inte full. Att lära sig om ett ämne fyller inte en kvot och tar ingen plats från ett annat ämne utan främjar sannolikheten att man lär sig ännu mer.

Och nej. Alla behöver inte lära sig allt. Men om man ändå ska göra något kan man lika gärna ta vara på chansen att lära sig så mycket som möjligt. Det ska jag försöka bli lite bättre på.