Vardagslivet

Med nya ögon

Tilda har haft väldigt svårt att lära sig läsa. Hon är 9 år, har just gått ut tvåan och läser hackigt och långsamt. Med mycket träning och extra läshjälp i skolan har hennes läsning förbättrats, men jag måste erkänna att jag hade börjat oroa mig inför årskurs 3 när alltmer av skolarbetet är baserat på läsning. Jag har undrat vad jag gjort för fel. Vi har massor med böcker, både jag och hennes bror älskar läsning. Varför har det inte smittat av sig? Varför får hon inte till det? Dyslexi funderade jag på ett tag, men mönstret stämmer inte. Specialläraren har hållt med – sannolikt inte dyslexi. Mer träning har istället varit ordinationen.

Samtidigt älskar Tilda böcker och kan lyssna hur länge som helst om jag sitter och läser för henne. Hon kan berätta långa, fantastiska berättelser och skriver gärna ner delar av dem i någon av hennes otaliga skrivböcker. Hennes handstil är vacker och det hon väl lyckas läsa förstår hon. Hon kan läsa – det bara släpper inte så att hon får flyt i det. Hon bokstaverar även enklare ord och kör fast på längre ord – även om hon alltid klurar ut dem till slut. Ändå jobbar hon så hårt, hårdare än vad jag har sett någon i hennes ålder göra. Sega, starka, imponerande unge.

Och så när vi satt på utvecklingssamtal med Tildas underbara lärare nu på våren, och talade allvarligt om problemen med läsningen och hur det inte liknade dyslexi eller något annat problem av sådant slag, så slog det mig plötsligt. När kollade vi egentligen hennes syn senast? När jag väl hade sagt det så började bitarna falla på plats, åtminstone för mig.

Så vi bokade tid hos optikern och gick dit igår. Tilda fick en sån där konstig mojäng framför sig och blev ombedd att läsa översta raden. Sakta stakade hon sig fram. Nästa rad? Nej, den är suddig. Hon skruvar på sig. Pratar med sin tysta röst. Optikern mixtrar med någonting och Tilda pekar uppgivet på tavlan och säger ”Är det bara jag, eller är det där liksom helt suddigt, huh?”. Jag skrattar så jag nästan trillar av stolen och Tilda fnittrar hejdlöst.

För det är bara hon.

Återigen sätts hon på att läsa, stakar sig fram, gissar (helt fel) och får ge upp. Optikern vrider. NU! skriker Tilda. Och plötsligt är bokstäverna tydliga för henne. Plötsligt ser hon dem. I ett huj läser hon hela tavlan rätt.


Mitt älskade underbara barn. Ingen har ställt de rätta frågorna. Optikern undrar hur raderna vanligen ser ut när hon läser. Så här, säger Tilda och vinklar handen åt sidan. Raderna är liksom sneda. Hon ser en och en halv rad för varje rad. Bokstäverna rör lite på sig.

Varför har du inte sagt något Tilda? undrar jag förskräckt.
Jag trodde att det skulle vara så, svarar hon som om det vore den självklara sak det ju är för henne. Ingen har berättat att bokstäverna ska vara stilla när man läser. Ingen har sagt att bokens rader är raka.

Ni skulle ha sett henne när hon provade ut sina nya glasögon. Ni skulle höra lättnaden i hennes röst när hon också förstår att det inte är fel på hennes kunskaper, hennes kämpaglöd, hennes läsning. Det är bara ett lättfixat fel i hennes ögon. Och ni skulle höra henne nu när hon ilsket stampar med foten i golvet och med upprörda gester och vresig röst påpekar att tre veckor faktiskt är alldeles på tok för lång tid att vänta på sina glasögon när man är ett barn som hade behövt dem för länge sedan. Som kastat bort tid. Som drömmer om att kunna läsa på riktigt.

Snart, älskade, fina vännen. Snart ska du få läsa riktigt.

Godsaker · Vardagslivet

Mufflor

En kompis skickade en bild på en av de miljoner varianter på semlor som kommer inför stundande semmelsäsong; en muffla. Det är en hybrid mellan muffin och semla. Så jag bjöd in oss och Finlands första mufflor till dem i dag. Mufflor är som bakelse betraktat väldigt goda, fyllda med grädde och fluffigt mandelmassevisp. Som semla är det emellertid endast en blek skärva av den riktiga varan.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Privilegiet att få lära sig

Jag går för tillfället en kurs i universitetspedagogik. En av de saker vi har talat mest om är hur man ska få studenter att ta sig an lärande med en så kallad deep approach istället för en surface approach. Den som använder en deep approach kommer nämligen att lättare komma ihåg vad den lärt sig och kunna applicera sina kunskaper på rätt sätt i framtiden, medan den som har en surface approach förmodligen kommer att ha glömt allt man gått igenom efter att sista tentan är avklarad. En deep approach främjar livslångt lärande. En surface approach består av att man skummar igenom materialet och förhoppningsvis klarar sig igenom kursen.

I ärlighetens namn tycker jag att kursen är rätt skit. Visst, på många vis följer de i princip manualen för hur man ska uppmuntra deep approach men jag fortsätter att skumma igenom texterna och lyssna med ett halvt öra. Det är en hel massa grupparbete. Vi har fått en peer group att bonda med – en grupp för uppbyggande självkritiska diskussioner och reflektioner. Allt jag vill göra är att sitta hemma på mitt rum och lösa uppgifter. Jag vill inte alls växa som människa och reflektera och träffa folk och sånt.

Så i dag hade vi möte med vår peer group. Det är egentligen en bra liten grupp, bestående av mig själv och tre doktorander från helt andra discipliner. En av dessa är en doktorand från ett av Asiens fattigaste länder som kommit till Helsingfors för att studera. Han har läst vartenda ord i varenda artikel vi fått oss tilldelade. Han läser allas referat av mötena och kommenterar, han läser alla diskussionstrådar, han för rigorösa anteckningar och han ställer drösvis med frågor till oss andra kring hur vi ser på olika aspekter av artiklarna.

Och jag skäms. Jag skäms för att jag är så in i helvete bortskämd. För att jag inte bara har fått hela min utbildning gratis utan även också under långa perioder har fått betalt, genom studiebidrag, för att kunna lära mig mer och för att jag har utnyttjat stora delar av den tiden till att begränsa mitt eget lärande. Till att välja vad jag vill ta till mig istället för att ta tillfället i akt att lära mig så mycket jag kan på alla kurser jag tagit.

Men så är det här i Finland och även i Sverige. Vi ser utbildning som en så självklar rättighet att den blir en börda. Lärande är något vi tvingas till och försöker försvara oss emot. Som när det talas om hur onödigt det är att lära sig svenska i skolan här i Finland. Kunskap är aldrig onödig. Lärande föder lärande och kunskap är makt. Vi serveras den på ett fat och är för bortskämda för att förstå att det är en ynnest att få lära sig, att det är ett privilegium och inte en belastning. Jag undrar om historiens stora tänkare som reste runt mellan olika universitet för att få diskutera med likasinnade, som dedikerade sitt liv till kunskapen och som på många vis har bidragit till vår världsbild skulle skratta eller gråta om de hörde oss i dag. ”Jag vill inte lära mig svenska fast det ingår i den statligt finansierade utbildningen alla invånare får.” ”Jag vill inte lära mig om religioner för jag tror ändå inte på Gud.” ”Jag sitter bara med på de här för universitetsstuderande gratis föreläsningarna hållna av några av världens främsta forskare  för att få studiepoäng.”

Och Einstein bah ”va saru att du gjorde saru”?

För hjärnan blir inte full. Att lära sig om ett ämne fyller inte en kvot och tar ingen plats från ett annat ämne utan främjar sannolikheten att man lär sig ännu mer.

Och nej. Alla behöver inte lära sig allt. Men om man ändå ska göra något kan man lika gärna ta vara på chansen att lära sig så mycket som möjligt. Det ska jag försöka bli lite bättre på.

Historikerns historier

Genusutmaningen är tillbaka på ruta ett

Så jag tröttnade på att somliga tar sig friheten att kritisera genusvetenskap som ovetenskaplig utan att de läst en enda genusvetenskaplig text och uppmuntrade kritikerna att släppa medias bisarra rapportering och faktiskt läsa originaltexter.

Det gick så där.

För faktum är att ingen genuskritiker har haft någonting att komma med när det gäller att kritisera genusvetenskaplig metod och teoribildning utifrån forskningslitteratur. En del framför personliga erfarenheter och reflektioner, vilka trots att de är intressanta inte är grundade i forskningslitteratur utan i upplevelser.

Och så finns det alla de där som trampar i samma gamla spår. Ofta låter det någonting i stil med ”om man jämför med kreationistiska tankar” eller ”feminister är som nazister” eller (och det här är nog en personlig favorit) ”men det är klart att jag inte kan referera till forskningslitteratur som motbevisar vad du säger eftersom det Stora Feministmaskineriet har strypt all forskning som motbevisar det”. Sedan finns det förstås klassiker som ”mäh, genus’vetenskap’ ä ba flum”. Jomenvisst. Och det där var ju verkligen en intellektuellt paketerad vetenskaplig syntes. Tack för den.

Kanske det bara tar tid att läsa forskningslitteratur? Kanske är det inte lika spännande som vinklade utsagor i media? Kanske, kanske man skulle lära sig något nytt om man försökte?