Tag Archive | Tilda

Med nya ögon

Tilda har haft väldigt svårt att lära sig läsa. Hon är 9 år, har just gått ut tvåan och läser hackigt och långsamt. Med mycket träning och extra läshjälp i skolan har hennes läsning förbättrats, men jag måste erkänna att jag hade börjat oroa mig inför årskurs 3 när alltmer av skolarbetet är baserat på läsning. Jag har undrat vad jag gjort för fel. Vi har massor med böcker, både jag och hennes bror älskar läsning. Varför har det inte smittat av sig? Varför får hon inte till det? Dyslexi funderade jag på ett tag, men mönstret stämmer inte. Specialläraren har hållt med – sannolikt inte dyslexi. Mer träning har istället varit ordinationen.

Samtidigt älskar Tilda böcker och kan lyssna hur länge som helst om jag sitter och läser för henne. Hon kan berätta långa, fantastiska berättelser och skriver gärna ner delar av dem i någon av hennes otaliga skrivböcker. Hennes handstil är vacker och det hon väl lyckas läsa förstår hon. Hon kan läsa – det bara släpper inte så att hon får flyt i det. Hon bokstaverar även enklare ord och kör fast på längre ord – även om hon alltid klurar ut dem till slut. Ändå jobbar hon så hårt, hårdare än vad jag har sett någon i hennes ålder göra. Sega, starka, imponerande unge.

Och så när vi satt på utvecklingssamtal med Tildas underbara lärare nu på våren, och talade allvarligt om problemen med läsningen och hur det inte liknade dyslexi eller något annat problem av sådant slag, så slog det mig plötsligt. När kollade vi egentligen hennes syn senast? När jag väl hade sagt det så började bitarna falla på plats, åtminstone för mig.

Så vi bokade tid hos optikern och gick dit igår. Tilda fick en sån där konstig mojäng framför sig och blev ombedd att läsa översta raden. Sakta stakade hon sig fram. Nästa rad? Nej, den är suddig. Hon skruvar på sig. Pratar med sin tysta röst. Optikern mixtrar med någonting och Tilda pekar uppgivet på tavlan och säger ”Är det bara jag, eller är det där liksom helt suddigt, huh?”. Jag skrattar så jag nästan trillar av stolen och Tilda fnittrar hejdlöst.

För det är bara hon.

Återigen sätts hon på att läsa, stakar sig fram, gissar (helt fel) och får ge upp. Optikern vrider. NU! skriker Tilda. Och plötsligt är bokstäverna tydliga för henne. Plötsligt ser hon dem. I ett huj läser hon hela tavlan rätt.


Mitt älskade underbara barn. Ingen har ställt de rätta frågorna. Optikern undrar hur raderna vanligen ser ut när hon läser. Så här, säger Tilda och vinklar handen åt sidan. Raderna är liksom sneda. Hon ser en och en halv rad för varje rad. Bokstäverna rör lite på sig.

Varför har du inte sagt något Tilda? undrar jag förskräckt.
Jag trodde att det skulle vara så, svarar hon som om det vore den självklara sak det ju är för henne. Ingen har berättat att bokstäverna ska vara stilla när man läser. Ingen har sagt att bokens rader är raka.

Ni skulle ha sett henne när hon provade ut sina nya glasögon. Ni skulle höra lättnaden i hennes röst när hon också förstår att det inte är fel på hennes kunskaper, hennes kämpaglöd, hennes läsning. Det är bara ett lättfixat fel i hennes ögon. Och ni skulle höra henne nu när hon ilsket stampar med foten i golvet och med upprörda gester och vresig röst påpekar att tre veckor faktiskt är alldeles på tok för lång tid att vänta på sina glasögon när man är ett barn som hade behövt dem för länge sedan. Som kastat bort tid. Som drömmer om att kunna läsa på riktigt.

Snart, älskade, fina vännen. Snart ska du få läsa riktigt.

Att låta sitt barn ta hål i öronen

Tilda har tjatat om att få ta hål i öronen i flera år redan. Vi har konsekvent sagt nej. Jag tycker inte att barn behöver ha fler hål i öronen än de som potentiellt borde användas för att höra med. Att pierca för att hänga krimskrams i öronen har liksom gått fetbort. Ett barn är inte stort nog att fatta sådana beslut. Punkt.

Men är det någonting som jag har lärt mig av att ha varit mamma i över 10 år så är det att det där med principer för principers skull är någonting man glatt får äta upp.

När Tilda fyllde åtta år i våras lät vi henne till sist ta de där hålen hon drömt om och jag kan egentligen inte motivera det bättre än med att hon väldigt, väldigt gärna ville. Det var inte den sortens stundens ingivelse som får bikers att tatuera fjärilar på röven. Hon hade tänkt, planerat och drömt i år redan.

I vår kultur är kroppsintegriteten helig på ett sätt som ingen slöja eller klädkod kan ens mätas med. Ingen har rätt att inkräkta på någon annans kroppsliga integritet och det är bra. Det är så det ska vara, tycker jag. I mitt jämställdhets- och genustänk är det en mycket viktig beståndsdel.

Det stora problemet kommer när barnen har blivit stora nog för att själva uttrycka mycket starka åsikter om den egna kroppen.

Jag tror inte att det finns någon gyllene regel för vid vilken ålder man måste börja ta barnets åsikter i beaktande, om man inte vill lägga gränsen vid 18. Jag tror att allt hänger så himla mycket på hur barnet är och vilken grej det gäller (hål öronen, fjärilar på röven, microchip för att byta TV-kanal implanterat i pannan). Jag tror att man som förälder har det viktigaste uppdraget inte i att säga ja eller nej utan att lära känna sitt barn bra nog för att veta när det är dags att låta barnets åsikt styra.

Så får vi väl diskutera det där med fjärilar en annan dag.

Drakungar

Jag håller på att få hjärtsnörp när barnet plötsligt börjar andas skitkonstigt, men det visar sig att hon bara testar om det på allvar var så att hon höll på att förvandlas till drake och därför nu möjligen kunde spruta eld.

Det kunde hon tack och lov inte.

IMG_4476-001

Blåhåriga barn

I förra veckan var jag på SVT Debatt och pratade smink på barn. Jag menar nämligen att vi inte borde ge utrymme till vår ryggmärgsreaktion och skrika ”aldrig” när våra döttrar (eller söner för den delen) ber om lite smink. Jag tror att vi måste omvärdera hur vi introducerar dem som ska bli kvinnor till vuxen kvinnlighet och framförallt tror jag att vi måste sluta se kvinnlighet som ett negativt singular. Genom att erbjuda ett smörgåsbord av könsuttryck kan vi skapa trygga identiteter med så få begränsningar som möjligt.

Hur som helst, på dotterns enträgna begäran färgade jag i söndags hennes hår blått. När hon därefter dansade runt mellan husets olika speglar, glatt sjungande egenkomponerade sånger och förtjust beundrande sin spegelbild funderade jag på det där med normer. Även de som vill bryta mot normerna tenderar att rätta in flickor i ledet. Det blir massuppslutning bakom pojkar som vill ha nagellack och klänning för man ska inte begränsa sitt barn, men ge en flicka lite läppstift och det tar hus i helvete för då är det plötsligt sexualiserande och att stjäla barndomen.

Barnen kommer förr eller senare stöta på patrull i samhället. De kommer att möta strukturer och enskilda människor som försöker säga till dem att vara på ett eller annat sätt. Det kan vi inte skydda dem ifrån. Inte heller kan vi skydda dem från att ibland tvivla på vem de är, på om de gör rätt, på om de passar in. Det är mänskligt, och alla hamnar där ibland. Det enda vi kan göra är att försöka bygga en så pass stabil grund av trygghet i sig själv att barnet hittar tillbaka när det går vilse och vi kan erbjuda en famn att alltid återvända till.

Tilda såg debattprogrammet, och undrade sedan varför vi pratade så mycket om henne. Jag förklarade som det var, att hon och hennes bror har fått mig att tänka om kring en massa saker som jag trodde var självklara. Och så frågade jag henne hur hon upplever bemötandet från andra när hon har smink. Skulle hon bli ledsen om någon liksom hade åsikter? Hon tittade på mig med allvarliga ögon och konstaterade att om det var någon vuxen skulle hon förmodligen säga som Lily Allen- fuck you. Var det någon kompis skulle hon kanske bli lite ledsen först.

”Men mamma, nu är det ju så, att ingen annan har att göra med hur jag ser ut.”

Nej. Det har hon alldeles rätt i.

Tilda