Etikett: Alla kan inte visa framfötterna för vem ska då baka bullar?

Nyhetsplock

Fysikens lagar

CharlotteLämna en kommentar

En av Finlands stjärnkockar satt i TV och förklarade varför det inte finns så många kvinnliga kockar. Det beror tydligen på fysikens lagar. Det är ju liksom brudarna som blir gravida och föder barn och är hemma i ett eller två. När studiovärdinnan opponerar sig mot att detta kan ha så stor inverkan förklarar überkock Kari Aihinen att det är så stor omsättning i branschen för sedan kommer det ju nya ingredienser och sånt och då måste mammorna jobba dubbelt så hårt när de kommer tillbaka till jobbet. Och vem ska då hämta från dagis, huh, undrar Aihinen.

PAPPAN KANSKE?!

När det sitter män och på fullaste allvar menar att den stora bristen på kvinnliga kockar beror på fysikens lagar så behöver man ju inte vara fysiker för att hitta problemet. Det är sorgligt att han täcks sitta där och säga så, men det är ännu sorgligare att han faktiskt bara ger uttryck för hur verkligheten ser ut. Ja alltså, inte det fysiska verkligheten för det här har ingenting alls med fysik att göra, utan den sociala verkligheten. Han, och alltför många med honom, betraktar familjen och barnen som kvinnans uppgift istället för den gemensamma satsning det borde vara. Är man två som hjälps åt så löser sig de flesta problemen.

Och visst, restaurangbranschen rör sig fort framåt och utvecklingen där (precis som i många andra branscher) går i rasande takt, men det ena utesluter ju inte det andra. Bara för att man är hemma med sitt barn i två år betyder det ju inte att man skulle falla från jordens yta (oftast, det känns som det ibland dock, det ska medges) innan man återvänder till en helt förändrad värld ett par år senare. Man har ju en god chans att hänga med i utvecklingen så där lite halvt, och laga mat måste man ju för i hela friden göra varje dag ändå. Dessutom får man en sällsynt bra kurs i applicerad stresshantering som kan komma väl till pass när man återvänder till jobbet. Man skulle ju, om man bara ville, kunna betrakta mammor som… wait for it… tillgångar istället. Allt beror ju på hur man väljer att lägga upp arbetet.

Kanske, och det här är bara en liten tanke som är grundad i forskning och statistik, så skulle det kunna vara mer skadligt för kvinnors karriär att lyssna på och jobba för män som Kari Aihinen än att få barn, med tanke på hur män håller andra män om ryggen och sedan förväntar sig mer av kvinnor än av manliga kollegor. Ja, och dessutom tror män själva inte att det fungerar så. Patriarkatets lagar, i så fall.

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det där med kvinnors självpåtagna deltidsarbete och vad som duger

Charlotte6 kommentarer

Det är förvisso snart tre år sedan som Britta Svenssons krönika om att kvinnor inte kan bli jämställda utan att jobba lika mycket som män publicerades, men den snurrar nu igenom på sociala medier så…

Jag kan ju inte låta bli.

Det ungefär enda som jag håller med Svensson om är att det klingar i huvudet när man får höra att ” ‘det är kvinnors självpåtagna deltidsarbete’ som lägger grund för ojämlikheten med sämre löneutveckling och dålig pension”. Jag misstänker dock att det kanske inte klingar med liknande klang, för till skillnad från Svensson kan jag inte se att det är brutalt men sant. Jag tycker att det är trams.

Svensson pratar om att ”ta för sig av chanserna i världens mest jämställda land” och att det inte duger att ”jobba deltid, hämta tidigt på dagis och sedan klaga”. Nähä. Men ska vi säga som så, att det duger fanimej inte heller att sätta barn till världen och sedan förvänta sig att någon annan ska ta ansvaret för dem. Någon annan är i det här fallet dessutom nästan uteslutande barnets mamma.

Och jag talar av egen erfarenhet när jag säger att det ingalunda är så enkelt som att bara ta för sig av ett smörgåsbord av chanser. Inte när man har barn. Inte när man har en familj. Någon måste slå av på takten. Någon måste arbeta lite mindre än heltid. Någon måste vabba, sköta inskolningar, gå på föräldramöten istället för arbetsmöten, laga kvällsmaten i tid, se till att det finns skor och kläder i rätt storlekar. Någon måste göra allt det här. Det är ett minimum.

Det duger inte att kvinnorna ensamma ska sköta vad som är också männens ansvar.

Och innan någon kommer och skriker om att ”jamen sånt där måste man ju vara överens om innan man skaffar barn”: man kan vara hur överens som helst i teorin tills verkligheten sköljer över och allt förändras. Man faller in i mönster man kanske inte hade tänkt sig och som är sanslöst svåra att bryta. Man kanske inte ens märkte vad som höll på att hända innan man en dag ser på sig själv och inser att man är någonstans man inte alls vill vara, har blivit någon man inte vill vara.

Jag vet för jag har gjort det. Jag gick in i föräldraskapet med grundidén att man måste dela – att sköta barn och hushåll inte är ett kvinnogöra utan ett gemensamt projekt. Men för varje blöjbyte, varje smakportion, varje nattning, varje sjukdom, varje tantrum, varje nattsaga blev det gemensamma projektet mer och mer mitt. Och när det var tänkt att jag också skulle börja jobba, blev det ändå hela tiden min arbetstid som familjen knaprade på. Det var så mycket enklare att jag skötte saker och ting eftersom jag redan hade vanan inne och det var så mycket svårare för honom att vara borta från jobbet när han klättrat uppåt på karriärsstegen. Om vi nu är helt jämlika och han måste ställa in sin arbetsresa till kunder i Tyskland för att ta hälften av vabdagarna, är det då inte mer rättvist att jag sköter – vi jobbar ju ändå båda för allas bästa och jag jobbar ju från ett hemmakontor? Hur många gånger är det rättvist?

Glappet blev bara större och större. Jag ville det inte, och egentligen vet jag inte om han ville ha det så heller. Gudarna ska veta att vi pratade om det många gånger. Väldigt, väldigt många gånger. Så många gånger att jag helt ärligt kan säga att jag inte tycker att det finns någonting osagt mellan oss i det här ämnet.

Däremot hjälpte det inte ett jävla skit. I dag tjänar han mer än dubbelt så mycket som jag gör. När vi går i pension lär det göra sig ordentligt påmint. Det enda jag har för att jag skötte barnen och huset är ett rent samvete – efter en skilsmässa kan jag meddela att det sannerligen inte ger några som helst monetära fördelar.

Men fan heller att jag har jobbat för få timmar. Jag har jobbat som ett as dygnet runt. Problemet är bara att de flesta av timmarna har varit obetalda. Det där arbetet som någon måste göra men som ingen betalar för. Svensson skriver:

”Rut-tjänster, som väldigt handfast ger kvinnor i karriären möjlighet att arbeta fler timmar, är fulast av allt, enligt vänstern. Duktig feminist städar, tvättar och putsar fönster själv.”

Låt oss först ta en sekund att fundera över den ljuvliga paradoxen i att kvinnor (för det är kvinnor som gör rutjänsterna) ska arbeta så att andra kvinnor ska kunna arbeta. För mitt största problem var aldrig städningen eller tvätten och verkligen inte fönsterputsningen. Nej, sådana saker fick i perioder nästintill förfalla och till slut skaffade vi städerska och jag låg inte vaken och våndades över det särskilt länge. Problemet var alla de tjänster som man inte kan utackordera. Nattningen har varit en jättestor, tidskrävande grej under många år. Vabbandet en annan. Matlagningen samt planering och införskaffande av mat ytterligare en.

Jag gjorde inte de där sakerna för att jag ville vara en duktig feminist utan för att någon var tvungen att göra dem.

Det är det här som Svensson och hennes gelikar fullkomligt missar. Att det finns en massa sysslor i en familj som bara måste göras. Att det finns ett gigantiskt och tidskrävande ansvar med att ha barn. Och att vi aldrig kommer att komma tillrätta med det här så länge premissen är att kvinnor får skylla sig själva för att de inte lyckas bli lika självupptagna som de heltidsarbetande män som hellre jagar pengar och karriär än tar sitt jävla ansvar. Som om det vore något att leva upp till.

 

 

Godsaker · Vardagslivet

100 kg minst (och två recept)

Charlotte2 kommentarer

Vi är ungefär mitt i Ramadan, vilket betyder att A givetvis fastar. Eftersom han är envis som få vägrar han att ta den något lättare vägen och följa tiden i Mecka, som somliga gör, utan kör helt efter finsk sommartid. Det betyder i praktiken att han får börja äta och dricka ungefär vid tjugo i elva på kvällen, och därefter har knappa fyra timmar på sig.

Eftersom jag knappast ens om jag var djupt troende skulle ha självbehärskning nog att inte äta eller dricka under 20 timmar – särskilt inte när jobb och hus likväl måste skötas – och ändå tror mer på kraften i choklad än i gud, äter jag även på dagtid. Ja, och så vill jag ju förstås sitta ner med honom och äta på kvällen också så… För tillfället krockar hans behov av att sätta i sig hela sitt stora dagsbehov av kalorier under sena kvällar med mitt behov av att inte gå upp 100 kg under vad som är en fastemånad, om vi säger så.

Det positiva är att jag får träna på att laga massor med arabiska maträtter, för eftersom hungern är bästa kryddan kan jag fucka up en maträtt i princip hur mycket som helst och A kommer fortfarande glatt att äta. Men så finns det maträtter som blir så vansinnigt goda att jag skulle äta dem även om jag var proppmätt (vilket jag också gjorde *burp*). Dessutom var de inte speciellt svår att göra.

Den första är sambouka. Det är små pajer eller rullar av filodeg som man fyller med någonting kryddigt (köttfärs, kyckling, ost) och sedan friterar snabbt i en stekpanna. Filodeg finns att köpa färdigt på ungefär alla orientaliska affärer och de flesta vanliga också. Sedan lägger man bara på lite fyllning (jag körde stekt köttfärs kryddad med vitlök, lök, salt, peppar, pyttelite nejlika och ingefära, spiskummin, paprikapulver och persilja, samt lite riven stark ost), viker in kanterna, rullar och slänger i stekpannan. Oljan bör vara ganska varm och stekningen tar bara ett par minuter. Jag använde rapsolja men det borde egentligen vara solros. Mycket enklare än vad jag trodde!

I bakgrunden en svensk variant.

Den andra är fatteh (vilket kändes väldigt passande because fat? eh.). Till den steker man tunt bröd rivet i 2-cm-stora bitar (gärna arabiskt platt bröd, annars pita som man öppnat) i olivolja tills de blivit gyllenbruna. Brödbitarna läggs i botten av en stor form. Därefter kan man om man vill lägga på kokt ris, sedan ett lager med pulled chicken (jag kokade bröstbitar i stark buljong och drog dem sedan i småbitar) och en yoghurtsås. Yogurtsåsen görs av turkyoghurt, citronsaft, salt, tahini och vitlök. Ofta blir den då väldigt tjock, men man kan spä den med kallt vatten tills den blir lite rinnigare. Det bär emot för mig att sätta surt i surt – typ citron i yoghurt – och att salta yoghurten, men det är bara att modigt hälla i utan att snåla och prova sig fram. Dessutom bär det emot att blaska i vatten i yoghurt man har köpt på grund av att den inte är vattning, men det är så det ska vara för den rätta konsistensen. Ovanpå strör man rostade pinjenötter, eller vid avsaknad av pinjenötter: rostad mandel. Fatteh ska läggas ihop i sista stund, serveras direkt, och är egentligen en varm rätt. Vill man ha den vegetarisk byter man ut kycklingen mot kikärtor.

Så här ser fatteh ut om man inte hinner fotografera den innan klockan klämtar mattid för någon som inte ätit på 20 timmar.
Historikerns historier · Kulturkrockar

Några viktiga humanistiska begrepp och varför det är svårt för logiska skeptiker

Charlotte5 kommentarer

Ibland när jag försöker diskutera humanistisk och särskilt genusvetenskaplig forskning med särskilt naturevetenskapligt intresserade män får jag känslan av att dessa typer uppfattar sig som så fria i sitt resonerande att de helt enkelt inte kan ta till sig att människor alltid är en del av komplexa nätverk. Det här är utgångspunkten i all humanistisk forskning – humanism utgår ju ifrån människan.

Och den humanistiska forskningen har utvecklat massor av viktiga begrepp för att kunna synliggöra och studera dessa nätverk. Några av de första och viktigaste är struktur och aktör. Strukturer är de ramar (t.ex. lagar, normer) som vi alla agerar inom och har att förhålla oss till. Strukturerna är inte satta i sten utan förändras med tid och rum (voilà, två andra viktiga begrepp!) och aktörerna är inte viljelösa dockor gentemot strukturerna utan kan påverka, förändra och motverka dessa.

För att göra i princip vilken studie av mänsklig aktivitet som helst relevant bör man dock tänka intersektionellt. Det betyder att man tar faktorer som klass, etnicitet och genus i beaktande. Tänk till exempel på synen kvinnornas emancipation i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Många högt uppsatta män menade att kvinnor med sin bräckliga fysik och sitt lättövertalade sinne inte lämpade sig för sådant som politik eller arbete. Det var bäst för kvinnor att de även i fortsättningen inte arbetade eller blandade sig i statsangelägenheter.

Aiheeseen liittyvä kuva
Att flanera lämpade sig för kvinnfolk.

Sport var också olämpligt för kvinnor. Att cykla kunde skada livmodern och göra en kvinna steril.

Kuvahaun tulos haulle 1910s women bike
Arga, snart sterila kvinnor som tror att de är män.

Det är här någonstans som de flesta av oss som sysslar med genushistoria börjar skruva olustigt på oss. Varför? För att jag har använt begreppet ”kvinna” alldeles för slarvigt. Kvinnorättskämpen Sojourner Truth har sagt det bäst. Hon föddes som slav kring sekelskiftet 1800 och såldes som 11-åring tillsammans med en flock får. Efter att slaveriet avskaffades år 1833 blev hon fri och slogs sedan i rätten för att få tillbaka sin son, som hade sålts som slav, och vann. År 1851 höll hon ett viktigt brandtal, kallat ”Ain’t I a Woman”.

Kuvahaun tulos haulle sojourner truth speech

Samtidigt som den tidens forskare, tänkare och tyckare var rörande överens om att kvinnor hela tiden måste hjälpas och därmed inte kan arbeta eller förtjäna lika rättigheter som män visste Sojourner Truth att det bara gällde den vita medelklasskvinnan.

”The man over there say a woman needs to be helped into carriages
and lifted over ditches
and to have the best place everywhere
Nobody ever helped me into carriages
or over mud puddles
or gives me a best place.
Ain’t I a woman?

Look at me
Look at my arm!
I have plowed and planted and gathered into barns
and no man could head me.
And ain’t I a woman?

I could work as much and eat as much as a man
– when I could get it – and bear the lash as well
and ain’t I a woman?

I have born thirteen children and seen most all sold into slavery
and when I cried out a mother’s grief
none but Jesus heard me
and ain’t I a woman?

That little man in black there say
a woman can’t have as much rights as a man
cause Christ wasn’t a woman.
Where did your Christ come from?
From God and a woman!
Man had nothing to do with him!

If the first woman God ever made was strong enough to turn the world
upside down, all alone
together women ought to be able to turn it
rightside up again.”

Vi vill gärna tro att vi är logiska, att vi agerar och tänker logiskt och att det är allt som behövs för att nå fram till en sanning. Särskilt verkar män som inte tror på gud likväl tro på det. Humanistisk forskning utgår ifrån att människan inte alls är logisk och att logik har sett annorlunda ut för andra i andra tider. Logik är inte en universell sanning, utan kulturellt betingat.

Så för att återvända till ekorrarna i förra inlägget och var någonstans det skiter sig med naturvetarna: humanistisk forskning kan analysera mänskligt beteende på basis av strukturer och aktörer utan att ta biologiska faktorer i särskilt beaktande. Det är alltså fullt möjligt att se på hur ekorrarna beskrivs i media och lokalsamhället utan att desto närmare gå in på deras verkliga biologiska förutsättningar. På samma sätt uppmärksammar humanister att en kvinna inte alltid är en kvinna, trots att de är kvinnor biologiskt. När man talar om att kvinnor slogs för sin begränsade rätt att arbeta, glömmer man nämligen bort alla de miljoner kvinnor som liksom Sojourner Truth aldrig fick göra annat än arbeta. Det var en viss sorts kvinnor som ville arbeta mera. När vi i forskningen talar om dessa olika kateogorier kvinnor (och detsamma kan sägas om män) är det för en humanist fullkomligt irrelevant att det biologiskt är samma kategori.

Därför blir jag också lite beklämd när så många nu argumenterar emot humanistisk forskning med argument som att vi tar saker för givet och hävdar kausalitet där vi inte kan bevisa det. I humanistisk forskning är det inte alltid viktigast att avgöra exakt vad som orsakat vad i vilken ordning. En uppsjö faktorer kan påverka och samverka och bara för att vi inte kan avgöra vad som haft störst betydelse eller vad som kom först betyder det inte att de slutsatser som kan göras om samverkan inte skulle vara relevanta. För Sojourner Truth påverkade hennes klass, etnicitet och kön hennes aktörskap i de strukturer hon verkade inom. Det går däremot inte att lyfta ut en faktor och säga att den var avgörande eller skapade de andra.

Människor är komplexa och människor ska inte beskrivas i förenklade termer.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om bara kvinnor ändrade blablablabla

CharlotteLämna en kommentar

I dag ska även alla de som inte är kvinnliga historiker läsa Lucy Worsleys text om internet och trolls. Även om Worsley normalt undviker att läsa kommentarer under artiklar om och med henne så passade hon på att göra det när hon skrivit om just trolls. I vanlig ordning handlar mycket om hennes utseende och möjliga behov av att bli påsatt, men den enligt henne sorgligaste kommentaren var

”Var inte med på TV om du inte kan hantera kommentarerna.”

Worsley är historiker. Det är hennes jobb att skriva historia och att se till att dessa nya fynd och upptäckter kring allas vårt gemensamma förflutna kommer allmänheten till godo. Inte på något vis kan det vara rimligt att hon förväntas ta en massa skit för att hon utför sitt jobb.

”And if being able to ‘handle the banter’ is part of the job description, then why should the female historians who come after me want to get involved in public debate?”

Och innan någon hinner säga att det inte är en könsfråga, så passar jag på att ge er en länk till The Guardians stora statistiska undersökning om just kön och trolls. De gick igenom 70 miljoner kommentarer och kunde konstatera att artiklar skrivna av kvinnor drog en betydligt högre andel kommentarer som var tvungna att raderas.

Lägg sedan ihop det med The Polygraphs undersökning som visar hur kvinnor inte har taltid i filmer – ens när filmerna handlar om kvinnor. Eller när Anna Kontula räknade talturer i riksdagen och kunde konstatera att talmannen gav 90% av talturerna till män och att kvinnorna fick tala först när männen gått på kaffe.

Inte nog med att vi inte är vana vid att lyssna på kvinnor – när kvinnor verkligen uttalar sig så måste de räkna med att få en massa skit. Vi kvinnor ska alltså kämpa lite hårdare för att få komma till tals och sedan ännu hårdare för att orka fortsätta vara en del av Samtalet.

Det är det här mönstret som gör att jag och många andra kvinnor blir rätt trötta när så många män tror att alla jämställdhetsproblem kan lösas med att kvinnor bara tar för sig samtidigt som alla former av separatistiska kvinnliga rum eller extra insatser för att stötta kvinnor möts med massivt motstånd i stil med ”kvinnor får oskäliga fördelar”.

Vardagslivet

Bland männen i mörkret utanför ett polishus.

Charlotte6 kommentarer

Många verkar fundera över hur det kommer sig att finländarna nu helt plötsligt är så sanslöst hjälpvilliga gentemot flyktingarna. Jag tror att en av de största anledningarna är att de här människorna inte kommer hit för att staten, eller någon som bestämmer, har sagt att si och så många ska flytta till den och den platsen. De här människorna har varit på flykt i månader redan. De är här. Nu. Ingen har bestämt att de ska placeras ut här. De bara står här, på järnvägsstationen, med det lilla de har kunnat bära med sig i påsar. Med små barn på armen. Och de har ingen annanstans att ta vägen.

I går kväll fick jag äntligen tag på några av de människor som hjälper flyktingarna och kunde fråga om det finns något jag kan göra. ”Just nu behövs det mat” sa de. ”Maten är slut.” Så jag hoppade i bilen, körde till affären, köpte sockerskorpor, bananer, piroger och åkte vidare in mot stan.

Med tanke på de senaste veckornas hetsiga diskussioner om asylsökande och den enorma uppgivenhet inför somligas oförstånd som jag kände igår så var det liksom det enda jag kunde göra. Samtidigt var jag, i ärlighetens namn, rädd. Klockan var redan nästan sju, det började bli mörkt och jag visste inte alls vad eller vilka jag skulle möta. När jag kom fram till polishuset, där 20-talet män fortfarande väntade på att bli registrerade, kände jag ett skakigt obehag när jag gick med mina kassar genom gruppen. Men där och då insåg jag någonting som kändes viktigt, nämligen att det obehaget jag kände, min rädsla, inte hade att göra med någons hudfärg utan med män i grupp. Och jag undrar hur många som upplever invandrarmän (om jag nu tillåter mig en mycket generaliserande term) som skrämmande för att de ofta rör sig i grupp och sedan misstar den känslan av otrygghet man själv får med en tanke om att det är invandrarmännen som skräms.

Hur som helst. På plats fanns det redan en hel del frivilliga. Utan dessa frivilliga hade alla de som kommit till polishuset för att registrera sig inte haft någonting att äta eller dricka. Jag delar ut muggar med bisarrt starkt te och så mycket socker att det knastrar. En del av männen har stått utanför polishuset hela dagen. När det kommer familjer får de förstås gå före och männen får vänta. De åt senast i Sverige. För två dagar sedan.

Mitt huvud surrar av intryck. Jag försöker lära mig lite arabiska genom att peka på saker och många välvilliga, trötta typer talar långsamt och tydligt och skrattar åt mina uppenbarligen inte alltigenom lyckade uttal. Jag tänker på allt som de måste ha sett, på vilken resa de har varit och på hur statistiskt sett fler än hälften av dem som nu står framför mig och får det första de ätit på flera dagar inte kommer att få stanna kvar. Och jag tänker också på hur alla frivilligkrafter i mörkret utanför polishuset är kvinnor, så när som på en finländare och två som själva varit asylsökande för bara några månader sedan. Det finns en tydlig skillnad i attityd gentemot medmänniskor här, där män går i nazistparader och kvinnor står i soppkök.

Det är sällan jag upplever mig ha ”kvinnligt tänkande” men i just det här fallet kanske jag har det. Jag ser nämligen inte något alternativ till att ställa upp nu. Jag ser inte hur det skulle kunna finnas ett alternativ till att ta emot dem som står här framför oss.

Vardagslivet

Läs inte det här om du är känslig. Ok? Ok.

Charlotte7 kommentarer

Jag sitter här och filar på slutklämmen på en krönika jag borde lämna in snart. En krönika som borde bestå av färre än 1600 tecken och inga svordomar. Det är just nu rätt knepigt.

Jag skriver om ett av de ämnen som jag tycker ligger som smojs över hela vårt samhälle, nämligen tendensen att reducera kvinnors handlingar till obetydliga modenycker. Så förlåt mig om jag nu häver ur mig lite av den frustration och ilska som inte får komma på pränt i anständiga krönikor utan måste hållas på oanständiga bloggar men satan i helvete så jävla förbannad jag blir på alla dessa gubbar som klappar kvinnor på huvudet och bah ”höhöhö, lilla stumpan vad kul att du hittat dig en liten hobby” när kvinnor startar företag. Eller ännu värre; de jävlarna som anser att kvinnor inte ska få några statliga bidrag till sina verksamheter eftersom det kostar skattebetalarna pengar. JAMEN KVINNOR BETALAR FAKTISKT OCKSÅ SKATT!

Och så kommer nästa snubbe och beklagar sig över att kvinnors verksamhet inte är tillräckligt lönsam, tillräckligt innovativ, tillräckligt internationell, tillräckligt whatever jävla manligt kodat adjektiv som kvinnor aldrig kan uppnå eftersom kvinnors verksamhet redan från början döms ut som hobbybaserad modenyck och så börjar vi om.

Andas in. Jag har sooooolen i magen. Andas ut.

Phew.

Nu ska jag dricka en till kopp kaffe, skriva färdigt krönikan och sedan ta itu med några lagmansdomar från 1400-talet. Ha en fin start på veckan!

Nyhetsplock

Mr. Man talar till sina bröder

Charlotte2 kommentarer

Helsingin Sanomat har, av någon outgrundlig anledning, publicerat en kolumn av Petteri Järvinen. Järvinen menar att han har dåliga nyheter till sina bröder: männens herravälde håller på att upphöra. I den nya informationsåldern finns det nämligen inget behov av manliga superkrafter, utan av kvinnlig noggrannhet och kommunikationsförmåga. ”En man och en paketbil” ersätts av ”en kvinna och en laptop”. Järvinen menar också att även de nya yrken som skapas kommer att fyllas av kvinnor för att de har bättre utbildning. Den ”förkvinnligade lärarkåren favoriserar utan att märka det snälla flickor”.

Järvinen fortsätter (min översättning):

”Som om förändringar inom arbetslivet inte vore nog, verkar resten av utvecklingen också favorisera kvinnor. Varannan flicka som nu föds lever till att bli hundra år, på grund av hälsosammare vanor och medicinsk utveckling. […] Det senaste som kommit med är kemi: enligt färska nyheter gör de ftalater som finns i mjukplast att testosteronhalterna minskar, vilket feminiserar de pojkar som föds.”

Järvinen varnar för att om ”informationssamhället vill rätta till århundraden av fel, kommer båda könen få lida”. Nä, Järvinen vill ha äkta jämställdhet. Han vill inte ha sån här orättvis utveckling. ”För säkerhets skull” borde han och hans bröder ändå lära sig ”förstå kvinnor” eftersom kvinnor ärver jorden och de här orättvisorna får fortsätta.

Ett ögonblick. Jag ska bara dunka huvudet i väggen en stund först.

Så.

Ni vet ju att jag inte gillar uttrycket ”vit, kränkt man” men så kommer det emellanåt typer som visar sig vara riktiga poster boys för det. Petter Järvinen ägnar sitt, icke obetydliga, mediala utrymme i Finlands största dagstidning till att beklaga sig över en utveckling endast män som han ser. Män som ser sitt eget utrymme krympa, män som ser sin makt hotad. Män som tror att jämställdheten går för långt varje gång de ser sina prydliga patriarkala cirklar rubbade.

Och jag säger inte att han inte har flera viktiga poänger. Till exempel är det värt att närmare undersöka vad skillnaderna i livslängd beror på och det är synnerligen problematiskt att flickor drar ifrån så mycket i skolan som de gör. Men många av de saker han tar upp beror de facto på den dikotomi han bygger hela sitt resonemang på. Att det skulle finnas ett brödraskap som behöver lära sig förstå kvinnor för kvinnor håller på att genom orättvisa fördelar ta över världen och straffa männen för århundraden av underordning. Hallå, ja, verkligheten ringde!

Av allt bullshit, pardon my French, som han skriver stör jag mig allra mest på biten när han diskuterar ftalater i mjukplast. Som att det som gör en man är höga testosteronnivåer och att en ”feminisering” av män är ett hot. Forskarna som utfört studierna är mer bekymrade över kemikaliernas inverkan på reproduktionsförmågan och det ska tilläggas att de minskade testosteronhalterna finns även hos kvinnor – dessutom i större utsträckning än hos vuxna män.

”It was surprising that we did not observe significant associations among men ages 20 to 40, which is an age group for which previous research has reported a relationship,” Dr. Meeker said. ”We were also surprised that associations among women ages 40 to 60 were among the strongest for most types of phthalates studied.”

Den verkliga effekten av ftalaterna är fortfarande okänd, liksom utsträckning och påverkan på individen. Att det skulle leda till ”feminisering” är därmed en slutsats kommen av Järvinens egen paranoia. Dessutom, att använda ”feminisering” för att beskriva en hotbild mot mannen är sexistiskt och nedvärderande mot kvinnor.

Vad gäller flickors skolresultat har forskning visat att det ingalunda är relaterat till att en övervägande kvinnlig lärarkår i smyg premierar snälla flickor, utan på att flickor generellt lägger ner betydligt mer tid och kraft på skolarbete. Forskning visar också att det framförallt är pojkar som förlorar på nedskärningen av alla praktiska och fysiska ämnen samt det tidiga fokuserandet på självständig inlärning, men det är inte på något vis den kvinnliga lärarkårens fel. Tvärtom har lärarna beklagansvärt lite att säga till om angående läsordningen.

Jag håller med Järvinen om att vi behöver äkta jämställdhet, men den kommer vi aldrig att nå om typer som Järvinen ska få sätta reglerna för manligt och kvinnligt och upprätthålla tanken om att män och kvinnor är väsensskilda – om man ser ”feminisering” som ett hot. Så länge vi ser personer som först och främst definierade av och representanter för sitt kön kommer vi ingen vart alls. Ja, och det känns ju rätt tröttsamt att behöva påpeka det igen men det nya informationssamhället – som förvisso gynnar kvinnor på ett sätt som äldre patriarkala strukturer verkligen inte gjort – behöver förstås män. Vad som inte behövs är sexistiska grottmän.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Gott nytt 1814!

Charlotte17 kommentarer

I dagens Hufvudstadsbladet, år 2014, finns ett långt inlägg på debattsidan om hur kvinnoemancipationen drivs för långt (för den som har tillgång till vad som döljs bakom betalmuren finns insändaren här). Det är skrivet av en äldre dam, som menar att emancipationen var ”nödvändig på sin tid” men att den numer drivs ”ända in i vettlöshet”. Hon förespråkar att kvinnor hålls hemma och sköter om barn och hushåll. För kvinnorna skulle det ge mängder av fördelar, ”inget dubbelarbetande, […] trygghetskänsla för barnen, nöjda äkta män”. För att samhällsekonomin ska gå ihop föreslår hon skattelättnader för män med hemmafruar. Detta nya arrangemang (som enligt skribenten alltså är nytänkande och inte alls osar patriarkalt 1800-tal) skulle skapa de jobb som behövs för att dagens stackars marginaliserade ungdomar ska kunna få ta plats på arbetsmarknaden. Jag förutsätter att dessa ungdomar inte är unga kvinnor.

Så jag kontrollerade datumet på tidningen ett par gånger till. 2014. Ett nytt år. År 2014. Och folk föreslår fortfarande på fullaste allvar att samhällets alla kriser kan lösas av att män får förvärvsarbeta i fred och att kvinnor sköter barn och hushåll.

Och jag försöker verkligen att inte låta nedlåtande här men va fan.

Jag håller också med om att ”hemmamammans arbete är en aktningsvärd karriär liksom vilken som helst annan”, men det där med att emancipationen gått över styr kan jag bara inte förstå. Emancipation handlar ju inte bara om arbete, eller ens om rösträtt. Emancipationen handlar om att kvinnor ska ha samma tillgång till maktmedel som män, de ska få styra över sin egen ekonomi, sin egen kropp, sitt eget liv. Den dagen man på samhällsnivå återigen börjar sätta kön som grundläggande indelning kring vilken samhällsfunktion man tillåts fylla har vi inte skapat ett nytänkande samhällssystem att frälsa oss alla, utan återgått till äldre tiders nedvärdering av kvinnors kvaliteter. Missförstå mig inte. Jag hör att hon (och andra som tänker i samma banor) menar att kvinnors sysslor i hemmet inte ska vara mindre värt än männens arbete, och det är en jättefin tanke, men det fungerar inte så på riktigt. Inte någonstans, någon tid, har det funnits ett marknadsekonomiskt samhällssystem med endast förvärvsarbetande män som inte skulle uppfatta förvärvsarbete som i grunden drivande av all samhällsutveckling och i förlängningen alltså mäns samhällsinsats som av högre värde.

Ja, och så finns det en massa tekniska småsaker med det systemet också. Så länge man och kvinna kommer överens fungerar det prima. Men om mannen vill ha skilsmässa och kvinnan inte kan något annat än sköta hushåll och barn, vad händer då? Vilken man skulle vara villig att ta över försörjningen av någon annans familj? Och om kvinnan vill ha skilsmässa, hur ska mannen kunna sköta barnen om han aldrig gjort det? Eller ska det in en ny kvinna i hushållet? Och vad ska man göra med homosexuella, singlar, barnlösa (frivilligt eller inte)? Det här är heteronormativiteten i sin allra mest destruktiva form. Ett samhälle anpassat endast för mamma, pappa, barn. Ett samhälle där bara mannen tillåts vara drivande och utvecklande. Ett samhälle där kvinnan är beroende av mannen.

Dessutom är jag en av många kvinnor som inte trivs med att vara hemma och sköta barn – som får klåda och klaustrofobi. Att vara hemmamamma är säkert underbart för den som trivs med det, precis som att brevbärare är rätta yrket för den som tål tidiga morgnar och vill ha lediga eftermiddagar, präst är bra om man tror på Gud och läkare inte ska svimma av att se lite blod. Men att bara ett enda av alla olika yrken ska stå öppet för dem som är kvinnor går jag inte med på. Skribenten hävdar att det ”vi kvinnor vill ha av männen är respekt och förståelse för vårt värde som intelligenta och tänkande människor”. Nej. Det jag vill ha är min frihet att göra vad jag är bra på, oavsett mitt kön. Respekt och förståelse för mitt värde vill jag ha för att jag är en intelligent och tänkande människa, inte för att jag är kvinna – och män är inte automatiskt skyldiga mig någonting.

Skribenten menar också att vi kvinnor inte kommer att få respekt och förståelse för vårt värde så länge som vi ”fordrar att få leva på samma villkor som männen och tävla med dem på arbetsmarknaden”. (Hej då emancipationen! Välkommen manliga förmyndare!) Men grejen är den här: om någon har svårt att visa respekt och förståelse för mig för att jag inte vill vara hemmamamma är det inte mitt problem att lösa. Det är inte upp till mig, eller någon annan kvinna, att försöka anpassa sig till vad män (eller tanter) tycker är lämpligt beteende för att få den respekt jag förtjänar om detta lämpliga beteende går bortom att vara en schysst typ – om detta ”lämpliga beteende” inkluderar begränsningar av min rörelsefrihet, min klädsel, mitt yrkesval, min person.

Och det är väl här någonstans som jag undrar var alla mansrättsaktivister och papparättsmänniskor tar vägen, för samtidigt som skribenten påstår att samhället inte gynnas av kvinnors kompetenser på arbetsmarknaden blir följden att barn inte behöver sina pappor. Om någon måste vara hemma och sköta barnen för att skapa arbetstillfällen för ungdomarna kan det väl lika gärna vara papporna? Eller vilken som av föräldrarna? Eller fortkortad arbetsvecka för alla? Statusen på sysslor som att sköta hushåll och barn måste höjas, jo, men det gör man inte genom att skicka hem alla mammor som att det vore det enda som kvinnor klarar av. Det ger inte respekt. Det ger inte förståelse. Och åtminstone i det här hushållet skulle det inte ge varken glada barn eller nöjd äkta man utan bara en mycket frustrerad kvinna. Det enda som skribenten med sin insändare lyckas övertyga mig om är att emancipationen fortfarande inte är så självklar som man kunde hoppas – att det ännu finns mycket att göra.

Det här är år 2014. Och jag tänker fortfarande inte rätta in mig i ledet.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Om starka flickkaraktärer och deras pojkvänner

Charlotte4 kommentarer

Jo, det finns mycket bra program för barn. Det gör det. Men det som är trendigt just nu, typ Winx, Monster High, Barbie och Disneys prinsessor är inte bra. Låt mig säga det igen för att vara riktigt tydlig: De. Är. Inte. Bra. Faktum är att dessa är bland de enda program som barnen tittar på där jag känner att min IQ liksom sjunker av att jag ens lyssnar på skiten. Flickkaraktärerna framställs som starka. Det talas om ”gör det själv”, ”stå på dig” och ”du klarar det”. Men så kommer de jävla pojkvännerna och förstör allting. För flickkaraktärernas pojkvänner ger dem styrka, mod, hopp, pepp. Starka flickor har bra pojkvänner. Starka flickor ska följa sitt hjärta som de gett till en bra pojkvän och kan dessvärre inte fungera om pojkvännen inte är i deras absoluta närhet. Och jag har nu tittat tillräckligt mycket på barnprogram för att säga att det inte finns en enda pojkkaraktär som behöver sin flickvän för att fungera normalt. Nej. Pojkar som har flickvänner är istället ofta svaga töntar, för starka pojkar behöver bara de andra grabbarna (inklusive flickkompisarna) i gänget.

Som i slutet av Barbie Prinsesskolan, där det huvudsakliga budet till de unga tittarna är att alla kan vara en prinsessa och att familj och vänner är viktigt, där fosterfamiljen får komma på besök när den förlorade prinsessan återtar tronen (oh, yes). Den första fosterfamiljen presenteras för är inte någon av alla de tjejkompisar som hjälpt till under äventyret, utan pojkvännen – den populäraste killen i skolan som hookade med den förlorade prinsessan. Alltså, wtf.

Eller som i Winx Club, där de alla har sina helvetes pojkvänner till att köra svåra maskiner och slåss mot monster. Hela story går ju ut på att Winxarna är de starkaste älvorna nånsin! Varför kan de inte använda sina krafter istället för sina pojkvänner till att ta sig an världen?

Åh, jag är en så stark älva med superkrafter och en bra pojkvän.

Och lika illa är det med Monster High, där det står noga inskrivet i storyn vilken av de tilltänkt starka, självständiga monsterbrudarna som gillar vilken av de coola killarna. Man kan till och med köpa dem som couple packs… Jag vill inte vara bråkig (HAHAHAHA!), men inte fan finns det några actionfigurer för killar där man kan köpa dubbelpaket för att få med flickvännen också. Förmodligen för att de inte har flickvänner. Pojkkaraktärer behöver inte det.

Det finns problem med det här. Massor med problem faktiskt. För det första skolas unga flickor in i en heterosexuell normativitet som knappast gör det lättare för dem att själva få upptäcka vad och vem de attraheras av. För det andra tvingas flickorna in i roller som definieras av den matchande pojken – och ofta finns det bara en ”rätt” match. För det tredje är pojkvännerna viktigare än vännerna – en kärlek som ska vara för evigt så länge flickan bara anpassar sig är viktigare än utvecklande vänskapsband med andra flickor. För det fjärde får flickorna lära sig att det är fullkomligt skit samma hur mycket super duper mega ninja krafter de har för de ska följa sitt hjärta och kan inte fungera fullt ut om de inte har pojkvännen vid sin sida. För det femte skjuter dessa p0jkvänner ner i princip alla Girl Power-filmers chanser att klara av Bechdeltestet. För det sjätte framställer dessa filmer flickorna som biroller i sina egna filmer.

Och seriöst, det är på tok för många flickor som växer upp med de här sakerna. Flickor som sedan blir kvinnor som lärt sig att spela birollen, och som en dag inser att de inte ens i sitt eget liv egentligen spelar mer än biroll. Winx, Monster High, Barbie och Disneys helvetes prinsessor kommer skapa ytterligare en generation kvinnliga birollsinnehavare. Det tänker inte jag gå med på. Min dotter ska få vara stjärnan på sin egen parad, medelpunkten i sin värld och huvudrollen i sitt liv. Det måste till mer genustänk här!