Jag har en vän som är biolog och som när en förkärlek för krockar mellan naturvetenskap och genusvetenskap och det är en väldigt bra vän att ha för härrimingud vad hon kan hitta obskyra texter. Det är just det hon gjort nu igen. Det här är inte första gången som en naturvetare totalsågar feministisk forskning, och med största säkerhet heller inte den sista, men jag skulle vilja ta upp det som ett exempel.
Tilläggas kanske bör att jag på grund av omständigheter (Avhandling. Deadline) inte hinner läsa igenom hela originalartikeln, vilket jag annars alltid gör, utan i det följande främst utgår ifrån naturvetarens bloggtext. Det finns tillräckligt med citat för att kunna säga var skon klämmer ändå.
Forskningen handlar om ekorrar, närmare bestämt om eastern fox squirrel, som har planterats in i Californiens natur trots att den egentligen inte hör hemma där. Den har nästan konkurrerat ut den inhemska western grey squirrel eftersom den förra dels äter i princip vad som helst och dessutom kan föda två kullar per år. Om man vill behöver man ju inte mer information än så för att kunna göra kopplingar till dagens invandrardebatter, men vi fortsätter.
Professor Teresa Lloro-Bidart har som uttalat syfte att undersöka hur inkräktarekorren easter fox squirrel beskrivs. Det är här någonstans som det fullkomligt skiter sig med den naturvetare som sedan ska läsa hennes forskning. Genom att studera tidningar och ett lokalsamhälle i en community garden kommer Lloro-Bidart till slutsatsen att dessa ekorrar, på grund av sina matvanor (de äter bland annat skräp och djurbebisar) och höga fertilitet både könas och rasifieras. Naturvetaren bara ”They’re squirrels, for crying out loud, not humans! The analogy is forced to a predetermined conclusion.” *implode*.
Vad naturvetaren möjligen inte förstår och definitivt inte tar hänsyn till är att Lloro-Bidart inte bedriver naturvetenskapliga analys utan ägnar sig åt diskursanalys. Hon undersöker hur ekorrarna beskrivs – vilka ord de benämns med och i vilken kontext de placeras. Det är förstås långt ifrån samma sak som att beskriva ekorrarnas habitat eller biologiska förutsättningar eller preferenser eller whatever. Hon är intresserad av hur människor tolkar ekorrarna.
Och hon kan visa att ekorrarna beskrivs som just ”de andra”, några som inte hör hemma där, som har matvanor som inte passar in och är osofistikerade och att de dessutom ynglar av sig som… öh… kaniner. Eller eastern fow squirrels. Hon skriver:
”Thus interpreted, these narratives intimate that eating and female fecundity are indeed intertwined, as the foreign squirrel is ultimately successful because she will eat everything, including bird eggs, baby animals, and trash in order to reproduce and outcompete the natives.”
Naturvetarbloggaren kommer sedan fram till följande:
”But to what end was also this tortured analysis? As best I can make it out, it’s to show that we need to de-otherize squirrels and free the Fox Squirrel from its marginalization, allowing all squirrels, regardless of diet, reproduction, and habits, to live in harmony. In other words, Lloro-Bidart is calling for Social Justice for Squirrels.”
Vad Lloro-Bidart själv skriver är dock:
”This article, therefore, offers a unique feminist lens for critical animal studies scholars to conceptualize and understand human relationships with animals. By acknowledging that animals perform through their own food choices and that these choices are discursively and materially mapped and understood in complex ways by differing human cultural groups, there is the opportunity to unpack how categories of difference, understood vis–à–vis food choices, are made and re-made and impact animal and human lives. In this particular case, these varying and intersecting categories of difference have unsurprising effects on eastern fox squirrels: They can be killed in the state of CA through legal means at anytime, whereas one must obtain a permit to kill western gray squirrels.”
Så vitt jag kan se tar Lloro-Bidart inte ställning till den rent ekologisk-biologiska konflikten mellan olika ekorrar här. Hon påpekar bara att sättet som eastern fox squirrel beskrivs på skapar en bild av ekorren, som antas vila på biologiska fakta på grund av att de handlar om födointag, som är rasifierad, sexualiserad och könad. Det är denna bild som sedan ligger till grund för hur människor interagerar med ekorrarna. Jämför till exempel med vår syn på vargar.
Relevant kritik av Lloro-Bidarts forskning skulle kunna vara (och jag höftar här utan att närmare vara bekant med ekorreproblematiken) att eastern fox squirrel konkurrerar ut western gray squirrel och därför är ett problem. Vad vet jag. Huvudsaken är att besluten om ekorrarna inte fattas på felaktiga grunder. Jag tycker att Lloro-Bidart själv säger det bäst, här:
”Such narratives discursively work because animal bodies (and especially rodent bodies), female bodies, and racialized [foreign] human bodies ‘are considered abject in much of contemporary Western culture’, evoking fear of the ‘Other,’ whether animal or human.”
Rädsla är aldrig en bra grund för beslutsfattande. Och bristande förkunskaper i ämnet är aldrig en bra grund för att såga forskning.
Om det fortfarande kändes svårt att förstå, tänk så här: Vad har du hellre i din trädgård: en ekorre som mumsar nötter och föder en liten kull söta, ulliga ungar en gång om året, eller en ekorre som käkar andra djurs bebisar och däreftersom spottar ur sig avkommor? Huh?
Hit och dit och tillbaka igen 
Ja, men är ”rasifierad”, osv. över huvud taget ett ord som bör användas om ekorrar? Ger det inte helt felaktiga associationer eftersom det ju här handlar om inställningen till skadedjur och invasiva arter? (Det är närmast ett axiom att invasiva arter är potentiellt skadliga.) Det ger upphov till analogier som inte nödvändigtvis finns där.
Jag ser t.ex. Anticimex’ språkbruk och metoder för skadedjur som i stort sett värdeneutrala. Vägglöss är per definition parasiter och blodsugare; gasning är en relevant åtgärd mot dem. Det är först om någon börjar använda begreppen allegoriskt om människor som de blir värdeladdade – och inte på ett bra sätt, måste man tillägga.
För att gå ytterligare längre: de flesta trädgårdsägare gillar gräs och ogillar mossa, och då i synnerhet sådan mossa som sprider sig. Är det väl använd tid att låta en forskare konstatera att vi beskriver mossan som ”det andra”, eftersom vi vill ha gräsmattor som fungerar att gå på?
Helt relevanta frågor tycker jag! (fast i Japan är mossa superpopulärt)
Jag kan inte tillräckligt mycket om just ekorrar för att kunna säga i vilken utsträckning som de nya ekorrarna är skadedjur, men jag tycker personligen att parallellen till rasifiering är jätteintressant.
Och dessutom tror jag att en liknande analys av hur vi här i Norden talar om vargar skulle vara nyttig. Hur vargen beskrivs i media (med till exempel bildsättning) påverkar förstås människors syn på varg. Och även om jag inte vill anklaga media för vargars död så är det ett problem att en del typer sedan har ihjäl vargar. Ekorrar finns det fler av så jag kan tänka mig att det inte gör någon skada för ekosystemet om folk nu dödar dem, men kopplingen till retorik är ändå relevant.
Sedan beror det förstås på hur man i framtiden använder sådan här forskning. Om den kan få ligga till grund för att få bort värderingar hos dem som ska avgöra t.ex. jaktlicenser så är det ju toppen. Om det leder till att vi inte får tala om olika ekorrar som olika på grund av att vi kan såra ekorrarna så är det ju en smula problematiskt.
En invasiv art orsakar per definition skada (ekologisk, ekonomisk eller på människors hälsa). Däremot är inte alla främmande arter invasiva. Det finns även definition på skadedjur (pest organisms) vilka utgår från att någon upplever skada (ekonomisk etc.) eller obehag. När vi väljer hur naturvårdsinsatser mm ska prioriteras tycker jag att det är viktigt att vi utgår från fakta (t.ex. är arten invasiv) och inte ”en bild av ekorren, som antas vila på biologiska fakta på grund av att de handlar om födointag, som är rasifierad, sexualiserad och könad”. Den skapade bilden i sig kan dessutom göra arten till ett skadedjur då människor upplever obehag!
Just exakt precis poängen.
Tack för ditt svar! Du har helt rätt där vargen ett djur där man verkligen kan tala om en kulturell syn och det har ju forskats mycket om varghatet, bland annat om dess ”omvända klassresa” i FoF.
Men kan man utgå från att synen på alla djur är kulturell på samma vis? Ibland dominerar de objektiva sakskälen. Getingen är också illa omtyckt, men är det relevant att säga att vi rasifierat getingen, eller att likna getingars kroppar vid utländska människors och säga att båda ses som föraktliga ”in much of contemporary Western culture’? Människor av alla hudfärger – liksom våra husdjur – ogillar helt enkelt egenskapen att getingen sticks. 🙂
Djur som nyetablerar sig i städer så har troligen också gemensamma egenskaper – som oräddhet, stor anpassningsförmåga vad gäller mat, och snabb reproduktion – som i sig gör sådana djur potentiellt problematiska (allt detta är ju egenskaper som råttor har). Mer än det faktum att de är ”främmande”.
Min poäng här är att utan att först analysera sådana ekologiska förhållanden är det fel att utgå från att negativa föreställningar beskriver kulturella mönster. Jag gillar inte meningen
” ‘Easties,’ as they are colloquially referred to in the popular press, are willing to feed on trash and have an ‘appetite for everything.’
För den börjar med vad tidningarna påstår. Men det är en empiriskt testbar fråga om östliga ekorrar river sönder soppåsar eller inte. Innan hon prövat huruvida det stämmer är det inte väl använd tid att Lloso-Bidart sätter sig ner och slår fast vilka kulturella föreställningar vi har om ekorrarna.
Men hon beskriver ju kulturella mönster och hon gör det utgående ifrån press, så det är väl rätt naturligt att hon då utgår ifrån vad pressen skriver. Det är ju inte en biologisk undersökning utan en diskursanalys!
Fast jag vill komma tillbaka till att det inte riktigt handlar om varför vi ogillar getingen, utan om vilka ord vi använder när vi beskriver dess beteende. För att ta ett exempel om just geting, så kan de beskrivas så här:
* Getingen gnager bitar av våra hus för att bygga sina egna bon, och de är sedan aggressiva och attackerar även små barn. Människor kan bli rädda och känna sig tvungna att lämna sina egna hus efter att getingplågan trängt sig in i deras tidigare trygga miljö, och därför behöver de utplånas från bebyggda områden.
Eller så här:
* Getingar bygger sina kupor av cellulosa, som de bildar genom att bita loss väldigt små stycken trä från träd eller från hus och annat trämaterial. När de upplever att boet är hotat försvara de sig och kan då stickas. Därför är det bra att ta bort eller försöka flytta bon i bebyggda områden.
Den första beskrivningen ligger inte jättelångt ifrån hur jag har sett en del personer beskriva flyktingar som kommer till Sverige… men den andra är (eller försöker åtminstone vara) värdeneutral.
Jättebra exempel!