Tag Archive | Historia

Auktoriteten hos en mor

Jag sitter alltså fortfarande och filar på hur auktoritet och makt hör samman med kön, genus och civilstatus i Sverige 1350-1450 så att avhandlingen kan lämnas in till förhandsgranskning nu på våren. Så är det ju snart kommunalval här i Finland och därför dumpade Sannfinländarna en lång tidning i min brevlåda och eftersom jag är vän av lärande tänkte jag att jag skulle läsa lite mer om vad deras politik egentligen går ut på. Vad tycker de om kommunsammanslagningarna? Hur ser de på byskolor? Busslinjerna? Matpriserna?

Det hittade jag givetvis ingenting särskilt om, men det stod desto mer om flyktingar. Till exempel finns det en liten artikel med rubriken

”Immonen: Föräldrar, skydda era barn”

Artikeln vilar på en annan artikel i vilken en orolig mamma i Lahtis hade berättat att det fanns asylsökande som hade sexuella relationer med minderåriga flickor. Enligt mamman hade män med invandrarbakgrund supit flickor fulla och sedan utnyttjat dem sexuellt. Baserat på det förklarar Olli Immonen (som blev föremål för en polisutredning på grund av sina skriverier om det hemska i kulturblandningar) att dessa fall inte är engångsföreteelser. Han har nämligen hört att det har hänt också på andra håll i Finland. Föräldrar måste skydda sina barn mot detta hemska. Det påpekas också att Immonen redan i februari i fjol har lagt fram förslaget om att asylsökande i brottsförebyggande syfte inte ska få röra sig fritt.

Man bygger alltså en hel (om än väldigt kort) artikel på någonting som en mamma har hört har hänt några flickor, och detta ska få agera grund till politiska beslut som folks rörelsefrihet. Inte polisens uppgifter, inte statistik om brott – utan en mammas berättelse.

I Sverige har vi sedan Sveriges Radio som bjuder in smittskyddsläkaren Per Follin för att debattera vaccin med trebarnsmamman och bloggaren Mia Tjärnlund, lite i samma stil som folk lyssnar på Jenny McCarthy för att hon har en son som diagnosticerades med autism. Varken Tjärnlund eller McCarthy har någon som helst medicinsk kompetens eller annan vetenskaplig uppbackning av vad de påstår – men de har barn. (Huruvida Per Follin har barn är oklart.)

Kategorin ”mor” som legitimerar och auktoriserar någon att leka expert lever och frodas än i dag.

Och det är ju lite ironiskt eftersom jag ofta skriver om hur jag tycker att vi borde respektera hemmamammans expertis i betydligt större utsträckning än vad som görs i dag. Att ha skött om barn borde definitivt vara en merit. Som mamma lär man sig ju det mesta, liksom.* Men det kan ju för fan inte vara likvärdigt med en läkarutbildning eller att det görs en grundlig brottsutredning.

För den som undrade så verkar ”mor” under 1350-1430 legitimera kvinnor att utvidga både sitt juridiska (till exempel att vittna vid rättegångar) och dels sitt ekonomiska spelrum (till exempel förvalta barnens egendom). Det är dock inte på något vis den enda kategorin som har betydelse, utan samverkar med till exempel ”hustru” eller ”änka”.

* Eller som pappa, om man väljer att vara hemma med sina barn. Pappor blir bara inte automatiskt experter på allt för att de är pappor.

Den manliga normen har lurat oss

Jag diskuterar i min avhandling ”mor” som en kategori för att analysera kvinnors makt och läser därför igen Barbara J. Harris på många vis lysande bok ”English aristocratic women, 1450-1550: marriage and family, property and careers”. Harris skriver:

”Motherhood was a crucial dimension of aristocratic women’s careers as wives.”

En kort stund tänker jag att fy faen för samhällen där det är en karriär att gifta sig och där det höjer ens värde att få barn (särskilt söner).

Men sedan tänker jag att vi alla är så jävla grundlurade av den manliga normen. Vi fnyser åt kvinnor som vill göra karriär som hustrur, som vill vika sitt liv åt sina barn. Som om det vore någonting enkelt att sköta ett hushåll och uppfostra nästa generation, eller som om det inte vore – rent objektivt – bland det allra viktigaste någon kan ägna sitt liv åt.

Kanske det är för att vi tänker i termer av städning och matlagning i motsats till egentid och självförverkligande? Kanske det är för att vi har fullgoda alternativ till att ta hand om våra barn själva och kan lämna dem på dagis medan vi går och gör andra saker? Är det någonting som både allmänna dagvårdsdiskussioner och statistisk löneutveckling visar är det ju att vi inte värdesätter det arbete som de där utbildade, hängivna barnskötarexperterna utför heller. Bära och föda barn är en av de få saker som nästan uteslutande bara kvinnor gör, det är något av det tyngsta och farligaste man kan ta sig för och att få ungen att överleva är en bedrift – men på en CV är fyra barn knappast en merit utan en last.

Det som historiskt (och även i dag i somliga delar av världen) är kvinnors främsta karriär – och, det ska tilläggas, en karriär man får arbeta väldigt hårt för hela sitt liv – ses av oss i dag som ett ok, ett förtryckande alternativ. Varför, huh? För att det är kvinnligt kodat.

Lurade, säger jag.

Kvinnor gillar inte alfahanar

Vi har ju pratat med det här med kvinnor som väljer tuffa män förr. Dels finns det förstås en viss liten sanning i att kvinnor i en viss ålder möjligen dras till män som visar så pass mycket självförtroende att kvinnor av en annan ålder strax över skulle kunna berätta att de inte är pojkvänsmaterial och been there, done that. Dels så kommer det alltid män som menar att alla kvinnor dras till sådana män och att det alltid har varit så för det kan man bevisa med genetik eftersom genetiken antyder att det är få män som varit upphov till mängder med barn. Alla män får inte barn.

So far, so good.

Sedan dras det här till att a) kvinnor lite bär ansvar för våldsamma män eftersom kvinnor vill ha sådant och b) att kvinnors ”värde” på ”marknaden” är högre eftersom det är kvinnor som bestämmer vilka av männen som får komma till samt c) att det är kvinnor genom sina val som styr.

Det här hittade jag på en av de grupper jag är med, och det kändes på något vis som om hon formulerade just det som jag tänker varje gång någon kommer dragande med de där argumenten.

tuffa-man

Djingis Khan, till exempel (lyft först av ovanstående), beskrivs som väldigt ”fertil” men faktum är att han i likhet med många andra krigsherrar tillfångatog och regelbundet våldtog kvinnor. Liknande system finns för övrigt inom t.ex. IS eller Boko Haram i dag. De fysiskt starkaste männen har fått fler barn för att de kunde tillverka dem med våld, inte för att kvinnor gillar alfa-hanar.

Lyft inte historiska kvinnor genom att förbise nutida kvinnors insatser!

Om vi tänker oss ett café, med en driftig och mycket duglig innehavare. Hon säljer fantastiska bakverk som folk glatt smaskar i sig och hon hyllas för godsakerna hon bjuder på. Det behövs mer bakverk till folket, säger hon, och dukar upp fat efter fat samtidigt som hon leende berättar om varje tårta.

Tänk er sedan att hon inte har bakat en enda av tårtorna själv. Flera av dem har hon förvisso själv lagt upp på fatet och serverat, men de många och långa timmarna av bakning är det andra som har stått för. Kanske har hon heller inte sagt att hon gjort dem själv, kanske har det bara antytts. Ingen vet längre.

Lite så känner jag tyvärr inför Alexandra von Schwerins insats för kvinnornas historia. I nästan varje intervju med henne som görs så framstår det som att det hon gör som slottsfru på Skarhult slott när hon lyfter fram sina kvinnliga föregångar skulle vara någonting sensationellt nytt.

”På vinden fann hon till slut dagböcker, dokument och brev som kunde berätta om 500 års kvinnoliv på slottet. Det visade sig att kvinnorna haft stor makt över Skarhult. Upptäckten ledde till en välbesökt utställning om slottsfruarna.”

von Schwerin är inte först med det här och hon har inte gjort en ”upptäckt”. Tvärtom. Hela hennes insats vilar på de årtionden av kvinnohistorisk forskning som redan bedrivits. Det hon i SVTs intervju säger om tidigare århundradens slottsfruar som de facto skött slotten är precis vad till exempel min handledare Anu Lahtinen skrev i sin avhandling Anpassning, förhandling och motstånd som handlar om kvinnorna i släkten Flemming 1470-1620. Rubriken på (den senaste?) intervjun med von Schwerin är ”Hon låter kvinnorna återta sin plats i historien”.

Programmet Kvinnorna på fröken Frimans tid som skulle visa ”sanningen” om verklighetens fröken Friman som ”stod på barrikaderna i början av 1900-talet” har redan fått sig en välförtjänt åthutning. Förutom att dokumentären saknar ett klassperspektiv menar programledarnen Kattis Ahlström både att hon har lagt ner jättemycket arbete på att ta fram informationen men också att det ”nästan inte gjorts någonting på detta tidigare”.

De journalister och hobbyforskare som lyfter fram kvinnor i historien under förevändningen att det inte har gjorts tidigare förbiser fullkomligt minst 50 år av kvinnliga forskarinsatser. Josefin Rönnbäcks avhandling Politikens genusgränser: den kvinnliga rösträttsrörelsen och kampen för kvinnors politiska medborgarskap 1902-1921 har redan 12 år på nacken. Den andra stora rösträttsforskaren som inte nämndes i fröken Frimans krig är Christina Florin, vars bok Kvinnor får röst: kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse kom år 2006. Florins avhandling Kampen om katedern, som handlar om professionaliseringen av läraryrket i svenska folkskolan 1860-1906 och framförallt om hur det blev ett kvinnligt yrke kom dock redan år 1987. All respekt för att Kattis Ahlström säkert satsat massor med tid på sitt program, men Florin har varit doktor i över trettio år. Sveriges första professor i kvinnohistoria, Gunhild Kyle (som förövrigt gick bort för snart ett år sedan), gav över 70 år av sitt liv till ämnet. Jag själv gör mitt blygsamma tolfte sedan starten med en B-uppsats. När Ahlström talar om hur mycket tid det har tagit vet jag inte om jag ska skratta eller gråta för hennes uppfattning av tid är helt avgjort inte från den akademiska världen.

Jag skulle kunna fortsätta i evighet med att räkna upp alla otroligt kompetenta kvinnliga forskare vars forskning har möjliggjort både Ahlströms och von Schwerins insatser för historiska kvinnors synlighet, men min poäng är egentligen enkel: Det är inte forskning  som saknas, utan skolundervisningen som släpar efter. Kvinnohistorisk forskning finns, men inte i det allmänna medvetandet. Kvinnors insatser mörkas fortfarande, och där är von Schwerin och Ahlström tyvärr själva delaktiga.

Det är fint att von Schwerin ryter till på debattsidor och använder sin position för att ge frågan om kvinnors historia mer utrymme, och det är toppen att Ahlström visar att fröken Friman inte är fiktion taget ur luften. Det behövs mer bakverk till folket, så att säga. Det är bara det att det skaver en smula när man vill visa kvinnors viktiga historia genom att samtidigt föringa nutida kvinnors insats i en hård och mansdominerad disciplin.

Disclaimer: Mycket av inspirationen till det här inlägget har kommit genom att jag i tysthet läst vad andra smarta kvinnor kommenterat – särskilt gäller det Brita Planck och Ida Östenberg – och i ett sådant här sammanhang kan jag knappast undlåta att namedroppa. Eftersom en del av det jag hör från dem och andra kommer från privata, snarare än offentliga, forum brukar jag sällan namedroppa så länge jag inte citerar eftersom jag inte vet om folk vill bli inblandade i mina sörjor. Här nämner jag dem dock eftersom de båda är fabulösa genushistoriker. Det minsta ni kan göra är att följa dem på Twitter. Observera dock att de inte på något vis kan anklagas för något som jag skriver, eller ens sägas representera samma åsikt! M’kay? M’kay.

 

Seriöst, ni måste gå och se det här!

I går kväll var det dags för Exaudios konsert Trädgården. Och härrimingud så det var bra!

Inte nog med att det musikaliskt var örongodis – fantastiska röster utnyttjade på absolut bästa sätt med perfekt insikt i hur enskilda röster kan kombineras för att skapa någonting större – och att scenframställningen var förtrollande vacker. För själva berättelsen var vad som satte sig i själen. Det var inte en berättelse om bara Fredrika Runeberg utan om alla kvinnor som sätter sina drömmar åt sidan för andra och annat.

”En fågel satt fångad i en gyllene bur” sjunger de, och jag ser mig själv. ”[D]är karga små blommor i lysande färger, vittna om livet som trotsar och består”.

flyg min dröm

Text: Bertel Gripenberg

Jag sitter som trollbunden. Ser Fredrikas kamp för att få skriva. Känner hennes förtvivlan och frustration. Jag har levt den. Jag lever den. Den pockande, lockande driften att skriva, skriva, skriva som måste tystas, dämpas och anpassas till barn, till hushåll, till en makes viktiga schema. Att hela tiden stå lite på kanten av sig själv, stjäla tid för att få vara den man är.

bara ord

Musiken strilar rakt in i mitt hjärta. Orden flyter ihop med mitt inre. Hennes längtan är min. Hennes tystade röst är min. Och när den lilla statyn som har symboliserat Runeberg dör gråter jag. Tänker på alla kvinnor som lever tystade, vid sidan av, halvt dolda bakom och lovar stilla att aldrig, aldrig tolerera det.

en början

Text: Catharina Östman

För den som är snabb finns det ännu en chans i dag att gå och se Exaudio i Helsingfors, klockan 14 på Sandels. Gör det! Ytterligare en chans finns för den som hellre åker till Åbo nästa veckas lördag. Och det här inlägget är inte sponsrat. Jag skriver det här för att den här konserten är något av det starkaste och mest omtumlande jag varit med om. Ta chansen!

Danskjävlar Anno Domini 1444

Det är säkert på sin plats med att en varning om att jag fullkomligt nördar ut i följande inlägg. Ok? Ok.

Så, här sitter jag och läser medeltida urkunder så där som man gör om kvällen och så plötsligt stöter jag på ett som jag bara inte lyckas tyda. Krumelurerna ser bekanta ut med de betyder liksom ingenting. Jag tror att jag läser men det översätts inte till ord i min hjärna. Jag backar och ser vilket språk arkivet angivet att dokumentet ska vara skrivet på.

Svenska.

As fucking if.

Sliter mitt hår och återvänder till dokumentet. Tyder utan större problem spridda bokstäver men får inget flyt. Fastnar. Orden trilskas.

Här ska kanske tilläggas att det här dokumentet är ganska exakt nummer 5900 i raden av medeltida urkunder jag har läst igenom. Jag kan det här. Det är, för att använda en teknisk term, min grej. Men det här dokumentet vill sig bara inte.

Så jag börjar undersöka varifrån personerna som förekommer i dokumentet kommer. De är danskar. En av dem är riddare på Ellinge. Den andra kommer från ”Löwitzstadh”. Varför i hela friden dokumentet är skrivet på svenska vågar jag inte säga. Kanske låg de gårdar som pantsattes i Sverige och lydde därför under svensk lag (vilken förutsatte att alla rättsliga dokument skrevs på svenska)?

Skrivaren som författat dokumentet skriver dock svenska ungefär lika bra som svenskar på fyllan kan prata danska – det låter först helt korrekt och man tror att det är samma språk men efter en stund inser man att man inte förstår ett skit.

Helt sanslöst spännande, tycker jag. Det danska ursprunget lyser igenom så till den milda grad att jag riktigt måste anstränga mig för att läsa vad det står.

https://sok.riksarkivet.se/dokument?namn=jpg/24513.JPG&serverId=26

*Poff* så försvann ett par kvinnliga livsöden till

Ursäkta om jag tjatar, men det här är bara ett sånt lysande exempel på hur kvinnors handlingar och kvinnors livsöden suddas ut ur historien och skapar den felaktiga bilden att män har varit (och är) samhällsbärande och -skapande.

Så här står det angående post 23728 i Riksarkivets databas över de svenska medeltidsdokumenten.

klipp sdhk

Men läser man originalet får man en helt annan bild. I själva verket är det här nämligen ett gåvobrev utfärdat av Andres Knutsson som i samråd med sin ”älskelika hustru” Birgitta Gustavsdotter har givit en gård till Gudhems kloster eftersom parets dotter tas upp i klostergemenskapen. Det är alltså en betydelsefull ekonomisk transaktion för att ge paret viktiga kontakter och ökad social status, samtidigt som det ger deras dotter en trygg och bra karriär.

Men så suddas kvinnorna ut. Kvar finns mannen och tron på mäns förträffliga oumbärlighet. Och så kommer dagens män och bah ”mäh om kvinnor hade gjort något viktigt så hade de funnits med i historieskrivningen det handlar ju inte alls om diskriminering ju”.

fck off