Historikerns historier

Qvinnans bättre uppfostran

Jag tror inte ens att vi pratat om det, men jag håller alltså på att skriva en historik för Fruntimmersföreningen i Helsingfors. Föreningen firar nämligen ansenliga 175 år nästa år.

Just nu är det, till min stora förtjusning, en hel del arkivarbete. Jag hade nästan glömt hur mycket jag uppskattar det! Känns både metaforiskt och rent praktiskt som att komma tillbaka till rötterna, att gräva i arkivet. Jag. Älskar. Historia.

En av många saker som den här föreningen ordnade var en skola för fattiga flickor. Det hörde lite till att fruntimmersföreningar skulle grunda skolor nämligen. Därför diskuterades saken också ganska flitigt i dagspressen. I tidningen llmarinen kommenterade man saken så här:

”Allt som underrättar om att något förnuftigt och godt göres för qvinnans bättre uppfostran, är ett verkligt evangelium för menskligheten. Från det hållet kom fallet; derifrån måste ock upprättelsen komma. Mycket har skrikits om det första; allt för litet gjorts för den sednare. Man bråkar mycket med att få lärda män; men för qvinnornas uppfostran till kunnighet, duglighet, sinnesstyrka lägges sällan strå i kors.”

llmarinen no 24, 26 mars 1851

Detta alltså som en uppmuntrans ord, för att stötta kvinnor att lägga ifrån sig ”okunnighetens, veklighetens, flärdens, försoffningens tunga ok.”

Det var försvinnande lite skillnad på att hjälpa och att stjälpa där vid mitten av 1800-talet.

Historikerns historier

Fyra år senare

I går var det exakt fyra år sedan jag disputerade. Jag har ganska lite minne av den dagen och dagarna runt där i största allmänhet. Det var en så fantisktiskt stressig tid, dels för att jag var gravid och hade så himla ont och dels för att det var kämpigt i förhållandet till barnets pappa. Och lite för att det är ett helvete att disputera – att låta allt arbete man lagt ner under (i mitt fall) sju års tid offentligen utvärderas och möjligen kullkastas under en enda dag.

Mitt starkaste minne är hur många det var som ställde upp. Som ordnade och fixade med själva disputationsakten och festen på kvällen. Det var tveklöst en situation som jag inte hade kunnat reda upp själv, men där vänner från alla håll och kanter dök upp och drog mig igenom det.

Avhandlingen sålde ju slut, men en uppdaterad och i mitt eget tycke bättre version finns på Routledge och är, tack vare ett synnerligen generöst bidrag från Helsingfors Universitetsbibliotek, open access. Dessutom är bokvarianten nu på rea för det likväl fullkomligt bisarra priset £96.

För övrigt håller jag på att skriva ihop de senaste årens forskningsresultat i en bok som förhoppningsvis kommer ut under nästa år. Rättskultur i det medeltida svenska riket blir det, och det är väldigt mycket mer spännande än vad man kunde tro. Sedan har det gått för mig, så som det gör för många andra akademiker, att oavsett hur mycket man jobbar på och hur bra man presterar så tar det slut. Jag har ett nytt projekt om medeltida kvinnors ohälsa på gång. Det är ett toppenbra projekt, men det saknar finansiering. Jag har sökt, förstås. Allt. Men det har inte nappat. Och jag kan inte gärna leva på luft även om det är världens bästa forskningsprojekt.

Under nästa år kommer jag därför att jobba med en föreningshistorik, som jag faktiskt är galet taggad inför att få börja med. Det ska bli superkul att få skriva något annat än rent akademisk text! Därefter får vi väl se.

Kulturkrockar

Varför teorin om befolkningsutbyte är en högerextrem konspirationsteori

Gud vet varför men den här tweeten dök upp i mitt flöde.

Och jag tänkte att jag kunde vara lite hjälpsam och informera om varför den som tror att Sverige nu genomgår ett befolkningsutbyte avfärdas som konspirationsteoretiker. Under medeltiden var det extremt stor inflyttning av tyskar till de gryende svenska städerna. Så stor, faktiskt, att man i lagen år 1350 bestämde sig för att begränsa tyskarnas inflytande genom att bestämma att det i städernas styrande organ – rådet – inte fick finnas fler än hälften tyskar. Det gick halvbra. No pun intended.

Från slutet av 1300-talet blev Sverige dessutom en del av Kalmarunionen, vilket resulterade inte bara i en imponerande inflyttning av danskar, utan också i att Sveriges kung var dansk. Eller tysk. Ofta tysk.

Klart att man kan komma med argumentet att Danmark och Tyskland liksom liknar Sverige så mycket att det inte är så stor skillnad, men hade man framfört den åsikten på medeltiden hade folk tyckt att man var idiot. Tyskarna hade sina egna gillen (alltså egna sammanslutningar för dem som bedrev handel eller var hantverkare i staden), sina egna kyrkor och sina egna kvarter. En del uppskattningar säger att andelen tyskar i Stockholm under senare delen av medeltiden var mellan 20 % och 35 %. Detta alltså inte ”utlandsfödda” (som var en betydligt högre andel) utan faktiskt tyskar. Räknar man istället bara på dem som var borgare (alltså hade typ medborgarrättigheter i staden) rör det sig om ca 80% tyskar i Stockholm och runt 90% tyskar i Kalmar på 1300-talet. Tyskar som insisterade på att ha sina egna kyrkor, egna regler, eget språk. Unt so weiter.

Så stort inflytande kan de inte haft, säger någon. Så ta en titt på kung Albrekt av Mecklenburgs fridsstadga från 1375. Albrekt av Mecklenburg var – hör och häpna – utlandsfödd och blev kung i Sverige år 1364. Hans pappa Albrekt av Mecklenburg (har man ett bra namn finns det ingen anledning att inte använda det liksom) utfärdade fridsstadgan tillsammans med sin son kungen. Gud vet vad han ens hade med saken att skaffa. Där talades förvisso om de fridslagar som gamle hederlige svenskfödde Birger Jarl hade infört, med husfrid, kyrkofrid, tingsfrid och kvinnofrid, men vem som helst som då var bekant med svensk rätt hade säkerligen kunnat se att kung Albrekts stadga grundades på den tyska Landesfrieden och egentligen gick stick i stäv med principerna som fridslagarna hade haft. Visst var det också svenska riddare med och bekräftade kungens stadga, men de var i numerärt underläge gentemot de tyska riddarna. Tyska riddare som dessutom ofta förlänades gods i Sverige. Utlänningarna hade inte bara stort inflytande – de styrde Sverige.

Men lika lite som det under medeltiden blev något befolkningsbyte av svenskar lär det bli något nu. Det fungerar helt enkelt inte så. Det tyska inflytandet märks förstås fortfarande i Sverige, inte minst i språk och särskilt i juridiskt språk. Själva ordet ”rätt” till exempel. Liksom orden bok, bröd, stad och folk. Dessutom märks det i kulturen. Julgranen är tysk. Lidl också. Men Sverige är svenskt inte TROTS de här sakerna utan MED de här sakerna. Ingen vill förbjuda julgranen för att det är tyskt påhitt – tvärtom försvaras den som ursvensk.

Det finns inte någon som helst vetenskaplig grund för att det skulle vara befolkningsutbyte på gång och det är långt ifrån första gången i historien som det skulle finnas en hög andel utlandsfödda i Stockholm eller de andra stora städerna. Det verkar snarare vara en regel än ett undantag. Och eftersom teorin om befolkningsutbyte saknar vetenskaplig grund avfärdas den som högerextrem konspirationsteori. Tycker man ändå att det känns som skrämmande höga procenttal utlandsfödda kan man trösta sig med att siffrorna alltså är betydligt lägre än på medeltiden.

Historikerns historier

Something shiny

Jag tänker hela tiden att jag ska hinna mycket mer än vad jag gör, för jag har ett inlägg om kvinnor och makt och skillnaden på det privata och det offentliga som har legat orimligt länge och väntat på att jag ska hinna skriva färdigt och så fastnar jag i något. Ibland någonting lite mindre konstruktivt, men i dag i ett instagramkonto tillhörande en som köpt ett gammalt hus och undrade över tidigare ägare och jag bah HELLO RABBIT HOLE och dök ner. Således har jag spenderat dagen med kyrkböcker och skiftesprotokoll istället för 1300-talets urkunder, men herremingud så det var roligt. Kunde man göra en karriär på det så skulle jag absolut satsa!

Historikerns historier · Kulturkrockar

Bland kvinnoöden och begravningar

Här sitter jag och jobbar fortfarande med ett par biografier, och så fastnar jag fullkomligt i Ellen Fries beskrivning av familjen Brahe på 1600-talet. Fries återger bland annat delar av familjens brevväxling, och det finns så otroligt många intressanta trådar.

Bara som en sådan sak att Fries skrev sin bok, Teckningar ur svenska adelns familjelif, år 1895. För Fries är betydelsen av familjelivet för historiens utveckling helt självklar, men det är långt kvar till de analytiska ramverk som genusvetenskapen utvecklar nästan hundra år senare. När Fries introducerar de källor hon vill använda, brevväxlingen, skriver hon bland annat

”Det kvinnliga släktet har rykte om sig att vara medelsamt i tal och skrift samt att förstå brefskrifningens konst, det omedelbara, naturliga och enkla, som utgör dess styrka. Den litterärära bidlning, som gafs åt vår storhetstids förnäma damer, var emellertid ej tillräcklig, för att de skulle kuna blifva några goda brefskrifverskor. De behärskade ej formens vanskligheter, icke ens själfva skrifningens besvärligheter.” (s. 81)

Mest utgår Fries från den mycket välkände Per Brahe, som hon anser var en lysande stjärna omgiven av vardagligt folk. Per Brahe gifte sig med Kristina Katarina Stenbock och dels finns det kvar brevväxling mellan de äkta makarna, dels så var Kristina Brahe (Pers syster som bodde tillsammans med dem på Visingsborg) en flitig brevskrivare. Innan hon kom till Visingsborg år 1634, ungefär 25 år gammal, hade hon varit hovdam hos drottning Kristina (jo, det var ett omåttligt populärt namn…). Kring kvinnorna snurrar förstås också barnen och brevväxling är ett utmärkt sätt att få insyn i barnens liv. Så kom till exempel Per Brahes och Kristina Stenbocks lilla treåriga dotter, Magdalena Hedvig, med sin faster när hon reste till Visingsborg. Kristina Brahe skriver

Som jag kan tänka, så fick hon, kära barn, ett häftigt slag, men hvad möjligt, så vete den gode Guden, att vi icke försummade utan gjorde vår högsta flit, men det ville allt intet hjälpa, min högt aktade, käre bror, för Gud hade till henne ett så godt och nådigt behag, att Han icke längre ville låta henne lefva i den andra världen utan ville ha henne i sitt saliga rike”.

Magdalena Hedvig blev bara tre år. Några dagar senare föddes dock en lillebror, Abraham Joakim. Tänk er in i Kristina Stenbocks dagar, där i mitten av sommaren år 1634. Höggravid i högsammarhettan. Ett litet barn förlorat. Ett annat just fött. Redan i september samma år reste sedan Kristina Stenbock till Tyskland, för att vara tillsammans med sin man. Babyn lämnades i de äldre och ogifta kvinnornas vård, och särskilt farmor fru Elsa tog sig an honom. I breven beskriver de hur den vackra babyn ”förtog mången bedröflig stund med sitt ljufveliga umgänge”. I december samma år blev han allvarligt sjuk och dog strax efter jul. Kristina Stenbock var då vid makens sida, när han deltog i de förhandlingar som skulle leda fram till fördraget i Stuhmsdorf.

Barnen begravdes samtidigt, i maj 1635, då man hade kunnat förbereda och bekosta någonting tillräckligt storslaget. Kristina Brahe berättade om begravningen, eftersom de politiskt oroliga tiderna gjorde det omöjligt för föräldrarna att komma hem.

Den lille sonen klädde vi så vackert i en brun sammetskjortel, och hans kista var inne fodrad ock med brunt sammet. Han var så vacker, rätt som en Guds ängel. Min käre bror, så gärna hade jag låtit konterfeja honom, men jag fick ingen, som kunde. Gud tröste oss alla för det vackra barn, vi skulle mista!

Kvar på Visingsborg tillsammans med faster och farmor fanns parets äldsta dotter, Elsa Beata. Om henne berättar farmodern i ett brev att ”hon växer så vacker och lärer nu läsa både tyska och svenska. Gud låte henne förkofras uti alla de kristliga dygder! Hon låter ock så ödmjukelig hälsa sin käre herr far med så många tusen goda dagar och nätter.” Elsa Beata var då sex år, vilket säger en hel del om förväntningarna på små adelsflickors utbildning och uppfostran. I januari 1636 födde Kristina Stenbock ännu en son, Fredrik, som blev ett och ett halvt år innan även han dog. Han begravdes nästan omedelbart och strax därefter följde Kristina Katarina Stenbock med sin man till Finland, där han blivit utnämnd generalguvernör. Elsa Beata blev kvar med de ogifta och äldre kvinnorna på Visingsö. Hon skulle senare komma att trolovas med pfalzgreve Adolf Johan år 1646 (då hon var 17 år gammal) och gifta sig med honom några år senare. Sonen, Gustav Adolf blev bara några dagar gammal, och hans död var, av förståeliga skäl, mycket tung för Elsa Beata. År 1653 dog hon, tre år efter att hennes mamma hade dött i Finland.

Alltså dessa kvinnoöden. Så gripande i sig själva, men också så intrikat sammanflätade med storpolitik.

Historikerns historier

Vilket liv

Jag sitter och håller på med en kort biografi över Margareta Birgersdotter (Grip) och blev plötsligt så tagen av dessa kvinnoöden. Birgittas mamma, Brita Joakimsdotter Brahe, har inte förärats någon egen plats i historien alls. Hon gifte sig 1533 med Margaretas pappa Birger Nilsson (Grip) och födde två senare parets första barn, Nils. Klara föddes 1536, Margareta 1538, Joachim 1539, Bo 1540 och sedan kom Ädelgård och Beata som dog unga, Anna och Cecilia som dog redan 1566, Moritz föddes 1547, strax innan Elisabeth, och därefter Ture, som dog ung år 1558.

Tolv barn under kanske 20 års tid. Hon kan inte ha gjort annat än varit gravid, fött barn, och begravt dem.

Vilket liv att leva och bli bortglömd för.

Vardagslivet

Julafton kom tidigt i år

Okej okej okej

Andas.

Aaaandas.

Okej.

Så. Jag gick över till grannarna, som hade fått mitt hus som arvedel och som jag köpt det av, för att ge dem jullimpa som julhälsning. Och de bah ”vi har lite gamla papper du kanske vill titta på” och jag är ju lite svag för när folk säger så, så jag kom in och GISSA VAD DE HAR?!??!

Det här.

En hel fracking låda med originaldokument från mitt hus historia. De underbara typerna räddade de här pappren från vinden innan huset såldes. Jag är helt stum av förundran. De tänkte nu att eftersom jag är en sån som kanske skulle kunna uppskatta de här dokumenten så kanske jag vill ha dem. JO DET KANSKE JAG VILL.

Okej. Andas.

Härrimingud alltså.

1789, samma år som franska revolutionen, såldes den del av kronohemmanet Snickars som skulle komma att bli min gård, till Anders Andersson. Jag är så upphetsad att jag typ tuppar av. Ack, mitt historikerhjärta!

Det här är Fredrik och Ina Less. Hon som bodde i huset innan mig är deras barnbarn.

Historikerns historier · Vardagslivet

Läshjälp

Istället för att vara och pyssla med mitt hus, sitter jag inne på kontoret och pysslar med ett bokmanus som borde ha varit färdigt redan. Ja alltså, i princip är det färdigt. Jag sitter mest och flyttar runt saker, finslipar. Och ibland är jag rädd för att jag egentligen inte gör manuset bättre längre, utan kanske klipper av röda trådar som en gång funnits och avbryter sammanhang. I något skede blir man ju blind, när man har arbetat tillräckligt/för länge med en text.

Därför undrar jag nu om någon av er skulle vara intresserade av att ta en sneakpeak på kommande forskning. Titeln är Married Women in Legal Practice – Agency and Norms in the Swedish Realm 1350-1450. Det är nu typ 240 sidor, men det är egentligen främst de första kapitlen som behöver tillsyn. Den av er som läst min doktorsavhandling skulle säkert känna igen väldigt mycket.

Yes?

Historikerns historier

Olika kretsar

Så jag är redaktör för en antologi som nu är inne på den sista biten innan den ska i tryck. Det är på alla sätt och vis väldigt spännande och förhoppningsvis finns det snart en mycket vacker bok om Nådendals medeltida kloster att ge alla era vänner och er själva i julklapp.

Hur som helst.

En del av mig försöker anpassa mig till livet på andra sidan. Livet som doktor. Livet som skapare av historisk fakta snarare än bara konsument. Ibland känns det som om jag blivit ett par centimeter längre och lite mer säker på min position, men oftast så känns det som om någon snart kommer att inse att jag är fejk.

Ni förstår säkert känslan.

Att redigera den här boken är på alla sätt och vis learning by doing för mig. Jag har aldrig redigerat en antologi tidigare. Jag har aldrig givit ut något på förlag. Jag har aldrig förstått hur satans svårt det kan vara att hitta rätt bilder, i rätt format och att leta upp användarrättigheterna – bara en sån sak liksom. Det är en djungel av saker att lära sig.

Den andre redaktören är en mycket erfaren professor emeritus i Sverige, som jag aldrig träffat personligen men som jag pratar mer med än någon annan för tillfället. Det är en sanslös massa detaljer som ska bli rätt och han är noggrann (vilket ibland får mig att dunka huvudet i väggen för hur viktigt kan det vara egentligen, men oftast får mig att jubla för den här boken kommer att bli supersnygg). Och han har ett annat… kontaktnät än vad jag har.

Det finns till exempel en bild av ett sigill som jag skulle vilja använda till min artikel. För mig så började det som en galen idé. Fnissande inombords. Tänk om det vore möjligt att få tag på det där sigillet som nämns! Härriminguuuud så spännande det vore! Under tiden som jag läser igenom Riksarkivets anvisningar för användning av deras bildmaterial har han hört av sig till de ansvariga och fått sagda sigill framgrävt ur arkivens djup och fotat.

Så bad han mig att tänka ihop en bildbeskrivning. Det gjorde jag under mycket vånda, men han ville ha en beskrivning av sigillet i bildbeskrivningen också. Eftersom heraldik verkligen inte är min starka sida spenderade jag en inte oansenlig del av min dag med att lista ut vad det borde stå i en sigillbeskrivning. I Hausens gamla bok om medeltida finska sigill hittade jag en beskrivning:

”s : marghit : vibrudz : dott . I lutande sköld en ginbalkvis ställd växt med tregrenad rot och upptill tregrenad stjälk”

Meddelade också att Hausen själv föreslår att det möjligen skulle kunna vara en dåligt graverad lilja. Jag kan villigt erkänna att jag var rätt stolt över mig själv. Doktor som jag är. Gräver fram sigillbeskrivningar LIKE A BAWS.

Relaterad bild

Strax efter fick jag ett svar. Professorn hade passat på att höra med riksheraldikern. Riksheraldikern meddelade att det var en lilja. En ovanlig variant. Fick ett nytt, fräscht förslag på sigillbeskrivning och bah ”ja, tack, låter bra”.

Riksheraldikern.

Vi rör oss liksom i lite olika kretsar.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Auktoriteten hos en mor

Jag sitter alltså fortfarande och filar på hur auktoritet och makt hör samman med kön, genus och civilstatus i Sverige 1350-1450 så att avhandlingen kan lämnas in till förhandsgranskning nu på våren. Så är det ju snart kommunalval här i Finland och därför dumpade Sannfinländarna en lång tidning i min brevlåda och eftersom jag är vän av lärande tänkte jag att jag skulle läsa lite mer om vad deras politik egentligen går ut på. Vad tycker de om kommunsammanslagningarna? Hur ser de på byskolor? Busslinjerna? Matpriserna?

Det hittade jag givetvis ingenting särskilt om, men det stod desto mer om flyktingar. Till exempel finns det en liten artikel med rubriken

”Immonen: Föräldrar, skydda era barn”

Artikeln vilar på en annan artikel i vilken en orolig mamma i Lahtis hade berättat att det fanns asylsökande som hade sexuella relationer med minderåriga flickor. Enligt mamman hade män med invandrarbakgrund supit flickor fulla och sedan utnyttjat dem sexuellt. Baserat på det förklarar Olli Immonen (som blev föremål för en polisutredning på grund av sina skriverier om det hemska i kulturblandningar) att dessa fall inte är engångsföreteelser. Han har nämligen hört att det har hänt också på andra håll i Finland. Föräldrar måste skydda sina barn mot detta hemska. Det påpekas också att Immonen redan i februari i fjol har lagt fram förslaget om att asylsökande i brottsförebyggande syfte inte ska få röra sig fritt.

Man bygger alltså en hel (om än väldigt kort) artikel på någonting som en mamma har hört har hänt några flickor, och detta ska få agera grund till politiska beslut som folks rörelsefrihet. Inte polisens uppgifter, inte statistik om brott – utan en mammas berättelse.

I Sverige har vi sedan Sveriges Radio som bjuder in smittskyddsläkaren Per Follin för att debattera vaccin med trebarnsmamman och bloggaren Mia Tjärnlund, lite i samma stil som folk lyssnar på Jenny McCarthy för att hon har en son som diagnosticerades med autism. Varken Tjärnlund eller McCarthy har någon som helst medicinsk kompetens eller annan vetenskaplig uppbackning av vad de påstår – men de har barn. (Huruvida Per Follin har barn är oklart.)

Kategorin ”mor” som legitimerar och auktoriserar någon att leka expert lever och frodas än i dag.

Och det är ju lite ironiskt eftersom jag ofta skriver om hur jag tycker att vi borde respektera hemmamammans expertis i betydligt större utsträckning än vad som görs i dag. Att ha skött om barn borde definitivt vara en merit. Som mamma lär man sig ju det mesta, liksom.* Men det kan ju för fan inte vara likvärdigt med en läkarutbildning eller att det görs en grundlig brottsutredning.

För den som undrade så verkar ”mor” under 1350-1430 legitimera kvinnor att utvidga både sitt juridiska (till exempel att vittna vid rättegångar) och dels sitt ekonomiska spelrum (till exempel förvalta barnens egendom). Det är dock inte på något vis den enda kategorin som har betydelse, utan samverkar med till exempel ”hustru” eller ”änka”.

* Eller som pappa, om man väljer att vara hemma med sina barn. Pappor blir bara inte automatiskt experter på allt för att de är pappor.