Just nu känns det som om mina ord sitter fast i något sorts svart hål av obetydligheter. 60 miljoner människor i världen är på flykt och vi talar om flyktingkrisen som om det vore en kris för Europa, att flyktingkaoset är ett besvär för oss som vill ha struktur och officiella papper och sånt världsligt trams när människor som flytt i månader möts av rakbladstråd när de når Europa. Vi talar om kostnader för invandring när desperata människor springer över fält med sina små barn i famnen samtidigt som gränspoliser skjuter efter dem.
Perspektiven här är så åt helvete sneda att jag liksom inte ens vet var jag ska börja.
För jag tror att när barn i skolan om några hundra år lär sig om vår tid så kommer de att oförstående skaka sina små huvuden och undra hur i hela helvete vi tänkte när vi ställdes inför människor på flykt och reagerade med att bygga taggtrådsstängsel runt vårt välstånd. Jag tror att de kommer att fråga sig hur vi kunde veta, hur vi kunde ha tillgång till alla dessa vittnesmål, och ändå inte agera.
Europas motstånd mot flyktingarna är vår tids största skam.
Samtidigt betyder det förstås inte att det som finns runt omkring mig här (huset, barnen, djuren, avhandling och så vidare) inte skulle vara förtjänta av min uppskattning och att man inte ska tillåta sig själv att vara lycklig och tacksam över vad man har. Inte heller betyder det att man inte får ta sig an så kallade lyxproblem i samhället.
Jag har anmält som frivilligarbetare vid Röda korset, om det finns någonting som jag den vägen skulle kunna göra rent praktiskt för de asylsökande. Och sedan tänker jag tillåta mig själv att klaga över antigenusmuppar och skryta över mitt förhållandevis bekväma liv igen.
Hit och dit och tillbaka igen 
Jag tror och hoppas också det.
Jag tror att alla kan göra någonting, alla kan bara lite.
Jag väljer att skänka mycket av det jag tillverkar till välgörenhet, och hälften av det jag säljer för till välgörenhet.
Kan inte kommit igång med säljandet ännu, men jag kämpar på, jag vill göra skillnad!
Vad jag håller med dig. Jag orkar snart inte med det hela, dumheten, oginheten, snålheten, omänskligheten. Å andra sidan, är det inte min skyldighet att åtminstone sätta mig in i problematiken?
Det är vår tids största skam. Så sant.
Det är så man inte orkar ta in det mer. 😦
Mer än 3 miljoner barn dör av svält varje år. Där har du perspektiv.
Man konkurrerar om att vara snällast mot flyktningarna, men uppfylld av sin egen godhet håller man tyst om hur man ska lösa problemen flyktningarna flyr från. Där har du skam.
Men du har rätt i att perspektiven är så åt helvete sneda.
Jag tror väldigt starkt på att det inte kan vara upp till våra länder att lösa problemen i andras länder. Därför engagerar jag mig inte lika mycket i den problematiken (även om jag förstås donerar pengar till hjälporganisationer på plats, och fullt ut stöder bistånd). De människor som flyr hit, däremot, de har sökt hjälp och förtjänar den. Jag menar nu alltså inte att de människor som är kvar i t.ex. Syrien inte skulle förtjäna hjälp, bara att det knappast blir bättre för att fler parter lägger sig i kriget.