Arkiv | januari 2012

Det blir en rituell avrättning av dom!

Som ni vet hade jag dansträning igår. Det var ovanligt många finska dansöser på plats och ovanligt bristfällig finsk grammatik. Som tur var fick jag en bra chans att lära dem lite svenska, på ungefär samma sätt som mina egna barn lärde sig en nästintill komplett uppsättning svenska svärord av sin väna moder – för tighta byxor.

Det är så här, att för några veckor sedan rusade jag halvt i panik in på klädaffären, roffade åt mig det närmaste paret svarta tights och sprang ut igen. Självklart var dessa tights inte gjorda för någon med den verkliga storleken L, utan för en av de flickorna i högstadiet som alla kallar för tjockis för att hon väger 50 kg och som också i klädaffären får bekräftat att hon är tjock eftersom hon passar i den imaginära storleken L för småflickor. Om vi säger så här: det var i alla fall inte min storlek.

Men det struntade jag i när jag krängde på mig byxorna och vansinneskörde till träningen i går.

Det blev på det hela taget en riktigt otrevlig upplevelse och väldigt många fula ord. För det första var byxorna  så tighta i benen att de störde blodtillförseln till yttersta hudlagret med resultatet att benen liksom domnade lite. Dessutom var de av allt döma inte gjorda av naturmaterial och eftersom tyget kapslade in kroppsvärme var det ungefär som att dra ett entimmes danspass klädd i skinnpaj. Som om det inte vore nog kunde jag inte dra upp dem längre än att de på 5 sekunder hade hasat ner så långt att till och med Charlotte 14 år hade tyckt att de var lågt skurna. De första tio gångerna försökte jag tappert dra upp dem men när allt som hände var att de begravde sig mellan skinkorna insåg jag att allt jag åstadkommit var att dra upp trosorna till navelhöjd, medan tightsen mycket riktigt fortfarande snörpte om där någonstans betydligt lägre – sakta hasande mot nya djup.

Det är inte ens ett par sånna där byxor man lider i en kväll innan man med en romantiskt blick viker in dem i skåpet och ömt viskar ”sen, när jag blir smalare”. Det är ett par sånna där byxor man klipper sönder och eldar upp.

Ännu en anledning att skaffa helikopter

När det står en ung kille i tioårsåldern mitt på vägen och vägrar att flytta på sig när man kommer trött och hungrig efter att ha hämtat ungarna på dagis och allt man vill är att få komma hem, äta mat, tända en brasa och lyssna på ungarna berätta om sin dag, men man hindras av att den där unga killen tycker att ett bra sätt att visa sig tuff inför sina kompisar är att sedan man stannat bilen så sakta det går masa sig just så mycket åt sidan att man genom att nästan köra upp i snöhögen på andra sidan vägen kan klämma sig förbi, då önskar jag att det vore ok att liksom lite knuffa till honom kofångaren.

Eller åtminstone klippa honom med dörren.

Det är liksom inte tillfredsställande nog att bara veva ner fönstret och sockersött upplysa honom om lämpligheten att flytta på sig när det kommer bilar när man inte ens får inleda med ”jag förstår att du inte är så smart men jag är säker på att du kan tränas upp att agera nästan normalt med hjälp av elchocker”.

Kom ihåg att raka benen innan ni åker till simhallen!

Alltså inte för att jag inbillar mig att det där med att raka benen skulle göra mig mer attraktiv eller så. Vem bryr sig när man har två barn och en man som inte heller rakar benen.

Men jag säger bara det att satan vad ont det gör när skåpnyckelns gummiband fastnar i vinterpälsen.

Den lilla detaljen med att den enbente mannen möjligen kan skada sig då?

När jag hämtade barnen från dagis fick jag höra att Tilda hade bitit en av dagistanterna i armen. Den här gången förmodligen i någon sorts kärleksyttring, men jag minns tydligt då för några år sedan när hon attack-bet alla som hon på något vis tyckte hade betett sig illa. Ganska ofta var det mig.

På kvällen skulle vi åka till simhallen och står hela familjen i hallen och gör oss redo när barnens far, min högt vördade make, plötsligt ger upp ett vrål följt av en imponerande mängd finska svordomar samtidigt som han hoppar runt på ett ben. Tilda skrattar så hon kiknar. Pappa har en rolig dans.

Så fick vi ha ännu ett samtal med Tilda om att man inte får bitas. Det gör ont. Hon är stark. Offren blir ledsna.

Vilho hade ett eget samtal med Tilda.

Vilho: Men fattar du int? Tänk om du sku bita en man som har ont i sitt ben, och så biter du honom i andra benet och så ramlar han på dig och du skadar dig.

Tilda (hade helt klart aldrig tänkt på det): Åh.

Vilho (med händerna i sidorna): Det är därför du int ska bitas!

Och dessutom borde man ju se snygg ut

Djupt försjunken i feministisk juridisk teoribildning slås jag av problemet med jämställdheten.

Å ena sidan ska kvinnor behandlas lika som män eftersom det inte är skillnad mellan könen vilket leder till att kvinnor tvingas till att formas in i manliga strukturella normer och feministerna googlar molotov cocktail.

Å andra sidan ska kvinnor behandlas som en missförstådd underordnad grupp av likformiga individer med samma hemliga önskan att vara någonting större och kvoteras in i yrken de i jämställdhetens namn borde vilja ha.

Då är det inte lätt att vara hemmafru eller hänsynsfull man.

 

 

Läs gärna Janice Richardssons ”Selves, Persons, Individuals: Philosophical perspectives on women and legal obligations” (Aldershot, Ashgate 2004)!

Bland manliga män och finska presidenter

En av de punkter Haavistos kritiker väljer att lyfta fram i debatten om vem som är lämpligast att bli Finlands president är att han gjorde civiltjänst i stället för militärtjänst. Eftersom Finlands president också ska vara överbefälhavare anser många att en civare inte kan komma på tal.

Vad jag kan minnas var det här med militärtjänstgöring inte ett problem när man återvalde Tarja Halonen.

Men hur som helst. I dagens Husis publicerar man en stor bild där Haavisto och försvarsmaktens ex-kommendör poserar framför en bil fullastad med vad som ser ut som lokala soldater i ett land med mycket öken. Titta här! Han skulle visst kunna vara överbefälhavare! Och faktum är att som överbefälhavare skulle Haavisto möjligen rentav ha mer att komma med än Niinistö, eftersom den förre deltagit i fredsoperationer runt om i världen. Men allt det där är sådant som debattörerna på båda sidor redan vet och sliter fram och tillbaka. Och hade diskussionen gällt sakkunskaper och meriter hade den säkert sett annorlunda ut. Sånna saker kan man lättare kontrollera.

Men presidentvalet verkar just nu handla om manlighet och där är militärtjänstgöringen en viktig del. Jag hör ofta finska män skryta om sin tid i värnplikten, se ner på civare och dunka sig själva i ryggen över deras duglighet i diverse testosteronstinna uppvisningar. Riktiga män har gjort värnplikt, krälat i smutsen, klättrat berg och kastat granater. Men ändå – militärtjänstgöringen har inte varit en debattfråga i presidentvalen tidigare så varför just nu?

Att man nu väljer att lyfta fram att Haavisto är civare har ingenting med hans kompetens att göra utan är illa förtäckt kritik över hans homosexualitet. I tidningarna försöker man diskutera fakta om vem som gjort vad och fått vilken medalj, vilket säkert är det enda man kan göra, men de som mest högljutt kritiserar Haavisto som civare kommer inte att ta till sig fakta eftersom militärtjänstgöringen får stå som ett politiskt korrekt slagträ mot vad de ser som en omanlig man. Hans sexualitet rubbar ordningen i den förskönade kärnfamiljens värld där mamma, pappa och barn kan sitta i sitt pastellfärgade kök och äta husmanskost som mamma lagat.

Det där är något som Niinstö verkar ha fattat. Han ser att alla behöver någon där hemma som kan laga mat åt dem och stryka deras skjortor. Jag antar att han som riktig man menar att han ofta ställer upp för sin fru genom att laga mat åt henne och stryka hennes skjortor eftersom att han vet att hon är trött när hon kommer hem. Väyrynen hade också fattat och menade att presidentens slott behöver en husbonde.

Jodå. Debatten om vem som är lämpligast som president handlar just nu om manlighetsideal där husbondetraditionen ställs mot kärlek som trotsar alla odds.

Må bäste man vinna!

Kuriosa: Ett uttalande som Niinistös hade varit politiskt självmord i Sverige.

 

 

Straffa den som straffas bör

Nu är den innebandytränare som använde de mycket omskrivna sexistiska taktikkorten polisanmäld och misstänkt för brott mot allmän ordning genom förledande av ungdom.

Ok, jag blev också upprörd över att någon kunde vara dum nog att trycka upp sådana kort. Det han gjorde var korkat men det var alla vi som skrev om det som störde den allmänna ordningen, och tillåt mig tvivla på att tränarens uppsåt på något vis varit att förleda ungdomen. Visst, man ska inte bygga träningen kring sexistiska stereotyper men det tror jag att inte bara tränaren i fråga utan större delen av hans kollegor runt om i Sverige har fattat vid det här laget.

Och den som gjort anmälan och tycker att ”det uppenbart kan misstänkas att allvarligare brott eller övergrepp mot minderåriga föreligger” undrar jag över. Den bilden som framkommer av tränaren i andra sammanhang är att han är omtyckt och så där i princip ansvarsfull (förutom den här grejen då).

Jag valde att blogga om det här då när det först uppdagades för att det inte är begränsat bara till den här tränaren. Ett språk som nedvärderar kvinnor och idiotförklarar män är ett utspritt och beklagligt fenomen i sportvärlden och ju mer vi uppmärksammar det desto större chans att det bekämpas – men vad som måste vara en kamp mot ett fenomen får inte bli en hetsjakt på en person

Straffa den som straffas bör, men i det här fallet är den extrema uppståndelsen straff nog.

SvD, Feministiskt Perspektiv, DN, GP