Arkiv | januari 2012

Den lilla detaljen med att den enbente mannen möjligen kan skada sig då?

När jag hämtade barnen från dagis fick jag höra att Tilda hade bitit en av dagistanterna i armen. Den här gången förmodligen i någon sorts kärleksyttring, men jag minns tydligt då för några år sedan när hon attack-bet alla som hon på något vis tyckte hade betett sig illa. Ganska ofta var det mig.

På kvällen skulle vi åka till simhallen och står hela familjen i hallen och gör oss redo när barnens far, min högt vördade make, plötsligt ger upp ett vrål följt av en imponerande mängd finska svordomar samtidigt som han hoppar runt på ett ben. Tilda skrattar så hon kiknar. Pappa har en rolig dans.

Så fick vi ha ännu ett samtal med Tilda om att man inte får bitas. Det gör ont. Hon är stark. Offren blir ledsna.

Vilho hade ett eget samtal med Tilda.

Vilho: Men fattar du int? Tänk om du sku bita en man som har ont i sitt ben, och så biter du honom i andra benet och så ramlar han på dig och du skadar dig.

Tilda (hade helt klart aldrig tänkt på det): Åh.

Vilho (med händerna i sidorna): Det är därför du int ska bitas!

Och dessutom borde man ju se snygg ut

Djupt försjunken i feministisk juridisk teoribildning slås jag av problemet med jämställdheten.

Å ena sidan ska kvinnor behandlas lika som män eftersom det inte är skillnad mellan könen vilket leder till att kvinnor tvingas till att formas in i manliga strukturella normer och feministerna googlar molotov cocktail.

Å andra sidan ska kvinnor behandlas som en missförstådd underordnad grupp av likformiga individer med samma hemliga önskan att vara någonting större och kvoteras in i yrken de i jämställdhetens namn borde vilja ha.

Då är det inte lätt att vara hemmafru eller hänsynsfull man.

 

 

Läs gärna Janice Richardssons ”Selves, Persons, Individuals: Philosophical perspectives on women and legal obligations” (Aldershot, Ashgate 2004)!

Bland manliga män och finska presidenter

En av de punkter Haavistos kritiker väljer att lyfta fram i debatten om vem som är lämpligast att bli Finlands president är att han gjorde civiltjänst i stället för militärtjänst. Eftersom Finlands president också ska vara överbefälhavare anser många att en civare inte kan komma på tal.

Vad jag kan minnas var det här med militärtjänstgöring inte ett problem när man återvalde Tarja Halonen.

Men hur som helst. I dagens Husis publicerar man en stor bild där Haavisto och försvarsmaktens ex-kommendör poserar framför en bil fullastad med vad som ser ut som lokala soldater i ett land med mycket öken. Titta här! Han skulle visst kunna vara överbefälhavare! Och faktum är att som överbefälhavare skulle Haavisto möjligen rentav ha mer att komma med än Niinistö, eftersom den förre deltagit i fredsoperationer runt om i världen. Men allt det där är sådant som debattörerna på båda sidor redan vet och sliter fram och tillbaka. Och hade diskussionen gällt sakkunskaper och meriter hade den säkert sett annorlunda ut. Sånna saker kan man lättare kontrollera.

Men presidentvalet verkar just nu handla om manlighet och där är militärtjänstgöringen en viktig del. Jag hör ofta finska män skryta om sin tid i värnplikten, se ner på civare och dunka sig själva i ryggen över deras duglighet i diverse testosteronstinna uppvisningar. Riktiga män har gjort värnplikt, krälat i smutsen, klättrat berg och kastat granater. Men ändå – militärtjänstgöringen har inte varit en debattfråga i presidentvalen tidigare så varför just nu?

Att man nu väljer att lyfta fram att Haavisto är civare har ingenting med hans kompetens att göra utan är illa förtäckt kritik över hans homosexualitet. I tidningarna försöker man diskutera fakta om vem som gjort vad och fått vilken medalj, vilket säkert är det enda man kan göra, men de som mest högljutt kritiserar Haavisto som civare kommer inte att ta till sig fakta eftersom militärtjänstgöringen får stå som ett politiskt korrekt slagträ mot vad de ser som en omanlig man. Hans sexualitet rubbar ordningen i den förskönade kärnfamiljens värld där mamma, pappa och barn kan sitta i sitt pastellfärgade kök och äta husmanskost som mamma lagat.

Det där är något som Niinstö verkar ha fattat. Han ser att alla behöver någon där hemma som kan laga mat åt dem och stryka deras skjortor. Jag antar att han som riktig man menar att han ofta ställer upp för sin fru genom att laga mat åt henne och stryka hennes skjortor eftersom att han vet att hon är trött när hon kommer hem. Väyrynen hade också fattat och menade att presidentens slott behöver en husbonde.

Jodå. Debatten om vem som är lämpligast som president handlar just nu om manlighetsideal där husbondetraditionen ställs mot kärlek som trotsar alla odds.

Må bäste man vinna!

Kuriosa: Ett uttalande som Niinistös hade varit politiskt självmord i Sverige.

 

 

Straffa den som straffas bör

Nu är den innebandytränare som använde de mycket omskrivna sexistiska taktikkorten polisanmäld och misstänkt för brott mot allmän ordning genom förledande av ungdom.

Ok, jag blev också upprörd över att någon kunde vara dum nog att trycka upp sådana kort. Det han gjorde var korkat men det var alla vi som skrev om det som störde den allmänna ordningen, och tillåt mig tvivla på att tränarens uppsåt på något vis varit att förleda ungdomen. Visst, man ska inte bygga träningen kring sexistiska stereotyper men det tror jag att inte bara tränaren i fråga utan större delen av hans kollegor runt om i Sverige har fattat vid det här laget.

Och den som gjort anmälan och tycker att ”det uppenbart kan misstänkas att allvarligare brott eller övergrepp mot minderåriga föreligger” undrar jag över. Den bilden som framkommer av tränaren i andra sammanhang är att han är omtyckt och så där i princip ansvarsfull (förutom den här grejen då).

Jag valde att blogga om det här då när det först uppdagades för att det inte är begränsat bara till den här tränaren. Ett språk som nedvärderar kvinnor och idiotförklarar män är ett utspritt och beklagligt fenomen i sportvärlden och ju mer vi uppmärksammar det desto större chans att det bekämpas – men vad som måste vara en kamp mot ett fenomen får inte bli en hetsjakt på en person

Straffa den som straffas bör, men i det här fallet är den extrema uppståndelsen straff nog.

SvD, Feministiskt Perspektiv, DN, GP

Sagan om ringen har blivit bok också

Tänk att det inte ska krävas mycket mer än så för att reta gallfeber på en hel värld av fantaster! År 2003 skrev Andreas Sundgren en krönika på VKs nöjessida om hur Sagan om ringen tydligen blivit bok också. Om man inte förstår att han är sarkastisk redan där (för i andra sammanhang har jag träffat på folk som på allvar inte vetat att boken kom en ganska rejäl stund innan filmen) kan åtminstone hans kommentar om kommersialismen i att göra pjäser av filmklassiker som Romeo och Julia och Hamlet få det att ringa klockor.

Men nej. Istället ska man häva skit över både författaren och redaktören. Nu har klipp från krönikan börjat florera på sociala mediesajter igen. Snälla någon! Tänk lite!

Skicka inte vidare urklipp där texten är förvanskad på grund av klippningen och det istället för författarens namn finns en bild på en oskyldig redaktör.

Och med risk för att kasta sten i glashus: Kritisera gärna men var sakliga!

Här kan ni läsa hela krönikan!

Och som vanligt: Kvinnan på bilden har ingenting med brevet att göra.

Förr i tiden lekte man tjuv och polis

Idag var det min (o)tur att köra barnen till dagis på morgonen. Oftast är det maken som gör det, medan jag rullar över på andra sidan i sängen och somnar om. Ibland klagar han över att det inte är riktigt rättvist och jag misstänker att den där gränsen för hur länge man får svara ”men jag var ju för fan gravid i nio månader” går ungefär där när yngsta ungen fyller fyra. Hur som helst. Idag körde jag ungarna.

När vi kom fram till dagis i runda slängar två timmar senare än vad de hade anlänt med sin fader var barnen i Vilhos grupp uppradade innanför grinden till lilla gården och väntade på att bli utsläppta. När Vilho närmade sig blev det oro i leden.

Barn 1: Där kommer den elaka chefen!

Barn 2: Den elaka chefen kommer!

Och jo, min son kan vara lite… dominant. Det har han ärvt efter sin far eftersom jag själv är väldigt mild och lätthanterlig. Dagispersonalen nämnde också vid senaste utvecklingssamtalet att Vilho trivs bäst när de yngre barnen passar upp på honom. Ordet ”lakej” kan ha förekommit. En kort stund var jag orolig över att jag blev vittne till ett myteri men det visade sig inte vara fallet. Vilho går fram till grinden och morrar med händerna i sidan.

Barn 3: Jag är vakt!

Barn 4: Jag också!

Barn 1: Vi tänker inte jobba!

Vilho: MOOOORRRRR!

Men hallå? Sen när ska dagisungar leka generalstrejk?

Simon’s cat och manliga stereotyper

I födelsedagspresent fick Vilho en bok om Simon’s Cat, vilken nu länge fungerat som kvällssaga. Kan varmt rekommenderas, särskilt eftersom den saknar text!

Den här bilden roade mig och barnen länge. Mig säkert längst.

Vilho: Mamma titta! Simon’s cat är precis som våran pappa!

Jag (kväver skratt): Nämen ser man på!

Tilda: Mmmm. Pojkar är sånna.

I mitten. Ungefär. Eller strax bredvid.

Mitt arbetsbord är inte stort, men det är välfyllt. Tack och lov är en av mina stora dygder det där med att ge begripliga instruktioner. Idag var jag stressad som sjutton och på väg ut genom ytterdörren när kom jag på att jag behövde en bok från arbetsbordet. Således ropade jag på min högt vördade make som var uppe:

Jag: Hunny, could you please bring me the book to the right furthest left on my desk.

Maken (småspringer in på arbetsrummet): What?

Jag: It’s called ”Svenska medeltidslagar”.

Maken (klart stressad): I can’t find it!

Jag (irriterad): But it’s right there to the left right!

Maken: *silence*

Jag: Come on!

Maken: Screw you and your sense of direction!

Jag (ännu mer irriterad och dessutom oskyldigt anklagad): How hard can it be! It’s TO THE RIGHT!!!

Maken: The right?

Jag (med större säkerhet än tillbörligt): No, fkit! TO THE LEFT ON THE RIGHT FURTHEST!

Maken: *silence*

Jag: Try the…

Maken (på väg ner): I found it.

Jag: Of course you did. It was right there. You know. To the left.

Att hylla favorisering på grund av sexuell läggning

Sällan har det väl varit så accepterat i frisinnade rörelser att välja baserat på sexuell läggning som i det finska presidentvalet. För om sanningen ska fram är det nog en stor del av Haavistos väljare som inte har en aning om den politik han vill driva eller vilka frågor han tycker är viktigast.

Han är gay. Det räcker.

Egentligen är det lika befängt som att med kvotering få fler kvinnliga brandmän. Om man ska kunna vara motståndare till kränkande särbehandling måste man vara motståndare till positiv dito. Sexuell läggning ska inte få spela roll. Samtidigt är den stora mängden röster på Haavisto en symbol för något annat.

Det finnarna gjorde igår var att rösta med hjärtat. De röstade för öppenhet, förståelse och mänsklighet där farhågor om instängdhet, antipati och fientlighet mot normbrytare har frodats. Det är blåögt att inte medge att det faktum att Haavisto är gay skulle ha spelat roll, men just nu finns det få aspekter av valet som är värda att hyllas mer än just det.

Jag är svensk. Vi ser oss själva som mer jämställda än de flesta. Finnarna röstade just på en gay kille som efterträdare till sin kvinnliga president. I all ödmjukhet: tillåt mig gratulera.

Kuriosa: I DNs presentation över de finska kandidaterna står det att Haavisto är homosexuell men inte att Niinistö är nästan dubbelt så gammal som sin fru.