Historikerns historier

Stipendiatens klagan – eller: det där med plats och tillhörighet

Till följd av Outi Alankos blogginlägg om hur man kastar ut stipendiater från universiteten här i Finland uppstod en diskussion på Facebook vilket i sin tur inspirerade till att försöka ge min egen syn på saken. Jag har haft turen att få stipendium för att på heltid ägna mig åt min doktorsavhandling. Därför känns det otacksamt att börja klaga över saker jag inte fått men jag tror att man begår ett stort misstag genom att exkludera den arbetskraft samhället ändå betalar för när man stänger stipendiater ute från universiteten.

För tillfället har jag ett årslångt stipendium från Helsingfors universitet. Jag ansökte om ett arbetsrum och när jag lämnade in pappren fick jag den bestämda uppfattningen att det inte skulle vara några problem att få del i ett rum i någon av universitetets vindlande korridorer. Därför blev jag oerhört förvånad när jag ett tag senare fick avslag. Reglerna hade ändrats och den som inte hade ett stipendium där stipendiegivaren stod för hela kostnaden för rummet (och jag vågar inte ens gissa på hur mycket det kan bli i centrum i en huvudstad) får inget rum. Detta trots att jag var villig att – liksom så många före mig – faktiskt betala en viss del av mitt knappa stipendium i månadshyra. Resultatet är alltså att universitetet betalar mig för att bedriva forskning utan att ens låta mig hyra en del av ett arbetsrum.

Så jag sitter hemma. På många sätt finns det fördelar med det. Till exempel sparar jag de pengar jag hade fått lägga på hyra och dessutom sparar jag resetiden till och från centrum. Men det är inte mitt val utan en effekt av ekonomiska åtstramningar och tyvärr en effektiv utestängningsmetod.

För det där med att ha ett arbetsrum är så mycket mer än att ha en plats att slänga sina grejer. Jag hade haft, och har fortfarande, ett stort behov av stöd från andra som vet hur det känns att sitta fast i teoribildningar och metodologiska krumsvängar, andra som förstår det där behovet av att lära sig mer och som gör att man orkar fortsätta när skrivkrampen tynger. Men visst, det där är kanske emotionella aspekter som man inte kan ta hänsyn till. Men vad sägs om tillgång till universitetets interna nät där e-böcker, stipendieansökningar och allsköns forskningsartiklar kan nås? Vad sägs om närhet till biblioteket, nationalarkivet och samlingarna med kopieböcker utan hemlån? Printer? Kopieringsmaskin? Fikarum?

Samtidigt som jag alltså har fått en ekonomisk möjlighet att forska har jag stängts ute från alla de andra aspekterna av forskningen. För föräldrar till små barn tillkommer att varje sjukdomssession innebär avbrott i arbetet då ens arbetsplats förvandlas till sjukstuga, och med barn i dagisåldern blir det ganska ofta. Samtidigt finns inte vård av sjukt barn ens som en möjlighet för en stipendiat. Dagarna och pengarna försvinner med snoret och hostan.

När mina kompisar ville bli popstjärnor och astronauter ville jag bli professor i historia. Det vill jag fortfarande och därför kommer jag att fortsätta med min forskning. Det är det här jag vill göra, det här jag alltid drömt om. Men vad händer när jag är färdig? Min referensram är ett litet rum med gröna väggar och en samling pelargoner som väntar på våren, mina närmaste arbetskamrater är tre katter som i ärlighetens namn ger rätt begränsat intellektuellt utbyte. Var kommer jag att passa in?

Jag har försökt med det mesta för att få en plats på universitetet. Jag vill undervisa och har en lärarutbildning i grunden men så får jag inte betala för rummet. Inte ens tappra försök att beskriva hur duktig jag är på att laga kaffe eller den relativa lögnen att jag är en stjärna på att städa hjälpte. Att utbrista ”men OJ vad mycket plats du har HÄR” och menande peka på en ledig skrivbordshörna när man besöker folk som har rum har inte gått det minsta bättre.

Sakta vänjer jag mig vid tanken på att sitta här hemma i fyra år och peppar mig själv att klara det. Och jag är tacksam för mina handledare som är tillgängliga för frågor och frustrerade utbrott när som helst. I går skickade jag en förfrågan till en av dem om stipendier och har fått inte mindre än tio svar med tips, idéer, hjälp och stöd inom ett dygn, allteftersom hon hittar mer. Att handledaren också spontant bjuder med en på tårta, book release och en snabb genomgång av nyttiga artiklar och böcker inför avhandlingen är så värdefullt att jag inte kan sätta ord på det. På så vis lever universitetstraditionen vidare. Universitas är människorna som vill lära sig mer, inte byråkratin som vill äta upp dem.

Läs också Eva Ahl-Waris om samma ämne!

 

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s