Det var ett par saker till jag ville säga med anledning av förra veckans mediacirkus, och det handlar ganska långt om vad jag tycker är det stora problemet med journalistik numer. Jag förstår att journalister arbetar under stor tidspress och att det ibland säkert är svårt att vara riktigt påläst innan en intervju, men jag tänker mig också att det får finnas gränser. Det minsta man kan begära, tycker jag, är att journalisten har en uppfattning om vad det är för svar hen söker med en fråga och dessutom att det finns någon sorts anledning att ställa just den frågan till just den personen man intervjuar.
Exempelvis:
En journalist frågade mig om jag med egna ord kunde beskriva vad jag ansåg var anledningen att Marin fick kritik. Det är en helt rimlig fråga, eftersom det lägger en grund för den kontext jag tolkar bilden i. En annan journalist frågade mig om jag lite snabbt kunde berätta vad hela den här grejen egentligen handlade om. Det kan man ju tycka att journalisten själv kunde ha satt sig in i innan hen ringde mig, för det är inte upp till mig att svara på.
Jag fick också frågan om jag tror att det hade någon betydelse att bilden togs för ett modemagasin och om det hade varit någon skillnad om Marin till exempel hade gått utan något under kavajen till ett toppmöte i Bryssel. Och jag kan liksom inte avgöra om det är journalistens intresse för sin egen yrkeskårs integritet eller förtroende för min intelligens som saknas, men det är en så osedvanligt korkad fråga att jag knappt ens visste vad jag skulle svara. Jag är doktor i historia. Vad får hen ut av att ställa en så banal fråga med ett så självklart svar till mig, förutom ett illa dolt förakt? Intressanta frågor på det ämnet kunde vara till exempel huruvida toppmötens klädkoder är könskodade på ett sätt som automatiskt alienerar kvinnor, eller vilken betydelse det har att statsministern valde att tala ut i ett så specifikt kvinnligt forum som ett modemagasin. Sedan kan man ju fundera på om det inte hade funnits bättre lämpade personer att besvara just de frågorna, men ändå.
Jag har inget emot att tala med media. Tvärtom, så ser jag det som en väldigt viktig uppgift för forskare, och jag är tacksam både över att så många var intresserade av ett historiskt perspektiv och över att jag gavs möjlighet att berätta. Men jag vill bara ställa upp som en del av en större diskussion och jag vill inte förminskas till en tyckare med akademisk titel.
Journalisten: Så, du sa här till Yle att det känns som om det här är något som händer kvinnor på maktpositioner hela tiden.
Jag: Ja, det var ju väldigt klumpigt uttryckt av mig, för det är inte alls min känsla utan ett statistiskt faktum.
Det var väl ungefär det. Och med det sagt så hoppas jag innerligt att journalister fortsätter att ringa forskare, gärna ännu oftare, och fråga så väl formulerade frågor som de flesta faktiskt ställde. Jag är ärad att jag fick det utrymme jag fick.
Hit och dit och tillbaka igen 