Snöflingorna virvlar

Det finns många olika namn på män som blir upprörda. Ett tag var det ”vita, kränkta män”, som rent av förkortades till VKMs. ”Snowflakes” är ett annat och ”inte alla män” är ett tredje. Jag minns att jag protesterade mot begreppet VKMs när det lanserades. Det kändes så polariserande och mer skadande för debatten än något annat.

Och även om jag fortfarande försöker hålla mig från liknande begrepp så måste jag erkänna att det nu så här, många år efter att jag först gav mig in i jämställdhets- och genusdebatträsket, känns mer och mer relevant. För varenda, jävla gång någon, någonstans tar upp någonting som rör hur män själva skulle kunna förbättra situationen för exempelvis

a) kvinnor och/eller

b) miljön och/eller

c) varandra och/eller

d) hemlösa kattungar

så kommer det ofelbart en högljudd drös med män som blir oerhört upprörda och kränkta. I flera år försökte jag förstå dem. Jag försökte se logiken, lyssna på resonemangen, argumentera emot dem som ville borsta bort protesterna som oviktiga eftersom alla måste få höras.

Relaterad bild

Men seriöst alltså.

Gillette gjorde en reklam som spreds som en löpeld över intörnätet.

Den handlar om att män kan bättre än mobbning och trakasserier. ”Det är bara genom att utmana oss själva som vi kan komma närmare det bästa av oss själva”, menar Gillette. I videon ser vi bland annat en man ingripa när två små pojkar börjar slåss med varandra och när han går ner på knä för att sära på pojkarna säger han att man inte behandlar varandra så.

Och (inte alla) män går fullkomligt ape shit cray cray över den här videon. Det är PK-maffian eller multinationellt kapitalististiskt moraltvång alternativt kommunististiskt vänsterdravel för att rätta män in i feministledet.

Att män utsätts för våld är ett enormt samhälleligt problem. Att små pojkar inte får lära sig andra sätt att umgås än genom våldsamheter är också ett enormt problem. Att män känner sig ensamma, står för den överväldigande majoriteten av självmord, våldshandlingar, drogmissbruk och upplever utanförskap är skitstora samhälleliga problem.

Nu kommer det en video som tar upp det, låt vara att det är en reklam, och så duger inte det heller.

Relaterad bild

Vad är det egentligen som man protesterar mot? Allt som antyder att män kan ta ansvar, att män borde ta ansvar. 

Det är väl här någonstans som de allra flesta kvinnor (och väldigt många män) lackar ur. Det är här någonstans som begrepp som male tears, snowflakes och vkm på allvar börjar kännas relevanta, för att det på riktigt finns de här högljudda männen (jo, det är nästan uteslutande män) som upplever sig så grundligt förfördelade att ingenting duger och man liksom bara inte har tid att öda på deras meningslösa tjafs. Jag har tre barn. Jag känner igen de där tendenserna. Som när de äldre barnen kommer till köket på morgonen och uppgivet meddelar att det inte finns någon frukost för de känner inte för müsli eller yoghurt eller frukt eller nybakade scones idag. Privilegium check, snowflakes.

Män som forsätter diskutera vad män känner sig lite mer bekväma med

Det är inte länge sedan #metoo svepte in över Finland. Det är inte länge sedan kvinna efter kvinna ställde sig upp och sa att hon också blivit utsatt för sexuella trakasserier. Vittnesmål i tusental.

Och politikerna gjorde ungefär ingenting alls, förutom att beklaga att det finns kvinnor som känner sig utsatta och mana till försiktighet kring att droppa namn. Kvinns blir så lätt hysteriska.

Så uppdagades det i slutet av förra året en rejäl härva av vad som måste klassas som sexualbrott i Uleåborg och Helsingfors där de huvudinblandade är minderåriga, finländska flickor å en sidan och asylsökande, vuxna män å andra sidan. Rubrikerna är enorma och man använder ord som ”barn” och ”offer” om flickorna och kallar konsekvent männen för brottslingar eller förövare.

Låt mig först och främst säga att det är helt jävla utmärkt att vi äntligen talar om den värld av sexualitet som äldre män inviger unga flickor i. Det ska vi prata om. Vi ska prata om flickors utsatthet, om sex som handelsvara, om beroende och framförallt om maktstrukturer.

Så gissa om man blir lite fucking trött när det här blir en flyktingpolitiksfråga.

finger

Politikerna kallar till ett extramöte (!!!) för att i en krissituation (!!!) fundera över vad som gått fel med integrationen (!!!) och hur man ska få invandrare att ta till sig finska värderingar.

Samtidigt var det inte många år sedan som rubrikerna gällde mycket snarlika saker men med den avgörande skillnaden att det var finländska, vuxna män.

teinit1

Enter a caption

teinit2

”Tonåringar säljer sex dagligen i Helsingfors” år 2010 och ”Finländsk glädjeflicka avslöjar: vanliga flickor säljer sex allt mer” så sent som mars 2018. Helt plötsligt är ansvaret för handlingarna hos de tonåriga flickorna. Helt plötsligt är männen inte längre brottslingar utan snarare kunder och flickorna inte längre offer. Inga krismöten. Inga politiska åtgärder. Inget hat mot finländska män.

Av allt att döma är det knappast det största problemet att invandrarna i Uleåborg inte har annammat finlänska värderingar utan tvärtom har de fått agera i ett redan sedan tidigare fullt fungerande system. Finfina finländska värderingar, enligt vilka tonårsflickor fått lära sig att sex säljer.

Var i helvete var alla dem som nu står på barrikaderna under #metoo? Var var presidenten? Statsministern? Alla andra ministrar som nu sitter på sina höga hästar och talar om hur viktigt det är att respektera kvinnor? Det är så jävla märkligt att vi bara ska diskutera sexualbrott när maktens vita män kan känna att det åtminstone inte rör dem.

Att skämmas i trafiken

Jag tänker mig att det här är en kvinnogrej, för jag hör bara kvinnor som upplever det och bara män som tycker att det låter bisarrt, men jag skäms jättemycket när jag kör bil. Oftast dessutom för saker som egentligen inte hänt.

Till saken hör att jag eventuellt kanske hojtar och gapar en hel del inne i bilen när jag kör. När Tilda var liten och vi skulle köra till dagis stannade jag vid ett rödljus, bakom en annan bil. När det började bli grönt gastar lilla, söta Tilda från sin stol i baksätet ”KÖÖÖL DÅ!!! DÄ ÄL GLÖÖÖÖÖÖNT!” och jag fick så smått börja fundera på hur jag egentligen hanterar andra bilister. Till mitt försvar blev min interna konversation med medtrafikanterna betydligt mer resonabel i flera år, men barnen växte ju till sig och… tja… jag gjorde det inte. Så att säga.

Men alla ”JASSÅ ÄR DET KÖR-SOM-EN-RÖVHATT-DAGEN IDAG OCKSÅ?” och ”MEN ANVÄND BLINKERS FÖR FAN!” eller ”JAG SAKTAR SÅ GÄRNA IN FÖR DINA JÄVLA SKULL DITT AS” är ju aldrig liksom ämnade att lämna bilen. Jag skulle dö av skam om någon av de berörda hörde. Och därför pekar jag aldrig finger och jag skulle aldrig komma på tanken att tuta.

Förrns idag.

De håller på att bygga om på den cirka 10 km långa sträckan mellan orten där jag bor och stället där man ska köra på motorvägen in mot Helsingfors. Därför står det nästan alltid någon typ och stoppar en eller vinkar åt en att köra på något särskilt sätt, och så även i dag. På typens begäran stannade jag (som trea i en kö) och körde sedan över i den motsatta filen som han pekade på för att komma förbi den grävmaskin som stod i vår fil. Och när jag kör förbi grävmaskinen helt i enlighet med vad typen ordinerat kommer det en bil körande i den motsatta filen (alltså på sin rätta sida) utan att så mycket som sakta ner. Jag har fortfarande hinder på min sida och kan följaktligen inte köra tillbaka i rätt fil och eftersom den mötande bilen helt tydligt inte tar någon notis om det hela blir jag först rädd och sedan grisförbannad och sedan en sån där som hänger sig på tutan.

Med obehagligt liten marginal svänger jag tillbaka in på min egen sida och säger många fula saker. Kinderna blossar av ilska, men sedan börjar jag skämmas. Tänker igenom situationen igen. Förvisso hade jag kört enligt instruktionerna, men jag kunde nog ha svängt över i egen fil snabbare. Först i efterhand kommer jag på att hindret som gjorde att jag inte svängde tillbaka var den där typen som borde ha stått på den mötande trafikens sida och hållit upp sina lilla skylt för att de skulle veta att de måste stanna. Den mötande bilen kan alltså knappast klandras, åtminstone inte jättemycket.

Och så skäms jag ännu mer. Börjar svettas. Får lite svårt att andas. Tittar upprepade gånger i backspegeln för att se om den mötande bilen kanske har tvärvänt och nu följer efter mig för att ställa mig till svars. Tänker att jag inte kommer att våga öppna Facebook för någon kanske har skrivit ett ilsket inlägg om det galna kvinns som kom tutande på fel sida av vägen i dag. Hela vägen in till stan är jag rädd för att vem det nu var i den andra bilen ska få tag i mig.

Det är så himla sjukt. Jag är så rädd för vad andra ska tycka om mig när jag kör, att någon ska bli arg på mig, att jag rodnar bara jag skriver den här texten. Och om den där stackaren som jag tutade på läser det här vill jag bara säga förlåt. Det var mitt fel. Jag borde inte ha tutat. 

Å andra sidan är jag rätt säker på att det faktiskt var kör-som-en-rövhatt-dagen i dag.

Ett kontor

Det är nog snart tio år sedan jag första gången sneglade på universitetets byggnader med hopp om att en gång få jobba där. Få ett eget kontor. Och med allt som har hänt på sistone så har jag ju knappt haft tid att berätta något om forskningen för barnen har tagit alla mina dagar och Gabriel specifikt mina nätter. Ni vet hur man säger att man fastnar i ekorrhjulet? Mer så här:

Kuvahaun tulos haulle hamster on a wheel gif

Anyways.

Anas har nu gått på pappaledighet med Gabriel och jag har börjat jobba. Jag har nämligen fått tillräckligt med pengar för att kunna kasta mig in i nästa forskningsprojekt, vilket kommer att handla om rättskultur i det medeltida Sverige. Och Helsingfors universitet har, för första gången på alla de år jag har varit där, faktiskt givit mig ett kontor. Det är förvisso ett delat kontor med tämligen begränsad mysighetsfaktor men härrimingud så jag är nöjd. Den där innergården jag suktat efter. Den där tunga dörren som har tyckts stängd. Jag är på insidan.

Mest är jag extatisk. Att få nycklarna och slå mig ner för första gången var det närmaste en religiös upplevelse man kan komma utan att ha änglar som blåser fanfarer. Jag fick till och med en dator, en extern skärm, tangentbord, mus, tillgång till helpdesk (som jag givetvis tvingades ringa till för att få igång datorn…) och rader av bokhyllor att fylla med böcker. Men en liten, liten del av mig är heligt förbannad över att det tagit universitetet så här länge att ge mig den här arbetsmöjligheten. Att jag har suttit själv, hemma, med ett tangentbord köpt på loppis och skrivit min doktorsavhandling – som ju trots allt drog in en rejäl slant till universitetet när jag blev färdig. Med sådana här förutsättningar hade mycket tandagnisslan kunnat undvikas.

MEN SKIT I DET FÖR JAG ÄR INNE OCH NU KÖR VI!

img_6414

Väldigt många bollar blir det

Vi har varit i Sverige, jag och barnen. Firat jul och nyår. Stannat tillräckligt länge för att hinna hälsa på kära vänner. Och den här bilden på bebis i bollhavet på färjan symboliserar på något vis hur det känns nu. Bebis älskar bollar, men det kan bli stressigt att hinna slicka på dem alla. Så att säga.

Om suvakkis och diskussioner som alltid blir rasistiska

Emellanåt känns det som om jag lever i ett parallellt universum. I går var det någon som publicerade en länk till en artikel på Facebooksidan för folk boende i kommunen. Artikeln (som jag i ärlighetens namn inte brydde mig att läsa) handlade kortfattat om hur en finländsk politiker med rötter i Somalia har varit runt och pratat på skolor.

Det uppstod genast en diskussion om huruvida politiker ska få komma till skolor, och bara det är ju fullkomligt bisarrt. Klart att politiker (alltså aktiva politiker, inte bara politiskt aktiva – om ni förstår vad jag menar) ska få komma ut i skolorna och prata med eleverna! Hur ska vi annars fostra en generation som är intresserad av politik? På samma sätt ska representanter för trossamfund få komma till skolorna, inte för att predika men för att ge exempel på olika sätt att betrakta världen. Jag ser det som en av skolans absolut viktigaste uppgifter, att visa eleverna att allt inte är så svartvitt, att man får tänka som man vill och tro vad man vill men också att olika tanke- och trossätt omvandlat i politik har konsekvenser för hur samhället ser ut.

På tal om svartvitt.

Jag vet inte om ni brukar få en sån där känsla varje gång någonting rör en typ som inte är kritvit och kan följa sina anfäder 500 år bakåt i tiden och ändå hamna i samma by, en lätt obehagskänsla av att om man läser kommentarerna så kommer man tappa hoppet om mänskligheten? Att även en artikel som egentligen handlar om att rädda kattungar ändå kommer att bli en diskussion om invandring? Den känslan hade jag när jag först såg trådstarten, men eftersom det är folk härifrån trakten som skriver så ville jag ändå läsa.

Relaterad bild

Det tog ingen tid alls innan det blivit en tråd om hur det säkert vore bättre om han åkte till Somalia och talade på skolor där och även de som inte är öppet rasistiska as håller med om att ”sånt där” inte hör hemma i skolan. ”Sånt där” är vad som på finska kallas suvaitsevaisuus och direkt översatt till svenska betyder ”tolerans”. Folk går alltså bananas över att skolan bjuder in någon som förespråkar tolerans eftersom det är indoktrinering av barnen som då inte får växa upp fria.

Jo, i Finland har suvaitsevaisuus börjat användas som något negativt. Kvinnor som till exempel är feminister, hjälper invandrare eller bara förespråkar sin egen rätt att yttra sig kallas ofta suvakkis. Det är ett skällsord, att vara tolerant. Hur i hela helvete blev det så?

Det är ganska komplicerat och har analyserats fram och tillbaka åtskilligt redan, men suvakkis är ofta vänner av invandring och eftersom det finns partier som mycket tydligt tar avstånd från invandring (i Finland Sannfinländarna) så tar suvakkis automatiskt också avstånd från Sannfinländarna vilket betyder att de är emot ett politiskt part som är demokratiskt valt. Det, i en synnerligen märklig förlängning, betyder att suvakkis ingalunda kan vara toleranta och öppna för olika åsikter utan i grund och botten är politiskt drivna och dessutom svartmålar ett regeringsparti.

Den som är politiskt driven, ute i syfte att svartmåla motståndare, är förstås inte lämplig att tala på skolan.

Alltså det finns så många felslut här, och folk köper det. Vill vara lite edgy, är trötta på feminism och tycker att det räcker med invandrare nu när det finns tillräckligt för att förse oss med städare och pizza.

Här står jag sedan i mitt parallella universum och kan bara inte förstå hur folk inte kan vakna upp och bah hey, kanske det ÄR bra med tolerans ändå? Kanske tolerans är vad hela vårat samhälle behöver? Tolerans för de över 100.000 finländska barn som lever i fattigdom? Tolerans för de drygt 6500 som är bostadslösa? Tolerans för att mota ökade hotbilder mot politiker och journalister? Hur kan man INTE tycka det och ändå värdesätta ett fritt samhälle?

 

När jag äntligen får tid att titta på film

Jag har filmkväll för mig själv och tittar på Den Lilla Sjöjungfrun, den där typ live action remaken från 2018. Teoretiskt torde den vara rakt uppe i min allé men inte ens jag klarar av den. Det är inte bara att berättelsen har fler hål än en schweizisk ost eller att den är placerad i den amerikanska södern fritt från klass- och rasproblematik i en tid som ibland är 30-tal eller 20-tal eller 50-tal eller en annan planet.

Jag tror att det jag har allra svårast för är trollkarlen eftersom han i allt från utstyrsel till mimik påminner om den där skitjobbiga viktigpettern som alltid finns på alla lajv. Han den där som på allvar känner sig magisk för att han har mantel och hög hatt och rör sina ögonbryn orimligt mycket för extra effekter. Och när jag tror att filmen inte kan bli sämre så kommer först fightingscener sämre än när någon får nog och klubbar ner viktigpettern på lajvet följda av ett slut som tycks ihoptänkt- och klippt av en treåring.

Det som känns mest realistiskt är sjöjungfruns stjärt. Allt annat, från plastblommorna på trädkojan till att småflickorna i ramberättelsen kryper ur sin säng, känns mer fejkat. Att den manliga huvudrollen är hot hjälper inte ett skit.

Undvik.