Kärleksdravel

Okej, så det är en liten grej vi måste prata om. Orkar ni inte med en massa känslomässigt dravel kan ni sluta läsa nu, och till exempel klicka er vidare till Instagram där jag istället skriver om stuprännor. Stuprännor skulle förövrigt metaforiskt kunna vara kopplade även till det här ämnet.

Men hur som helst.

Hade någon frågat mig för typ ett halvår sedan om kärlek så hade jag sagt att jag aldrig kommer att bli kär igen. Inte så som jag var i A. Inte så där att tiden står still och man hör sitt hjärta slå i hela kroppen för att det kanske är på väg ut. Inte så där att man nästan drunknar i känslan. Jag hade också berättat om min fasta övertygelse att sådan kärlek inte behövs. Att man kan bygga väldigt bra förhållanden även på betydligt mindre kärlek.

Så började jag dejta en man, via Tinder faktiskt, som liksom… jag vet inte. Utan att lägga någon som helst press på mig bara fanns till. Lät mig få vara trasig och bråkig utan att försöka laga eller förändra mig. Lät mig få långsamt läka. Torkade mitt snörvel på sin tröja. Lyssnade. Och när jag inte hade honom nära började sakna honom, inte för att jag var beroende av honom på något vis, utan för att det kändes bättre när han var där. Jag började kolla telefonen hela tiden. Få hjärtsnörp av meddelandepling. Undra varför i hela helvete det ska ta sån jävla tid att fucking bara höra av sig om det tog mer än någon plågsam minut för honom att svara. Ibland när han kramar mig är jag inte säker på om jag hör hans hjärta eller mitt. Ibland vet jag inte om det är någon större skillnad.

Det var med uppriktig förvåning jag insåg att jag är störtkär i den här typen.

Och inte nog med att det i sig är en ganska omvälvande känsla, jag blev liksom tvungen att omvärdera tidigare kärlekar också. Om jag kunde bli så kär igen – inte kanske på samma sätt men med en liknande intensitet – så vad var det då med A? Jag stannade med honom inte minst för att jag föreställde mig att man bara får uppleva sådan kärlek en gång. Hade jag vetat att man fick flera försök hade jag kanske inte varit lika intresserad av att ta fullt så mycket skit. Dessutom fick det mig att inse att jag fortfarande bearbetade skilsmässan från stora barnens far, trots att det är snart sex år sedan. Jag kände mig så groteskt ensam och oälskad i det äktenskapet, att jag inte förstod skilnaden på kärlek och kontrollbehov när jag mötte en man som inte såg det som två skilda saker alls.

Kärlek alltså. Så sjukt konstig grej.

Ni som hängt här en stund vet förstås att jag när övertygelsen att kärlek ingalunda räcker för att skapa ett förhållande dock, så nej. Där är vi inte än. Men det behöver vi ju inte vara heller.

Ommöblering

Jag har möblerat om i salen. Flyttat den superbekväma fåtöljen till precis bredvid kaminen och den sprakande brasan. Fluffiga filtar. Fotpall. Rubbet.

Så när jag äntligen fått Gabriel att sova och får sätta mig ner med en efterlängtad bok är det dit jag längtar. Förgäves, kan tilläggas.

Win

Gabriel är förkyld. Hela natten låg han och hostade mig i ansiktet. Ibland vände han på sig i sömnen så att han var tvungen att vända tillbaka för att kunna hosta mig i ansiktet. Det är på alla vis otrevligt att bli väckt flera gånger i timmen av någon annans hoststänk. Vid kl 5 hostade han så intensivt att det stod klart att han har krupp. Förra gången fick vi åka till sjukhuset för att ge honom kortison. Då fick vi också den tydliga instruktionen att vi ska komma tillbaka till sjukhuset om det händer på nytt och det inte hjälper att låta honom andas kall luft. Man kunde till exempel bära ut barnet i kylan en stund, stod det på instruktionslappen.

Min oljepanna är trasig. Vi kan ju säga som så att det är helt onödigt att bära ut barn som behöver andas kall luft.

When it rains, it pours

På engelska brukar man säga att ”when it rains, it pours”, vilket väl är ganska likt svenskans att en olycka sällan kommer ensam. Det är, så att säga, lite mycket just nu. Bland annat envisas min bil med att gå sönder på nya (och ibland gamla beprövade) sätt. Den senaste månaden har jag haft den på verkstaden inte mindre än tre gånger, för ungefär en månadslöns repareringskostnader och i dag gick den ändå inte igenom besiktningen. Ytterligare några hundra euros reparering står mellan mig och ett inkommande körförbud. Jag fick sitta och andas djupt ganska länge. Så kan vi säga.

För några dagar sedan bestämde sig dessutom oljepannan för att kasta in handuken, i en dramatisk sorti involverad en fruktansvärd massa rök. Så står man (läs: jag) där inför beslutet huruvida man ska sänka några tusen euro på en snart femtioårig oljepanna som man ändå tänkt byta ut till något mer miljövänligt, eller investera i några bärbara element och en satans massa yllestrumpor och sedan hålla liv i eldstäderna. Det här huset är ju trots allt gjort för att fungera även utan oljepanna, så det går. Typ.

Diskuterade med en kompis om att det gärna skulle kunna få vara lite mindre full blown fucking katastrofläge hela tiden. Att jag skulle behöva få en liten andningspaus. Lite återhämtning. Så gick jag, på förekommen anledning, för att hugga mer ved och gudvethur så lyckades jag skicka iväg en av de mer rejäla vedklabbarna så att den landade på yxan. Det dåliga med det var att min hand var emellan. Det bra var att jag är förståndig nog att hålla yxan i handtaget istället för på den vassa delen. Djupandning. Under ungefär en halvtimme var jag i ärlighetens namn ganska osäker på hur mycket jag hade krossat i handen. Den svullnade upp och blev prydlig blågrå och gjorde så ont att den skakade. Så jag stod länge i vedboden och var en liten smula ledsen. Ledsen, trött och ensam. Men sedan var det bara rycka upp sig för det hinns liksom inte med. Barn, djur och hus måste ju skötas ändå, oavsett om man har en eller två händer. Och det verkar nog som om det bara är mjukdelar som fick lida, för handen är betydligt bättre nu, även om den är rätt blå fortfarande.

Men alltså.

Allting är egentligen inte bara dåligt. Verkligen inte. Vi ska till exempel ganska snart diskutera kärlek för att… ni vet… Det behövs. Jag får bara inte tillräckligt med andningspaus från katastroferna att jag hinner uppskatta allt det fina och det får mig att må väldigt dåligt. Dels för att det rent objektivt är en tämligen skitig situation med trasiga oljepannor, bilar och händer, men också för att jag känner mig så sjukt otacksam när jag blir uppgiven och ledsen. Jag har ju ved. Jag får ju bilen lagad (får och får…). Jag har ju en hand till. När allting rusar på är det svårt att tillåta sig själv att inte orka ett tag. Att hålla sig på benen tillräckligt länge för att ens hinna borsta av sig dammet.

Det var bara det. Gnäll, gnäll.

Trendig

Jag har varit trendig ganska exakt två gånger i mitt liv. Den första var år 2005 när jag och ungefär alla kändisar var gravida. Den andra är nu, när någon influencer på Tiktok bestämt att mörka påsar under ögonen är inne.

Att bli bortvald, så här några år senare

Ett inlägg jag skrev för 4,5 år sedan är med flera tusen läsningar ett av de mest lästa på den här bloggen, och det får nya, uppgivna, förkrossade kommentarer titt som tätt. Det handlar om den där tiden i kölvattnet efter skilsmässan från storbarnens pappa, när min äldste son meddelade att han hellre ville bo hos pappa. Ni är många som har bett om en uppföljning, och jag har länge tänkt skriva en.

Men det är svårt. Av alla de saker som hände runt skilsmässan – eller kanske egentligen som hänt mig någonsin – är det här det allra svåraste. Ni vet när man tänker på rymden? Och så ibland så tror man nästan att man förstår att den är oändlig och så snurrar det till huvudet för att man var nära att greppa det men det är för stort för att man ska kunna förstå det? Så känns det att tänka på den här situationen. Som om rymden vore sorg. Oändlig. Så stor att sinnet fysiskt värjer sig om man försöker förstå dess verkliga form eller utforska dess gränser.

Jag har inte vant mig. Jag kommer aldrig att vänja mig. Han saknas varje dag.

Alldeles nyss fyllde han 15 år. Jag var inte där.

Här fastnar jag i skrivandet igen. Vet inte hur jag ska klara av att fortsätta. Han blir äldre och jag är inte där.

För tillfället bor han hos mig varannan helg. Jag är varannan-helgföräldern. Flera som har sett oss ihop har påpekat att det syns så tydligt att vi har en fin kontakt och att han älskar mig egentligen. Men det handlar ju inte om det. Man kan inte älska sina barn bara på avstånd. Man älskar sina barn i närvaro, i ömhet, i förståelse, i gränsdragningar. Man älskar sina barn i handlingar.

Den största kärlekshandlingen jag kunde göra för honom var att inte riva ner himlarna över att bli bortvald – eller åtminstone att se till att han inte kommer i kläm när de rasar ner över mig. För det handlar inte om mig utan om honom, och däri ligger nyckeln till min överlevnad. Han är den viktige. Hans lycka. Hans välmående.

Och det ska gudarna veta att jag inte är överens med hans far om en väldigt lång lista över aspekter rörande barnuppfostran. Särskilt gäller det hur mycket krav det är rimligt att ställa på exempelvis en femtonårig ung man, och jag är ganska övertygad om att våra skilda åsikter är tämligen djupt rotade i skilnader i hur mycket tid och kraft vi investerade i barnen när de var små. Jag ställer högre krav. Förväntar mig mer. Inte bara av sonen utan av hans nu snart trettonåriga lillasyster också. Det gör jag för att jag är övertygad om att det är bra för barn att få (givetvis helt rimliga!) krav ställda på sig. Jag anser nämligen att de här två barnen bara så där nätt och jämt lever upp till en minimistandard vad gäller förmåga att ta hand om sig själv och sin närmaste omgivning.

Ett, fortfarande väldigt aktuellt, exempel är hur man ska ta sig till och från skolan. Sonen har totalt knappt fem km till skolan. Vill han åka buss är det drygt 1 km till bushållplatsen från mitt hus och ganska exakt 800 m från pappas. För mig är det en självklarhet att en femtonåring för egen maskin ska kunna ta sig upp på morgonen, klä på sig, äta frukost och ta sig till skolan – vilket förövrigt är samma krav jag ställer på trettonåringen som har tre km till sin skola. Men det är inte alls självklart från pappans horisont och verkligen inte från femtonåringens. Därför har det beslutats att sonen bara är här på helgen, när det inte är skola. Även om jag tycker att det är helt vansinnigt fel, så finns det inte direkt något annat att göra. Att han ska vara här och bråka med mig varje morgon, är liksom inte ett vettigt alternativ.

(fast jag skulle hellre ha honom här och ta varenda konflikt än att inte få ha honom)

Men att jag och pappan inte är överens betyder inte att pappan är en dålig förälder. Det klamrar jag mig envist fast vid. Istället för att se det som att sonen inte vill vara med mig, försöker jag att se det som att han vill vara med sin pappa – vilket ju också är sant – och det är knappast någonting negativt. Hade vi fortfarande bott ihop hade det här inte behövt vara ett problem alls. Dessutom har pappan efter skilsmässan gjort en helomvändning i sin inställning till barnen, och har (i likhet med många andra fäder i samma situation) verkligen tagit ett gediget ansvar för allt som rör dem. Den pappa de har nu är inte samma man som jag skilde mig från (metaforiskt alltså, ska väl tilläggas, förstår att det blir svårt att hålla reda på alla män och barn här…).

En annan sak som hjälpte mig jättemycket var en kompis som försynt påminde mig om att det trots allt är barnens uppgift att frigöra sig från sina föräldrar. Det är i sin ordning att sonen frigör sig, och kanske då särskilt från mig som har haft det hårdaste greppet, så att säga. Sedan blir det förstås frigörelse med buller och bång eftersom han har två hem att växla mellan, men han hade ju redan innan vi skilde oss börjat ty sig mer till sin pappa. Utveckla ett nytt sorts band till honom, ett sånt där som kommer av att en liten pojke inser att han en dag kommer att bli en ung man och därmed börjar se sig själv mer i sin pappa. Det är så det ska vara. Fast att jag skulle vilja protestera.

Det är fanimej inte lätt, men istället för att se på allt som jag missar så försöker jag se bara honom. Han mår betydligt bättre av att få sin röst hörd och få bo mest hos sin pappa, istället för att bli kvävd och ligga i konstant konflikt med mig här. Det är sant nu, och det var sant då för 4,5 år sedan då han först ville bort. Det har liksom ingen betydelse hur ledsen det gör mig. Det bara är så. Och till alla er som bett om råd och tips, så är det mitt bästa: se barnet. Är den andra föräldern inte direkt skadlig, så är det bättre att släppa taget än att skapa konflikter. Jag kan inte göra mer än att erbjuda honom ett kärleksfullt hem och mitt eviga stöd, närhelst han behöver det. Det finns här och väntar på honom. Jag finns här och väntar på honom.

Och så ibland bara gråter jag. Ibland en hel dag. Ibland många kvällar på rad efter att jag lagt tvååringen. Jag gråter tills det inte finns tårar kvar för att jag bara inte kan göra annat. Jag tror inte att sonen förstår hur ledsen hans val gör mig, och jag hoppas innerligt att han heller aldrig kommer att förstå det. Jag bär det här för honom. En kärlekshandling in absentia.

I min hemstad, sommaren 2008. Älskade unge.

Lite galet

Ni vet när man vaknar upp på morgonen till ett meddelande från en tinderdejt man inte sett på många månader, som meddelar att hans kompis inspirerats att skriva en wikipediasida om en? Den känslan.

Och när man sedan har skrikit in i sin kudde tillräckligt länge för att våga titta vad det står och det fanimej är den mest välannoterade artikeln på hela sajten och man liksom inte riktigt kan bestämma sig för hur imponerad det är rimligt att vara över hur nitisk någon kan vara en sen fredagkväll. Den känslan. Där någonstans är jag nu.

Tinderdejten menade att det kanske kunde låta lite galet. No shit, Sherlock.

Mötenas år

Det känns rätt otippat att det mest bestående minnet av år 2020 skulle vara människomöten. Någonting inom mig knäppte till när pandemin slog till och samhället började stänga ner. Jag har aldrig sett mig själv som en prepper, men då fick jag äntligen pushen jag behövde för att göra väldigt nödvändiga förändringar. Dels byggde jag ett hönshus och skaffade de höns jag saknat så mycket sedan jag lämnade förra huset ganska exakt fyra år tidigare. Strax efter kom den första kaninen. Och jag skalade ner allt. Marie Kondoade hela livet. Det som inte bringade mig ett lyckorus åkte ut. Det inkluderade en man.

För när så mycket som jag egentligen inte orkade ta itu med, sådant jag bara lärt mig att leva med, trots allt ställdes på sin spets med pandemin fick jag på något vis den där extra jävlaranamman som krävdes. Dags att välja vilka man vill ha vid sin sida när apokalypsen kommer liksom.

När gränserna stängdes satt jag på köksgolvet och bara grät. Jag tror inte ens själv att jag hade förstått hur viktigt det varit för mig att ha tillgång till min familj i Sverige, ha möjligheten att åka dit när som helst även om man faktiskt inte gör det särskilt ofta. Och jag drog barnen närmare mig. Satte mig ner och skrev en lista över regler i det här hemmet, regler som gör att vi kan leva tillsammans som en familj. Grundläggande saker som handlar om artighet, gemenskap och hjälpsamhet i vardagen. Värderingar som kommer att göra det värt att ta sig genom mörkret.

Och när jag verkligen rannsakade vad jag tyckte var viktigt stod det så bländande klart att den man som jag fortfarande försökte få någonting att fungera med inte någonsin skulle rymmas. När jag äntligen sa högt att det måste ta slut protesterade han inte. Det var först därefter som jag på allvar började förstå hur jag knutit knut på mig själv för att vara honom till lags. Hur jag blivit någon jag inte vill vara. Så jag började prata med folk. Alla möjliga. Tog tillbaka min husnyckel och började sova lite bättre. Och jag lär mig fortfarande att inte vara rädd när jag pratar med andra. Rädd över att göra fel och bli bestraffad. Det sitter jävligt djupt.

Jag laddade ned Tinder och dejtade så mycket jag bara orkade och jag träffade flera personer som fortfarande hänger med, inte nödvändigtvis som romantiska intressen men som nya vänner. Jag var, och är, extremt positivt överraskad över hur supertrevliga män det finns. Jag har också tagit kontakt med vänner jag tappat kontakten med, pratat med folk (genom masken) på stan och i affären. Att skapa ett instagramkonto blev terapi, eftersom han som nu är ett ex inte tyckte om att andra kunde se bilder på mig, och därigenom har jag också träffat nya människor. Dessutom har jag bytt universitet, från Helsingfors till Åbo Akademi, och trots att jag på grund av pandemin inte fysiskt har kunnat vara på plats har jag känt att jag fått ett nytt och betydligt hälsosammare sammanhang där jag och min forskning passar in så mycket bättre.

I takt med att allt stängdes ner år 2020 har min värld likväl öppnat sig. I dag är det årets sista dag. Gabriel är med sin pappa och jag ska just ta itu med att tapetsera i salen. En av tonåringarna har vaknat, masat sig ut i köket för att hämta kaffe och försvunnit tillbaka in på sitt rum. Den andra sover fortfarande för klockan är ju bara 14.

2021, hörrni. Alldeles runt hörnet.

Lite gnälligt om julen och ambitionsnivåer

Det är kvällen innan julafton. Jag sitter i köket. Har just knäppt på diskmaskinen. Huset är städat (om än inte rent – med en snart treåring så är det två skilda saker), julklapparna ligger färdiga under granen. En lätt psykotisk katt jagar en julgransboll mellan hallen och salen. Det här är min första jul som singel.

Men det är verkligen inte första julen då ansvaret ligger helt på mig, och jag kan ända in i hjärteroten förstå de många, rätt förtvivlade kvinnor som jag de senaste dagarna har stött på och som upplever att de ensamma bär julen. Dels handlar det väldigt mycket om vem som faktiskt gör sakerna. Handlar och lagar maten. Handlar och packar in paketen. Städar och dekorerar huset. Men minst lika mycket är det en fråga om vem som är projektledare för Projekt Julen – en obetald position med dygnet-runt-ansvar från senast slutet av november. Och alla de där som säger att det ju bara är att sänka lite på ambitionsnivån och inte vara en sån perfektionist skulle jag vilja knäppa på näsan med en stol, för jag vet av bitter erfaranhet att man kan lägga ribban jävligt lågt och ändå sitta fast i samma smörja. Lite som om det fanns liksom en ambitionsnivå hos kvinnor och en betydligt lägre hos män och att de sänks proportionerligt. I slutändan blir det inget gjort alls om en inte gör det själv. Det går inte sänka sin egen ambitionsnivå så att den synkar med hans för det kommer alltid att vara en avgrund mellan dem.

Så nu när jag är singel och ska bära hela ansvaret är egentligen det enda som har fallit bort att jag inte också har en man att arbetsleda, uppmuntra och pyssla om i julstöket. Jag får själv ta ansvar för ambitionsnivån (som i år är väldigt basic) och för utförandet. Det är klart att man inte behöver julmat. Man behöver inte julgran, ljusstakar i fönstren eller julklappar heller. Inte egentligen. Större delen av världens befolkning klarar sig utan år efter år. Men åtminstone jag skulle tycka att det vore väldigt trist och jag vill ha de sakerna. Och lite till. Eller. Tja. Mycket till.

Jag har drivit Projekt Julen ensam i jag vet inte hur många år redan. Kanske det låter gnälligt och sniket, men jag njuter av att få sätta bara mitt namn på julklapparna jag ger bort i år. Njuter av att inte behöva tala i plural om vad ”vi” har gjort. Och jag njuter av att inte behöva ta några andra än barnen i beaktande. Nu ska jag gå och lägga mig. Imorgon kommer förvisso Tomten få cred för tidningen och den lilla påsen med godis i strumpan Gabriel hängde upp, men det kan jag bjussa på.

Something shiny

Jag tänker hela tiden att jag ska hinna mycket mer än vad jag gör, för jag har ett inlägg om kvinnor och makt och skillnaden på det privata och det offentliga som har legat orimligt länge och väntat på att jag ska hinna skriva färdigt och så fastnar jag i något. Ibland någonting lite mindre konstruktivt, men i dag i ett instagramkonto tillhörande en som köpt ett gammalt hus och undrade över tidigare ägare och jag bah HELLO RABBIT HOLE och dök ner. Således har jag spenderat dagen med kyrkböcker och skiftesprotokoll istället för 1300-talets urkunder, men herremingud så det var roligt. Kunde man göra en karriär på det så skulle jag absolut satsa!