Manliga våldsamma dinosaurier

Nu med Gabriel blir det en till vända barnprogram, och det har ju hänt en hel del positivt på den fronten sedan storbarnen var små för typ 10 år sedan. Men därmed inte sagt att det inte skulle vara en lång väg kvar att gå…

Gabriel tittar ibland på en Youtubeserie som heter Babybus och i ärlighetens namn är rätt skit, men den är också färgglad och har musik så han gillar den förstås. Serien har, bland mycket annat – det mesta matrelaterat, en sekvens om dinosaurier. Ibland handlar den som Dinosaur Rescue Team som förmodligen är världens sämsta räddningssällskap och som har en sång ingen någonsin kommer att kunna sjunga. Poäng för att de inte kallar dinosaurierna för typ Bob och John utan kör på de vetenskapliga latinska namnen, förvisso, men parasaurolophus och ankylosaurus rullar inte riktigt på tungan i sången så att säga.

T. rex trotting along beside a T. rex-sized chicken. Calculations ...

Men det jag ville skriva om var egentligen T-rex. Många barn är ju väldigt fascinerade av dinosaurier, och av en mycket god anledning eftersom att dinosaurier är skithäftiga, men det finns stora problem med hur T-rex framställs. Nej, jag menar inte bara det faktum att ny forskning visar att det är mycket möjligt att T-rex hade fjädrar och var en föregångare till kränkta, vita höns, utan hur T-rex könas.

I media för barn är T-rex nästan alltid en man/pojke. Han är arg, destruktiv och farlig och alla de andra är rädda för honom. Dessutom – eller möjligen just därför – framställs han som kungen.

I Babybus terroriserar han de andra dinosaurierna, men han gör det med manliga attribut och en djup manlig röst som inte finns hos någon annan karaktär. Manligheten är en avgörande del av ”the tyrant lizard king”. För att göra det ännu tydligare finns det också en rosa, kvinnlig T-rex med. Hon kallas Tea rex (vilket hade varit lite fyndigt om det inte också vore så grymt sexistiskt) och står i ett rosa prydligt förkläde vid ett stenbord för att laga te och kaka.

img_3953

Jodå.

Man behöver ju inte vara feminist för se vissa strukturella problem här, för i ärlighetens namn tycker jag inte att det är flickdinosaurien med sitt te som är det största problemet, utan den syn på manlighet som ges. Våldsamheten. Hur han tar vad han vill ha utan en tanke på någon annan och därmed är kung. Det är inte en hälsosam manlighet som visas för barnen.

Och alla de där som normalt brukar hålla på och tjata om vad som är natuuurligt och att man ska låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor kunde med fördel fundera över hur man ska göra med dinosaurier. Nu vet vi ju väldigt lite om dinosauriers beteende, men om man tittar på djurriket överlag så är det ju ovanligt att pappan är ute och jagar och har aggressionsproblem medan mamman lagar mat. Tvärtom är det i väldigt många djurarter honorna som tenderar att vara aggresivare och farligare. I Jurassic Park (som ingalunda är ett föredöme vad gäller jämställdhet eller ens vetenskaplig korrekthet) är åtminstone den aggressiva och dominanta T-rexen en hona, vars beteende och karaktärsdrag sätts i samband med hennes kön.

Men det fungerar inte i barnprogram. En tedrickande, tårtbakande dinosaurie i förkläde är inga problem för fantasin men en aggro kvinna är tvärnit. Hade jag varit en av inte-alla-män-männen hade det här varit en av de sakerna jag protesterat mest högljutt mot. Hade jag varit lite cynisk, vilket jag efter så här många veckor av hemskolade tonårsbarn börjar vara, skulle jag nästan säga att det är som om inte-alla-män-männen skulle tycka att bilden av en dominant man är helt i sin ordning. Nästan som om… de tjänade på en sådan bild.

Hela påsen

Jag kan villigt erkänna att det här årets odling redan så här i april fullkomligt har förlorat all verklighetsförankring. Under åren efter skilsmässan, när jag inte hade en egen trädgård, har jag liksom bidat min tid. Visst odlade jag då också, men det var ju inte samma sak. Dels kunde jag inte gärna odla med någon sorts långsiktig plan eftersom jag visste att jag skulle behöva lämna trädgården ifrån mig. Dels var det så bisarrt mörkt inne (på grund av 70-tal och dessutom ovanligt dåligt placerade fönster) att ingenting ville växa. Det enda stället där man hade någon som helst chans att få någonting att förgro innomhus var i det lilla köksfönstret, men där skulle ju också alla andra plantor i huset bo. I ett av fönstren i vardagsrummet kunde man med god tur få riktigt mörkertåliga krukväxter att klara sig. Ni vet de där som man annars kan ha längst in i ett rum.

Hur som helst.

Nu har jag förutom flera års uppdämt odlingsbehov en flera tusen kvadratmeter stor tomt och dessutom ett hus där jag kunde övervintra en ljustörstig paradisblomma i ett av de mörkaste fönstren. Dessutom har jag ingen som kan säga till mig att det går till överdrift. Att ingen behöver så där många penséer. Att jag ändå inte kommer kunna äta all squash. Att jag borde vara lite mer resonlig.

Jag sår hela påsen utan betänkligheter. Fyller alla lediga ytor med småkrukor. Investerar i fler fröer, markdukar, fiberdukar, jord, jord och mera jord. Rycker på axlarna åt barnens invändningar att man inte längre kan laga mat i köket för att köksbänken är full av frösådder. De får väl laga fryspizza i ugnen. Där har jag inte planterat något (ännu).

I år har jag inga hämningar. Åtminstone inte vad det gäller odling. För i det här huset som kommer saker till liv. Det växer och frodas. Och jag är så innerligt tacksam över att det är mitt.

img_3920

Några av sådderna som har fått flytta till uterummet. Krasse, stockros, och en miljon penséer.

 

En jättestor…

Ursäkta att det varit lite tyst. WordPress har inte fungerat. Trist, för vi har mycket att prata om.

Som till exempel att min tupp äntligen anlände från norra Finland i går natt och att det är den största tupp jag någonsin sett. Och att jag fortfarande skrattar åt hur det skulle låta på engelska. Hur som helst. Är mycket nöjd. Ni vet.

I övrigt funderar jag massor på färgsättningen av huset. Det behöver målas om för färgen är lite… flagnad. I ärlighetens namn är jag inte speciellt förtjust i den sortens gula som i princip är husets nuvarande färg och jag hade väl drömt om någonting mer ljusgult och kanske röda detaljer. Men samtidigt så vill man ju inte helt byta färgsättning på ett gammalt hus, utan bevara utseendet, och jag har lite slitits mellan dessa filosofier.

Men gissa vad som kommer fram om man skrapar lite…?

Huset har haft röda detaljer. Och om jag får gissa så är husets originalfärg den som finns bevarad inne på verandan; en ljust, ljust gul. Såatteh. Jag tolkar givetvis det här som att jag och huset är som gjorda för varandra och sammanlänkade på ett övernaturligt plan. Har beställt hem provburkar med linoljefärg och ska måla så snart tillfälle ges!

Blå

Ok ok, så jag vet att det här typ har blivit en hönsblogg men alltså hörrni. Första ägget kom i dag.

img_3822

Ni kanske ser att det inte är yer old traditionella äggfärg, eller hur? Det är ljust blågrönt. Till den tidigare flocken skaffade jag nämligen två araucanor och deras specialitet är blåa ägg. Fick lägga det bredvid ett vanligt vitt ägg för att ni skulle kunna se skillnaden ordentligt. Kan nästan förlåta araucanorna för att de är skittaskiga mot de fem andra. Men bara nästan.

De är här!

Idag var jag och hämtade mina hönor. Fem stycken unga damer, varav tre hybrider och två korsning mellan hybrid och kochin. De är helt underbara!

Hönshuset är väl inte direkt vad man skulle definiera som färdigt, men det är i alla fall beboeligt. Jag är bara sjukt nojig över att det ska finnas något litet kryphål där något otäckt mördardjur kan hitta in. Hönsmamma.

Och jag är helt kaputt. I ärlighetens namn (men det här får ni inte berätta för någon, särskilt inte för mig senare när jag har börjat förtränga det) blev det lite mycket. Jobb, barn, hushåll och hönshusbyggande blev en alltför krävande ekvation. Jag har slitit som ett djur (eller kanske snarare en ensamstående småbarnsmor med tonårsbarn on top) och stupat i säng för sent på kvällen men ändå inte blivit färdig. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med timmar på dygnet, inte tillräckligt med kraft i min kropp. Till As försvar har han helhjärtat ställt upp, vilket har gjort allt betydligt lättare. Men men. De är här!!!

Ett hönshus del 2

Nu har jag byggt mitt hönshus tillräckligt länge för att kunna konstatera att jag inte har en aning om vad jag gör. Någon sorts… hus, blir det väl. Men. Ja. Ni vet.

Jag kan tänka mig att det är lite som om någon försöker baka en våningstårta för första gången, utan att ha bakat alls tidigare. Man kan läsa sig till massor med saker och skrapa ihop någon sorts tårta som eventuellt har våningar som går att visuellt skilja från varandra, men blir det hållbart? Blir det en njutning att äta? Har man bakat mycket finns det så många tricks man känner till. Som den avgörande skillnaden mellan bakpulver och baksoda (det går att använda bakpulver istället för baksoda (i ration 1:2) men inte baksoda istället för bakpulver). Som hur en smet ser ut när man ”vispat ägg och socker vitt och pösigt”. Som hur förvånansvärt mycket sockermassa det går åt till att täcka en vanlig tårta.

Ni fattar säkert.

Jag har såklart läst om hur jag ska bygga ett hönshus, men i praktiken är det mesta tämligen okvalificerade gissningar. Filosofin är att om det där förrådet har stått där i 100 år så måste de ha gjort rätt när de byggde det. Om jag gör så likt som möjligt vad gäller teknik så är det på rätt väg. Tänker jag. Så jag läser mig till att det ska vara sågade plankor i panelen, men jag har inte en aning om hur de skiljer sig från någon annan sorts planka. Jag ser inte skillnad på olika träsorter eller virkeskvaliteter och när jag beställer saker från byggaffären har jag inte en aning om vad jag beställer. ”Du vet en såndäringa plupp”. Spik som är ”ganska lång”. Tack och lov är de genier på byggaffären och lyckas tolka vad jag behöver.

Sedan var det det här med power tools, hörni. Jag är förstås försiktig blah blah blah, men det är sannerligen inte lätt. Jag behövde öppna en del av ytterpanelen liksom mitt i, och därför fick jag låna ett verktyg som min pappa senare berättade heter tigersåg. Tog mod till mig och tänkte att jag visst klarar det här. Kopplade i sladdarna. På med skyddsglasögon (man är ju inte dum). Sedan drog jag igång den. Det såg ut ungefär så här:

Imgur: The magic of the Internet

För det är lite grejen. Man måste bestämma sig för att gör det på riktigt, hålla hårt. Ta sig an uppgiften med samma självförtroende som en medioker man. Då undviker man fladdrande tre meters panelplankor, fladdrande tigersågar och likaledes fladdrande tanter.

I övrigt framskrider arbetet, sakta och inte alldeles säkert. Jag har hittat tre hönor jag vill ha. Korsningar mellan vanlig hybrid och sådana där dvärgkochin som jag hade förut, ni vet, med fjädrar på fötterna. De måste hämtas senast 9 april. Det vore fint om de inte behövde bo inne i huset då.