– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Det är verkligen något magiskt över de här vinterdagarna när dimman ligger så tät att det känns som om jag bor uppe bland molnen.
Det är mitt himmelrike, det här. Visst drar det svinigt kallt längs golven och visst finns det ständigt något att göra men inte lyser stjärnorna lika klart någon annanstans.
Bra sak: Mitt yngsta barn vill alltid hjälpa till med allt så jag har en entusiastisk fyraåring som hjälper mig att skrapa isen från bilen.
Inte lika bra sak: Det var med en hammare.
Jag fick en jätteintressant kommentar om skillnaden på medellivslängd och förväntad livslängd, vilket den som kommenterade mycket riktigt framhöll är två skilda saker.
”När det föddes en mängd barn och många av dem dog blev medellivslängden lägre. Det är väl ogörligt att få fram förväntad livslängd 1937, men det skulle kanske vara en mer rättvisande jämförelse.”
Jag hade skrivit att medellivslängden i Finland vid mitten av 1900-talet (alltså 1950) för män var 55 år och för kvinnor 61 år. Numer räknar vi nästan alltid med förväntad livslängd, men vi utgår från födseln. Den förväntade livslängden från födseln för ett flickebarn i dagens Finland är 84,5 år och för en pojke 79,2 år. I praktiken representerar de här två talen medellivslängden eftersom det är förväntad livslängd från födseln.
Har man ett samhälle med mycket hög barnadödlighet är det problematiskt att räkna på förväntad livslängd från födseln och därmed försöka få fram jämförande tal. För Finlands del hade man under slutet av 1800-talet och fortfarande under början av 1900-talet jämförelsevis hög barndadödlighet, men stora insatser gjordes under 1900-talets första decennier. Det handlade bland annat om att försöka praktiskt bistå mammor för att ge dem möjligheter att ta hand som sina barn. Fruntimmersföreningen i Helsingfors, som jag nu håller på och skriver om, var en väldigt viktig del av det arbetet och samarbetade bland annat med Föreningen Mjölkdroppen som delade ut mjölk till behövande barn. Ett år som 1913 delade Mjölkdroppen ut 576 000 portioner mjölk.
Arbetet med att sänka barnadödligheten handlade också mycket om upplysning, att ge mammor information om hur man på bästa sätt skötte små barn. Det känns på många vis ganska förmätet, inte minst eftersom det ofta var ganska brysk upplysning från välbärgade till fattiga, men det var också bokstavligen en fråga om liv och död. Information om renlighet, matlagning, näringslära och så vidare skulle rädda små barns liv.
Efter Andra världskriget var det ett socialpolitiskt nytt Finland som framträdde. Under 1940-talet förstatligades insatserna för att bekämpa barnadödligheten ytterligare genom mer organiserad mödra- och barnrådgivning, moderskapsförpackningen, nationella vaccineringsprogram och så vidare.
Men, även någonting så teoretiskt specifikt som barnadödlighet kan man räkna på många olika vis. Generellt har forskning visat att en fjärdedel av barnen inte överlevde sina första år och att det sker enorma förändringar i slutet av 1800-talet. Sedan hade det försås jättestor betydelse var någonstans man föddes och inte minst vilka föräldrarna var. I barnhem där mamman anonymt kunde lämna in sitt barn – ett så kallat findelhus – var det 80 % av barnen som inte skulle nå vuxen ålder. I Finland under 1700-talet räknar man med att ett av fem barn inte överlevde sina första år.
Numera brukar man räkna i antal döda barn per tusen födda. År 1936 i Finland dog 95 barn under fem års ålder per 1 000 födda jämfört med i början av 1900-talet då siffran låg på 135. År 2008 var den siffran 3,4 och år 2020 var den 2 – en av de lägsta i världen (jämför med Somalia som har 115). Som man kan se av tabellen nedan är det en förändring som kommer rätt abrubt.
Så. Min något långdragna poäng är alltså att jag i den jämförelse om pensionsåldern som jag gjorde använde medellivslängd från 1950-talet (och från nutid, fast formulerat som förväntad livslängd eftersom det i praktiken är samma sak) vilket gav en bättre jämförelse än att använda förväntad livslängd från 1950-talet. Inte för att jag har några sådana tillgängliga data, men med tanke på barnadödligheten hade det alltså varit en ännu lägre ålder. Barnadödligheten hade dock redan inann 1950-talet börjat sjunka dramatiskt så skillnaden hade inte varit lika stor som om det gällt början av 1900-talet.
Det var bara det.
Sitter här och skriver om åldringsvårdens historia och folkpensionen som infördes i Finland år 1937. Folkpension skulle tillfalla alla över 65 år gamla finländare som ett sätt trygga ålderdomen när krafterna började tryta och man inte hade möjlighet till förvärvsarbete längre. Det är ju en jättefin tanke som vi i dag också har och som vi tänker oss har ett långt och stadigt förflutet.
Medellivslängden för en man i Finland vid mitten av seklet var 55 år och för en kvinnan 61 år. Det kan alltså knappast ha funnits en förväntan om att särdeles många skulle uppnå pensionsåldern. Folkpensionen kan därför, tänker jag mig, inte ses som en förmån för att äldre skulle kunna få slå av på takten och leva slutet av sitt liv med andra prioriteringar än stress och jobb, typ spela bridge och odla pelargoner.
Som en jämförelse skulle vi i dag i Finland behöva höja pensionsåldern till 90 år, eftersom den förväntade livslängden är 79,2 år för män och 84,5 år för kvinnor. Rätten till pension kommer i en lite annan dager då.
Att sånt.
Det var en lång artikel på YLE om företagaren Ronja Roms angående hennes beslut att lämna huset, mannen och barnen för att ta en månad egentid i Thailand.
Först av allt: kudos till henne som ser vad hon behöver och till hennes familj som älskar henne tillräckligt för att stötta henne så att hon får det hon behöver. Det är banne mig inga självklarheter.
Inget av det följande är menat som någon kritik mot henne och hennes beslut.
Men sedan alltså. Jag blir så himla ledsen över att det ens ska behövas att ta en månad ledigt från sina barn och sitt liv för jag känner så vansinnigt väl igen den där pressade ångesten. Orimligheten i alla de måsten som finns. Känslan av att inte räcka till fast att man har sträckt sig så att man nästan blivit genomskinlig.
Jag började det här nya året i ett stresstillstånd som min Fitbit registrerade som en cardio workout – trots att jag stod stilla. Vis av synnerligen dyrköpta erfarenheter tycker jag att jag försöker hålla mina stressnivåer så rimliga som möjligt, men det går förstås inte alltid. Generellt är det bättre. Nyåret var en total katastrof.
Men jag förstår också att man inte kan kan komma upp i liknande stressnivåer hur enkelt som helst, att det är åratal av alldeles för höga krav och framförallt omständigheter som jag själv inte har kunnat rå över som har lagt grunden.
Är det något som jag har lärt mig så är det att det egentligen inte är stressen i sig som är problemet, utan bristen på återhämtning. Det är inte skadligt att stressa som tusan ett tag så länge man ger kroppen och själen tid att återhämta sig innan man gör det på nytt. Det är vi nog dåliga på så där i allmänhet. Forskning visar att kvinnor i synnerhet är dåliga på det. Inte ens på natten slappnar vi av utan fortsätter även i sovande tillstånd att planera och oroa oss. Vid nyåret hade jag nattetid en puls på 88 bpm. Det kvittar liksom hur många timmar jag spenderar i sängen då för jag kommer inte att vara utvilad och återhämtad ändå.
Jag blir provocerad av att Ronja Roms blir kontaktad av mängder av kvinnor som känner likadant. Jag har också fått liknande respons på inlägg som handlar om att inte orka eller skilsmässor eller Den Stora Tröttheten. Jag blir provocerad av att alltför många kvinnor känner igen sig, av att det är alltför många kvinnor som inte orkar och för att de sedan ofta skammas (av framförallt andra kvinnor) när det brister.
Det måste gå att hitta en balans. Det måste gå att ha man och barn och återhämtning i vardagen. Det måste finnas andra alternativ än att lämna allt för en månad i Thailand.
Jag är den första att erkänna att jag inte har en aning om hur det i praxis skulle se ut. Visst har jag visioner, drömmar om delat ansvar och någon som plockar upp mig och allting annat när jag inte orkar, men jag har inte lyckats genomföra det. Ibland känns det som ett fruktansvärt nederlag och hur nöjd jag än är med att få rå mig själv och barnen och huset och allt så finns det stunder då det känns fattigt. Då jag är bitter för att jag hade velat ha mer.
Visst, jag får mer egentid nu när jag är frånskild och barnen inte bor här hela tiden men det var aldrig så här det var tänkt. Aldrig så här jag ville ha det. En gör ju det bästa av den situation man är i, det bästa av det man har liksom. Men egentid är bara värt något om man har någon att komma tillbaka till.
Det fina med att ha katter när man helt oförhappandes får en kväll mol allena är att man aldrig egentligen är ensam ändå. Här sitter jag och bakgrundsläser Helsingfors stads betänkanden kring 1950-talets åldringsvård vid köksbordet. Kattungen snarkar, ihopkurad runt min nacke. Vår redan tidigare påbörjade diskussion kring lämpligheten i att göra min nacke till sovplats får vi återuppta en annan dag.
Lille Gabriel har, nu 4,5 år gammal, börjat överlägga med sig själv. Ibland antar jag att han använder det som ursäkt för att han inte tänker sluta prata trots att han vid upprepade tillfällen blivit ombedd att göra det. Som på kvällarna när han ska sova. Då pratar han med sig själv (eller katten – men vem gör inte det om kvällarna liksom).
Så en morgon vid frukostbordet satte han allvarsamt sin lilla hand på min arm, lutade sig närmare mig och sa med stadig röst:
”Mamma, i dag tänker jag inte äta snö på dagis.” Snöätande är, som alla vet, en konstant diskussionsfråga med barn av den här åldern. Jag berömde honom. Påpekade att det var ett moget och bra beslut. Så höll han upp ett mycket viktigt pekfinger och förkunnade att han behövde prata med sig själv varpå han satte sig och stirrade ut i ingenting.
Sedan såg han på mig igen, log med hela ansiktet och konstaterade krasst ”näe, jag äter nog snö i dag också”.
Barn alltså. Bäst i världen.
Jag älskar mitt hus. Ni vet ju det. Jag vet det också. Men jag har under de senaste par veckorna återupptäckt min kärlek. Min förälskelse. Mitt behov av det här huset.
Att vara sjuk är alltid tungt men extra tungt när man är ensamstående och har ett ganska krävande hus. Nu har jag ju dessutom sedan tidigt i somras dragits med osäkerheter kring vad som felas mig och därmed också osäkerheter kring i vilket skick det är rimligt att tänka sig att jag är om några år. Oron över att jag kanske inte kommer att kunna bo och leva som jag gör har hängt över mig.
Det är fortfarande utredningar och sådant kvar förstås, men ingenting tyder i alla fall nu på att jag inte med rätt rehabilitering ska kunna fortsätta streta på här i huset. Med djuren. Trädgården. De konstanta renoveringarna. Allt sånt som jag älskar och som gör min själ hel.
Till saken hör dessutom att de ukrainare som bott här hemma i över 10 månader har hittat en egen lägenhet och flyttat ut. Till julen kommer de förvisso tillbaka, men det har ändå blivit mer utrymme och framförallt mer tid. Mer om det senare.
Josatteh.
Jag tänkte att jag lite snabbt skulle måla om golvet inne på lilla toaletten. Ett kort tag stod kattlådan där inne och golvet (som jag ju målat redan tidigare) hade hunnit bli lite skrapigt. Jag hade färg kvar. Det är knappt en kvadratmeter golvyta. Det är ett snabbt och enkelt jobb.
Eller. Det hade kunnat vara det.
För när jag plockade fram golvfärgen så visade det sig att jag hade en gammal burk med vit möbelfärg kvar. Jag skulle egentligen bara liksom öppna burken för att se om färgen fortfarande gick att använda. Och kanske, väldigt snabbt, dra på ett lager ovanpå den där gamla byrån i hallen som fått så sjukt fula fläckar.
Så jag lyckades knäcka upp burken och blanda färgen och den såg helt bra ut så jag målade byrån och när jag vände mig om såg jag den där listen kring det platsbyggda skåpet som byggaren fixade till hustekniken och när jag ändå hade färg och en pensel i handen så hade det ju varit dumt att inte bara lite kvickt måla den där listen också. Och det blev så bra att när jag sedan tog ett steg tillbaka för att betrakta mitt verk så såg listerna kring dörren till badrummet fasansfullt trista ut eftersom jag inte hade hunnit göra något alls med dem sedan de kom på plats för fyra år sedan så jag målade dem också. Lite snabbt bara.
Men då såg ju listerna kring dörren bredvid helt sjukt sunkiga ut så jag målade dem och sedan visade det sig att det inte alls var så svårt att ta bort medicinskåpet från väggen så att jag kom åt att måla dörren bakom och alla listerna och … ja… ni vet.
I något skede måste man ju bara sluta. Om inte annat för att färgburken är tom.
Jag älskar att måla. Det är en av de mest tillfredsställande renoveringsgrejerna man kan göra. Jag älskar att måla nästan lika mycket som jag hatar allt det där man borde göra innan man målar. Så jag brukar skita i det. Med rätt pensel och rätt sorts färg kommer man fruktansvärt långt. Längre faktiskt, än om man också skulle skydda golvet, maskera kanter, slipa och grunda. För det är så med väldigt mycket saker i det här huset som jag renoverar ensam, att om jag skulle sitta och vänta på tid och pengar att göra allting helt korrekt så skulle ingenting någonsin bli gjort.
Kanske hade det blivit jämnare om man slipat först? Kanske färgen hade potential att hålla längre? Men det är fullkomligt skit samma om det hade blivit ett mer perfekt resultat som hade hållit i 10 år ifall det hade tagit mig 10 år att ens få ihop tillräckligt med tid och pengar för att få jobbet gjort.
Jämnt är det inte. Men när jag nöjd som en katt omedveten om sin egen laktosintolerans vid en stor skål med mjölk till slut lägger ner penseln så kan jag konstatera att om jag hade vetat att det skulle bli så här bra hade jag gjort det mycket tidigare.
Till sist kom jag ihåg att jag skulle måla toalettgolvet också. Men det var ju som sagt ett snabbt och enkelt jobb.
Jag tittar på fotboll. Jag gjorde det ganska ofta med pappa när jag var yngre, men det har liksom inte blivit av de senaste typ årtiondena. Delvis har det väl berott på att jag inte har haft en TV som visat något annat än YouTube och Netflix och att det därför har varit ett verkligt projekt att få till stånd vanlig TV, dels för att jag helt enkelt inte har prioriterat det.
Men den där Mannen han är från England så fotboll är milt uttryckt en viktig del av hans existens. Så vi har tittat tillsammans. Han har pysslat med det praktiska och allt jag har behövt göra är sjunka ner i soffan och käka chips och hojta obsceniteter vid ungefär rätt tillfälle.
Det var väldigt väldigt länge sedan sådan sorts dekadens har varit aktuellt. Flera kvällar har vi dessutom fått något av barnen (hans eller mina) med oss och det har varit så sjukt najs.
Jag kanske inte behöver fotboll på samma sätt som … eh… somliga andra behöver, men lite sittande på soffan behöver jag tveklöst. Vila
Inte för att jag egentligen gillar orange, men av gammal vana hejar jag på Nederländerna. För tillfället ser de ut att kunna besegra USA. Det betyder att det finns en överhängande risk att Nederländerna kommer att möta England och att jag måste se över mina prioriteringar. Jag har aldrig någonsin hejat på England. Men nu bjuder England på chips och jag är en svag kvinna när det kommer till snacks.
Jag tror aldrig att jag har låtit det gå så här länge tyst på bloggen tidigare. Den håller inte på att dö. Och det gör förövrigt inte jag heller.
Det händer så mycket saker hela tiden att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Inte bara med skrivandet alltså, utan med allt. Och så har det varit i flera år. Bloggen hör till de där sakerna jag tänker att jag ska unna mig sedan när jag har gjort massor med andra saker som jag sedan inte får färdigt och jag tror inte att det är riktigt rätt taktik egentligen.
Jag vill skriva.
Jag mår bra av att skriva.
Skrivandet – även det som inte direkt generar pengar – borde vara en sådan sak som jag uppmuntrar mig själv att göra för att sedan bättre kunna fokusera på annat istället för tvärtom. Risken att jag inte unnar mig själv skrivandet är alldeles för stor annars.
En av de sakerna jag har tänkt att jag skulle vilja skriva om men som jag inte har hunnit ge mig själv chansen att plita ner är kärleken. Kärleken och risktagandet och Vad Som Är Viktigt. Jag hade velat skriva om hur han kom tillbaka, han som fattats mig, som hade gjort mig till någon ny och sedan försvunnit.
Eller försvunnit. Egentligen kröp han väl snarast bara tillbaka in i sig själv, lika skräckslagen inför världar som kolliderar och risktagandet och kärleken och allt vad det skulle kunna innebära i form av drömmar som besannas eller innebära i form av krossade hjärtan om vi gjort en felbedömning. Hela tiden fanns han med där. I utkanten av min tillvaro och mitten av mitt hjärta.
Så en dag var han redo. Hade tänkt färdigt kring Vad Som Är Viktigt och kom tillbaka helt och hållet.
Och herremingud som jag har analyserat alla tänkbara och otänkbara anledningar att ge det en chans till eller inte. Hur vågar man? Hur fan orkar man? Vilka mönster upprepar jag från tidigare förhållanden? Vad är lång tid och vad är kort tid och när kan man egentligen vara säker på någonting alls? När kan man säga att man känner någon på riktigt? Vilka avgrunder måste man ha stirrat in i? Vilka toppar måste man ha stått på?
Jag brukar vara ganska bra på det där med att ha tillförsikt, att se tiden an och att låta saker utvecklas. Men nu önskar jag verkligen att jag kunde se in i framtiden. Veta hur det kommer att gå.
Det enda jag egentligen vet nu är att jag måste ge det ett helhjärtat försök och så får det bära eller brista.
Är det egentligen sådana saker man borde skriva om på en blogg som vem som helst kan läsa? Ja. Jag tror det. Dels för att jag mår bra av skrivandet och dels för att jag vet att jag hade mått bra av att få läsa sånt här. Få filosofera tillsammans med andra och ut i tomrummet samtidigt.
Hit och dit och tillbaka igen 