Saknad

När man får en bebis i en nyfamilj och det finns äldre barn från ett tidigare förhållande faller det sig rätt naturligt att man oroar sig en del för hur det ska gå. Mest oroar man sig förstås för de äldre barnen. Hur ska de ta en bebis? Kommer de att känna sig åsidosatta? Som att de inte passar in i den nya familjen? Det är säkert helt relevanta aspekter att fundera över, särskilt om de äldre syskonen inte är så väldigt mycket äldre.

Men ska jag vara ärlig så är det där ju frågor man ställer sig när det finns äldre syskon och en baby är på väg oavsett hur familjekonstellationen i övrigt ser ut och det behöver verkligen inte vara en nyfamiljssak att äldre syskon känner sig avundsjuka eller åsidosatta, eller för den delen att man gör sitt yttersta för att de ska slippa sådana känslor. Som mamma var jag nog lika orolig (eller mer) över Vilhos själsliga liv när lillasyster Tilda föddes när han var två, som jag har varit nu tio år senare när lille Gabriel kom. Ja, och förmodligen på grund av åldersskillnaden så har det varit betydligt lättare den här gången. Jag vet ju att kärleken räcker för ett barn till och de två äldre är stora nog för att förstå det också.

Jag läste någonstans att det där med veckovis boende för de äldre barnen och att komma hem till ett bebishem varannan vecka är småpotatis. Den som har det jobbigt är det yngre syskonet när de äldre försvinner. Det tror jag är helt sant.

Varje morgon brukar jag och Gabriel gå och knacka på hos syskonen, för att se till att de gör sig färdiga för skolan. Idag var det ingen som öppnade. Idag låg det inga syskon i sina sängar och skojade sömnigt med sin bror. Det är det här som kommer att bli det största bekymret tror jag. Saknaden efter syskonen.

Gröthjärna

Jag vidhåller att det här är världens bästa bebis, men vi skulle kunna säga som så, att sömn på natten inte är hans starkaste sida direkt. Eller alltså. Han vill ju sova, egentligen. Men det blir inte riktigt.

Och jag står, trots att det är tredje barnet, rätt handfallen. Sömnskola, säger läkaren. Ett barn i den här åldern ska inte äta på natten och särskilt inte äta varje timme på natten. Jag vet ju det. Jag är ju inte dum. Men jag vet också att barnet de facto är hungrigt åtminstone ett par av de första uppvaknandena, oavsett hur mycket vi proppar i honom om dagen, och att ett hungrigt barn förtjänar mat.

Sedan vill han ha snutt. Närhet. Känna att jag är där. Ligga med handen på mitt ansikte. Ligga med sin lilla varma kropp mot min. Andas tätt, tätt intill med små fingrar nästlade i mitt hår. Små barn förtjänar närhet också.

Någonstans går förstås gränsen. Jag har i snart två månader vaknat minst en gång i timmen varje natt och även om jag försöker sova ikapp när Anas är hemma så hjälper inte ens flera timmars tupplur mot månader av utebliven nattsömn. Någonstans måste man hitta balansen mellan att tillgodose barnets behov av mat och närhet och att sova.

Men varje gång jag står på den mentala ruinens brant så gör han någonting som får mig att få tillbaka hoppet. Nu har han till exempel blivit dyngförkyld. Snorar och hostar och är så där ynklig att man önskar och ber att man skulle få ta deras förkylning på sig själv istället (och just den önskan lär väl förvisso bli uppfylld, men kanske inte för att kosmiskt spara honom utan för att jag lever i hans smitta). Så jag förberedde mig på en ännu värre natt, om det ens var möjligt. Ett sjukt barn sover som bekant rätt rövigt. Men då klipper ungen till med att sova de där sju timmarna i sträck i egen säng som ett barn i hans ålder teoretiskt sett ska klara. Jag går förstås flera gånger med hjärtat i halsgropen och kollar om han andas.

När han vaknar för mat strax innan fyra är jag lyrisk. Det går! Vi klarar det! Jag överlever! Sedan snurrar han och gnyr och snorar och jag somnar inte förrän vid klockan sju. En halvtimme senare ringer klockan för att de stora barnen ska köras till skolan. Jag är så trött att jag sluddrar. När han går och sover dagssömn ute i vagnen kastar jag mig på sängen. Han vaknar första gången 20 minuter senare och jag vill gråta för jag vet ärligt talat inte hur jag ska orka. Men så somnar han om och sover, om än oroligt, i fyra timmar. Jag hinner sova, duscha, dricka kaffe, svara på några mejl, andas, hoppas och tro att det kanske ska gå vägen ändå.

Jag slits liksom mellan ett enormt uppdämt sömnbehov som bara måste börja tillgodoses snart och den bestämda känslan att jag inte är helt säker på varför han inte sover. Han kan somna själv, han kan sova i egen säng, han har bra rutiner och äter massor. Det är lite hunger kvar. Mycket kolla var jag är så att jag inte försvunnit. Åtta (!) tänder med tillhörande smärtor som inte direkt bäddar för god sömn. Allt sådant som löser sig med tiden. Så länge jag inte är säker på att han krånglar för att han är krånglig snarare än behöver något så kan jag inte sömnskola honom med gott samvete, mer än att hålla på rutinerna vi redan har.

Just nu är det tungt dock. Den här känslan av gröt i hjärnan (som är metaforisk, till skillnad från gröten i mitt hår och på min tröja) som på många vis hör ihop med babytiden är inte en favorit.

Den här synen mötte mig för några veckor sedan när jag kom ut för att se vad prasslet i babylarmet var.

Tre saker jag skulle vilja se på mansdagen

Så nu när jag likväl ägnat tid åt att beskriva trams jag inte skulle vilja satte tonen för den internationella mansdagen tänkte jag också bjuda på några förslag på vad jag högst personligen skulle vilja fick mer plats i strålkastarljuset.

1: Pojkarnas telefon

Här i Finland finna det en hjälptelefon som heter Poikien puhelin (Pojkarnas telefon). När det är högsäsong, som till exempel i somras, så är den fullkomligt nedringd av pojkar under 20 år som behöver någon att prata med och där man kan fråga vad som helst. Men bara ungefär vart fjärde samtal av de nästan 47 000 som kommer hinner man besvara. Jag skulle vilja ha strålkastarna på dem som arbetar där, på vilka frågor det är pojkarna ställer, på vad vi ska göra med det jättestora problemet att så många skulle behöva få någon att prata med, men möts av upptagetton. Pojkarnas telefon har förövrigt fått ett pris kallat ”Miehen työ” år 2017 – ett pris som sedan 1998 delats ut till en person eller ett initiativ som med sitt arbete har främjat jämställdhetsarbete med fokus på män och pojkar.

2: Maskulinitetsforskning

Inom maskulinitetsforskningen jobbar man bland annat mycket för att förstå hur maskulinitet har förändrats genom tiderna. I framförallt nordisk maskulinitetsforskning sysslar man också med att skapa nya begrepp för att beskriva dagens man i de nutida förändrade sociala ramarna. Utgångspunkten att mannen är överordnad och tjänar på det är inte alltid förenlig med hur det i praktiken ser ut. Jag skulle vilja ha strålkastaren på vilka nya begrepp och teoretiska ramar det är rimligt att, enligt den samlade expertisen, svänga sig med när vi behöver se bortom förenklingar som patriarkalt förtryck och könshierarkisk underordning. Jag efterlyser också de begrepp som ger oss verktyg att diskutera mäns erfarenheter inom strukturerna, eftersom många mäns personliga verklighet ser helt annorlunda ut än den som målas upp vid ett enögt fokus på strukturer.

3: Erfarenheter av våld

Det samlas in mängder med vittnesmål från män som har upplevt krigstrauman, men också från män som upplevt ”vanligt” våld. Vi talar ofta om mäns våld mot kvinnor, vilket förvisso är viktigt, men jag skulle vilja ha mansdagens strålkastarljus på mäns våld mot andra män. Det är ju trots allt just den sortens våld som är allra vanligast och många mäns erfarenheter är präglade av våld eller hot om våld. Att män ska vara tysta, tåla och ta emot gör att män sedan inte anmäler eller ens pratar med varandra som sina upplevelser och därför blir ensamma med trauman. Vi behöver lyfta tabut för att kunna komma tillrätta med män som blir utsatta för våld och aldrig får hjälp för det, inte minst för att forskningen visar att just dessa män löper en betydligt högre risk att falla ner i missbruk och psykisk sjukdom.

Nedvärdera

I bilen på väg till skolan. Det är möjligt att en sväng ut på stora vägen av den sorten som skulle få Schumacher att bli imponerad kan ha haft att göra med att sonen hade spillt te i baksätet, men jag vidhåller att det mest var hans fel ändå:

Sonen (torkar febrilt): Tack gode guuuud för de här servetterna i alla fall.
Jag: Pfft. Det var mina servetter. Gud hade inget med dem att göra.
Dottern: Typ samma sak mamma ju, du och Gud.
Sonen: Precis! Våga inte nedvärdera dig själv, mamma!

Så jo, de har förlängd spelkväll med läsk, chips och pizza ikväll.

Varför jag inte skulle vilja diskutera jämställdhet med Alexander Bard

Här i Finland har ett initiativ i Åbo tänkt kalla till jämställdhetsdiskussion/debatt den internationella mansdagen till ära. Eftersom man vill diskutera jämställdhet ur ett mansperspektiv har man bjudit in Alexander Bard.

Sorry nu bara, men vill man diskutera någonting alls så är Alexander Bard fel person. Alexander Bard diskuterar inte. Han gormar. Enligt en av arrangörerna har man valt just Bard för att man vill ta ”fasta på det han lyfter fram gällande vilsna unga män, och hur man kan förebygga problemen”.

Här är ett litet smakprov på hurdan förebild Bard är för vilsna unga män.

bard1

Joråsåatteh. Det kommer säkert gå bättre för unga vilsna män om de bara får lite mer Bard i sina liv. Som mor till en snart tonårig son önskar jag verkligen att det finns män som är kapabla att framföra kritik på ett betydligt mer respektfullt sätt än så.

En av de sakerna man skulle diskutera i Åbo var #metoo-kampanjen. Det finns mycket att diskutera, även om man skulle vilja lyfta de negativa sakerna. Till exempel kan man med rätta diskutera medias inblandning, faran med sociala medier och ryktesspridning och kanske också hur svårt det i praktiken faktiskt kan vara med gränsdragningar. Det finns alltså potentiell diskussionsgrund.

Men Alexander Bard bah:

Vad han vill diskutera med #metoo är alltså kvinnor som ljuger, trots att forskningen visar att kvinnor som ljuger om sexuella övergrepp rent statistiskt knappast är att beteckna som ett betydande problem. Och att han personligen känner de anklagade männen i Sverige är en garanti för att de är oskyldiga, mer värd än kvinnors vittnesmål. Han kallar sin egen tweet om att #metoo är en effekt av 150 miljoner neurotiska kvinnors sexuella fantasier för klassisk och menar att de kvinnor som inte förstår den är petite-bourgoise prinsessor utan humor.

På vilket sätt ska unga män alltså lära sig något av honom? Vad exakt är det som man tänkt att han ska tillföra jämställdhetsdebatten?

I en intervju i HBL sätter jämställdhetsstrategen Valter Vilkko fingret på vad exakt det är som skiter sig:

”Ett av problemen, som han ser det, är att jämställdhet ofta behandlas som en åsiktsfråga.

– Men det är det inte, det är en kunskapsfråga. Det finns massvis med rapporter, statistik och forskning kring jämställdhetsfrågor. Och självklart slår ojämställda könsroller även mot män. Man kan jämföra upplägget med till exempel klimatfrågan – vill man ha en seriös debatt om klimatförändringen bjuder man väl inte in två personer som utan faktaunderlag förnekar klimatförändringen, varav den ena dessutom har en historia av att hota och förolämpa människor.”

Jämställdhet är en kunskapsfråga, även när man vill diskutera jämställdhet från ett mansperspektiv. Det finns massor med viktig forskning som visar på problem som män har, med självmord, alkoholism, våld, utslagenhet unt so weiter. De negativa effekterna för män av ett ojämställt samhälle är väl dokumenterade. Att då ge mer utrymme åt Bard, som inte bara glatt häver ur sig sina åsikter som vore de fakta utan som sedan är oförskämd i sin ignorans kommer inte att leda till något positivt.

Vid Åbo Akademi förstod man det, och efter ett upprop från personalen så bestämde ÅA att debatten fick hållas någon annanstans än i deras lokaler. Bard är ju förstås en schysst kille kring den grejen.

bard2

Bard är för övrigt inte portad. Det är evenemanget som inte får låna lokal.

Det är inte hans blotta närvaro som triggar, utan att han skulle få vara en inbjuden talare i ett ämne för vilket han bevisligen saknar all form av vetenskapligt grundad kunskap, i syfte att utnyttja den talturen till att förminska och förlöjliga kvinnors traumatiska upplevelser av sexuella övergrepp. Det är ju vitt skilda saker. I intervjun på Nyheter Idag säger han:

bard3

Det går inte att diskutera med Alexander Bard, inte för att han är så övertygande i sin argumentation utan för att han, rent vetenskapligt, är så långt ute och cyklar att man inte längre hör plingklockan.

En far

När jag var yngre var min pappa… inte världens enklaste. Han var sträng, särskilt i min bråkiga tonår, och jag kan erkänna att jag inte hade särskilt mycket förtroende för honom. Han var inte den jag vände mig till, om vi säger så.

I dag, på fars dag, tänker jag särskilt mycket på det där. Hur annorlunda allt blivit fast jag inte vet om det beror på att han ändrat sig eller att jag ändrat mig eller om det bara är tiden.

För jag kan ärligt säga att min pappa är av den allra bästa sorten. Någonstans där när jag fick egna barn, ung och dum för snart 13 år sedan, så fann vi varandra på nytt. Vi började prata nästan varje dag. Nu är han den förste jag ringer när något händer – bra eller dåligt. Han håller mig sällskap om dagarna trots att vi har ett hav mellan oss (tack gode Gud att vi numer kan prata gratis för det var dyrt ett tag) och han är min backup, mitt skyddsnät, min vän i nöden.

Charlotte 14 år hade knappast trott mig om jag sagt att pappa skulle komma att bli den som känner mig allra bäst och vara en av de människor som står mig allra närmast. Min tacksamhet över att vi har varandra vet inga gränser och just i dag önskar jag verkligen att vi bodde närmare varandra. Jag skulle vilja fira honom med pompa och ståt, fanfarer och skönsång, ballonger, serpentiner och en jättestor tårta. Och jag skulle vilja kunna ge honom en kram, så att han vet hur viktig han är. Min pappa. Ett faderligt föredöme!

Olika kretsar

Så jag är redaktör för en antologi som nu är inne på den sista biten innan den ska i tryck. Det är på alla sätt och vis väldigt spännande och förhoppningsvis finns det snart en mycket vacker bok om Nådendals medeltida kloster att ge alla era vänner och er själva i julklapp.

Hur som helst.

En del av mig försöker anpassa mig till livet på andra sidan. Livet som doktor. Livet som skapare av historisk fakta snarare än bara konsument. Ibland känns det som om jag blivit ett par centimeter längre och lite mer säker på min position, men oftast så känns det som om någon snart kommer att inse att jag är fejk.

Ni förstår säkert känslan.

Att redigera den här boken är på alla sätt och vis learning by doing för mig. Jag har aldrig redigerat en antologi tidigare. Jag har aldrig givit ut något på förlag. Jag har aldrig förstått hur satans svårt det kan vara att hitta rätt bilder, i rätt format och att leta upp användarrättigheterna – bara en sån sak liksom. Det är en djungel av saker att lära sig.

Den andre redaktören är en mycket erfaren professor emeritus i Sverige, som jag aldrig träffat personligen men som jag pratar mer med än någon annan för tillfället. Det är en sanslös massa detaljer som ska bli rätt och han är noggrann (vilket ibland får mig att dunka huvudet i väggen för hur viktigt kan det vara egentligen, men oftast får mig att jubla för den här boken kommer att bli supersnygg). Och han har ett annat… kontaktnät än vad jag har.

Det finns till exempel en bild av ett sigill som jag skulle vilja använda till min artikel. För mig så började det som en galen idé. Fnissande inombords. Tänk om det vore möjligt att få tag på det där sigillet som nämns! Härriminguuuud så spännande det vore! Under tiden som jag läser igenom Riksarkivets anvisningar för användning av deras bildmaterial har han hört av sig till de ansvariga och fått sagda sigill framgrävt ur arkivens djup och fotat.

Så bad han mig att tänka ihop en bildbeskrivning. Det gjorde jag under mycket vånda, men han ville ha en beskrivning av sigillet i bildbeskrivningen också. Eftersom heraldik verkligen inte är min starka sida spenderade jag en inte oansenlig del av min dag med att lista ut vad det borde stå i en sigillbeskrivning. I Hausens gamla bok om medeltida finska sigill hittade jag en beskrivning:

”s : marghit : vibrudz : dott . I lutande sköld en ginbalkvis ställd växt med tregrenad rot och upptill tregrenad stjälk”

Meddelade också att Hausen själv föreslår att det möjligen skulle kunna vara en dåligt graverad lilja. Jag kan villigt erkänna att jag var rätt stolt över mig själv. Doktor som jag är. Gräver fram sigillbeskrivningar LIKE A BAWS.

Relaterad bild

Strax efter fick jag ett svar. Professorn hade passat på att höra med riksheraldikern. Riksheraldikern meddelade att det var en lilja. En ovanlig variant. Fick ett nytt, fräscht förslag på sigillbeskrivning och bah ”ja, tack, låter bra”.

Riksheraldikern.

Vi rör oss liksom i lite olika kretsar.