Det var en lång artikel på YLE om företagaren Ronja Romsangående hennes beslut att lämna huset, mannen och barnen för att ta en månad egentid i Thailand.
Först av allt: kudos till henne som ser vad hon behöver och till hennes familj som älskar henne tillräckligt för att stötta henne så att hon får det hon behöver. Det är banne mig inga självklarheter.
Inget av det följande är menat som någon kritik mot henne och hennes beslut.
Men sedan alltså. Jag blir så himla ledsen över att det ens ska behövas att ta en månad ledigt från sina barn och sitt liv för jag känner så vansinnigt väl igen den där pressade ångesten. Orimligheten i alla de måsten som finns. Känslan av att inte räcka till fast att man har sträckt sig så att man nästan blivit genomskinlig.
Jag började det här nya året i ett stresstillstånd som min Fitbit registrerade som en cardio workout – trots att jag stod stilla. Vis av synnerligen dyrköpta erfarenheter tycker jag att jag försöker hålla mina stressnivåer så rimliga som möjligt, men det går förstås inte alltid. Generellt är det bättre. Nyåret var en total katastrof.
Men jag förstår också att man inte kan kan komma upp i liknande stressnivåer hur enkelt som helst, att det är åratal av alldeles för höga krav och framförallt omständigheter som jag själv inte har kunnat rå över som har lagt grunden.
Är det något som jag har lärt mig så är det att det egentligen inte är stressen i sig som är problemet, utan bristen på återhämtning. Det är inte skadligt att stressa som tusan ett tag så länge man ger kroppen och själen tid att återhämta sig innan man gör det på nytt. Det är vi nog dåliga på så där i allmänhet. Forskning visar att kvinnor i synnerhet är dåliga på det. Inte ens på natten slappnar vi av utan fortsätter även i sovande tillstånd att planera och oroa oss. Vid nyåret hade jag nattetid en puls på 88 bpm. Det kvittar liksom hur många timmar jag spenderar i sängen då för jag kommer inte att vara utvilad och återhämtad ändå.
Jag blir provocerad av att Ronja Roms blir kontaktad av mängder av kvinnor som känner likadant. Jag har också fått liknande respons på inlägg som handlar om att inte orka eller skilsmässor eller Den Stora Tröttheten. Jag blir provocerad av att alltför många kvinnor känner igen sig, av att det är alltför många kvinnor som inte orkar och för att de sedan ofta skammas (av framförallt andra kvinnor) när det brister.
Det måste gå att hitta en balans. Det måste gå att ha man och barn och återhämtning i vardagen. Det måste finnas andra alternativ än att lämna allt för en månad i Thailand.
Jag är den första att erkänna att jag inte har en aning om hur det i praxis skulle se ut. Visst har jag visioner, drömmar om delat ansvar och någon som plockar upp mig och allting annat när jag inte orkar, men jag har inte lyckats genomföra det. Ibland känns det som ett fruktansvärt nederlag och hur nöjd jag än är med att få rå mig själv och barnen och huset och allt så finns det stunder då det känns fattigt. Då jag är bitter för att jag hade velat ha mer.
Visst, jag får mer egentid nu när jag är frånskild och barnen inte bor här hela tiden men det var aldrig så här det var tänkt. Aldrig så här jag ville ha det. En gör ju det bästa av den situation man är i, det bästa av det man har liksom. Men egentid är bara värt något om man har någon att komma tillbaka till.
Det fina med att ha katter när man helt oförhappandes får en kväll mol allena är att man aldrig egentligen är ensam ändå. Här sitter jag och bakgrundsläser Helsingfors stads betänkanden kring 1950-talets åldringsvård vid köksbordet. Kattungen snarkar, ihopkurad runt min nacke. Vår redan tidigare påbörjade diskussion kring lämpligheten i att göra min nacke till sovplats får vi återuppta en annan dag.
Lille Gabriel har, nu 4,5 år gammal, börjat överlägga med sig själv. Ibland antar jag att han använder det som ursäkt för att han inte tänker sluta prata trots att han vid upprepade tillfällen blivit ombedd att göra det. Som på kvällarna när han ska sova. Då pratar han med sig själv (eller katten – men vem gör inte det om kvällarna liksom).
Så en morgon vid frukostbordet satte han allvarsamt sin lilla hand på min arm, lutade sig närmare mig och sa med stadig röst:
”Mamma, i dag tänker jag inte äta snö på dagis.” Snöätande är, som alla vet, en konstant diskussionsfråga med barn av den här åldern. Jag berömde honom. Påpekade att det var ett moget och bra beslut. Så höll han upp ett mycket viktigt pekfinger och förkunnade att han behövde prata med sig själv varpå han satte sig och stirrade ut i ingenting.
Sedan såg han på mig igen, log med hela ansiktet och konstaterade krasst ”näe, jag äter nog snö i dag också”.
Jag älskar mitt hus. Ni vet ju det. Jag vet det också. Men jag har under de senaste par veckorna återupptäckt min kärlek. Min förälskelse. Mitt behov av det här huset.
Att vara sjuk är alltid tungt men extra tungt när man är ensamstående och har ett ganska krävande hus. Nu har jag ju dessutom sedan tidigt i somras dragits med osäkerheter kring vad som felas mig och därmed också osäkerheter kring i vilket skick det är rimligt att tänka sig att jag är om några år. Oron över att jag kanske inte kommer att kunna bo och leva som jag gör har hängt över mig.
Det är fortfarande utredningar och sådant kvar förstås, men ingenting tyder i alla fall nu på att jag inte med rätt rehabilitering ska kunna fortsätta streta på här i huset. Med djuren. Trädgården. De konstanta renoveringarna. Allt sånt som jag älskar och som gör min själ hel.
Till saken hör dessutom att de ukrainare som bott här hemma i över 10 månader har hittat en egen lägenhet och flyttat ut. Till julen kommer de förvisso tillbaka, men det har ändå blivit mer utrymme och framförallt mer tid. Mer om det senare.
Josatteh.
Jag tänkte att jag lite snabbt skulle måla om golvet inne på lilla toaletten. Ett kort tag stod kattlådan där inne och golvet (som jag ju målat redan tidigare) hade hunnit bli lite skrapigt. Jag hade färg kvar. Det är knappt en kvadratmeter golvyta. Det är ett snabbt och enkelt jobb.
Eller. Det hade kunnat vara det.
För när jag plockade fram golvfärgen så visade det sig att jag hade en gammal burk med vit möbelfärg kvar. Jag skulle egentligen bara liksom öppna burken för att se om färgen fortfarande gick att använda. Och kanske, väldigt snabbt, dra på ett lager ovanpå den där gamla byrån i hallen som fått så sjukt fula fläckar.
Så jag lyckades knäcka upp burken och blanda färgen och den såg helt bra ut så jag målade byrån och när jag vände mig om såg jag den där listen kring det platsbyggda skåpet som byggaren fixade till hustekniken och när jag ändå hade färg och en pensel i handen så hade det ju varit dumt att inte bara lite kvickt måla den där listen också. Och det blev så bra att när jag sedan tog ett steg tillbaka för att betrakta mitt verk så såg listerna kring dörren till badrummet fasansfullt trista ut eftersom jag inte hade hunnit göra något alls med dem sedan de kom på plats för fyra år sedan så jag målade dem också. Lite snabbt bara.
Men då såg ju listerna kring dörren bredvid helt sjukt sunkiga ut så jag målade dem och sedan visade det sig att det inte alls var så svårt att ta bort medicinskåpet från väggen så att jag kom åt att måla dörren bakom och alla listerna och … ja… ni vet.
I något skede måste man ju bara sluta. Om inte annat för att färgburken är tom.
Jag älskar att måla. Det är en av de mest tillfredsställande renoveringsgrejerna man kan göra. Jag älskar att måla nästan lika mycket som jag hatar allt det där man borde göra innan man målar. Så jag brukar skita i det. Med rätt pensel och rätt sorts färg kommer man fruktansvärt långt. Längre faktiskt, än om man också skulle skydda golvet, maskera kanter, slipa och grunda. För det är så med väldigt mycket saker i det här huset som jag renoverar ensam, att om jag skulle sitta och vänta på tid och pengar att göra allting helt korrekt så skulle ingenting någonsin bli gjort.
Kanske hade det blivit jämnare om man slipat först? Kanske färgen hade potential att hålla längre? Men det är fullkomligt skit samma om det hade blivit ett mer perfekt resultat som hade hållit i 10 år ifall det hade tagit mig 10 år att ens få ihop tillräckligt med tid och pengar för att få jobbet gjort.
Jämnt är det inte. Men när jag nöjd som en katt omedveten om sin egen laktosintolerans vid en stor skål med mjölk till slut lägger ner penseln så kan jag konstatera att om jag hade vetat att det skulle bli så här bra hade jag gjort det mycket tidigare.
Till sist kom jag ihåg att jag skulle måla toalettgolvet också. Men det var ju som sagt ett snabbt och enkelt jobb.
Jag tittar på fotboll. Jag gjorde det ganska ofta med pappa när jag var yngre, men det har liksom inte blivit av de senaste typ årtiondena. Delvis har det väl berott på att jag inte har haft en TV som visat något annat än YouTube och Netflix och att det därför har varit ett verkligt projekt att få till stånd vanlig TV, dels för att jag helt enkelt inte har prioriterat det.
Men den där Mannen han är från England så fotboll är milt uttryckt en viktig del av hans existens. Så vi har tittat tillsammans. Han har pysslat med det praktiska och allt jag har behövt göra är sjunka ner i soffan och käka chips och hojta obsceniteter vid ungefär rätt tillfälle.
Det var väldigt väldigt länge sedan sådan sorts dekadens har varit aktuellt. Flera kvällar har vi dessutom fått något av barnen (hans eller mina) med oss och det har varit så sjukt najs.
Jag kanske inte behöver fotboll på samma sätt som … eh… somliga andra behöver, men lite sittande på soffan behöver jag tveklöst. Vila
Inte för att jag egentligen gillar orange, men av gammal vana hejar jag på Nederländerna. För tillfället ser de ut att kunna besegra USA. Det betyder att det finns en överhängande risk att Nederländerna kommer att möta England och att jag måste se över mina prioriteringar. Jag har aldrig någonsin hejat på England. Men nu bjuder England på chips och jag är en svag kvinna när det kommer till snacks.
Jag tror aldrig att jag har låtit det gå så här länge tyst på bloggen tidigare. Den håller inte på att dö. Och det gör förövrigt inte jag heller.
Det händer så mycket saker hela tiden att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Inte bara med skrivandet alltså, utan med allt. Och så har det varit i flera år. Bloggen hör till de där sakerna jag tänker att jag ska unna mig sedan när jag har gjort massor med andra saker som jag sedan inte får färdigt och jag tror inte att det är riktigt rätt taktik egentligen.
Jag vill skriva.
Jag mår bra av att skriva.
Skrivandet – även det som inte direkt generar pengar – borde vara en sådan sak som jag uppmuntrar mig själv att göra för att sedan bättre kunna fokusera på annat istället för tvärtom. Risken att jag inte unnar mig själv skrivandet är alldeles för stor annars.
En av de sakerna jag har tänkt att jag skulle vilja skriva om men som jag inte har hunnit ge mig själv chansen att plita ner är kärleken. Kärleken och risktagandet och Vad Som Är Viktigt. Jag hade velat skriva om hur han kom tillbaka, han som fattats mig, som hade gjort mig till någon ny och sedan försvunnit.
Eller försvunnit. Egentligen kröp han väl snarast bara tillbaka in i sig själv, lika skräckslagen inför världar som kolliderar och risktagandet och kärleken och allt vad det skulle kunna innebära i form av drömmar som besannas eller innebära i form av krossade hjärtan om vi gjort en felbedömning. Hela tiden fanns han med där. I utkanten av min tillvaro och mitten av mitt hjärta.
Så en dag var han redo. Hade tänkt färdigt kring Vad Som Är Viktigt och kom tillbaka helt och hållet.
Och herremingud som jag har analyserat alla tänkbara och otänkbara anledningar att ge det en chans till eller inte. Hur vågar man? Hur fan orkar man? Vilka mönster upprepar jag från tidigare förhållanden? Vad är lång tid och vad är kort tid och när kan man egentligen vara säker på någonting alls? När kan man säga att man känner någon på riktigt? Vilka avgrunder måste man ha stirrat in i? Vilka toppar måste man ha stått på?
Jag brukar vara ganska bra på det där med att ha tillförsikt, att se tiden an och att låta saker utvecklas. Men nu önskar jag verkligen att jag kunde se in i framtiden. Veta hur det kommer att gå.
Det enda jag egentligen vet nu är att jag måste ge det ett helhjärtat försök och så får det bära eller brista.
Är det egentligen sådana saker man borde skriva om på en blogg som vem som helst kan läsa? Ja. Jag tror det. Dels för att jag mår bra av skrivandet och dels för att jag vet att jag hade mått bra av att få läsa sånt här. Få filosofera tillsammans med andra och ut i tomrummet samtidigt.
Ett jättestort tack till alla er som har hört av er eller på annat vis peppat och stöttat! Ni är verkligen guld värda allihopa!
Jag fick komma hem redan för ett par dagar sedan och jag har fått tillbaka den mesta rörligheten i både handen och benet. Benet är väl egentligen tillbaka till sitt vanliga, lätt dysfunktionella, varande men handen hade bara varit lite försvagad innan söndagens episod och är nu inte återställd till vad den var innan. Jag kan skriva. Lyfta saker som inte är för tunga. Röra alla fingrarna och handleden även det är lite begränsat och långsamt. Ena ögat släpar fortfarande lite, vilket inte syns särskilt för andra men känns för mig om jag till exempel försöker läsa.
Exakt vad det här berodde på är oklart och det är således vägen framåt också. Det ska bli vidare utredningar på neurologen i alla fall. Och det var med största sannolikhet inte någon stroke.
När läkaren gjorde den sista undersökningen innan jag blev utskriven fick jag ett papper med information om vad som på engelska kallas functional limb weakness. Pappret var endast på finska, så det tog mig förstås en god stund att hitta vad exakt det var på något annat språk. Prognosen är i så fall teoretiskt sett väldigt god så nu hoppas vi på att alla kommande undersökningar inte visar något annat. En funktionell störning handlar nämligen om hur hjärnan är programmerad och ger inte bestående skador i själva systemet. Det är bra.
Men jag har förstås ett par saker jag vill bråka om först. Hysterisk kvinna som jag är. Det har mest att göra med kombinationen av hur man vill ställa diagnos och vad man tänker sig för behandling.
Enligt det papper jag fick ska man exempelvis göra datortomografi, MRI och ENMG för att utesluta andra allvarligare sjukdomar innan man ställer diagnos. En datortomografi är gjord och en MRI av ryggraden är gjord, men det borde fortfarande göras MRI av huvudet och ENMG för att kolla att det inte finns några skador i hjärnan respektive hur nervbanor och muskler fungerar. Sedan är det neurologiska undersökningar som läkaren gör. Där ingår bland annat något som kallas för Hoovers test, där man kontrollerar om det benet som är försvagat har krafter kvar om patienten fokuserar på att lyfta sitt friska ben. Man ska så kunna skilja på organisk skada och ifall patienten inte egentligen försöker lyfta benet.
Och alltså. Jag vet ju att jag inte kan lyfta benet när jag ligger rak på rygg och benet ska lyftas med rakt knä. Däremot kan jag normalt lyfta det om jag får börja knäet lite eller vrida höfterna lite åt sidan. Det är bara något med just den där helt raka vinkeln som inte riktigt vill sig. Förutom då vid de nu tre tillfällen som benet helt lagt av och det inte riktigt hjälper att försöka hitta en bättre vinkel. Benet vill inte lyftas ändå.
Det hade varit så vansinnigt mycket mer hjälpsamt för mig som patient om läkaren som undersökte mig hade utgått ifrån att jag egentligen hellre hade kunna använda benet och armen och vara frisk än att ligga på sjukhuset med en misstänkt stroke. Då hade läkaren kunnat göra undersökningarna i samråd med mig, för att försöka hitta vilka vinklar som fungerar och vad exakt det är som händer (eller ja alltså, inte händer) i min hjärna istället för att arbeta utifrån premissen att man ska sätta dit någon som verkar ha en stroke men inte har det. Den som har en funktionell störning kommer inte att bli hjälpt av att ligga inne på avdelning utan ska givetvis utredas på andra vis, men problemet kvarstår ju oavsett.
På pappret jag fick fanns det också instruktioner för hur man kan behandla funktionella symptom. Den första meningen är (min översättning): ”Som behandling kan det för en del patienter räcka med information om sjukdomen och dess godartade natur”. Lite längre ner står det att den mest effektiva behandlingen för den som har haft långvariga eller upprepade besvär är psykoterapi.
Nu är ju jag kanske känslig men alltså. Jag blir lite provocerad av de där formuleringarna. Avslutningsklämmen att ”olika via internet förmedlade behandlingsformers effektivitet undersöks som bäst” känns inte heller alldeles betryggande.
Det är långt ifrån klart vilka av mina symptom som skulle kunna ha en funktionell förklaring och vilka som beror på något annat. Att det finns verkliga, fysiska problem med bäckenet vet jag ju. Jag vet också att jag gick i tre år med en krokig svanskota, att SI-leden är lös, att vissa muskler är nästintill obefintliga och att jag har skador efter förlossningarna som inte har läkt. Att min hjärna skulle ha hittat på nya kreativa sätt att hantera den smärtan genom att omdistribuera impulser skulle jag absolut kunna förlåta den för. Varför i hela helvete vänster hand blandades in eller varför vänster öga släpar och pupillen där är större har jag inte en aning om. Går det att fixa är det ju prima!
Jag vet också att den fysiater (som alltså är en sorts specialistläkare) som tog 1,5 timme för att utvärdera mig för två månader sedan hittade flera tecken på organisk nervskada, bland annat positiv Babinski, lätt nedsatta reflexer på vänster sida, positiv Lhermitte och betydande svaghet. Neurologen på sjukhuset testade Babinski och konstaterade att den var negativ samt att mina reflexer var symmetriska under de knappa 5 minuter som han undersökte mig. Men vad vet jag? Jag är ju inte den sortens doktor.
Grejen är att funktionella neurologiska störningarna tenderar till att behandlas som kvinnosjukdomar. Ni vet, så där att de inte riktigt räknas. Inte är patologiska. Kan lösas med psykoterapi och lite mindre hysteri. Tidigare kallades det conversion disorder – när det finns så stora psykiska belastningar att de omvandlas till fysiska symptom. Det som alltså ännu längre tillbaka i tiden kallades för hysteri och då troddes bero på att kvinnans livmoder vandrar runt i kroppen. Botemedlet mot en vandrande livmoder var äktenskap, som i praktiken skulle innebära regelbundna samlag och graviditeter – sådant livmodern behövde. Personligen kan jag svära på att graviditet snarast har orsakat än botat mina problem.
Visst har vi kommit en bit bort från detta. Läkaren som satte pappret i min hand påpekade att de inte alls trodde att jag hittade på, som att det annars var ett fullkomligt rimligt alternativ. Men formuleringarna på infopappret dryper av medicinhistorisk sexism. Detta trots att modern forskning med all önskvärd tydlighet visar att funktionella neurologiska störningar är en fysiskt påvisbar glitch i hjärnan. Den ger inte permanenta skador och det är ju bra, men det gör inte symtomen enklare att hantera.
Här är en video på en kvinna som har en funktionell neurologisk störning. Skulle helst inte ha det heller. Men som sagt. Vidare utredningar. Håll alla tummar och tår.
Så jag har blivit sjuk igen. Egentligen har det väl hållit på länge. Flera år kanske. Jag vet inte.
Men ni vet ju att jag haft problem med ryggen och sånt. Till det hör att mitt vänstra ben under många år inte har varit allt igenom samarbetsvilligt. På senare tid har vänster hand känts svagare, fast jag har inte varit helt säker utan tänkt att jag kanske inbillar mig.
Så igår blev jag plötsligt väldigt yr. Ungefär som när jag hade den där inflammationen på balansnerven. Elena var tack och lov hemma och släpade mig till sängen. Där slutade både vänster hand och fot att fungera. Så det blev ambulans till sjukhuset och där är jag fortfarande. De ska utesluta stroke, men de första testerna som gjordes akut igår visade ingenting med ådrorna.
Handen och foten fungerar lite bättre och jag mår på det stora hela ok. Kaffet är dåligt. Jag har tråkigt. Och igår borde man ha kunnat se norrsken men inte därifrån jag befann mig. Jag har blivit förhörd om huruvida jag vet vilken dag det är. Alltså sådär helt exakt datum. På finska. Som om det vore ett adekvat test för hur jag fungerar när jag knappt vet vad det är för datum på något språk annars heller.
Nu väntar jag på fler tester och så får vi se. Hoppas att de kognitiva testerna inte involverar fler datum för då är jag fucked.
Vi har fått kattungar. Det är sådana där klassiska kattungar som kommer direkt från en bondgård, lite onödigt unga (de här var ändå nästan 10 veckor) och helt ovana vid att vistas inomhus. De har av förekommen anledning avlusats och avmaskats och luktar inte heller längre kossa. I många dagar satt de under en fåtölj och morrade åt den som försökte komma nära.
Det har krävts en hel del lock och pock. Mycket mat och tålamod. Idag har de kurrat ihop sig i en liten spinnande hög i mitt knä när jag sitter och jobbar. Jag har nästan förlåtit dem för att de bajsade och kissade i min säng i går (mitt fel som gav dem större utrymme att leka på än vad de var redo att hantera).
Och jag tänker att det är klart att jag kan se tjusningen med djur som redan är färdigt socialiserade och som kan alla skills och som man bara kan börja njuta av att få ha men asså. De här som man får kämpa med. Torka upp efter. Gråta över. Och som sakta men säkert visar en att det är värt all möda man lägger ner. Som blir trygga och lyckliga vänner. Jag föredrar alla gånger dem.
Famnfull kattungar. Bättre blir det inte.
Just nu jagar de en hårsnodd här på mitt arbetsbord. Det är inte helt optimal sysselsättning. En av dem fastnade dessutom i sladden till min monitor och kastade sig därför av bordet med sladd och allt varpå min dator givetvis med ett uppgivet vvvrrurrr släckte ner. Den andra satte sig på en bok och tippade i golvet. Tråkigt blir det inte.
Ni vet hur det ibland kommer in människor i ens liv som verkligen berör en. Ända in i hjärteroten. De mörkaste delarna av ens själ. De där personerna som man blir någon ny efter att man har träffat.
I somras sprang jag helt oförhappandes på en av de typerna och det var så länge sedan det hände senast att jag knappt ens förstod det. Jag bara föll handlöst rakt in i det. Han lovade att han tar emot och det gjorde han. Allt var som det skulle. Jag hörde hemma.
Men så försvann han och jag står kvar och är någon ny som samtidigt inte är någonting alls när han inte är där. Och jag försöker intala mig själv att det säkert är bäst som det är och att allt blir som det är tänkt att det ska bli men han fattas mig. Han fattas den där nya som jag blev som jag tyckte så mycket om att vara. Ett nytt jag som inte heller låter sig glömmas och gömmas undan när allt annat har blivit som det var innan.
En dag kanske jag lär mig att trivas som det här, men det är fanimej inte i dag.
Hit och dit och tillbaka igen 