Som ni redan vet har det ju inte varit ett alldeles enkelt företag att amma Gabriel. Eftersom han är tredje barnet var jag förberedd på att det är ett knepigt heltidsjobb att amma, men det gick ändå ganska episkt mycket åt helvete, just den biten. Jag tänkte nu att jag skulle försöka sammanfatta, utifall att det sitter någon stackars sate som precis som mig desperat googlar lösningar.
Det började med att jag fick sår. Det får man ju ofta i början, så det var väl inte hela världen. Men såret på vänster bröstvårta ville inte läka eller ens vända till det bättre och när sedan hela bröstet var rött och svullet fick jag den första antibiotikakuren. Den hjälpte väl möjligen lite grann, men bra blev det inte. Dessutom spred sig svullnaden och rodnaden till andra bröstet (fast där hade jag inte sår), det gjorde helvetiskt ont även mellan amningarna och jag fick till slut även feber.
Det här är min teori om vad det var som hände. Och jag är doktor. Ni kan lita på mig.
Såret var i början mycket riktigt infekterat och antibiotika rätt behandling. Av antibiotikan/allmän otur fick jag svamp på bröstvårtan, därefter i själva bröstet och sedan spred sig detta till andra sidan. När jag fick en tablett svampmedicin så försvann nämligen febern nästan omedelbart, smärtan avtog betydligt och såret förändrades. De stora, vita beläggningar som funnits på såret liksom föll av. Med små bitar av själva bröstvårtan, tyvärr, men lite spill får man räkna med som man brukar säga.
En dos svampmedicin var däremot inte nog, för likadana besvär återkom. Såret blev värre, den infernaliska smärtan kom tillbaka unt so weiter. Det var då vi (det var i princip en specialistläkare på amningskliniken som bestämde, men jag är ju också doktor så…) bestämde oss för att köra på med allt som fanns tillgängligt. När jag tog svampmedicinen hände ungefär samma sak som förra gången. Det är en jäkla märklig känsla. Liksom som om kroppen skalar av sig ett lager sjukdom. Och en kanske 2 mm stor bit bröstvårta.
Hur som helst.
Jag blev verkligen betydligt bättre i flera dagar. En natt gjorde det sedan plötsligt igen fruktansvärt ont att amma, men på det bröstet som inte hade sår. Oh, the irony. På morgonen märkte jag att en av mjölkgångarna var helt stockad. Stenhård. Öm. Det klassiska. Under de föregående typ 5 veckornas amningshelvete var det faktiskt första gången som jag hade en vanlig, hederlig mjölkstockning. Det gjorde så ont att jag kallsvettades och jag försökte alla knep för att få loss stockningen men icke sa Nicke. På kvällen, ungefär vid den tiden vårdcentralen stänger och man istället måste sätta sig i kö på sjukhuset ni vet, fick jag feber.
På sjukhuset fick jag sedan en starkare antibiotika, vilket var vansinnigt bra för dagen efter hade stockningen fortfarande inte släppt och mitt bröst såg ut som ett babianarsle. Däremot är jag helt övertygad om att stockningen egentligen inte var relaterad till något av de andra besvären, utan snarare kom av att jag hade sovit med fönstret öppet en smula (det var varmt och jag blev övermodig). De andra besvären var ju redan på väg bort. I ordning alltså infekterat sår – svamp – fortfarande svamp – mjölkstockning.
Den nya antibiotikan, Dalacin, kom in som en bakterieapokalyps och slog ut allt, inkluderat allt bra man behöver för att hålla magen i balans och även stackars lille Gabriel fick till slut diarré. Här övervägde jag för ungefär tusende gången att ge upp.
Och när allt det sjukliga som kunde medicineras bort började ge med sig så hade jag fortfarande ont mellan amningarna. Men inte lika ont. Och det kändes liksom… mekaniskt? Som en kramp.
Efter lite googlande visar det sig att man tydligen kan ha kramp i bröstvårtorna. Man kan få det av fysiskt trauma och mina bröst är så traumatiserade att de skulle behöva åratal av terapi. När det krampar och gör ont så blir bröstvårtan helt kritvit, som om det inte finns något blod kvar i den. Det kallas vasospasm eller nipple blanching på engelska och ska oftast bero på felaktigt tag hos babyn. För mig var det dock inte hans tag som var problemet utan säkert sår och svamp och liknande som traumatiserat de stackarna.
När jag insåg att det var nipple blanching som orsakade smärtan som var kvar (och som säkerligen stått för en del av smärtan redan tidigare) blev jag närmast glad, för internet var också fullt av saker man kunde prova för att göra det bättre. Det som gjorde störst skillnad för mig var:
1: Värme. Normalt blir man tillsagd att hålla brösten varma, men det gällde att hålla hela mig varm. Spolade jag händerna i kallt vatten fick jag grym kramp. Drog en vind över benen – kramp. All sorts nedkylning oavsett hur liten gav mig kramp. Det supervarma vädret vi har nu är alltså idealt.
2: Massage. Jag upplevde att jag samtidigt hade kramp på ett ställe i ryggen, liksom rakt igenom från bröstet. Det var nog också alldeles sant. Genom att massera muskeln vid bröstbenet fram och nästan under armen vid sidan (pektoralmuskeln), samt muskeln bak i ryggen så släppte krampen nästan omedelbart. Det är också betydligt mer socialt accepterat att massera de musklerna än själva bröstet. Man får trycka ganska hårt, men det hjälper konstigt nog. Stretching hjälper också.
3: Nipple donut. Något geni, någonstans på internet, tipsade om det här. Hen hade använt amningsskydd, jag körde med vanliga bomullsrondeller. Man tar kanske fyra stycken, klipper ett bröstvårtestort hål i mitten, fäster rondellerna vid varandra som en förtjusande donut (jag använde sån där vit sårtejp, geniet hade bomullslinda som hen klippte till) och sätter på bröstvårtan alltid när den inte är i användning. På så vis avlastar man och undviker att till exempel BHn plattar till och gör det värre. Den här simpla uppfinningen var verkligen en räddning för mig.
(4: Undvik koffein. Kramperna blir lite värre de dagar jag bälgar i mig som mest kaffe. Den korrelation som den samlade läkarvetenskapen menar är uppenbar kanske möjligen existerar. Men man får ju väga smärtan mot koffeinbehovet liksom, och dessutom vet ju alla att man inte ska lita på big pharma.)
Såret har, precis som sådana sår ska, nu nästan läkt trots att jag helammar och amningen fungerar i alla fall för närvarande.
Avslutningsvis vill jag säga att jag beslutet att fortsätta amma trots alla problem var för att jag vet hur smidigt det kan vara med amning när det väl fungerar. Särskilt på nätterna är det skönt att slippa gå upp och värma flaskor, även om det förstås innebär att det är jag som sköter all nattmatning nu. Jag tycker inte att någon ska känna sig sämre eller skyldig om den väljer att sluta när det känns jävligt och övermäktigt (eller annars bara för att hen vill sluta). Den största anledningen till att jag inte gav Gabriel ersättning också var att han hade lite ont i magen (och sedan diarré) och att ersättningen hade kunnat förvärra det. På något vis kändes det tryggare att bara försöka fortsätta, trots att han fick i sig antibiotika också och beslutet därmed kan ifrågasättas, än att försöka komplettera.
To each their own, liksom.
Hit och dit och tillbaka igen 
Åh hjälp, låter helvetiskt minst sagt! Otroligt starkt gjort att fortsätta kämpa, verkligen!
Har haft enorm tur själv, trots långtidsamning har jag som värst haft mjölkstockning ett par gånger och inte ens då behövde jag söka vård.
Hej!
Har EXAKT samma problem som du beskriver med amningen, alltså jag pendlar mellan gynakuten och amningsmottagningen 2-3 gånger per vecka i 2 månader nu…kan man maila dig och fråga lite saker?
Jag har skickat mejl till dig!
Ååååh det här hoppas jag kan bli räddningen för mig!!! Led mig igenom amningen med första dottern med hjälp av amningsskydd men det var ju såå stökigt. Denna gång har jag redan nu under graviditeten sjukt ont i bröstvårtorna, och dem ser ut precis som på bilden. Smörja med kräm och kokosolja och allt som mvc rekommenderar hjälper noll så har verkligen känts hopplöst, men nu har jag iaf tips att testa inför och efter förlossning, halleluja!