Historikerns historier · Nyhetsplock

Vem behöver Game of Thrones?

Hela grejen med Magnus Ladulås gravöppning är så spännande! Först öppnar de graven det borde vara och hittar skelett från en betydligt senare hittills oidentifierad familj. Sen öppnar de en annan grav, Karl Knutsson Bondes, som möjligen någon gång i tiden kunde ha blivit förväxlad med grav 1 och hittar vad som faktiskt är Karl Knutsson Bondes lämningar.

Och sen hittar de baksidan av en tegelmur från 1200-talet (som måste vara en av de första eftersom tegel kom till Sverige först i slutet av 1200-talet) under koret i kyrkan. Nu vill man kika bakom tegelmuren för att se om Magnus Ladulås kanske är begravd där. Det är så vansinnigt fascinerande att om det inte vore för att man förstör även den mest grundliga manikyr när man håller på och gräver så hade jag kanske blivit arkeolog istället för historiker.

Läs mer på SvD eller arkeologernas blogg!

Nyhetsplock · Vardagslivet

En prinsessmorsa som förstör andras barn

Lady Dahmer, som brukar ha en uppfriskande och kul syn på det här med barnuppfostran och jämställdhet, är förbannad. Hon är förbannad på ”alla dessa jävla prinsessmorsor (plus andra vuxna) som inte fattar att deras ”snälla” komplimanger sabbar [hennes] barns framtida självkänsla”. Hon vill spy på sånna som mig. Sånna som har en dotter som tycker om rosa prinsessgrejer och som tycker att det är helt ok att ge komplimanger. Hon tycker att jag får sabba mina egna barn men att jag ska ge fan i hennes.

För det första så finns det ingen som helst forskning som visar att en lagom dos uppmuntran och komplimanger under uppväxten skulle vara skadligt för självkänslan. Snarare tvärtom. För det andra finns det förvisso ett problem i utseendefixering, men att utseendet är det första en människa lägger märke till hos en annan människa är knappast något vi kommer ifrån. Frågan är istället vad vi kan göra åt det. Sluta ge komplimanger? Eller hemifrån ge barnet tillräckligt mycket självkänsla, styrka och tilltro för att barnet de gånger han eller hon börjar tvivla på sig själv – för sånna gånger kommer oavsett hur mycket man försöker undvika det – hittar tillbaka till allt det där som är bra.

”Och så undrar de varför deras små fyraåringar vägrar ha annat än rosa eller klänningar. ”Oj, ja, hon vill inte ha nåt annat just nu, det är väl en fas”. DET ÄR FÖR ATT DU LÄRT DEM ATT DET ÄR VIKTIGT ATT VARA FIN DITT JÄVLA VÅP! har jag sån lust att svara samtidigt som jag kör ner balettkjolarna i halsen på dem.”

Varför är det fel att ha klänning? Varför är det fel att ha rosa? Och framförallt: Hade jag fortfarande varit ett jävla våp om det varit min son som hade rosa klänning och ville dansa balett, eller hade jag då varit en godkänd genusmorsa?

”Dessa jävla rosa ungar som putar med magarna och frågar ”är jag fin nu?””

Om man vill vara trovärdig och argumentera för att vuxna inte ska sabba andras barns självkänsla genom att understöda utseendefixering ska man låta bli att kalla andras barn för jävla ungar bara på grund av den färg deras kläder har.

Det här är min dotter Tilda som drömmer om att bli ballerina. Hon tränar varje dag för att bli stark för att hon vet att ballerinor måste vara urstarka. Tilda är precis lika mycket värd som Lady Dahmers ungar, trots att hon klär sig i rosa och tycker om att vara fin. Den som säger något annat kan dra åt helvete.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Feminism som ideologipolis

Det finns en Tumlbr-blogg som heter Who Needs Feminism där människor kort får berätta varför just de behöver feminism.

Aktivarum ondgör sig över att folk förväntar sig att feminismen ska lösa deras personliga problem och fungera som ideologipolis.

Den som berättar sig behöva feminism ”because I shouldn’t have to fight with myself to not automatically apologize for having an opinion” förkastas med ett ”men roligt är det när folk säger ”jag borde inte behöva ha interna konflikter””. När någon säger sig behöva feminism för att ”the words ‘bitch’, ‘slut’, ‘whore’, and ‘cunt’ are still used as every day words” kontras det med att vi minsann inte behöver en ”ny kyrka som utdelar synd”. Listan på citat fortsätter och förkastandet lika så. Hela inlägget dryper av ett fullkomligt oförstånd inför andras upplevelser av genusbaserade problem i vardagen och en daglig kamp mot att inte låta sig tryckas ner i en förutbestämd form.

För det är just den där formen som det handlar om. Det handlar om att man ska kunna vara kvinna och jävligt duktig på det man gör och få höra att man gjorde en kick-ass bra presentation, inte att det är gemytligt att unga, vackra kvinnor vill vara intellektuella. Det handlar om att man ska kunna få ha ett rosa buisness card utan att klassas som oprofessionell för att färgen rosa klassas som flickig och gullig men knappast passande för någon som vill verka trovärdig. Det handlar om att jag ska kunna få beskriva äktenskapets juridiska implikationer under medeltiden utan att någon ska behöva varna mig för att forska kring genus för att jag kan tolkas som feministisk och därmed oakademisk.

En betydande del av den där formen är just det som kritiseras hårdast på Aktivarums blogg, nämligen hur man ska kunna hantera eller rent av påverka andra åsikter om egna beslut? För visst, man kan bara påverka sig själv och ingen gynnas av en statlig åsiktspolis som säger vad man får tycka och inte. Men de exemplen som lyfts fram på varför vi behöver feminism (folks förvåning när pojkvännen lagar mat, fördömandet av att inte vilja ha barn, att beskyllas för att inte vara bra nog när pojkvännen är otrogen och så vidare) avspeglar den där formen där män gör mansgrejer, kvinnor gör kvinnogrejer och det inte finns några mellanting. Att vilja bekämpa de sakerna är inte försök att kontrollera folks åsikter utan en vilja att förändra attityder. För nog ska en kvinna kunna säga att pojkvännen lagade mat och få höra ”jamen vad kul, vad blev det?” och inte ”hahaha, gick det ens att äta?”, ”har han varit otrogen” eller ”men herreguuuud vad din kille är duktig som klarar av att laga mat!”. Och låt vara att det inte är en allmän rättighet att skaffa barn, men det är fanimej en allmän rättighet att låta bli om man vill, utan att någon tar sig friheten att ha åsikter om det. Och en otrohet kan aldrig skyllas på den som blir bedragen, men ändå hör man ofta att mannen varit otrogen för att kvinnan inte levererade tillräckligt av vad det nu kan vara som hon är skyldig honom för att han ska bete sig som folk.

Behöver man just feminismen för att få ordning på de här grejerna? Kanske, kanske inte. Oavsett vilket har feminismen givit de här problemen ett berättigande, fått kvinnor att förstå att de inte behöver be om ursäkt för att de har en åsikt och för att de säger den. Fått kvinnor att reagera över att äldre manliga kollegor uppmuntrar dem med ett ”det är snyggt med kvinnor i kostym” istället för ett ”du har verkligen identifierat ett betydande idékomplex”. Fått män att kräva delaktighet i sina barns liv. Och utan att försöka bestämma vad andra ska tycka så är den här uppluckringen av formen något vi borde vara tacksamma för.

Och slutligen: Feminismen ska inte bli en kyrka som förbjuder svärord, men man måste vara blind om man inte ser att alla de där väldigt vanliga svärorden relaterar till kvinnor.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

I så fall vill jag ha en bild på en kanelbulle.

En assistent till en riksdagsledamot här i Finland har på fullt allvar föreslagit att utlänningar, sexuella minoriteter och språkliga minoriteter ska bära speciella märken utanpå sina kläder. Jag tycker teoretiskt sett inte att man ska tysta ner diskussioner om svåra ämnen men. Va fan. Det här är så dumt att det inte ens förtjänar att diskuteras. Som en av dem som skulle tvingas bära ett märke för att markera att jag inte är en första klassens invånare blir jag rätt arg och tanken på att mina små barn skulle förses med en tydlig markering för att polisen lättare ska se vilka de är gör mig fullkomligt rasande.

Vi vet vad sådana märken leder till. Nu om någonsin är det dags att lära sig av historien.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Förenkling och fördumning

Ni vet hur vi ibland pratar om det där med förenklingar? Att förenklingar krävs för att förklara vår komplexa verklighet, men att långdragna förenklingar ger en skev bild.

Idag skickade en kompis en artikellänk där psykolog Tony Dunderfelt förklarar parförhållanden. Artikeln är förvisso tre år gammal, men innehållet är högaktuellt. Tony menar att människorna under årtusenden levt i traditionella parförhållanden där kvinnan inte hade en egen vilja. Detta är steg 1. I steg 2, som inträffade för ungefär hundra år sedan, fick kvinnan fullkomlig självständighet i förhållandet och mannen blev översnäll. Nu, i steg 3, ska mannen vara man, hård på det rätta sättet men samtidigt mjuk och öppen. Steg 3 möjliggörs för att basbehoven (mat och värme) är uppfyllda och det är tid för något nytt.

Tanken är intressant, men samtidigt (åtminstone i den formen den gavs i artikeln) så otroligt fördummande. Alla män och alla kvinnor vill inte ha samma sak, tänder inte på samma grejer, har inte samma behov. Det finns ingen universell logik som säger att en kvinna mår bättre när mannen sätter gränser och inga belägg för att parförhållandets kärnproblem är jämställdhet. Det är en himmelsvid skillnad mellan en man som står för vad han tycker (för det tror jag de flesta kvinnor vill ha på samma sätt som män vill ha kvinnor som står för vad de tycker) och en man som sätter gränser för kvinnan. Jag sätter mina egna jävla gränser, tack så mycket.

Och vad det gäller den historiska redogörelsen är den om möjligt ännu mer meningslöst fördummande än Pinkers uttalanden om medeltida barbarer. Ett ”traditionellt parförhållande” har ingenting med historiska realiteter att göra och det är helt grundläggande inom all historisk forskning att den dåtida familjen inte endast kretsade kring parförhållandet. Även om man diskuterar kärnfamilj versus utökad familj var det aldrig fråga om bara paret, om bara en man och en kvinna. Går vi till steg 2 och kvinnans så kallade självständighet i förhållandet under de senaste hundra åren finns det en ännu större brist. Det är först 1921 som en gift kvinna får en åldersreglerad myndighet och kan myndighetsförklaras när hon fyller 21. Om kvinnan inte är myndig är det väl ändå en god bit kvar till självständig? Lite senare under de där 100 åren då mannen varit översnäll och kvinnan helt självständig har vi hemmafrumodet, då damtidningarna fylldes av tips på hur kvinnan kunde underlätta sin makes arbetssamma vardag.

Självklart kommer parbildning idag att se annorlunda ut än vad den gjorde förr. Vi lever för första gången i en tid då kärlek (vad nu det är) får gå före ekonomisk planering, släktingarnas vilja och anrika efternamn. Dessutom är det första gången som det där valet vi gjorde när vi var rusiga av kärlek och sket i att ekonomin gick åt fanders, släktingarna grät och att kvinnans namn blev Ann Al inte måste vara för alltid. Vi har ett val att både ge oss in i och ta oss ut ur förhållanden i en aldrig tidigare skådad utsträckning. Det om något borde betyda att det behövs ett ännu större utbud av olika sorters män och olika sorters kvinnor, eftersom alla inte söker samma sak.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Den onda manligheten

Efter UNT:s recension av antologin Men: Mannens frigörelse från mannen funderar Pelle Billing på varför recensenten (på basis av boken) tycker att det är relevant att män lär sig förhålla sig till varför 95% av alla dömda för våldsbrott är män. Billing medger att han raljerar en smula men frågar ändå:

”Menar du att samhället är så kallt och hårt mot just män, att fler män begår våldbrott än någon annan grupp? Menar du att manlig utsatthet är så pass stor att den leder till brott? Menar du att vi bör applicera en humanistisk, socialkonstruktivistisk syn på mäns lidande och problem?

Eller menar du i stället att män föds onda, och därmed måste diskutera sin inneboende ondska?”

Män och kvinnor har sina specifika problem, dels biologiska i form av genetiska sjukdomar, men också sociala problem, kopplade till manlighet och kvinnlighet. Ingen har förnekat att det skulle finnas problem med kvinnligheten; så föddes hela kvinnorörelsen! Fortfarande finns det problem med kvinnligheten, men trots att man kanske inte lika ofta pratar om det på en lugn och sansad ton finns det förstås också problem med manligheten. Även om problemen med både manlighet och kvinnlighet ligger i strukturer och normer är det från vetenskapens horisont ingenting som tyder på att strukturer och normer upprätthålls av bara det ena könet. Inom forskningen är det solklart att genusstrukturer upprätthålls och definieras i relationen mellan könen.

Därför tycker jag att det är oerhört uppfriskande med en antologi som uppmuntrar (och igen måste jag förlita mig på recensenten eftersom jag själv inte läst boken) män – och kanske även kvinnor – till att fundera över manligheten. Det handlar inte bara om att förstå kopplingen mellan att pojkar uppmuntras leka fysiska lekar och att inte visa svaghet eller prata om sina känslor, och den där våldsstatistiken, utan lika mycket om att den manligheten som utesluter män från att vårda sina egna barn kanske borde ifrågasättas mer. För det finns många olika manligheter, många syner på manlighet och många imaginära rätt och fel för män.

Titeln på boken syftar inte på att mannen ska strippas på den onda manligheten eller utgår ”ifrån att manlighet i sig är en patologi” utan att varje enskild man – precis som varje enskild kvinna – i ett samhälle som är så jämställt som Sverige ska kunna titta på sin egen situation och säga ”Är jag här för att jag vill eller för att jag tror att det är vad som förväntas?”. Därefter ska en man kunna sluta leka familjeförsörjare och bli hemmapappa, sluta vara bilmekaniker och bli balettdansare eller sluta slå tillbaka av rädsla för att bli kallad fegis. Det betyder inte att en man inte ska få vara manlig – oavsett vad man lägger i det ordet – utan om att mannen ska ges möjligheten att själv definiera sin manlighet, sitt sätt att vara man. Manlighet och kvinnlighet ser väldigt olika ut i olika tider och olika kulturer eftersom de är socialt betingade och därmed inte statiska tillstånd. Därför måste det finnas plats för reflektion, diskussion och omvärderingar.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att döma barn och deras föräldrar

Lady Dahmer skriver om det där med att ge barn komplimanger och retar sig på att föräldrar på förskolan tar sig friheten att kommentera att hennes dotter ser fin ut.

Visst kan man tycka att det är onödigt att kommentera utseende i största allmänhet, jag har sagt det förr (både här och här) och det tycker jag fortfarande. Men däremot har jag aldrig blivit förbannad för att någon sagt något trevligt om mina barns utseende och jag är helt övertygad om att positiva komplimanger om deras utseende inte kommer att ha en negativ inverkan på deras självbild. Det första barn lägger märke till är ju hur saker och ting ser ut och först därefter lär de sig att koppla samman utseende med inre egenskaper. Att man retar sig på att någon tycker att ens barn är fint kanske snarare är ett tecken på att man som förälder sätter adjektivet fin i samband med saker som ”mild”, ”skör”, ”i behov av skydd” och så vidare. Men så behöver det ju inte vara, och som lady Dahmer själv skriver i ett senare inlägg så gör inte barn den kopplingen.

Barn söker bekräftelse, både på sina inre och yttre kvalitéer. Jag tycker inte heller att man behöver kommentera i tid och otid, men när barn (även andras) kommer rusande för att visa nya tröjan, tofsarna i håret eller vad det nu än må vara tänker jag inte säga att det inte är något att bry sig om, att barnets glädje över vad det ser som fint inte ska tas på allvar bara för att barnet har haft oturen att födas till en värld som lägger otillbörligt mycket vikt vid utseende. Sedan kan man ju försöka tänka på om man bara säger ”fin” till flickor och ”tuff” till pojkar.

Och när vi nu ändå talar om dömande: Lady Dahmer skriver i inlägget ”Vem ger dig rätten att recensera mina barn?

”Mitt ovetandes barn som ännu inte har blivit totalsabbad av utseendefixering (som deras ungar har tyvärr) och som hittills inte haft sådana där fixeringar då hon vägrar ha nåt annat än typ rosa eller klänning. (som fler ungar på förskolan).”

Jag uppskattar inte att bli anklagad för att ha totalsabbat min dotter med utseendefixering bara för att hon har rosa klänningar trots att hon är flicka om det är vad hon vill ha på sig. Vem ger dig rätten att recensera mina barns föräldrar?

Nyhetsplock

LEGO Star Wars och kvinnliga karaktärer

Aktivarum har publicerat en tvådelad serie om hans syn på LEGO Friends. Det är intressant med åsikter från någon som har en helt annan utgångspunkt än dem som jag brukar diskutera med. I del två är hans slutsats att det finns en förskjutning i förhållandet mellan ”manliga” och ”kvinnliga” minifigurer i LEGOs serier. Det ser jag som LEGOs största problem. Kanske är det att närma sig kvotering, men LEGOs fantasivärld behöver fler kvinnliga figurer.

Aktivarum konstaterar sedan att anledningen till att det finns så få kvinnliga figurer ”beror på att en kvinnlig karaktär måste ha en viss grad av status och det begränsar antalet kvinnor.” Han förklarar det med att samma fenomen går att applicera på mörkhyade: ”Om en svart karaktär på något sätt visas negativt så finns risken att det blir en negativ bild av svarta och då råkar TV-bolagen ut för deras lobbyorganisationer som kräver bot och bättring. Sålunda är det en begränsad mängd av karaktärerna som kan vara svarta.”

Själva idén är intressant, men jag ställer mig mycket tveksam till den som förklaringsmodell. I sagornas värld finns det knappt en enda berättelse utan en ondskefull kvinna. Även i flera hjälteberättelser förekommer kvinnor med synnerligen oroväckande syn på moral. Listan på mer eller mindre elaka kvinnokaraktärer kan göras lång: Catwoman, Sirenerna, Cleopatra, häxan i Oz, Pruseluskan, madame de Winter, Belatrix Lestrange, Cruella De Ville… En kvinnlig karaktär behöver inte ha en viss status. Kvinnliga karaktärer täcker hela skalan (det är bara se på Star Wars för att konstatera det).

Istället verkar det som om LEGO nischat de serier som baserats på exempelvis Star Wars till pojkar så till den milda grad att de kvinnliga karaktärerna kommit i skymundan. För till Star Wars-serien finns det flera kvinnliga karaktärer som LEGO minigfigurer. Problemet är att de är svåra att få tag på och har trängts undan från den stora storyn. Prinsessan Leia finns bara i stora, dyra förpackningar. Barriss Offee finns det en del av, men vill man ha Luminara Unduli får man punga ut med närmare 80 dollar. Kort sagt: LEGO Star Wars hade med lätthet kunnat bli en serie riktad till alla sorters barn intresserade av rymden, av att bygga, av att flyga snabbare än ljuset, av att upptäcka nya planeter och av den kamp mellan ont och gott som de allra flesta historier bygger på.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Jämställdhet och intern kontroll

Det finns en hel del att säga om Maria Svelands slutreplik angående politisk depression, hat och feminism. För det första ställer jag mig väldigt kritisk till hennes uttalande att exempelvis Pelle Billing är ”extremistbloggare” och angående honom och likasinnade att ”ingen av dessa kränkta herrar har något intresse av att bedriva den rättviserörelse som feminismen är eftersom de helt enkelt inte vill ha ett jämställt samhälle”. Inget av det jag läst som Billing har skrivit tyder på att han inte skulle vilja ha ett jämställt samhälle, att han inte tror på allas lika rättigheter eller att han skulle hata kvinnor. Jag känner inte honom. Kanske han då när han inte skriver mycket engagerade och omtyckta texter om jämställdhet på sin blogg är ute och kastar ruttna ägg på kvinnor och kallar kassörskan på ICA för feministhora för att hon tar betalt. Så kan det vara. Jag finner det bara väldigt osannolikt.

Det finns många olika uppfattningar kring det där med jämställdhet och ännu fler vägar att nå dit. Ingen tjänar på att företrädare för olika synsätt idiotförklarar andra vägar.

För det andra har Sveland en mycket viktig poäng i det hon skriver om hatet rent generellt. I Billings egna texter finns det inte hatretorik, men kommentarerna på hans inlägg går väldigt ofta överstyr, blir kategoriska, nedlåtande och hatiska. Sveland återger en konversation med en man på en pubkväll för jämställdhet:

””Jaha, men är det du, har inte du mejlat till mig anonymt?”

Jo, tillstod han, det hade han kanske gjort någon gång. Jag frågade vad han hette men det ville han inte säga.

”Men jag står ju med adress och telefonnummer helt öppet, och just nu står jag framför dig. Kan du inte säga till mig vad du heter?”

Det ville han inte. Att hata anonymt var nämligen hans rättighet.

Det är sådana män som hittar näring åt sitt hat i dessa bloggar. I kommentatorsfälten får feministhatet sväva fritt och oemotsagt.”

Nu är det säkert många som tänker att de där feministerna minsann inte är ett dugg bättre själva. Och så är det kanske också i flera fall. Men vet ni vad? Alla vi som på riktigt är intresserade av att föra den här debatten framåt har en skyldighet att reagera mot både manshat och feministhat oavsett vilken väg till jämställdhet vi tycker är bäst. Ni som ofta är på Billings eller Ströms bloggar, som gillar deras texter, som håller med om deras budskap, ni har en skyldighet att moderera de egna leden. Ni som är på feministiska bloggar, som gillar feminismens idéer, som ser feminismen som framtida rättvisa, ni har en skyldighet att moderera de egna leden. För som det är nu släpper feminister igenom manshat för att man inte vill bryta leden och förstöra för alla andra och jämställdisterna släpper igenom feministhat av precis samma orsak. Resultatet blir två motståndarsidor med slutna led där några få hatiska, högljudda får sätta tonen för vad som är tillåtet och som under motståndarsidans attacker skyddas av en mur av stumhet. Ingen vill vara förrädaren som bryter fronten.

Men jag är övertygad om att så länge det inte finns en intern kontroll av hatiska utspel kommer fronten att bestå och kampen mot orättvisor i samhället bli ett fullständigt meningslöst krig mot dem som vill ta andra vägar. Det måste få ett slut.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Alternativa verkligheter

I ett brev från LEGO till Essa skriver LEGO så här:

”Under utviklingen av dette produktet fant vi at jenter 5-9 skjønnte at meningen med minifiguren var å utforske LEGO verdenen, men de kunne ikke identifisere seg med LEGO sin standard minifiurs urealsitiske utsende.”

Flickor kan inte identifiera sig med legofigurerna för att de ser orealistiska ut? Hur i hela friden förklarar man då det här?

Kan det vara så att flickor helt enkelt inte kan identifiera sig med LEGOs nuvarande minifigurer för att 95% av dem är pojkar?