Om medeltida språk

En aspekt av medeltiden som jag tycker är alldeles osedvanligt intressant men som samtidigt är nästan omöjlig att ingående studera är språket. Alltså, det skrivna språket vet vi ju en del om, för det är ju vad vi har kvar i form av historiska källor. Utgående från det kan man till exempel säga att rättsliga dokument i Sverige utfärdades på latin fram till ungefär mitten av 1300-talet, då man började skriva mer och mer på svenska. Men vad talade folk med varandra? Och hur stor skillnad var det på olika dialekter? Hur gick det till exempel för en bonde från Småland att förstå en bonde från Gästrikland? Med tanke på hur stor skillnad det är mellan vissa dialekter i dag (lyssna bara på de olika svenska dialekterna här i Finland) är det ju fullt möjligt att skillnaderna på medeltiden var rätt stora. Visst, folk i allmänhet reste inte särskilt mycket, men faktum är att de reste mer än vad man tidigare trott. Den heliga Birgitta till exempel, reste både till Santiago de Compostela, Nidaros och till Rom, förutom till mängder av olika platser i Sverige.

Och sedan var det adelns äktenskapsmönster. De hustrur som importerades till Sverige (på den tiden inte från Tailand utan från t.ex. England och Tyskland) kan ju knappast ha kunnat mycket svenska när det kom hit. Tänk till exempel Blanka av Namur (ca 1320-1363). Hon föddes i vad som nu är Belgien och kom som brud till kung Magnus Eriksson till Sverige. Förmodligen var hon runt 15 år då. Efter en skrift från biskop Håkan i Bergen från 1337 vet vi att hon åtminstone hade kammarjungfrur med utländskt påbrå. Biskopen nämner en Katarina av Spina, som med största sannolikhet kom till Sverige med Blanka, eller åtminstone med anledning av Blanka. (Det finns en adlig släkt Spina i Italien, men om det rörde samma släkt vågar jag inte säga.) I de svenska källorna förekommer Blanka en hel del. Hon reste runt i riket, och även i Danmark och Norge (vilka stod i en lös union med Sverige på den tiden) och engagerade sig i både små och stora affärer. Tillsammans med sin make sigillerade hon brev om allsköns ämnen en kung hade att döma i, även om hennes koppling till fallen knappast kan ha varit annan än som rikets drottning. Det här är Magnus och Blankas gemensamma testamente från 1346, i vilket de bland annat donerade till ett kloster i Vadstena. Det syftar förstås på den birgittinska klostret i Vadstena som inte invigdes förrän 1384.

Det går förstås inte att säga om Blanka var lycklig i Sverige tillsammans med kung Magnus – hans regenttid var ju inte helt problemfri, om vi säger så – men de förekommer väldigt ofta tillsammans. Det tycks som om de spenderade en hel del tid ihop och att det styrde riket tillsammans (men förstås inte nödvändigtvis som likvärdiga regenter). Erik av Pommern (som i enlighet med vad namnet antyder inte heller kom från Sverige) blev svensk kung (unionskung) 1389 och var gift med Filippa av England (1394-1340). Hon var 12 år när hon gifte sig med kung Erik. Erik var inte särskilt populär, men av allt att döma tyckte folk betydligt bättre om Filippa. Även Filippa skötte statsaffärer och stödde Vadstena kloster. Hon begravdes sedan i klosterkyrkan. Men hur var det för dessa unga kvinnor att komma till Sverige och inte kunna språket? Hur kommunicerade de med andra i hushållet? Med maken? Vilket språk talade Erik och Filippa? Och hur skötte kungen och drottningen regerandet i en tid när det fortfarande var väldigt hands-on, där allra minst sju språk torde vara inblandade (engelska/tyska/latin/svenska/danska/norska/franska)?

I dag när jag satt och filade på min artikel om donationer till Nådendals kloster kom jag över en hänvisning till språket (i Klockars bok I Nådens dal). Det gäller ett brev skickat från Nådendal till Vadstena kloster i början av 1480-talet (brevet är odaterat). I det skriver en Vadstenabroder som rest till Nådendal om att resan till Finland varit svår och att folket talade ett språk han inte förstod (”ubi linguam quam non novimus audivimus” – FMU 6689, SDHK 30712). Förmodligen gällde det inte dem som bodde i klostret, utan snarare befolkningen runt klostret. Likväl kvarstår att det var många språk i området, men också att språk i allmänhet inte tycks ha setts som ett hinder för kommunikation. På medeltiden var språk ett sätt att kommunicera. I dag, med alla regler om att man måste kunna svenska för att vara svensk, danska för att vara dansk, inte läsa svenska om man är finsk unt so weiter, verkar det snarast som om språk är ett sätt att skärma sig från kommunikation. Det är en rätt otrevlig utveckling, IMHO.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s