– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
På många vis är det ganska humoristiskt att en av Finlands mest högljudda och omstridda islamkritiker heter något som inte ens med lång träning, hård koncentration och en uttalshastighet som får en logikprofessor att tappa tråden går att få rätt.
Al-hallo?
Alla-ho?
Hal-alo?
Jag ger upp.
I genusforskningen förekommer begreppet kvinnlig underordning betydligt oftare än vad de flesta kritiker verkar tycka är rimligt. Oavsett vilken inställning man som forskare har till begreppet är den kvinnliga underordningen någonting som man måste ta ställning till när man forskar i genus. I just det stadiet av teoribildandet är jag själv just nu.
Begreppet är svårt. Min forskning rör Sverige 1350-1550 och det råder inget tvivel om att samhället så som det framkommer genom källorna var mansdominerat. Lagen gynnade männen vilka i sin tur hade ensamrätt på lagskapande och på så vis kunde ett system där kvinnor systematiskt uteslöts från juridiska, politiska och ekonomiska rättigheter upprätthållas. Med våra nutida mått mätt skulle begreppet kvinnlig underordning kunna vara mycket beskrivande.
Men jag ställer mig ändå väldigt tveksam. Redan 1996 frågade sig Gudrun Andersson (Lennström) och Maria Ågren om man kan påstå att kvinnor varit underordnade om kvinnorna själva inte har uppfattat det så. Jag tycker att det är en oerhört relevant fråga. För historieforskningen handlar det förstås om vilka nutida filter som påverkar historikerns tolkning av förflutna verkligheter. Av alla de tusentals dokument jag läst från 1300- och 1400-talen har jag inte hittat ens en liten antydning till att kvinnor som grupp kände sig förfördelade. Det fanns, så vitt jag kan bedöma, ingen uppfattning om kvinnlig underordning som något annat än sakernas naturlig ordning. Det fanns ingen kvinnokamp, inga tal om jämställdhet, ingen känsla av underordning som någonting negativt.
Kanske kan begreppet kvinnlig underordning användas för att neutralt beskriva ett patriarkalt samhälle där kvinnor inte hade tillgång till samma sfärer som männen? Men ändå. Motsatsen till kvinnlig underordning är manlig överordning och även i ett starkt patriarkalt samhälle kräver dessa begrepp en värdering av dels samhällsfunktionerna (ofta genom att värdera traditionellt manliga sfärer högre än traditionellt kvinnliga), dels aktörernas förmåga att styra sina egna val. Kan man vara underordnad utan att känna sig underordnad? Och vem är det i så fall som har rätten att bestämma vad som ska betecknas som underordning? I vårt västerländska nutida samhälle ser vi ofta kvinnor i burka som manifestationer av den ultimata kvinnliga underordningen. Men är de kvinnor i burkaförbudens Frankrike som klär sig i sin burka och går ut för att demonstrera för sin rätt att klä sig som de vill verkligen underordnade? Och i så fall underordnade vad och vem?
– Jag klär mig som jag vill!
– Nej kvinna! Du är så underordnad att du inte ens förstår det själv!
Hannah skriver om skillnaden på hur män och kvinnor framställs i våldsamma spel, om hur kvinnor av någon outgrundlig anledning tenderar till att vara halvnakna och sexualiserade oavsett om de är döda, snart kommer att vara döda eller är dem som gör dödandet.
Jag har spelat oroväckande mycket spel i mina dar. Jag var med på LAN-kvällar på den tiden en bärbar dator var vilken dator som helst som man kunde hjälpas åt att bära från plats A till plats B och jag har spelat Counter Strike natten lång.
Men i takt med att grafiken utvecklades (och det är för mig en oerhört viktig faktor) tappade jag helt lusten att spela liknande spel. First person shooters blev inte längre bara samarbete, krypa runt hörn och vänta med bultande hjärta bakom en låda utan mord. Oavsett om våldsamma spel gör människor mer troliga att begå våldsbrott eller inte (vilket jag inte tror) gör det oss avtrubbade. Det är bara så många gånger man i HD kan skjuta någon i huvudet innan det blir en akt som normaliseras. Det betyder inte att man sedan gör det på riktigt, men för mig handlar det om att man har tränat bort en liten men oerhört betydelsefull aspekt av att vara människa. Att döda någon annan ska väcka omedelbart avsky – inte ge tillfredsställelse.
För mig är problemet med det sexualiserade våldet inte egentligen att kvinnor framställs som sexuella objekt att dominera utan att någon sjuk jävel suttit och kommit på en story om män (för det är nästan alltid män) som mördar för njutning och för sitt manliga ego. Och att folk sedan köper det.
Dessutom framstår inte alltid bilden av kvinnor som slåss som riktigt övertygande. Jag älskar mina högklackade skor, det borde vara allmän kännedom vid det här laget, men om jag skulle ge mig ut på ett livsfarligt uppdrag som förmodligen kommer att innebära springande, klättrande, hoppande och volter från en vägg tänker jag mig att högklackade inte skulle vara det första valet. Däremot skulle jag självklart använda mina Tassels of Intimidation.
Pelle Billing skriver idag på sin blogg om en genusvetare som uttalar sig sexistiskt på radio. Radiointervjun med genusvetare och historiker Marie Eriksson baserar sig på nyheten om ett danskt hotell som infört en våning endast för kvinnor. Billing menar att Eriksson endast tar upp tre delar till analys, nämligen mäns våld mot kvinnor (som i Billings tolkning sägs vara så påtagligt att en egen våning för kvinnor är nödvändig), att hotell är ”manligt kodade domäner” och att det ”nya kvinnorummet ‘skapar kvinnlighet’ med många speglar och dylikt”. På vilket sätt detta ska vara sexistiskt förstår jag inte alls. Faktum är att jag tycker att det är en mycket bra intervju där Marie Eriksson lyfter fram verkligt viktiga aspekter av att göra särskilda utrymmen för kvinnor.
Marie Eriksson talar nämligen om hur vi i dagens mycket jämställda Sverige och Danmark ser en uppgång i särskiljande av könen och menar att en hotellvåning enbart för kvinnor är en del av den processen. Observera att hon inte säger att det är bra eller dåligt, eller beskyller någon för det, utan hela tiden håller en väldigt vetenskaplig ton. Eriksson talar också om att rum inredda för kvinnor med extra stora speglar så kvinnorna kan spegla både fram och bak skapar kvinnlighet som något separerat från manlighet och förstärker könsnormer.
Det är inte Eriksson själv som framhåller att mäns våld mot kvinnor skulle ha någon betydelse för en kvinnovåning. Intervjuaren frågar henne om hon kan se något positivt med våningen varpå hon påpekar (eftersom hon själv forskat på mäns våld mot kvinnor i nära relationer) att hon möjligen kunde se att det bland vissa kvinnor skulle finnas ett behov ”i framtiden kanske, i det värsta scenariot”. Betydligt intressantare än hennes kommentar angående det värsta scenariot är analysen kring problematiken med att utmåla den nya kvinnovåningen som säker eftersom den har extra skyddsanordningar och att våningen på hotellets hemsida (enligt Eriksson) kontrasteras mot hemmets trygghet som om kvinnor som inte stannar inom hemmets väggar skulle behöva extra skydd. Det är alltså inte Eriksson som säger att en liknande våning är bra för att kvinnor är offer. Hon påpekar bara att det är den bilden man får av att en särskild kvinnovåning behöver förses med säkerhetskedjor och larmsystem. Dessutom påpekar hon det uppenbara i att det mesta våldet mot kvinnor inte sker i offentligheten utan i hemmet, trots att offentligheten både historiskt och i dagens samhälle ofta utpekas som ett hot mot kvinnors säkerhet.
Billing beklagar sig över att Eriksson inte i större grad diskuterar det problematiska i att män utestängs, vilket förstås hade varit intressant att höra mer om. Men förutom det uppenbara i att intervjun bara är 6.26 lång och tiden således synnerligen begränsad är det synd att Billing väljer att tolka allt det smarta Eriksson säger – och som är problematiskt för både män och kvinnor – som sexistiskt. Hon tangerar att män utestängs men vill inte uttala sig om utsträckningen utan att att ha sett alla hotellets utrymmen, något jag tycker endast höjer trovärdigheten i hennes analys. I likhet med de flesta andra håller hon sedan med om att det strikt talat är en orättvisa att särskilja könen på det viset, men viktigare i hennes resonemang är att även om man tror att man gör något bra för kvinnor, något som kvinnor vill ha, är det snarare kontraproduktivt för jämställdheten att skapa nya könskodade utrymmen. För problemet med kvinnovåningen, som jag ser det, är att man återigen låter påskina att kvinnor inte kan göra samma saker som män utan behöver förmildrande omständigheter. Och det gör mig faktiskt i ärlighetens namn riktigt, riktigt lack.
En av de största nyheterna i dagens Hufvudstadsbladet (Finlands största svenskspråkiga morgontidning) är att det är allt fler som fördömer aga. Numer är det nämligen bara 17 % som tycker att det är helt ok att aga sitt barn.
17 %.
En gång till: 17 % tycker att det är ok att aga sitt barn. Att lugga sitt barn. Kanske nypa, kanske vrida om armen, kanske slå lite bara det inte blir märken. 17 % tycker att de åren som gått sedan de själva var barn har givit dem rätten att utnyttja sin större fysiska styrka och maktposition för att ge sig på någon som inte kan försvara sig, någon som borde kunna söka skydd hos just dem.
Oroväckande är också att dessa 17 % som tycker att det är ok inte inkluderar dem som egentligen inte tycker att man får aga sitt barn men som gör det ändå när tålamodet tar slut.
Om vi för en stund bortser från att det är olagligt att aga sitt barn – ett faktum som inte ens nämns i artikeln – kan vi återvända till det fundamentala. Det där med att våld föder våld och att barn aldrig gör som man säger utan som man gör. Man kan inte förklara för ett barn att det är fel att göra någon annan illa genom att göra illa barnet för vad man egentligen säger är att det är fel att göra någon annan illa om någon ser. Man kan inte villkorslöst älska sitt barn samtidigt som man gör det illa.
På en av de finländska kvällstidningarnas löpsedlar möts man idag av den oroväckande rubriken ”Räcker korven till i sommar?”. Jag tänker mig två möjliga anledningar till den rubriken. Antingen tycker man att det har nyhetsvärde att man gjort en inventering av korvsituationen inför sommarens grillfester eller så tycker man att den hypotetiska uppkomsten av en potentiell korvbrist faktiskt är en av de mest relevanta sakerna som inträffat det senaste dygnet. Oavsett vilket går det utför för världen.
Och så vill jag passa på att slå ett slag för rojalisterna. Hade det funnits en kungafamilj att skvallra om hade det här aldrig behövt se dagens ljus.
Om ni inte orkar läsa fler inlägg om kvinnokroppar ska ni bara läsa den fantastiskt smarta Vitnos.
Om ni orkar läsa ännu ett ska ni också läsa det här:
Alltså: Av någon anledning som är långt ifrån historiskt förankrad finns det idag en uppfattning om att om vi bara lär folk att titta uppskattande även på kvinnor som är av den lite rundare sorten så är det ett tecken på att världen är på rätt väg. Rent historiskt sett är det nya smala idealet bara en trend bland många andra. För hundra år sedan gillade man stabbiga brudar, för två hundra år sedan var det trådsmala midjor som fick det att klicka och för fyra hundra år sedan kastade man långa blickar efter de där som vi idag skulle kalla tjockisar utan en chans i världen att få något. Det är liksom inget nytt och spännande med att det finns ett smalt ideal idag och det är precis lika blasé att morgondagens ideal är snäppet större. Världen goes on liksom.
För vad är det egentligen vi vill? Att även mulliga kvinnor ska få vara sexobjekt? Miljoner män vet redan att mulliga kvinnor är sexigt. Det är inte problemet. Problemet är att kvinnokroppen återigen ställs i fokus som ett objekt – någonting att titta på och tycka till om – istället för vad man kan göra med den. I ett icke sexuellt syfte alltså.
Jag är inte så stolt över min hängiga mage. Efter två graviditeter är magens hud och muskler inte riktigt i det skick de var när jag dansade magdans några timmar varje dag. Min kropp är heller ingen maratonkropp och mitt personbästa på löpning är väl i runda slängar två kilometer på 30 minuter och därefter en återhämtningstid på strax under två veckor. Men jag är helt grymt stolt över att den här kroppen har burit och fött två barn! Jag är sjukt stolt över att jag kan vispa grädde med ena handen och steka pannkakor med den andra. Samtidigt. Jag är lycklig över att de här benen orkar ta långa skogspromenader med de där två barnen och jag fascineras över hur min kropp liksom tycks skapa en aura av trygghet där ledsna barn får återhämta sig.
Det är inget fel i att vara snygg. Det är heller inget fel i att njuta av uppskattning från män för att man är snygg. Men det är ganska befängt att tro att man ska slå sönder nedvärderande kroppsbilder och döda idealhetsen och kroppsfixeringen genom att posera naken.
Det visade sig att man just här i St. Andrews har en, och jag erkänner här att det finns en viss risk att jag inte använder den korrekta vetenskapliga termen, manick för undersöka medeltida bokblad. Med den här manicken kan man sedan utifrån smutsen på sidorna avgöra hur boken använts. Hittills har man undersökt en bönebok och kommit fram till att man gärna bad om skydd mot sjukdomar och att man läste tills man somnade.
En sån manick skulle jag vilja ha till de medeltida lagarna. Så otroligt spännande om man skulle kunna avgöra vilka paragrafer det var vanligast att man fick slå upp. Hur ofta bläddrade man igenom hela boken? Det där om dobbel, var det egentligen något man brydde sig om?
Snälla tomten, i år önskar jag mig en smutsig-bokläsar-manick! Tack på förhand!
Idag slussar jag er vidare till en vetenskapsblogg om arkeologi. Om ni läst rapporteringen om DNA-analyserna av svenska stenåldersben är det obligatoriskt att också läsa det här!
Jag är inte arkeolog och definitivt inte kompetent nog att uttala mig om det bästa sättet att utföra DNA-analyser, men interrelationen mellan media och vetenskap är saker vi diskuterat förr.
Åsa M. Larsson skriver angående hur jordbruket möjligen kom till Sverige från Sydeuropa.
”[D]et allra största problemet är nog att det inte förs fram som en teori utan som ett faktum.”
Det här är något som media måste bli bättre på. Varför noteras det ingenstans att det totala antalet undersökta skelett i studien är fyra? Det kan knappast ge ett särskilt stabilt underlag för några vidlyftiga tolkningar om hur jordbruket kom till Sverige.
Och igen: Vetenskap är inte sanning! Vetenskap är tolkningar och teorier vilka är föremål för ständiga förhandlingar i relation till diskurser och källmaterial och ska inte presenteras som något annat.
Det kom en kommentar på inlägget om feminismen som ideologipolis som jag tycker är så intressant att jag hellre besvarar den i ett eget inlägg. Anders Senior skrev så här:
”Jag lagar också mat, inga problem, och det är lika i hela min bekantskapskrets, alla hjälps åt.
Med städning också f.ö.
Alla jag känner och alla som ni själva här ovan hävdar att ni minsann är jämställda i ert förhållande……… Vart är då detta Patriarkat som håller kvinnorna fångna vid spisen?Vem pratar ni(vi) om som inte är jämställd? Alla är ju jämställda i sina egna förhållanden om du frågar dem, det är ju hela tiden ”de andra” som inte är jämställda……
(vilket nog inte är så lustigt kanske, när man tänker efter, trivs man inte i förhållandet gör man nog slut, end of (patriarkat)problem)…..Samma sak med föräldraförsäkringen; alla är sååå nöjda med sin egen fördelning sins emellan i sitt jämställda förhållande, men för ”de andra som inte själva kan välja” är det bättre att kvotera den………. Lik f*rbannat är alla nöjda på individnivå!!!
Alla hävdar alla dessa patriarkala orättvisor, men ingen träder fram och säger sig vara offer för dem!!!
Så patriarkatet existerar bara på gruppnivå, men inte på individnivå? Eller…….?”
För det första vill jag å det bestämdaste hävda att dagens Sverige inte är ett patriarkat. Ett patriarkat är ett samhälle där (äldre) män har den ekonomiska, juridiska och politiska makten och där dessa uppgifter ses som de mest betydelsefulla. Så är det inte i Sverige idag, och jag skulle vilja säga att varken Finland, Norge eller Danmark heller är patriarkala samhällen idag. Det är emellertid inte samma sak som att det inte skulle finnas genusbaserade orättvisor där kvinnor drar det kortare strået för att de är kvinnor och att dessa strukturer är rester av patriarkatet. Det i sin tur betyder inte att dagens samhälle inte har minst lika många genusbaserade orättvisor där män drar det kortare strået och att dessa orättvisor förtjänar lika mycket uppmärksamhet.
Så var ser jag då dessa orättvisor mot kvinnor, dessa rester av det patriarkala systemet?
Min man har varit pappaledig i totalt två månader. Jag har varit mammaledig i totalt fyra år. I Finland kan pappor teoretiskt sett ta ut föräldraledighet men i praktiken är det under 10% som gör det. Hade det varit mer socialt accepterat hade fler säkert gjort det. Det ses som självklart att det är modern som ska vara hemma med barnet, vilket inte bara betyder att de mödrar som inte orkar/vill vara hemma med barnen får anklagande blickar utan att de fäder som vill vara hemma med barnen ses som avvikelser. Ett konkret exempel: När jag trött som ett as hämtade barnen från dagis fick jag höra från personalen att mammor med barn under tre års ålder inte borde arbeta för att mammorna blev så trötta då. Den synen är rätt allmänt utbredd och jag tror att de flesta arbetande mammor någon gång fått höra liknande saker. De klubbar som ordnas för föräldrar som är hemma med små barn kallas ofta mammagrupper. Förhållandet exemplifieras även av att debatten kring huruvida man skulle sänka vårdledighetens längd från tre år till två år (som man har rätt att ta ledigt från jobbet och vara hemma med barn) var en fråga om att få ut kvinnorna i arbete.
Hur är det här kopplat till patriarkatet? Mannens arbetsinsats ses som viktigare än kvinnans arbetsinsats. Hans upprätthåller deras standard, hennes är temporär. Hon ses som den bättre föräldern, hans insats för barnens uppfostran blir av andra klass. Jag har också vänner där mannen rent ut sagt att nu när de fått barn så borde hon inte jobba längre, för då kan hon inte sköta hemmet lika väl. Det är inget fel med det så länge kvinnan vill vara hemma, men så har inte alltid varit fallet. Detta anser jag vara en direkt effekt av ett system där män på grund av sitt kön innehade de positioner som av samhället sågs som mest betydande och där det var mannens uppgift att avgöra om kvinnan skulle arbeta eller inte.
Jag har hört högt uppsatta män deklarera att såndär genusforskning bara är trams samtidigt som de hänger över någon flicka hälften så gammal som dem själv och skriker att servitrisen är en jävla kärring. Jag har hört högt uppsatta män säga att kvinnor inte hör hemma inom den akademiska världen, klappa yngre kollegor på låret och kommentera deras utseende och kläder. På mellanstadiet fick jag lära mig att ”pojkar är sådana” när några killar i klassen tafsade. Detta har jag fått bekräftat alltför många gånger både av att män på krogen tar sig friheter att röra mig utan att fråga och att många kvinnor som råkar ut för samma sak ser det som en naturlig del av en utekväll. Jag tror inte alls att ”pojkar är sådana” utan att det är rester av patriarkatet, när män hade den juridiska makten att ta sig friheter och som män och kvinnor numera tillsammans bekräftar genom att inte säga ifrån.
Jag har också många gånger blivit kallad hora, främst av andra kvinnor och främst (tack och lov) när jag var yngre. Inte alls så att jag hade många partners, men att kalla varandra för hora var (och är?) ett sätt för flickor att hålla varandra nere. Jag har också, precis som många av mina kompisar, haft lärare och föräldrar uppmana mig att klä mig på ett visst sätt så att jag inte skulle ses som lösaktig. Varför? För att det i resterna av patriarkatet ingår att hålla flickors och kvinnors sexualitet i styr.
Och från min högst personliga horisont: Jag hade önskat att min man hade kunnat ta ut mer av föräldraledigheten. Jag hade önskat att jag förstått tidigare att pojkar inte är sådana och jag önskar att jag hade skrivit ”kan du läsa det här är du för nära” långt ner i min urringning. Jag är också övertygad om att det finns två huvudsakliga anledningar till varför de flesta anser sig leva i jämställda förhållanden. En av dem är att kvinnor (och män) är fria att lämna förhållanden där de känner sig orättvist behandlade. Den andra är att vårt nordiska samhälle idag helt enkelt är ganska ordentligt jämställt.
Men ni andra då? Vad tycker ni? Hur jämställda är ni?
Hit och dit och tillbaka igen 