Om det här med att hata män

Jag minns inte ens när jag fick den första kommentaren om att jag är en manshatare. Det var nog precis i början. Jag visste inte ens vad jag skulle säga. Det hela var liksom så absurt. Sedan jag skrev ett argt inlägg om Karl-Johan Karlssons krönika om unga tjejers sjuka drömmar har manshataranklagelserna fullkomligt rasat in. En del menar till och med att jag bedriver manshatarkampanjer.

Jag är ju inte dummare än att jag ser varifrån det kommer. Inte rent datatekniskt alltså (för där är jag verkligen för dum), utan hur retoriken har kommit dit. På ena ytterkanten finns vissa feminister som vill stänga män ute från jämställdhetsdebatten, som slänger sig med uttryck som vita kränkta män så snart en man upplever sig förfördelad och som tycker att eftersom män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp ska män inte ens som individer få uttala sig om svårigheter med… ja… något alls. Det är sådana feminister som kanske sagt ”kvinnohat” om lite väl många grejer. På andra ytterkanten finns det vissa mansrättsaktivister (eller jämställdister, eller vad de nu vill kalla sig) som exempelvis hävdar att alla de snedfördelningar som forskningen visar drabbar kvinnor inte alls är snedfördelningar utan har biologisk, ”naturlig” grund, som anser all genusvetenskap vara politiserat, ideologiskt dravel och som på fullaste allvar anser att män är den enda grupp i samhället som det är socialt accepterat att hata. Det är sådana mansrättsaktivister som hojtar om manshat.

Jag har ingen av den sortens radikalfeminister som nämns ovan på min blogg. Inga alls. Några som ser sig själva som radikalfeminister har vid ett par tillfällen kommenterat, men då under mycket städade former. Mansrättsaktivister har jag däremot för tillfället ett tjugotal.

Och grejen är den här, att de här två ytterligheter inte skulle ha något att komma med utan den andra. De är beroende av varandra, och spirar av den andras retorik. I antal kan jag tänka mig att grupperna är ungefär lika stora. Vi andra står bara här i mitten och undrar vad i hela friden som hänt. Och vi här i mitten, vi är väldigt många.

När någon av de här ytterlighetsgrupperna kommer in på forum i mitten blir det kaos. För min egen del gäller det alltså när mansrättsaktivisterna kommer hit och utgår från att deras retorik om manshat, offerkoftor och genus”vetenskap” är den andra sidan av vad jag står för. Att jag och alla andra på den här lilla bloggen liksom representerar den andra ytterligheten. Så är det inte. Manshat, offerkoftor och genus”vetenskap” finns inte ens i med på den här planeten. När jag blir förbannad över att jag hängs ut i närmare hundra kommentarer på Genusdebatten  (i stil med att jag är en bortskämd prinsessa och det är synd min man och mina barn) och för min ilska får höra att det är så typiskt feminister att de själva kan driva manshatarkampanjer men sedan drar på sig offerkoftan så fort någon ger tillbaka med samma mynt då är det som att ha ett gigantiskt teleskop och titta ut på någon liten obskyr planet i yttre rymden där foliehattarna har årsmöte.

Ja, och sedan kommer foliehattarna till den här lilla bloggen på efterfest. Problemet är att av alla som läser den här bloggen, utgör det tjugotal mansrättsaktivister som kommenterar flitigast kanske några procent. Och de skjuter sig själva och hela mansrättsrörelsen i foten. Jag har aldrig uttryckt stöd för dem som vill stänga ute män – tvärtom. Jag har aldrig påstått att män inte skulle kunna vara förfördelade – tvärtom. Jag har aldrig hävdat att all genusvetenskap är sanning, att biologi är bogus, att människan föds som en tabula rasa, att män inte utsätts för partnervåld eller att det på något vis skulle vara ok att driva hatkampanjer mot någon någonsin. Ändå är det allt det här som jag tvingas stå för, som jag förväntas förklara och försvara och som jag konstant tvingas förhålla mig till. Man måste ju inte läsa den här bloggen. Och i ärlighetens namn tycker jag inte att man ska göra det, om man efter att ha läst det här inlägget (läs det flera gånger, om det känns svårt) fortfarande vill utgå från att jag tänker och tycker som en feministisk ytterlighet.

Jo, det finns en liten grupp kvinnor som uttrycker minst sagt tvivelaktiga åsikter om män. Det gör det. Men det är väldigt, väldigt få av oss kvinnor som skulle skriva under på de åsikterna. Att den lilla ytterligheten ibland vädrar något som skulle kunna liknas vid manshat kan jag möjligen hålla med om. Men, och det här är jätteviktigt: Det finns inget strukturaliserat, socialt accepterat manshat i världen i dag. Däremot finns det gott om olyckliga män, män som hamnat i kläm i systemen, män som inte får vara föräldrar på lika villkor, män som går med självmordstankar och prestationsångest och vars berättelser och tankar måste få höras. Dessa män är dock inte offer för manshat, utan för livet självt. När problemen däremot framställs som orsakade av strukturellt manshat (vilket händer titt som tätt) undermineras problemet som sådant och det är lätt att få den felaktiga uppfattningen att problemet inte existerar eftersom den givna orsaken (det strukturella manshatet) inte existerar. Att diskutera utgående från att det skulle finnas ett strukturaliserat, socialt accepterat manshat i världen i dag gör att det blir vansinnigt svårt att ta argumenten på allvar, för de utgår från något som inte finns.

Det finns en artikel som heter ”If I admit that ”hating men” is a thing, will you stop turning it into a self-fulfilling prophecy?”. Den var något av en ögonöppnare, och varnade mig för vartåt det barkar. För jag har i betydligt större utsträckning än vad jag gjorde för något år sedan börja tala om män som grupp, att män gör något – utan de brasklappar jag tycker behövs. För jag är så fruktansvärt trött på att hela tiden behöva försvara mig själv mot anklagelser som egentligen inte rör mig, utan en paranoid misstolkning av vad en kvinna som studerar genus måste stå för, och de som (numer) dagligen tvingar mig in i den där försvarsställningen är män. Jag vet, jag vet. Det samma händer manliga bloggare ibland. Jag säger inte att det är ett kvinnoproblem – det är ett mänskligt problem och det är framförallt ett väldigt stort problem för jämställdhetsdebatten. Jag kan ju bara tala för mig själv om vad som händer med mig när dessa män kommer till bloggen, och så får väl ni andra säga om ni håller med, men så här: För varje kommentar om manshat knuffas jag ett steg närmare att börja tycka riktigt illa om män. Inte som grupp alltså, men de, specifikt, som tjatar om att det. För varje kommentar om att kvinnor alltid har offerkoftor blir jag lite mer benägen att tycka att män som råkar illa ut får skylla sig själva. För varje kommentar om att genusvetenskap inte är en riktig vetenskap blir jag lite mer föraktfull mot det manliga intellektet. Jag är inte där ännu, men om jag inte någonsin får komma ur det här träsket av självförsvar mot ogrundade könsspecifika anklagelser kommer jag kanske komma dit. Det blir en självuppfyllande profetia.

Så om jag nu öppet och tydligt skriver att jag är medveten om att det finns kvinnor som beter sig som svin mot män, kan ni mansrättsaktivister som kommenterar här då sluta  utgå ifrån att jag är en av dem?

48 thoughts on “Om det här med att hata män

  1. Jag tycker att du har många bra poänger i ditt inlägg, och jag håller med om att det vore bra om man sparade epiteten kvinno- eller manshat till när det verkligen är aktuellt (och för all del väldigt många andra epitet också).

    Dock skulle jag vilja påpeka att du själv, vid vissa tillfällen, bidrar till den hätska stämningen och generaliserandet. Ta följande citat som exempel:

    ”Ja, och så tänkte jag säga att så länge som Bashflak, Aktivarum, Dolf och Ninni hjälper till att driva Genusdebatten och tillåter det fullkomliga kvinnoförakt och de personliga påhopp på mig som för tillfället fyller kommentarsfälten så är de inte välkomna hit längre. Man kan inte påstå sig vilja värna om båda könens lika värde och rättigheter och samtidigt uppmuntra till näthat mot kvinnor i allmänhet och mig i synnerhet (den här gången, men samma sak händer varje kvinna de tar upp).”

    För det första, så driver inte Bashflak GD alls.

    För det andra var Aktivarum tydligen bortrest när Dolfs inlägg publicerades.

    För det tredje så stod Ninni (och Ulf T och Mariel) tydligt upp för dig och sa ifrån att påhopp på dig som person inte var tillåtet. Däremot har de en annan kommentarsfältspolicy än vad jag fått för mig att du vill se i sådana lägen. Det kan dock knappast påstås att de vare sig tillåter påhopp eller kvinnoförakt, och verkligen inte att de uppmuntrar till det.

    För det fjärde så är påhopp eller näthat mot dig inte kvinnoförakt eller kvinohat, bara för att du är kvinna. Lika lite som det Pär Ström stundtals fick utstå var manshat. Det är klart riktat mot en specifik individ och orsakat av något denne individ sagt eller gjort som inte uppskattas.

    Jag förstår att det känns väldigt jobbigt att massor av personer plötsligt ger sig på dig, ofta mot person iställer för sak. Men det ursäktar ju inte att du i din tur börjar anklaga icke inblandade personer för att uppmuntra till kvinnohat.

    Den retoriken borde helt enkelt sparas till när någon hatar på grund av att denne är kvinna.

    • Det är synd att du upplevde mitt avståndstagande som att jag bidrar till den hätska stämningen. Genusdebatten är i mitt tycke långt ifrån ett neutralt, öppet forum för debatt utan hör till ytterligheten på ”manssidan”. Jag uppskattar massor att Mariel tydligt sa ifrån, men det som händer inne på GD varje gång jag eller någon annan kvinna nämns i ett inlägg är att vi trashas för att vi är kvinnor. Mariel har ju rent av fått nog och gett sig av för att hennes ställningstaganden (inte bara i frågan om mig) konstant stöter på patrull där inne. På det inlägg i vilket hon tackar för sig skriver Adam Bek (med 13 tummar upp):

      ”Charlotte och kompani blir glada för det är den hårda manliga stilen i debatteknik som gynnar deras intressen.”
      Manlig debatteknik?

      Längre ner skriver Holger:
      ”Det går ju inte enbart ge sig på Dolf och indirekt utelämna förövaren utan ansvar. Klart folk reagerar. Det är metaforiskt för hela jämställdhetsdebatten och går igen i hela upplägget att skuldbelägga den ena halvan. Så enkelt knuten lösts upp om inte all skuld enbart hamna på Dolf. Tror du Mariel och genusdebatten har större betydelse än en immun näthaterska.”

      Den näthaterskan och förövaren är jag.

      På Dolfs inlägg om mig skriver Ninni:
      ”Ja, precis! Först anklagar man ”patriarkatet”, ”den manliga blicken” (dvs. män) för kvinnors utseendepress. Sen ska män sitta ner på läktaren och hålla käft? Ta skit och tig! Vet din plats, du förtryckare!

      Jag är så sugen på att skriva ”Up yours!”, men det gör jag naturligtvis inte då jag alltid håller god ton.”

      Bashflak skriver:
      ”En man har inget att vinna på att sänka sig till en kvinnlig motståndares låga nivå, eftersom ‘alla’ tycker mer synd om en kvinna som drabbas av samma sak.”

      Michael sammanfattar det så här:
      ”Så Charlotte slänger ur sig det ena och andra och Dolf svarar med samma mynt han är ett svin och hon offer som sedan kritiserar debatt klimatet på GD för att inte vara öppet och välkomnande för att sedan kräva att alla som inte tar avstånd från GD blir blockade på hennes egen blogg även dom som inte skrivit något kränkande och säger sedan att hon inte kan ta ansvar för vad feminister eller andra skriver. ”

      Men det gäller inte mig, utan alla kvinnor (därav kallade jag det ”hat mot kvinnor i allmänhet”:
      Sverre: ”Dessutom så är det ett aggressivt beteende som jag funnit är speciellt för kvinnor: plötsligt missförstår man avsiktligt allt och gör varje försök att reda ut begreppen till en anledning att gå till aggressiv attack.”
      Tommy: ”kvinnor vill inte höra mäns åsikter, de vill bara höra sina egna åsikter uttalade med mörkare röst”
      Lavazza: ”Min upplevelse är att även om båda könen bidrar till att komma med kritik utan förslag till lösningar så är det kvinnor som för det mesta ser det som en personlig förolämpning när de ombedes sluta med det. ”
      Tommy Igen: ”Charlotte och alla andra som kastade sig över K-J Karlssons uttalande likt rabiessmittade vargar tycks verkligen ha ansträngt sig till det yttersta för att missförstå vad han försökte säga. Kanske har det att göra med skillnader i mäns och kvinnors sätt att kommunicera: kvinnor uttrycker sig gärna indirekt, medan män vanligen säger precis vad de menar. Följden blir att män tolkar kvinnor bokstavligt och missar hela budskapet, medan kvinnor läser mellan raderna i mäns budskap och hittar meningar som aldrig fanns.”
      Ninni: ”Det är f*n pinsamt som kvinna, tycker jag, att se hur dessa ”stackars förtryckta” anser sig ha rätt att vråla ”håll käften!” åt män till höger och vänster när dessa uttrycker sig på ett sätt där det är uppenbart att de försöker hjälpa och göra något bra och har ett gott hjärta. Påstår kvinnor att mansrollen leder till våldtäkter eller har hallucinationer om en ”våldtäktskultur” eller andra fullständiga galenskaper och män protesterar, så ska de hålla käft, för kvinnor vet minsann.”
      Liberalen: ”Man ska nog inte vänta sig att det klustret patologiska offerkoftor ska mäkta att begripa vanlig logik och saklighet.”
      Magnus: ”Eftersom det är kvinnor som skapar en massa sjuka kroppsideal, fattar jag inte varför man hallucinerar om patriarkala strukturer? Det är gammal hederlig kärringmobbning det handlar om, fast i större skala.”

      Listan skulle kunna göras hur lång som helst och allt är alltså från ett och samma forum (men olika inlägg). Här inne förekommer inte kategoriska nedsättande saker om hur män är och fungerar och ingen har anklagat något man här inne för att hata kvinnor. Jag förväntar mig inte att du måste hålla med mig om hur det ser ut inne på GD, men om det som skiner igenom bland kommentarerna (inte i inläggen) inne på GD inte är kvinnohat så finns det inte manshat någonstans i världen heller. Står man som ansvarig för det forumet, står man för saker som jag inte kan ställa mig bakom och som jag inte vill ha hit. Och nej, Bashflak är inte ansvarig där inne, fel av mig. Däremot är han ansvarig för vad han själv skriver, och det inbegriper bland annat en analys av situationen som att
      ”Dolf: Du gjorde misstaget att svara på frågan ”Do I look fat in this dress?”
      Det är inte en fråga, det är en shit test. Det korrekta svaret är total tystnad”

      Jag har ingen skyldighet att låta honom kommentera fritt här.

      • ”En man har inget att vinna på att sänka sig till en kvinnlig motståndares låga nivå, eftersom ‘alla’ tycker mer synd om en kvinna som drabbas av samma sak.”

        Här tycker jag du gör en grov feltolkning där du verkar tycka han menar att alla kvinnor har en låg nivå, och att män inte tjänar på att sjunka ner till kvinnors nivå. stämmer det att du tolkade det så?

        Tolkningen som jag tror är den rätta är att om en kvinna som man debatterar med sänker sig till en viss nivå så finns det ingen anledning att sänka sig till den andras nivå.
        Att sedan nämna att folk förmodligen kommer välja kvinnans sida kan ju knappast ses som kvinnofientligt?

  2. Hej Charlotte!

    Svenska dagbladet beskrev i två artiklar i våras misandrins historia:

    http://www.svd.se/kultur/understrecket/sa-blev-mannen-det-otacka-konet_7918594.svd

    http://www.svd.se/kultur/understrecket/patriarkatet-gor-mannen-helt-vardelos_7921856.svd

    Enligt artikelförfattaren (som förmodligen är feminist) så är mansföraktet/manshatet betydligt äldre än feminismen. Feminismen har alltså inte uppfunnit misandrin, men de använder misandrin för att visa på sina teser. Misandrin är strukturell skulle man kanske kunna uttrycka det som.

    Vi som studerat den vet också att det egentligen är väldigt liten skillnad mellan konservativa och feminister i denna fråga, vilket ges en förklaring i de båda artiklarna.

    Det ställer den artikel som du bifogade i en helt annan dager, för om du blundar för den misandri som finns så kan du helt enkelt inte avgöra om det du säger grundar sig i verkligheten eller bara är ogrundade fördomar.

      • Ja, och så skulle jag fråga en sak. När du säger ”vi som har studerat den”, vad menar du då? Vad jag vet pågår det alltså ingen forskning på någon sorts strukturell misandri just eftersom den inte existerar. Om du har publicerat något om det får du gärna hänvisa mig dit!

      • Du kan strunta i det. När jag läste igenom texten ordentligt som skulle ha varit ”ögonöppnare” undrar jag mest hur man kan lära sig något av egna fördomar. Speciellt det som kallas för Part Four, var som hämtat ur Jämställdhetsfeministerns blogg. Att förklara alla orättvisor som män utsätts för med ”patriarkatet” och sedan hävda att man redan jobbar med det är arrogant eller bara korkat. Vet inte vilket.

        Jovisst, man kan hitta feminister som ömkar för mansfrågor, ibland inom genusforskningen, och på enstaka feministiska bloggar. Och jag håller med dig om att du som feminist inte kan ta ansvar för vad andra som kallar sig feminister säger och som är tvärtemot

        Men vad gäller politiska beslut, hamnar dessa frågor längst ned. Jag har inte heller hört någon ansvarstagande feminist gå ut i TV och beklaga sig över och argumentera emot det flagranta manshat som utspelar sig mer eller mindre dagligen i våra etermedier (jo, Cissi Wallin, men det handlar egentligen bara om att protestera emot de värsta övertrampen, och finns det någon annan feminist som på allvar försvarat henne?).

        Jag använde ordet ”studerat” eftersom det inte finns vad jag vet någon som forskat på det. Men jag hade studerat fenomenet manshat i medierna åtminstone 5 år innan jag hittade transgenus-motorn. När jag läste om genusmotorn hittade jag åtminstone några fler som faktiskt förstod vad det handlar om. De flesta verkar inte ha en aning annat än att det låter ”ballt” eller ”anstötligt”. Det finns betydligt mer att förstå om detta. Några av oss har. Du sätter den på centerrutan i ditt antifeminist-bingo.

        Däremot finns tydligen den tysken som forskat i problemet historiskt, och som SvD-artiklarna hänvisar till. Jag kallade den för strukturell misandri. My bad. Jag skulle förstås kalla den för utslag av kvinnohat.

  3. Det är en fröjd att få ta del av dina tankar! Och all min beundran för att du orkar fortsätta skriva om det här. Som du märker är dessa diskussioner ett rött skynke för somliga och det är lätt att lägga ner i ren självbevarelsedrift.

  4. Jag har inte mer att säga om det hela än att jag är glad att du orkar skriva den här bloggen Charlotte (och för att du ibland bryter av med kattbilder etc). Det behövs många som kan skriva utan att själva falla in i retoriken från ena eller andra ytterkanten och där är du i dagsläget en stor förebild.

  5. Det här var kanske det bästa metadebattsinlägget jag läst någonsin 🙂

    Jag var vegetarian en gång i tiden. Tyvärr så kom det med en massa påklistrade åsikter jag inte har (jag bryr mig ungefär noll om de utför djurtortyr i medicinska labb). Så numera är jag en epitetslös person som råkar föredra en köttlös diet när det går. Jag kan tänka mig att feminister har samma problem.

    Arga hundar skäller högst tyvärr.

  6. Du väljer att se världen som att det inte finns något socialt accepterat strukturellt manshat, du väljer att istället se hatet/sexismen som drabbar män som något som drabbar män som individer istället för att försöka se strukturerna bakom.

    Du väljer att du inte kan ta de med andra åsikter på allvar för att du har bestämt i förväg att deras perspektiv är fel, att de strukturer de ser inte finns.

    Det spelar ingen roll att du inte är radikalfeminist eller att få radikalfeminister skriver här när du i praktiken ändå jobbar på samma tema från ett lite annorlunda håll genom att vägra se strukturellt manshat. Det skiljer sig inte speciellt från radikalfeminismens vägran att se underordning av män eller kvinnors makt.

    Det spelar ingen roll att du är emot ”vita kränkta män” när du väljer att förminska männen som drabbas av hatet med att hävda att de drabbas av ”livet självt” och inte alls några strukturer.

    Det spelar ingen roll hur många gånger du bedyrar att du inte alls tycker att män ska tystas mm., när du skriver inlägg som ”Kroppsideal och om sånna som borde stanna på läktaren” och vad är det annat än en ”paranoid misstolkning” av vad en man som uttalar sig jämställdhetsdebatten måste stå för?

    Problemet är inte att läsa vad du hävdar att du står för i form av åsikter och värderingar, problemet är att du inte följer dina egna teser, du gör i praktiken samma saker som du kritiserar mansrättsaktivister för, men väljer bara att inte värdera det du gör på samma negativa sätt eller betrakta det som lika allvarligt.

    För varje gång så driver du in män och mansrättsförespråkare i försvarsställning och allt närmare att tycka riktigt illa om kvinnor och genusfolk.

    Som Chade påpekade ovan så är du själv en del av problemet du beskriver.
    Är det viktigt att kalla det för manshat, nej, givetvis inte, kalla det vad du vill så länge du inser problemet och gör du inte det så tja, det är din trovärdighet du skjuter i sank. Har du inte förstått nu så lär knappast mer förklaring från min sida ändra på något.

    • Det är just liksom sånt här som gör att jag undrar varför en sådan som du läser och kommenterar här inne. Våra utgångspunkter är så fullkomligt olika att du omöjligt kan få ut någonting av min blogg. Dessutom så verkar det inte som att du läser vad jag faktiskt har skrivit. Män drabbas av strukturer. Jag har sagt det hur många gånger som helst. Jag har också, flera gånger och i klarspråk, skrivit att en av de grupper som har mest att förlora på specifikt patriarkala strukturer är unga män. Det är också strukturer som exempelvis gör att det våld män utsätts för i sina egna hem har en högre anmälningströskel än kvinnors dito.

      Men igen; det betyder inte att det finns strukturell och socialt accepterad misandri. Det är inte jag som väljer att se det på ett visst sätt. Det är att betrakta som fakta.

      Och om du upplever att jag förminskar, är ett problem, inte har någon trovärdighet och gör att mansrättsförespråkare tycker riktigt illa om kvinnor, står det ju dig helt fritt att låta bli att komma hit. Det är du som söker upp mig. Inte tvärtom.

      • Klart att jag får ut något av bloggen mellan de här inläggen när du går tvärtemot vad du själv hävdar. Det är inte den teoretiska utgångspunkten som skiljer så mycket utan hur du hanterar den i praktiken.

        Jag påpekade just detta ovan, jag har inget problem att läsa ditt ”klarspråk”, men det ändrar fortfarande inte inlägg som ”Kroppsideal och om sånna som borde stanna på läktaren” där du ändå inte följer ditt eget klarspråk och det ändrar inte hur du t.ex. väljer att helt bortse från möjligheten att det finns en strukturell och socialt accepterad misandri. Vad har du för motivation till den ståndpunkten vilken fakta menar du pekar på eller bevisar att den inte existerar? Hur många studier har gjorts på misandri i Sverige? Hatundersökningarna vad gällde politiker och journalister visade att män drabbades i samma utsträckning eller mer, vad har du för belägg som visar något annat?

        Apropå KJKs krönika så ställde jag liknande frågor om dina tolkningar där, som du valt att inte svara på. Fine, du måste inte, det är ju di blogg, men det blir inte lättare att tro på ditt klarspråk före det uppenbara agerandet när kopplingen mellan dem helt saknas.

        Det är helt riktigt att jag kan låta bli att komma hit, jag kan också skita i jämställdhetsproblem för både män och kvinnor och jag kan skita i allt utom mig själv, alla har det valet, jag har dock valt att inte göra det. Visst det valet kan ändras, men så länge det finns en diskussion finns det hopp. Nej, den förhoppningen är inte att du helt plötsligt ska börja tycka som jag, det struntar jag i.

        • Andreas, uppenbarligen ser du något som inte jag ser. Kan du ge ett par exempel på strukturellt och socialt accepterat manshat (gärna i punktform)?

          Vad är det för undersökning gällande politiker och journalister du syftar på? Menar du att den visar att det finns ett strukturellt och socialt accepterat manshat?

          Vad i Charlottes inlägg om KJKs krönika menar du strider mot det hon säger sig stå för?

          Jag skulle uppskatta om du försöker hålla svaren så kortfattade och konkreta som möjligt.

          • Bashflak har gjort en lista över de mediala inlägg han sett (dvs han har antagligen inte fått med allt). Denna är från 2013.

            http://bashflak.wordpress.com/misandri-2013/

            Jag började följa jämställdhetsdebatten för ca 4 år sedan tror jag, kanske 5, och detta fenomen var en av de första saker jag började uppmärksamma. ”Gubbslem” ”Gubbe” ”manssvin” mm mm är inte ovanligt att läsa i svenska medier.

            Det blev intressant när jag sen uppmärksammade att man pratade om det strukturella hatet mot kvinnor och tog nån missförstådd, troligen 15-årig, idiot på flashback som exempel på detta. Och sedan när man i vissa sammanhang nämner att vissa av de saker som skrivs av kvinnor på flashback skrivs i stora svenska medier då saknar jag ”maktperspektiv”. Måste säga att jag tycker att det är ett lustigt resonemang att den missförstådda, troligen 15-åriga, idioten på flashback anses ha mer makt än en ledande skribent på aftonbladet.

            • Jag tittade på listan över artiklar på bloggen som du länkade till. Jag har inte tid att läsa alla, men efter lite skumläsning ifrågasätter jag starkt att de uttrycker ett strukturellt manshat. Men ponera att de verkligen gör det, då har vi en lista med 115 artiklar. Hur många artiklar, krönikor, ledare etc producerar svensk media på ett år? Det måste ju vara åtskilliga miljoner.

              Jag känner inte till om det har gjorts någon studie om misandri i svenska medier, men jag gjorde en sökning på dn.se på de begrepp som du menar är vanligt förekommande:

              ”Manssvin” gav 0 träffar.

              ”Gubbslem” gav 18 träffar (under tio år). 3 artiklar om alger. 5 artiklar/notiser om två konstnärer (referenser till deras aktion mot Fröken Sverige 2001). 2 notiser handlar om en Sommartävling där en fråga handlade om aktionen mot Fröken Sverige 2001. 3 artiklar + 1 filmat inslag om Gräv 2013, där tre manliga journalister kallades för gubbslem (två artiklar är kritiska till ordvalet). 1 sportkrönika. 1 artikel om hur mannen porträtteras i tidskrifter (med referens till att radikalfeminister tidigare avfärdade hela manligheten som gubbslem). 1 artikel om nedvärderande epitet. 1 artikel om bidrag till ett företag med kopplingar till porrindustrin.

              ”Gubbe” ger 2428 träffar (minst 10 år). Jag skummade ingresserna för de 50 första och de handlar om allt från pepparkaksgubbar, gubbe i lådan, fotbollsspelare, sopgubbe, goa gubbar till gruppen äldre män.

              Kuriosa: sökning på ”tant” ger 908 träffar och ”kärring” ger 73 träffar.

              • Enklast är väl att börja med att fråga sig själv om definitionerna som bakflash använder är korrekta beskrivningar av misandri. Jag anser att dessa är relevanta för bedömning av huruvida det handlar om misandri men där kanske vi tycker olika och då kan du argumentera för din sak. Därefter går det att jämföra de artiklar som förekommer i listan och se om de överensstämmer med definitionerna. Och sist kan du fråga dig om samma typer av artiklar finns om kvinnor i lika stort antal eller mer.

                För om man hävdar att det förekommer misogyni på en strukturell nivå men inte misandri på en strukturell nivå borde det således vara ganska enkelt att hitta <115 artiklar från 2013 som bevisar tesen. Att du skummar igenom DN säger inte särskilt mycket om förekomsten – speciellt inte i relation till förekomsten av misogyni.

                Jag kan ju nämna det att inte heller jag läst alla de artiklar som bashflak lagt upp utan bara märkt att han gjort det och länkade här för den som är intresserad av att läsa. Det jag främst beskrev var min uppfattning av hur medierna har porträtterat män genom åren. Min uppfattning är att vissa av de inlägg som funnits i media hade resulterat i någon form av straff för författaren/författarna om de skrivit om andra grupper som klassas som mer utsatta (muslimer/judar/homosexuella mm). Jag tycker det är förfärligt att skriva kränkande på ett generaliserande sätt oavsett vem man skriver om och det är där jag tycker fokus för debatten bör ligga. För det viktigaste är väl inte att avgöra vem det är mest synd om? Jag tycker man ofta ger en ganska kränkande bild av kvinnor också och också där är det få som reagerar ofta till följd av att man propagerar för jämställdhet och därför verkar ignorera det faktum att man verkar säga att kvinnor saknar egen vilja som inte klarar av att ta vuxna beslut. Även detta tycker jag är förskräckligt. Men tycker du det är viktigare att visa att män inte alls är lika utsatta som kvinnor kan du följa instruktionerna i stycke 1 och 2.

              • Okej, då backar vi bandet. Min nyfikenhet väcktes när Andreas hävdade att det finns ett strukturellt och socialt accepterat manshat. I min värld är hat ett väldigt starkt ord. För mig handlar det om uttalad fientlighet och avsky, ofta kombinerat med en vilja att skada. Och att manshat är vanligt förekommande och accepterat av gemene man är inget jag känner igen, varken i media eller i min omgivning. Möjligen finns det en klick extrema radikalfeminister som faktiskt hatar män, men det innebär knappast att det är strukturellt eller socialt accepterat. Därför bad jag om exempel.

                Du svarar då med en lista med artiklar som jag uppfattade utgjorde ”bevis” på att det finns ett strukturellt manshat i media. Men när jag läser till exempel artikeln om SRs ledning (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2938&artikel=5702986) kan jag inte med bästa vilja i världen se att den uttrycker manshat. Du får gärna förklara.

                Vidare menade du att bl.a. ”gubbslem” är vanligt förekommande i media. Jag delar inte din uppfattning. Om vi tittar närmare på de tre DN-artiklar som handlar om Gräv 2013 så är den första ett reportage från seminariet. I den berättas det att S Mirjamsdotter kallade tre män för gubbslem. Det är alltså inte DNs syn på män, de berättar bara om händelsen. Artikeln följdes sedan av två ledare (av H Kjöller och A Ström Melin) som tydligt kritiserade och ifrågasatte Mirjamsdotters agerande. Så om DN har någon uppfattning i frågan är det väl snarare ”nej, det är inte okej att kalla män för gubbslem”.

                Utöver det har jag förstått att ”gubbe” upplevs som grovt kränkande av en del män, och jag har faktiskt svårt att förstå det också. Men det beror kanske på att gubbe för mig är synonymt med ”äldre man”. Om vi tar motsvarande för kvinnor så skulle jag mycket väl efter ett biobesök kunna säga att det var mest tanter i salongen, d.v.s. biobesökarna var i huvudsak äldre kvinnor. Menar du att det är hatiskt eller kränkande?

                Avslutningsvis, jag hävdar inte att det finns ett strukturellt kvinnohat i svenska medier (i alla fall inte i de jag läser) och kommer därför inte att leta efter sådana artiklar. Av samma anledning är ditt antagande att jag ”tycker att det är viktigare att visa att män inte alls är lika utsatta som kvinnor” grundlöst.

              • ”Men när jag läser till exempel artikeln om SRs ledning (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2938&artikel=5702986) kan jag inte med bästa vilja i världen se att den uttrycker manshat. Du får gärna förklara.”

                Manshat eller misandri eller vad du än vill etikettera det som är lite ointressant… Vad artikeln egentligen säger är varken mer eller mindre än att ”ju fler kvinnor desto bättre”. Om jag minns det rätt hade fritidsresor över 59% kvinnor (Det som SR hade) och var således mest jämställd. Jag tycker det räcker med att säga att det är en skev bild av jämställdhet. Tråkigt om det viktiga är hur man etiketterar det absurda istället för att bara säga att det är absurt.

                Media är för övrigt inte bara ”gammel-media” som man brukar kalla de tidningar som finns utan även sociala medier så som bloggar och sidor som VKM.

                Gubbe kan vara kränkande eller icke-kränkande på exakt samma sätt som gumma kan vara det. Beror på sammanhanget.

              • ”Okej, då backar vi bandet. Min nyfikenhet väcktes när Andreas hävdade att det finns ett strukturellt och socialt accepterat manshat.”

                1. Nog för att man kan uppfatta saker olika, men oavsett hur mycket fördomar och halmgubbar det ligger bakom felet så är det en viss skillnad på rimliga misstolkningar och rena lögner. Det jag har gjort är att ifrågasätta hävdandet att något sådant inte finns.

                2. Hat kan betyda många saker, men i jämställdhetsdebatten är graden för det som kallas hat betydligt lägre än i många andra sammanhang, d.v.s. manshat bör i det här sammanhanget bedömas efter samma kriterier som det som kallas för kvinnohat. Exakt var den gränsen går kan man ge sig på att sammanställa från de senaste årens användning i t.ex. tidningar, tv-program mm. om den känns luddig.

              • Ligneto,
                ”Manshat eller misandri eller vad du än vill etikettera det som är lite ointressant…”

                Nej, det är inte lite ointressant. Det är i högsta grad intressant, eftersom det är exakt det som min fråga handlar om. Artikeln var ett av exemplen som du gav som svar på min fråga om vad strukturellt manshat är. Precis som du är inne på tycker jag att det är väldigt relevant att reflektera över varför SRs styrelse med 33 procent män betraktas som mycket jämställd. Men den frågeställningen tycker jag att antifeminister slarvar bort genom att istället fokusera på misandri.

                Bashflaks artikellista avser massmedia och verkar överensstämma med vad jag menar med media (dvs media som vilar på en journalistisk grund). Att det sedan finns radikalfeminister som har egna privata bloggar tycker jag är en helt annan fråga. Att de är kritiska mot män är kanske inte så förvånande. Men hur många av gemene man läser t.ex. LDs blogg? Hur många av gemene man delar hennes åsikter? Hur många av gemene man vet ens vem hon är?

                Jag avstår att kommentera ditt exempel ”Aftonbladet/Flashback”, eftersom jag inte har den blekaste aning om vad det handlar om.

                Som sagt, det finns säkert en del som uppfattar ”gubbe” som kränkande, men jag betvivlar starkt att användningen av ”gubbe” bottnar i ett strukturellt manshat.

              • En annan Andreas,

                1. Jag uppfattade en av dina kommentarer som att du anser att det finns ett strukturellt och socialt accepterat manshat. Är det fel uppfattat?

                2. Vad är din definition för manshat?

              • Eva,

                1. Som jag skrev tidigare så har jag ifrågasatt hävdandet av att strukturellt och socialt accepterat manshat inte existerar. Att utgå från att detta innebär att jag hävdar att sådant existerar är ett logiskt felslut och ett sådant som är ganska snarlikt det som användes mot Karl-Johan Karlsson tidigare.

                2. Det är inte min definition av manshat som är intressant här, det är inte jag som hävdar något om dess existens eller icke-existens.

              • En annan Andreas,
                Jag skulle snarare kalla det förhastad slutsats, grundad på min uppfattning att bevisbördan ligger hos den som påstår att något existerar, inte hos den som påstår att något inte existerar. My mistake.

              • Eva
                Utgångspunkten är vanligtvis att man inte vet, därefter får de som vill hävda att något vare sig finns eller inte finns motivera detta.

                Vissa typer av förhastade slutsatser förefaller väldigt systematiska.

            • Läste om det jag skrivit och ser att det är lätt att missuppfatta vad jag menar eftersom jag pratar om flera saker samtidigt.

              Ser att det kan tolkas som att alla dessa saker handlar om ”gammel-media” eftersom jag inte gör tillräcklig skillnad på dem.

              1. Backflash har gjort en lista – vassegoda å läs de som vill

              2. Det finns massor av medier (vanliga media ibland men oftast bloggar så som LD, Politism och andra som kommer med mycket mansfientliga uttalanden).

              3. Det som IBLAND kan läsas på stora svenska medier (så som aftonbladet) kan vara lika illa som det som hittas på flashback om kvinnor. Och jag tog upp om maktperspektiv för att beskriva den kritik jag fått när jag nämnt detta faktum.

              Blev det mer förståeligt och logiskt att jag hade de styckeindelningar jag hade?

          • Eva,
            ett lätt sätt att få korta och konkreta svar är att själv läsa och hålla sig till det som skrivits och inte sväva ut med ytterligare antaganden eller övertolkningar.

            Jag har inte gjort något anspråk på att kunna bevisa strukturell och socialt accepterad misandri eller manshat. Jag diskuterar inte ens vad jag har för åsikt i den frågan här.
            Den relevanta frågan vad Charlotte har för grund för att avfärda strukturell och socialt accepterad misandri eller manshat.

            Här är ett par undersökningarna, sen får du leta själv, men det var ju inte så länge sen hatdebatten var så det borde inte vara svårt.
            http://www.jmg.gu.se/aktuellt/Nyheter/fulltext//hoten-och-hatet-mot-journalister.cid1169663
            http://www.bra.se/download/18.22a7170813a0d141d21800058601/2012_14_PTU_politikernas_trygghetsunders_kning_webb.pdf

            Nej, undersökningar av det här slaget kan inte visa att det finns vare sig strukturellt manshat eller kvinnohat, de visar att hat riktas mot både män och kvinnor i olika sammanhang och att den utsattheten är ungefär likartad. Det höjer alltså nivån något för de som vill avfärda frågan.

            Det är dock vanligt att ignorera hat riktat mot män, vilket gör att bilden kan bli skev om man inte samtidigt funderar på vad som faktiskt undersökts eller jämförs.
            Exempel
            http://www.newsmill.se/artikel/2012/02/02/hatet-mot-oss-kvinnliga-debatt-rer-r-ett-demokratiproblem
            http://dagens.etc.se/debatt/nathatet-ar-ett-demokratiproblem

      • Det här är min erfarenhet också Charlotte. Jag söker inte heller upp män. Jag tycker att somliga mäns bloggar är intressanta, men om jag märker att vi har alltför olika syn på verkligheten kommenterar jag inte där (och slutar snart att läsa dem också). Det är samma sak med alla andra feminister (och kvinnor som är intresserade av könsfrågor) jag känner. Ingen av dem söker upp jämsdälldisters och anti-feministers bloggar gång på gång på gång för att tala om för dem hur fel de har. Jag har läst Andreas svar nedan men jag tror inte på det han säger. Han får ut något av de andra inläggen (de med katterna då?) men inte de här? Och det är den här typen av inlägg han vill kommentera på trots att han inte får ut något av det? Jodå, jag tror att männen som debatterar här får ut något, men jag börjar misstänka att själva bränslet består av ilska och ett egoistiskt behov av att få fram sina egna åsikter till vilket pris som helst.

        Om jag vore så ovälkommen som somliga av männen är här och om allt mina kommentarer bidrog till var konflikter och dålig stämning skulle jag lämna bloggen och inte komma tillbaka. Faktum är att det är precis vad jag gjort när bloggägaren och jag hamnat i bråk och jag märkte att min närvaro inte var positiv för hens blogg. Och de gånger bloggägaren bett mig tagga ner har jag gjort det. Jag gör det av respekt för den som äger bloggen. Den har rätt att driva sin blogg anyway he or she deem fit. Det är inte min sak att avgöra. Det är inte min sak att avgöra vilka ämnen hen ska skriva om, var hen ska lägga fokuset eller vilka frågor hen ska prioritera heller. Passar inte galoscherna kan man faktiskt välja någon av alla de andra miljontals bloggar som finns på nätet. Hittills har jag inte fått någon förklaring av de här männen som inte går ut på att de blivit könsdiskriminerade, utfrysta och respektlöst behandlade. Vilket inte alls är en förklaring till varför de återkommer till ett ställe där de uppenbarligen inte trivs och inte känner sig väl behandlade.

  7. Charlotte, jag vill börja med att säga att jag uppskattar din blogg. Det är inte alltid jag håller med (och ibland håller jag med som fan) men du skriver som regel med eftertanke och förhållandevis balanserat. Du känns inte ”mansfientlig”.

    Jag kan förstå din frustration, eftersom alla vi som försöker förhålla oss någotsånär ”neutrala” alltför ofta tillskrivs ytterligheternas åsikter och bemöts utifrån dessa, och inte vad vi faktiskt skriver. (Skulle jag själv t.ex. fått en tjuga för alla gånger jag likställts med högerextremist, homofob och rasist – trots att jag uttryckligen motarbetar sådana strömningar – bara för att jag är kritisk mot radikalfeminismen, hade jag kunnat shoppa något mycket fint och dyrt åt mig…)

    Följaktligen beklagar jag att du utsätts för detta bemötande, särskilt eftersom jag värdesätter de få ”genusintresserade” kvinnliga röster som de facto inte har en radikalfeministisk världsbild i botten (du och Hannah Lemoine är kanske de två vassaste jag hittat). Överlag vore det bättre om så många som möjligt försökte undvika brandtals-termer som ”hat!” och ”förtryck!” till de fåtal situationer där det faktiskt är befogat.

    Men.

    Med det sagt kan jag ändå delvis instämma med ett par av kommentarerna till det här inlägget, avseende det vanskliga med påståendet ”det finns inget manshat”. ”Hat” är ett starkt ord, så fine, det kanske är att ta i. Men om man istället väljer att se misandri som ”mansfientlighet” eller ”bristande respekt” så ser jag det som svårt att inte erkänna förekomsten av (en strukturell) misandri.

    Bashflaks lista (länk i kommentar ovan i den här tråden) över mediainslag är rätt talande. Senast igår skrev Lady Dahmer på Twitter – visserligen apropå ett rätt vidrigt beteende av ett par småkillar, men ett som knappast är representativt för alla pojkar – det ordagranna budskapet ”fan vad jag hatar 8-åriga pojkar!”. Reaktionen på detta? Inte ifrågasättande, utan ryggdunkar och hyllningskör. Att skriva att man HATAR 8-ÅRIGA BARN AV MANSKÖN ses inte som problematiskt, utan som något positivt. Det är okej att kalla vad som helst som är mansdominerat för ”Gubb-”, och det ses som socialt accepterat och medvetet att placera kollektiv skuld på män som grupp (se bara på Johan Ehrenbergs härjningar).

    Lägger man samman dessa pusselbitar är det svårt att inte se att det finns ett utbrett och accepterat förhållningssätt där gruppen ”män” är tillåtna slagpåsar.

    Visst kan du hävda att detta inte är ”strukturellt” eller ”hat”, utan att det är ”livet” som drabbar individuella män. Jag tänker inte argumentera emot dig, utan det är givetvis ett synsätt du får ha. Dock menar jag att du därmed också frånsäger dig rätten att säga att det finns ett ”kvinnohat” i samhället. Slut shaming, utseendehets och liknande är inte ”strukturer”, utan bara ”livet” som drabbar individuella kvinnor…

    Vidare kan jag inte låta bli att faktiskt ta upp kön här. Du skrev häromveckan (inte utan fog) att män kanske bäst håller sig utanför det där med att definiera kvinnors problem, utan att kvinnors egna tolkningar av sin situation äger prioritet. Låter rimligt. I så fall bör dock kanske MÄN äga tolkningsföreträde avseende om det finns misandri eller inte? Det är väl rimligen VÅR upplevelse av hur det är att vara man som är viktigast, inte DIN eller andra kvinnors?

    Avslutningsvis: ta nu inte detta som en krigsförklaring. Jag gillar fortfarande din blogg och ditt sätt att skriva, och kommer att fortsätta att läsa med behållning. Ibland lär du få ett distinkt ”hear, hear!”, och ibland (som idag) kommer du att få mothugg. Som det skall vara i en diskussion som fokuserar på sak, och inte på avsändare, alltså… 🙂

  8. Pingback: Manshat, finns det? | Certatio

  9. Pingback: Ännu om det där manshatet och vad det kan tänkas vara | Hit och dit och tillbaka igen

  10. Vet du vad det svåraste är för en man på en feministisk blogg? Det är att överhuvudtaget skriva på en feministisk blogg som en man som varken håller på extremfeminister eller extrema papparättsindivider. Möjligen kan det vara tvärtom också men det vet inte jag.

    Jag har flertalet gånger kommenterat på feministiska bloggar då jag känt att jag tyckt om inlägget. Allt har varit frid och fröjd men om jag en gång av tio istället har försvarat något manligt har jag fått sånt hat över mig så jag knappt trott det varit sant. Har blivit anklagad får att gå papparättsrörelsens vägar trots att jag inte har någonting med dem att göra.

    Sedan har jag kommenterat på andra bloggar och då dyker samma kommentarer upp igen utan att jag sagt ett ont ord om kvinnor eller något positivt om män. Det är precis som om de sitter och letar upp en på olika bloggar, att det är deras enda nöje i livet.

    Jag tycker jättemycket om det du skrev här men i ett fall har du tyvärr fel. Det existerar definitivt ett manshat i världen. Men varför skulle det inte göra det? Det existerar även tyvärr ett kvinnohat. Men varför bry sig om dessa dårar. Det är så man måste tänka. Normala människor vet att kvinnor och män har samma värde och ska ha samma rättigheter. Vi har närmat oss men det är fortfarande många stigar kvar att gå. Främst på det kvinnliga planet men även på det manliga som många glömmer.

    Det var jätteroligt att läsa det du skrev. En äkta feministisk sida vad det verkar

    Tack

    • Det är verkligen jättetråkigt att du fått ett sådant bemötande. Jag kan ju inte säga annat än att jag känner väldigt mycket igen mig i det du skriver (fast liksom från andra hållet) och att jag hoppas att du inte ska känna dig påhoppad här.

      Jag vill bara förtydliga alltså att jag menar inte att det inte skulle finnas manshat i världen. Vad jag menar är att det inte finns strukturellt, socialt accepterat manshat så som många försöker framställa det (det vill säga, som det enda av sitt slag).

      Och för att vara riktigt petig så är inte det här en feministisk sida, eftersom jag inte är feminist… 😉

  11. Ursäkta om jag protesterar Charlotte men nu när jag kom in på din sida så läste jag igenom många av dina inlägg och du är feminist 🙂 Precis som jag är feminist för det ordet handlar inte om det som på många sätt spårat ut idag. Feminister idag får mycket skit som de inte ska ha. De får ta skiten som extremfeministerna sysslar med, precis på samma sätt som män på andra sidan får ta skit för vad extrema papparättsnissar ställer till mig.

    När jag började hamna på bloggar visste jag egentligen inte mycket om allt detta men jädrar vad snabbt jag blev informerad utan att ens ha haft den tanken. Minns framförallt en sak (för lång att berätta om) jag skrev. Trodde det var en fullt normal grej att skriva men plötsligt fick jag massa stöd, som jag inte ens var intresserad av, från extremfeminister och skit av motsidan. Fattade ingenting. Längre fram gjorde jag ett inlägg om en helt annan sak och plötsligt fick jag så mycket skit från extremfeministerna och jag kan inte ens berätta om allt de kallade mig, troll var det lindrigaste. Sedan dess smyger de runt och letar efter mig verkar det som.

    Jag märker att du har haft lite av samma problem tydligen med tanke på vad du skriver: ”Så om jag nu öppet och tydligt skriver att jag är medveten om att det finns kvinnor som beter sig som svin mot män, kan ni mansrättsaktivister som kommenterar här då sluta utgå ifrån att jag är en av dem?”

    Jag begriper mig inte på dessa dårar. Jag är man men det betyder väl för tusan inte att jag alltid står på mäns sida. Varför ska jag göra det? Män kan bete sig som jävla svin ibland men sanningen är att det kan även kvinnor. Jag struntar fullständigt i kvinnligt eller manligt när det gäller åsikter. För mig existerar bara individer. Det går jag efter och inte kön. Men fan vad skit jag fått för det. Men det värsta är faktiskt en helt annan sak. Det faktum att inte ens 33% av det som jag skällts för att jag skrivet har jag ens gjort. Det finns en bra regel att gå efter. Är det något som skrivs som försvar för extremfeminister eller för extrema papparättsnissar är det med 378% säkerhet inte jag som skrivet det.

    Charlotte jag har som sagt läst mycket av det du skrivet här nu och om det är ok för dig så hänger jag kvar här och skriver något ibland. Jag är det absolut ofarligaste som finns och jag vet hur man uppför sig på en blogg. Den enda risken jag för med mig när jag hamnar på en blogg är den svans av galna extremfeminister och extrema papparättsnissar som tycks älska att hänga på mig. Jag hoppas de håller sig borta men om inte så lovar jag dig att lämna sidan för jag har ingen som helst nöje av att skita ned din blogg.

    Så här långt kommer jag inte att skriva i fortsättningen och som sagt. Jag skriver efter min övertygelse vare sig det handlar om att försvara kvinnor eller män. Vi är två kön och det ska vi vara jävligt tacksamma och stolta över

    Ok nu lämnar jag det här och hoppas kunna få skriva utan att någon dåre vill skita ned Charlottes sida. Jag ville bara vara ärlig från första början. Jag är sååååå jädra ointresserad av extrema individer på båda sidor. Jag är bara intresserad av normala människor kvinnor som män Punkt

    Vi hörs 🙂

  12. Mansföraktet, smutskastandet och den kollektiva skuldbeläggningen av män är otroligt utbredd i dagens media. Jag mår dåligt varje dag av hur män framställs i media. Det varierar mellan subtilt förakt till invektiv med utropstecken på slutet. Artiklar vinklas, siffror och statistik förvrängs, och ibland är det rena lögner som sprids för att ställa män i dålig dager. Och på fars dag fylldes tidningarna av artiklar om alla dåliga pappor i Sverige. Takhöjden för vad man får säga om män är dock så hög att de flesta inte ens reagerar längre. Det är nolltolerans mot att skriva nedlåtande om kvinnor eller invandrare, men det när det gäller män kan man säga vad som helst. Obegripligt.

    Ehrenborgs artikeltrilogi är bland det vidrigaste jag läst, specielt artikel nummer två. http://www.aftonbladet.se/debatt/article17755347.ab Men även Aftonbladets kartläggningen av penisstorlek över världen från förra veckan är så sexistisk så det skriker om det. Tänk motsvarande artikel om det kvinnliga könsorganet, vilket ramaskri, vilken twitterstorm. Den här artikeln är tweetad noll gånger. Otroligt. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17928205.ab

    Vi har fått ett samhällsklimat där den sista av nedanstående två meningar klassas som mer sexistisk och hatisk än den första.

    1. ”Håll käft ditt kränkta patriarkala jävla gubbslem, gör oss alla en tjänst och ta livet av dig.”
    2. ”Skulle vara kul att träffa en tjej som är duktig på att laga mat.”

    En skrämmande utveckling.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s