Kategori: Nyhetsplock

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Jämställdhetsparadoxen

Charlotte5 kommentarer

Jag ska för den här gången försöka låta bli att irritera mig över de ständiga anklagelserna om att genusvetenskap inte är riktig vetenskap och de milt uttryckt fåniga jämförelserna mellan olika forskningsgrenars resultat som bekräftelse på vad som är riktig forskning och inte, kombinerat med den till synes totala avsaknaden av insikt i metodologi.

För jag tänkte egentligen snarare kommentera jämställdhetsparadoxen. Den innebär att kvinnor i ett mer jämställt samhälle tenderar att välja traditionella vägar, medan kvinnor i samhällen som inte är jämställda gör raka motsatsen. I jämställdhetens Sverige blir till exempel hemmamammorna bara fler. Det kan förstås finnas många olika anledningar, men jag är helt säker på att det inte betyder att valen är biologiskt betingade i någon större utsträckning.

Jämställdhet handlar inte bara om möjligheter och rättigheter utan även om värderingar. Det betyder att även om möjligheten och rättigheten finns att välja mellan hemmaliv och karriär kommer väldigt få att välja hemmalivet så länge det värderas som en andra klassens syssla. Alltför länge har de mammor som är hemma med sina barn fått höra att de har mammaledigt (alla som provat vet att det inte har något med ledighet att göra) och alltför länge har en trött man haft rätt till vila efter sin hårda dag medan frun som ”bara varit hemma” förväntats underlätta hans vardag. I takt med att kvinnor börjat utföra traditionellt manliga sysslor och män tagit sig an traditionellt kvinnliga dito kan den där förhatliga gränsen mellan kvinnogöra och mansgöra luckras upp och synen på att göra en insats förändras.

Jämställdheten handlar i den här kontexten inte om sysslor (eller borde åtminstone inte det) utan om att ge alla dem som sköter hushållssysslor och omsorg, vare sig det är som hemmaföräldrar, städare eller vårdare eller något helt annat, den uppskattning de förtjänar baserat på utfört arbete – inte inkomst. Jämställdhetsparadoxen skulle betyda att genusskillnaden är större i länder där kvinnor har fria val, men i de länderna är inte heller manligheten den enda normen och det enda rätta och genusstrukturerna inte desamma. Jämställdheten förminskar den manliga normen och ger ärliga chanser att välja fritt för alla.

Läs gärna Aktivarum!

Historikerns historier · Nyhetsplock

Mansrollen och våldet

Charlotte8 kommentarer

Både Pelle Billing och Hanna Lemoine skriver (och pratar) om vad som ingår i mansrollen. Billing menar att mansrollen måste definieras av det som större delen av männen gör. Det är en himla intressant tanke. Om män idag i allmänhet inte gör något som kanske av tradition har hört till mansrollen ska det inte vara en del av definitionen av mansrollen. Exakt vad det skulle kunna vara vet jag inte, men tanken är ändå klar.

Att döma av att diskussionerna sedan har lett in på hur mansrollen sammankopplas med våld gissar jag att en av de aspekterna av mansrollen som många inte tycker hör till den idag är just våldet. Män idag är helt enkelt inte så våldsamma, barn får inte längre lära sig att ”när pappa kommer hem ska du minsann få stryk” och det är inte lagligt att fysiskt disciplinera varken tjänstefolk eller sin hustru. Det husliga hemmavåldet som männen har haft laglig rätt till finns inte längre – eller snarare; om det finns är det inte specifikt manligt.

Så långt kan jag verkligen hålla med.

Samtidigt är det svårt att komma ifrån att man knappt hittar leksaker för pojkar (och jag är egentligen emot hela konceptet ”leksaker för bara ena könet”) som inte är till för våldsamheter. Det är Ninjago, Hero Factory, Kung Zhu, Bakugan, Pokémon och en stor mängd andra actiongrejer som ingen kan stava till. Flera av de här varumärkena har också tjejer med i storyn, men det är dömt att misslyckas om man försöker hitta figurerna till dessa. Ett praktexempel är Star Wars, en av mina absoluta favoriter, som annekterats av leksaksindustrin och fråntagits alla de starka kvinnliga karaktärerna som en gång gjorde det till en sån succé. Resultatet är inte bara att flickor inte vill leka med Star Wars prylar för att det inte finns några flickor i Star Wars (wtf?) utan också att vad som var en genusöverskridande kamp mellan ont och gott blir en kamp för pojkar mot andra pojkar.

Vad gäller filmutbudet är situationen kanske ännu mer besvärande. Oavsett om det ligger i mäns natur att tycka att blodstänk är tufft eller inte är det tydligt att filmer som riktar sig till män har en inte oansenlig mängd våld. Min egen högt vördade älskade make uttryckte en oförblommerad förtjusning över filmen Sucker Punch med det inte så nyanserade ”om man blandar halvnakna tjejer, steampunk världskrig, samurairobotar och oskäligt mycket våld kan det bara bli bra”. Alla män tycker säkert inte likadant men om man tittar på vad kommersialismen ser i mansrollen är kopplingen till våld väldigt tydlig. Jag förstår att de flesta män inte vill bli sammankopplade med våld men statistiskt sett står män för väldigt mycket mer våldsutövande än kvinnor och även många av de män som inte någonsin faktiskt slår någon är likväl storkonsumenter av våld i underhållningsformat och i träningssyfte.

Och igen; utanför Sveriges gränser är det en helt annan grej. I USA (varifrån vi får oroväckande mycket influenser) är mansrollen mycket tydligt sammankopplad med våldsutövande, och egentligen behöver man inte ta sig så mycket längre bort än till Finland för att den gängse synen på den svenska mannen ska vara att det är en mes som inte skulle våga slå någon på käften av rädsla för att blodfläckar inte går bort från hans rosa Ralph Lauren-skjorta. De som står för våldet i Mellanöstern är nästan uteslutande män, kvinnliga militärer är mycket sällsynt och den enda kvinnliga våldsamma ”förebilden” jag kan komma på är Sara Connor medan det finns hur många manliga som helst. Överallt ser man män som utövar våld.

Jag tror, precis som Billing, att vuxna män i dagens Sverige inte förväntas slåss och att våldsutövande inte accepteras (vilket det dock gör bland yngre män och små pojkar i alltför stor utsträckning) men vuxna män förväntas ändå ha ett avslappnat förhållande till våld, att liksom gilla våld och att tycka att det är spännande. På så vis tillhör våld fortfarande mansrollen även om våldsutövande inte gör det.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Pojkar, våldslekar och det där med socialisering

Charlotte12 kommentarer

Både Pelle Billing och David Holman har de senaste dagarna skrivit om våld och pojkars lek. De skriver om hur pojkar måste tillåtas leka sina lekar trots att det finns våldselement i lekarna eftersom pojkar till sin natur är mer våldsamma och framförallt kanske fysiska än flickor.

Samtidigt som man hävdar pojkars naturliga rätt till fysiska lekar visar statistik att kvinnor slår precis lika ofta som män och att våldet bland unga kvinnor ökar snabbt.

Visst kan det finnas biologiska skillnader i mäns och kvinnors aggressivitet men sättet på vilket man hanterar aggressiviteten är kulturellt betingat. Hur ska man annars förklara att ökad jämställdhet ger fler våldsamma kvinnor? Rätten att utöva sanktionerat våld har genom historien tillhört männen, men när könsgränserna börjar luckras upp framträder även våldsamma kvinnor. Förklaringen till varför män har varit de största våldsutövarna ligger således inte i biologiska betingelser utan i vem som hade kontrollen över våldet och möjligheten att utöva det. Ingenting tyder exempelvis på att en kvinnlig regent skulle ha inneburit minskat statligt våld och de få källor vi har tyder på att kvinnor inom hemmets ramar kunde prygla både barn och tjänstefolk – det vill säga: även kvinnor kunde utöva våld mot dem som hade lägre status. Den stora skillnaden var alltså att mäns våldsutövning var av den sorten som genom samhällelig sanktion kom att göra avtryck i källorna, medan kvinnornas våld förblev av den mindre destruktiva sorten – inte på grund av biologi utan på grund av strukturer och normer.

Det hävdas friskt att män är mer våldsamma av naturen, men små pojkar förväntas leka med Ninjago, Action Man, Transformers och till och med pojkarnas variant av söta, tjattrande batteridrivna hamstrar har tillbehör i form av pansar eller min personliga favorit – Hamster Powered Battle Tank. Lite äldre pojkar förväntas leka fysiska lekar på skolgården och den som inte vill vara med blir hånad som flickig och i värsta fall ett offer för de andra pojkarnas påstådda naturliga våldsamhet – allt bortförklarat med det klassiska boys will be boys. Att pojkarna sedan de blivit lite äldre tar till våld och litar på sin fysiska styrka är knappast konstigt. Deras hela socialisering har gått ut på just det – att våldsutövning är en del av manligheten.

Därför vill jag hävda att det är oerhört viktigt att stävja pojkars ”maktlekar” istället för att se det som pojkars naturliga träning inför vuxenlivet, samtidigt som man måste skilja på lekar med våldsinslag (exempelvis av typen fysiska bestraffningar) och lekar som bara är fysiska. Våld hör inte hemma i lek och ska alltid motarbetas medan fysiska inslag är en naturlig del av lekande. Däremot finns varken biologiska eller (i dagens samhälle) sociala anledningar till varför det skulle vara viktigt att just pojkar ska tillåtas sådana lekar. För rätten till fysiska lekar får inte beläggas med könssegregering. Alla barn oavsett kön borde få chansen att leka fysiskt; att brottas, att spela fotboll, att springa, hoppa och ibland kanske skrapa knäna. För det är sånna saker som de flesta barn gillar innan vi har hunnit lära dem vad vi förväntar oss av pojkar och flickor, innan vi hunnit ta hand om den gråtande flickan och tröstat med att pojkar är sånna och därmed gett dem deras framtida roller. Det är också sånna saker som barn i ett alltmer stillasittande samhälle behöver för att göra sig av med sin energi, för att lära sig laganda och inte minst för att lära sig att det inte är farligt att ibland göra sig illa. Dessutom gör en könssegregering av fysiska lekar att de pojkar som leker stillsamt inte tillåts vara sig själva utan ses som undantag, som avvikelser. Det finns det inga vetenskapliga belägg för att de är. De är barn och ska tillåtas vara det på sina egna premisser.

Pojkar kommer att vara pojkar så länge vi inte låter barn bara vara barn.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Om Patriarkatets oundviklighet i primitiva kulturer

Charlotte20 kommentarer

Pelle Billing bad mig kommentera hans inlägg om Patriarkatets oundviklighet i primitiva kulturer. För det första måste jag säga att jag tycker att det är en läsvärd text, med många intressanta punkter. Hans slutsats tror jag att de flesta kan skriva under på:

”Vi lever i en privilegierad tid, och har helt nya möjligheter att ha ett konstruktivt samtal om jämställdhet, kvinnofrågor och mansfrågor. Det vore olyckligt om ett sådant samtal präglas av de gängse missuppfattningar som finns om det förgångna. Insikten om könsrollernas historiska oundviklighet borde kunna leda till ett lugnare tonläge och mindre bitterhet över de epoker som förflutit. Kvinnor har inte varit passiva mesar, och män har inte varit utstuderade patriarkala förtryckare.”

Vi lever i en privilegierad tid och om vi ska kunna föra jämställdhetsdebatten framåt måste vi sluta skuldbelägga och börja tänka konstruktivt.

Kärnan i Billings inlägg är, om jag har förstått rätt, att så länge kvinnor föder barn och män på grund av sin fysiska styrka sköter de farliga och tunga uppgifterna gör ett socialt kontrakt att männen får de högsta posterna och den formella makten. Ett förindustriellt samhälle är alltså oundvikligen ett patriarkat.

Min största invändning mot Billings inlägg är att det är alltför generaliserande. Utvecklingen de senaste 10.000 åren har inte skapat några större biologiska förändringar i oss människor, men däremot inneburit enorma kulturella förändringar vilket medför att en biologisk förklaring inte räcker till. Billing nämner konflikter med ”intilliggande kulturer och samhällen” i samhällen som inte har demokrati och hänvisar till Steven Pinkers TED-föredrag där Pinker menar att upp till 60% av männen i jägarsamlarsamhällen dog som en direkt följd av en annan man. Hela Pinkers föredrag visar på skrämmande lite förståelse för förfluten tid även om slutsatsen att den sociala acceptansen av våld har minskat drastiskt med säkerhet är korrekt. Däremot är det meningslöst att jämföra ursprungsbefolkningar med moderna västerländska samhällen och konstatera att dödligheten var extremt mycket högre i ”primitiva” kulturer som en direkt följd av ett våldsammare sinne utan att ta den moderna sjukvården i beaktande. Alla de mindre skador som smärre bråk orsakat och som modern läkarvård kan bota men som tidigare kunde ha lett till döden, för att inte tala om de enorma sjukvårdsinsatserna i väpnade konflikter, måste påverka siffrorna.

Att siffrorna är snedvridna motsäger dock inte principen att så länge män måste försvara samhället krävs ett patriarkat. Billing menar att ”[d]en farliga miljö som Pinker redogör för är grogrunden för patriarkala styrelseskick” eftersom män var de enda som kunde offras. Kvinnorna behövdes för att barnafödandet inte skulle bli lidande. Följden blir enligt Billing att ”framgångsrika kulturer är […] de kulturer som använder männen som “förbrukningsvara”, och som begränsar kvinnans roll till mer trygga miljöer. Att dessa framgångsrika kulturer även blir patriarkat är relativt lätt att förstå”. Men patriarkatet handlar inte om en uppdelning av sysslor i hemmamammor och bortapappor – ett system som förövrigt kom först med industrialiseringen – utan om att män har den ekonomiska och politiska makten. Sådan makt fanns inte ens i jägarsamlarsamhällena eftersom ekonomisk makt förutsätter ett överflöd av resurser (något som kom med bofasthet) och politisk makt är direkt relaterat till ekonomisk makt. Jägarsamlarsamhällena var alltså inte patriarkala eftersom både män och kvinnor av allt att döma sågs som lika viktiga för samhällets fortlevnad. Christine Saidi (2010) argumenterar för att kvinnors produktion gav daglig överlevnad medan mäns produktion gav tillgång till lyx och status (s. 15) men att de trots att de fyllde olika funktioner ansågs lika viktiga.

Billing menar att ”[p]atriarkatet är […] en konstruktion där män i genomsnitt får mer formell makt än kvinnorna, mot att de i genomsnitt tar på sig huvuddelen av de farliga uppgifterna” vilket är en generalisering så grov att den förlorar kontakt med verkligheten. Den enskilt mest farliga sysslan var (och är i samhällen utan modern sjukvård) barnafödande där den nutida mortaliteten i exempelvis Afghanistan visar att så många som 1 av 6 kvinnor dör (att jämföras med Sveriges 1 av 30.000) som en direkt följd av barnafödande. Jag håller helt med Billing om att indelningen i ”manliga” och ”kvinnliga” sysslor ursprungligen inte är något som män och kvinnor själv valt utan en effekt av biologiska förutsättningar. Man kan tycka att det är orättvist att kvinnorna ska föda alla barn, men så länge det är kvinnorna som har livmoder är det avgjort enklast så. Däremot är inte en uppdelning i manliga och kvinnliga sysslor den avgörande faktorn och sysslornas farlighet har av allt att döma ingenting med patriarkatet att göra.

Så om det inte handlar om vem som har farligast sysslor, vad handlar det då om? Mycket förenklat skulle jag vilja föreslå att det handlar om möjligheten att köpa sig tid och inte minst om värderingen av mäns och kvinnors insats. Om vi rör oss från jägarsamlarsamhällena till jordbrukets tid, den neolitiska revolutionen för ungefär 10.000 år sedan, vet vi fortfarande oerhört lite om hur samhällena styrdes. Vi vet dock att jordbruket innebar att människor för första gången producerade mer resurser än vad vardagen krävde och att detta drastiskt förändrande vardagen. En effekt var att somliga fick tid till icke-producerande sysslor och exempelvis prästerskapet uppstod. Vi vet också att sociala hierarkier, klasser, uppstod när vissa samlade på sig fler resurser än andra och sedan i tider av missväxt eller andra svårigheter klarade sig bättre eller rent av kunde sko sig på dem som inte hade ett överskott. De som kunde dra nyttan av den här förändringen torde ha varit män, eftersom kvinnor fortfarande var upptagna med allt det där dagliga som drev livet vidare. Och igen, detta är mycket förenklat, men med överskottet föddes ekonomi och politik och eftersom det var mäns tid som frigjorts och huvudsakligen mäns arbetsuppgifter som förändras var det följaktligen män som sysslade med ekonomi och politik.

Men är det ett patriarkat då? Jag skulle säga nej. Som Saidi har visat fanns det gott om samhällen i Afrika som hade just den uppdelningen utan att ha en patriarkal struktur. Nyckeln ligger i vem som bestämmer över resurserna och arbetet. Så länge kvinnorna själva bestämde över sin sfär, sitt arbete, sin tid och sina resurser, var det inget patriarkat (somliga forskare menar att det då var matriarkat men i betydelsen ”jämställt”). Ett patriarkat innebär ju inte bara att männen innehar vissa positioner utan att samhället tolkar dessa positioner som viktigare. Ett ”primitivt” samhälle behöver alltså inte vara ett patriarkat, och alla förindustriella kulturer har inte varit patriarkat. Patriarkatet är således ingen oundviklighet.

Så varför blev det då patriarkat i Europa? Den frågan skulle behöva mycket mer utrymme än vad jag kan ge den här, men patriarkatet är en effekt av en övergång till jordbruk, mer tillgång till tid, överskott av resurser och en omvärdering av nyttan av olika uppgifter och som ledde till att män genom uppkomsten av ekonomi och politik i en komplexare samhällsstruktur fick makten över resurserna. Men det var – precis som Billing säger – långt ifrån en medveten statskupp utan en utveckling över säkerligen tusentals år som ledde till uppkomsten av patriarkatet och inget som någon ska straffas för idag!

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kritiska män

Charlotte29 kommentarer

Pelle Billing skriver om genusvetenskapens problem och frågar sig varför man på Umeå universitets hemsida marknadsför grundkursen i genusvetenskap som ”en introduktion till det genusvetenskapliga och feministiska kunskapsområdet” och med ”feministisk vetenskapskritik”.

Utan att vara närmare bekant med Umeå universitets tanke bakom det här skulle jag våga påstå att det beror på hur man ser på ordet feminism. Få ord har väl blivit lika missbrukade i svensk politik, men egentligen står feminism för idé-och kunskapskomplexet som uppfattningen om sociala kön har skapat. Det finns en uppsjö olika feministiska teorier från alla politiska vinklar, trots att feminismen i Sverige är klarröd. På grund av den starka politiska kopplingen i Sverige skulle det möjligen vara tid att diskutera huruvida det är lämpligt att ha ”feministisk vetenskapskritik” eller om man borde kalla det genusbetonad vetenskapskritik eller kanske något helt annat, men så länge feminism som begrepp är så internationellt gångbart är det kanske bättre att upplysa folk om skillnaden på feministisk vetenskap (som alltså är vetenskap som rör genus) och politisk feminism (som inte har med vetenskap (eller egentligen feminism) att göra).

Billing frågar sig också varför man talar om ”kritiska studier av män och maskuliniteter” och skriver att det uppenbarligen inte går ”för sig att bara ha mansstudier eller maskulinitetsstudier, utan det måste a priori betonas att män och manlighet ska vi vara kritiska mot”. Nej då, det handlar absolut inte om att vara kritiska mot män och manlighet som sådana utan mot tidigare historieskrivning och mot normer. Eftersom historieskrivningen har varit så centrerad kring män finns det ett välutvecklat narrativ (alltså en berättelse) om manshistoria, men genom att med kritisk blick studera detta narrativ får vi fram männens livsvillkor på ett sätt som tidigare historieskrivning inte har tillåtit. Vi kan ta krig som exempel. Krig har setts som den ultimata manliga sysslan. Kungarna red i täten av hären, alla stora män var på ett eller annat vis högt uppsatta inom militären och fortfarande finns det unga män som blir kallade fjollor om de inte gör värnplikten (här i Finland aktualiserades detta vid presidentvalet). En kritisk granskning av det tidigare narrativet kan lyfta fram exempelvis vardagen vid fronten och männens livsvillkor. Genusvetenskapen har redan genom att kritiskt granska gett oss kunskaper om att krig historiskt sett var långtifrån en helt manlig angelägenhet. Som exempel kan nämnas att på 1600-talet följde fruar och barn ofta med härarna, men deltog förstås inte i drabbningarna. I förlängningen skulle de kritiska studierna av män och maskuliniteter i det här grovt förenklade exemplet kunna leda till större kunskaper om hur politiska faktorer kan ha bidragit till att upprätthålla soldatlivet som ett manlighetsideal och därmed eftersträvansvärt, istället för att se krig som effekt enkom av mannens biologiska drivkrafter.

Det handlar alltså inte om att vara negativ mot män (vilket tyvärr är vanligt förekommande inom den politiska feminismen) utan om att vara kritisk mot tidigare mansfokuserad forskning (vilket är kännetecknande för feministisk vetenskapskritik).

Nyhetsplock · Vardagslivet

De sexigaste och mest glamourösa!

Charlotte6 kommentarer

Det är mycket snack om Oscarsgalan nu. Eller, egentligen är det väl kanske mest snack om vem som hade vilken klänning och hur sexig och glamourös den var. Som påpekats på annat håll finns ett stort fokus på kvinnorna, deras klänningar, deras kroppar och deras sexighet.

Men det här är en jämställd blogg, så här kommer en kavalkad av Oscarsgalans sexigaste och mest glamourösa män!

Först ut är Mario Lopez. Bloggen har inte en aning om vad han har gjort, men med de där bruna ögonen så har det ingen betydelse vad han kan!

Det här är Tom Cruise. Han är inte stor alls, men han är snygg och dominant! Woohoo!!!

Och så den lite otippade Nate Berkus. Bloggen vet inte vad han heller har gjort, men tänker sig att han förut bodde på gatan och nu har blivit upp-hottad, vattenkammad och påklädd. Bloggen stöder de två första åtgärderna.

Och så kommer Jean Dujardin. För det första heter han något som låter franskt (kanske han är fransk, vad vet jag?) och för det andra håller han en staty i handen. Och det är hans. Det är både sexigt och glamouröst!

Oscarsgalan ser Christian Bale som en av de hottaste männen, men bloggen tycker att skjortan är knäppt för långt upp och att kostymen inte gör hans sexiga form rätta. Plus för det välansade skägget dock!

Men här är bloggens vinnare!

Bret McKenzie! Mannen som gjorde musiken till ”Man or Muppet” från Mupparna. Han har smått neurotiska musikerögon, vilt mörkt hår och ett stadigt tag om sin statyett. Bloggen skulle vilja bjuda honom på en kopp te och timslånga diskussioner, men fruktar att det är en sån sorts sexig, glamourös man som bara kommer fram vid Oscarsgalor och annars sitter inlåst med sitt piano, en bandspelare han ärvde från sin frånvarande musikerfar och litervis med sprit.

På Aftonbladet kan man läsa att Gwyneth och Rooney var hetast på galan, något bloggen ställer sig tveksam till (Hallå! Brett skrev musiken till Mupparna! MUPPARNA!). Man kan också läsa om att Angelinas slits stal showen. Och hon såg ju lite obekväm ut, så visst kunde hon ha haft en statyett där under.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Där allting är lite bättre

Charlotte4 kommentarer

Här i Finland finns det en klyscha om att allt är lite bättre i Sverige. När jag läser om förslaget om att införa en genuspedagog på alla förskolor (vilket är det svenska ordet för dagis) kan jag ju inte annat än att hålla med. Det måste fan vara bättre i Sverige.

För här i Finland försöker man fortfarande desperat få ner barngruppernas storlek, renovera lokaler så att personal och barn får trivsam miljö när det mesta verkar byggt på det brunmurriga 60-talet då ergonomi och luftkonditionering inte direkt fanns på prioriteringslistan och garantera att alla som vill få en dagvårdsplats får det inom en rimlig tid och ett rimligt geografiskt avstånd.

När man vill lägga 10 miljoner kronor på att ge förskolorna varsin genuspedagog måste ju de där sakerna redan vara fixade. Eller?

PS: Vad är en könsstereotyp enligt skollagen?

Historikerns historier · Nyhetsplock

Och han klev ur sandlådan!

Charlotte11 kommentarer

Igår satt jag och suckade över hur jämställdhetsdebatten i Sverige är så åt helvete sned och att det hela mest liknar en beklagansvärd sandlådeuppgörelse om vem som tog den rosa spaden.

Och idag skriver Pelle Billing ett så sansat och snyggt inlägg i debatten att man inte kan göra annat än imponeras. Lugnt och stilla konstaterar han att somliga olikheter mellan könen inte är en effekt av diskriminering. Män och kvinnor ska inom och genom lagen ha rätt att välja hur de ordnar sin vardag och ”[o]m denna individuella frihet leder till att kvinnor och män gör delvis olika val” är ”det som en konsekvens av våra demokratiska rättigheter.”

Visst behöver man inte hålla med honom i vad han skriver, men för en gångs skull står fokus på idéer, problem och lösningar istället för på personerna som representerar dem. Då kan man driva debatten framåt utan att börja kasta sand.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kliv ur sandlådan!

Charlotte16 kommentarer

Pär Ström skriver en replik på DN:s kulturdebatt angående Maria Svelands artikel om hur hon blir politiskt deprimerad. Man kan förstås läsa Svelands artikel ur precis vilken vinkel som helst – precis som att Fan kan läsa Bibeln – och jag inser att jag kanske missade att Svelands syfte inte alls var att lyfta fram problemet med att den offentliga retoriken i större utsträckning tolererar nedvärderande språk utan att racka ner på Pär Ström. Så kan det ha varit.

Men vad som kunde ha varit en upplyst replik från Pär Ström om hur delar av Svelands argument kanske är bra medan andra kan tolkas som orättfärdigt nedvärderande av inte bara Ström utan också Pelle Billing mynnar ut i just ett sådant sorts aggressivt sandlådeepos som den offentliga debatten inte behöver. Jag menar inte att Ström inte har rätten att tycka att den insinuerade kopplingen mellan tyskt 30-tal och Ströms åsikter kan tyckas väl hård. Men läste han alls sin egen replik? ”[j]ag är inte antifeminst”. ”Det är feministerna som är anti.”

Den som är fri från synd kan ju kasta första prefixet.

De citat Pär Ström väljer att ta upp – en del av de obehagligheter som sagts om honom – borde räcka för att vilken normalt funtad människa som helst ska förstå att hans kritiker har gått långt över gränsen. Så synd då att han underblåser hatretoriken genom att skriva att ”feministerna är på defensiven. De är rädda nu. De är rädda för sanningen och rättvisan.” Vems jävla sanning och vilken rättvisa? Pär Ström faller ju själv i samma grop av floskler, illvilliga missuppfattningar och hets som han anklagar Maria Sveland för.

Jag håller med Ström om att jämställdhet måste betyda att människor har samma rättigheter, oavsett kön, men det är dags för alla att ta ett steg tillbaka och fundera inte bara över vad man vill ha sagt utan hur man säger det.

Läs gärna Bo Rothsteins kommentar på Maria Svelands artikel! Den är ett utmärkt exempel på hur man kan debattera med äran i behåll (och som intressant nog bortser från genus och istället tar fasta på politisk orientering).

Min tidigare kommentar på Sveland finns här!

Historikerns historier · Nyhetsplock

Ifrågasättandet och hatet

Charlotte10 kommentarer

Maria Sveland skriver ett fantastiskt intressant debattinlägg på DN om hur gränserna för vad man får göra i samhället förskjuts och hat helt plötsligt börjar tillåtas. Hon sätter fingret på något oerhört viktigt – de politiska trenderna med främlingsfientlighet, antifeminism och religionshat är farliga. I grund och botten handlar det om att se bortom kategoriseringar och upptäcka människorna bakom. Det var här det gick fel på 30-talet, som Maria jämför med, då nationalismen och framförallt rasbiologin inte bara var rumsrena utan rentav ansågs som sanningar. Försöken att dela in människor i olika fack, vare sig dessa är definierade genom tänkta raser eller politiska attribut som feminist eller rasist, gör att vi slutar lyssna på vad människorna egentligen står för och förblindas av en alltigenom påhittad struktur. För det finns lika många olika sorters feminister som det finns feminister.

Men hur ska man kunna jämka mellan yttrandefriheten och de där sakerna som man bara inte får säga? För det första måste journalister bli bättre på att ställa öppna och ärliga följdfrågor. När någon – oavsett om det är en privatperson eller en offentlig person – säger att det är bäst att kvinnor hålls hemma måste man fortsätta att fråga varför. Är det en kvinna som egentligen menade att hon önskade sig ekonomiska förutsättningar att vara hemma eller är det en kvinna som menar att kvinnorna måste vara i hemmet för att kunna fostra nästa generations arier? Skillnaden är ju ändå rätt stor.

Och vi som driver bloggar måste moderera hårt bland kommentarerna. Inte så att man inte ska tillåta kritik, men kommentarerna ska ju vara till för reflektioner kring innehållet i ett inlägg och därmed erbjuda underlag till diskussion, inte vara ett forum för hat i någon form.

Ifrågasättandet av rådande strukturer är en naturlig del av utvecklingen. I ett historiskt perspektiv ser man kontinuerligt reaktioner och motreaktioner mot gällande normer och regler, det är vad som driver samhället framåt. Det var så man fick allmän rösträtt, så kvinnorna fick börja förvärvsarbeta och så som vi vann rättigheten att säga vad vi vill. Men det var också så som Stalin kunde få järngrepp om en enorm nation och leka Fia med knuff med befolkning, så som miljoner människor kunde skickas till koncentrationsläger och så som man tog sig rätten att jaga häxor. Historien visar oss att ifrågasättandet av politisk korrekthet måste komma. Men nu om någonsin vore det på tiden att vi lärde oss någonting av det och ifrågasätter reaktionerna.

Jessica Parland-von Essen har också skrivit om ämnet!