Kategori: Vardagslivet

Vardagslivet

En tur runt vårat hus (eller kanske snarare trädgård)

Charlotte6 kommentarer

Ibland känns det som om jag skryter när jag lägger ut bilder på vårt hem. Jag är nämligen så oförskämt superdupernöjd med att bo här. Ja, och egentligen är så det ju på många sätt ett ruckel, det är bara det att liksom är vårt ruckel och att jag aldrig har älskat ett ruckel så mycket i hela mitt liv. Om ni förstår. Dessutom tänkte jag att det säkert skulle bli trist att titta på bilder hela tiden, men så besökte jag Tant Ninettes fantastiska blogg och insåg hur mycket jag njöt av att se hennes bilder och tänkte att jag bara helt enkelt skulle lägga upp dagens skörd. Så. Kidsen är med sin pappa ute på ön och jag sitter hemma själv och jobbar i salen. Salen går inte att fotografera för det är för ljust ute och för mörkt inne (har knappt några lampor här, bara en temporär).

IMG_3584Jobba, jobba, johobah!

IMG_3586Altanen.

IMG_3589Utanför dörren. Dahlior. Storfavorit. Svulstiga och vräkiga men skäms inte för det.

IMG_3593Krolliljor. En av många favoriter.IMG_3594 IMG_3596Vårt hus så som det ser ut just nu. Ibland när jag tittar på det tycker jag att det ser rätt skabbigt ut och att vi inte har kommit någon vart med renoveringarna, men den undre bilden är från förra året.

https://charlottehitochdit.blog/wp-content/uploads/2014/07/img_1166-20140729.jpg

Nog går det ju framåt.

IMG_3580På gården står en pool. I den finns en gräsklippare i plast och en katt.

IMG_3597Även renoveringen av lillstugan går framåt. Nedan en bild från förra året.

IMG_1641-20141019

IMG_3599På lidrets gamla slitna vägg har Tilda gått crazy med sina kritor.

Som nästan alltid går jag sedan ner till hönsen. Kycklingarna som kläcktes i våras är redan stora. Av de två som Pipis och Lilla Grå ruvade på var det, som ni vet, bara en som klarade sig. Vi kallar den för Lucky efter en smärre incident. En kväll höll hönsen nämligen en helt ny nivå på sitt kränkta kackel, så till den grad att både jag och maken reagerade. När maken gick ut för att se vad som hänt var Pipis och Lilla Grå i upplösningstillstånd (och det krävs egentligen inte mycket för att komma dit, i går var allt som krävdes en varmluftsballong hundratals meter ovanför) och när han kommer runt hörnet möter han en lätt nervös Rasputin med munnen full av fluffig kyckling. Efter en vild jakt lyckades så maken bända tillbaka kycklingen ur munnen på Rasputin, som synnerligen förnärmad gav sig av. Det visade sig att Lucky var liten nog att helt enkelt knata rakt igenom nätet runt hönsgården och att Rasputin förmodligen varit opportunist snarare än jägare. Hur som helst. Lucky klarade sig med blotta förskräckelsen och fick sedan inte gå ut ur hönshuset på över en vecka. Sedan igår får hen dock komma ut tillsammans med sina mammor, och det njuter de av alla tre.

IMG_3662 IMG_3655 IMG_3650 IMG_3627 IMG_3668 IMG_3612 IMG_3641IMG_3670Den här stigen leder från hönshuset bort mot snickarboden (till vänster) och ladugården. Pinnarna till höger ska i något skede bli en större hönsgård.

IMG_3688På väg upp mot storhuset igen växer buskage av borstnejlikor som jag har sått.

IMG_3689När jag köper penséer (vilket jag gör i kopiösa mängder på våren), brukar jag peta ner dem i rabatten när de ser ledsna ut i krukan. En del sorter är perenner och tar sig som tusan. De här är från förra året. Tistlarna ska jag rensa bort en dag. Sedan.

IMG_3690På väg mot baksidan.

IMG_3691Växthuset i dag. Kommer ni ihåg hur det såg ut?IMG_3693Växthuset är fult som stryk och halvt sönderfallet, men det fyller ändå sin funktion. Slanggurka, gott folk.IMG_3694Här har en katt klättrat upp på växthusets vägg. Inte direkt en av de där sakerna som gör det i bättre skick.IMG_3695Förra året samlade jag pumpafrön från flera olika pumpor i den banala tron att jag skulle minnas vilken sort som var vilken. Haha. Sått har jag i alla fall.IMG_3704På växthusets större sida kommer tomater, om än inte i riktigt samma mängd som förra året. Här står också solhatt i krukor och väntar på att bli utplanterade i rabatten.IMG_3707Innanför dörren har jag planterat luktärt. Det var ett genidrag för nu hänger doften av luktärt med när man går in eller ut.

IMG_3700Salladen växer som ogräs. Spenaten är högre än Paris Hilton en fredagskväll.IMG_3703Och äntligen börjar våra egna jordgubbar komma.

Vardagslivet

Mina fördomar och tuffar brudar i lyxförpackning

CharlotteLämna en kommentar

För ett tag sedan klickade jag runt på Spotify i jakt på ny (för mig), bra musik att lyssna på. Av en händelse råkade jag se de här två brudarna, Aly och AJ.

Och min första tanke var någonting i stil med ”nej föfaen int tänker jag lyssna på nå jävla putande blondbruttor heller” och min andra tanke mer i linje med mitt underliggande förakt för hela det utseendefixerade, överproducerade hell hole som är mainstream musikindustrin.

Det hade kunnat sluta där, men det gjorde det inte. Jag bestämde mig nämligen för att utmana mina egna fördomar. Läsa lite mer. Lyssna lite.

Och holy crap, Batman!

Den här systerduon gör sin egen musik, med sin egen stil och ett sjuhelvetes drag. Att de råkar vara snygga och se ut som bimbos har ingenting med saken att göra. Det här två är superbra musiker och förtjänar inte att bli förpassade till dum-blondin-som-bara-lever-på-sitt-utseende-lådan som alltför många kvinnor hamnar i. Numer kallar de sig för 78Violet, på Spotify finns det även som Aly & AJ. Videon är rätt skit, men till deras försvar ska påpekas att de utvecklats enorm med tiden – ytterligare ett tecken på bra artisteri.

Vardagslivet

Här hemma händer det grejer!

Charlotte1 kommentar

Det händer en massa här hemma. Så mycket att jag knappt hinner med.

Den lilla kycklingen som var skadad somnade stilla in i går kväll, vilket säkert var helt i sin ordning. Hen blev bättre ett tag, piggnade till, satt upp och pep förnärmat och sånt, men började aldrig äta ordentligt. Vi gjorde vad vi kunde, men den här gången gick det inte. I hönshuset finns det en liten nykläckt kyckling kvar som vaktas av två griniga hönor så vi håller tummarna för att hen klarar sig. Av de kycklingarna som kläcktes för över en månad sedan har vi fyra kvar; tre tuppar och en höna (Dash, som blir kvar hos oss). De andra har redan hittat nya hem. Även Berit och Fluttershy har flyttat (Berit pickade på barns ben, och Fluttershy på kycklingar).

Ja, och så bestämde sig Valio-tuppen för att utföra någon sorts kupp och höll på att ta livet av Enna, tidigare ledartupp. Jag har aldrig sett liknande koncentrerad målmedvetenhet hos fjäderfäna som när Valio tvingade Enna att abdikera. Det fanns ingenting i världen som kunde få dem att tänka på annat än att försöka ta livet av varandra. Hur i hela helvete folk kan arrangera tuppfighter för skojs skulle begriper jag inte, för det fanns ingenting spännande eller sportsligt i det. Bara blod, utmattning och sorg. Hur som helst, Enna klarade sig (med viss hjälp av yours truly) men får inte längre vara med flocken, utan spatserar runt i fritt i trädgården och försöker sortera in alla sorters människor och kaniner och sånt i sin nya flock. I dag höll han på att komma med in i bilen.

IMG_3481 IMG_3489Och småttingarna har vuxit alldeles sanslöst mycket! Hur stora de har blivit blev extra tydligt när det kläcktes nya supersmåttingar.

IMG_3494Dash är den svartaste i mitten, den som ser oroväckande mycket ut som någonting från Jurassic Park.IMG_3506 IMG_3508

Rabarbern som täcker nästan hela baksidan av trädgården har blivit många liter saft och sylt. Min högt vördade make har slitit med att omvandla den mindre av jordkällarna (jo, det finns två) till ett ställe för förvaring av sylt, saft och framför allt vin, snarare än långsamt möglande skräp. Med vitkalkade väggar och hyllor snickrade av bråte kommer man väldigt långt.

IMG_3424 IMG_3427 IMG_3439Och i trädgården blommar det så sanslöst vackert. Den pion jag grävde fram ur kirskålen förra året tackar för ljus och gödsel. Midsommarrosen har förtiolv tusen knoppar. Det är nog en av de bästa sakerna med en gammal trädgård tror jag, att när man rensar hittar man allt möjligt spännande som får nytt liv av det arbete man lägger ner. Jämna rader ogräsfri prydnad blir det ju aldrig, men det har aldrig varit min grej ändå. Ja, och så har jag förstås sått lite nytt. Akvilejor är en storfavorit och när jag hittade en sort som heter Petticoat Pink var jag givetvis tvungen att prova. Supersnygg är den!

IMG_3522 IMG_3527

Vardagslivet

Nästa lilla patient

Charlotte3 kommentarer

Vi väntade ju på att de två sista äggen, som samruvats av Lilla Grå och Pipis, skulle kläckas. När jag kom ut till hönorna i morse hittade jag skal, och när jag tittade lite noggrannare hittade jag, till min stora förtvivlan, en död liten kyckling. Så jag gick in för att hämta handskar så jag kunde lyfta bort den, men när jag lyfte den visade det sig att den fortfarande levde. Liten och kall, och alldeles perfekt så när som på ett hemskt sår (från pickande?) i nacken låg den på min stora handske och blinkade. Så slöt den ögonen och jag började andas varmt på den, höll den under värmelampan och undrade vad i hela friden jag skulle ta mig till.

Så jag gjorde det enda jag kan. Jag tog in den. Höll den under tröjan för värme, sprejade sårsprej på såret, inredde ett litet uppvärmt bo till den. Och där ligger den nu. Så liten, så liten. Och jag vet inte om jag gör rätt. Jag vet bara att jag knappast kunde göra något annat.

20150624-155546.jpg

Vardagslivet

De viktigaste sakerna vi har lärt våra barn

CharlotteLämna en kommentar

(utan inbördes ordning)

Att trycka på Netflix istället för att väcka oss på morgonen

Att gå med sina små fötter på våra ryggar

Att alla människor är lika mycket värda

Godsaker · Vardagslivet

Att laga egen yoghurt

Charlotte2 kommentarer

Så jag bestämde mig för att det vore kul att testa egenlagad yoghurt. Det var det. Jag började med att koka upp ca 4 dl mjölk i en hög kastrull (så att det kan koka inuti kastrullen istället för direkt på spisen som mjölk annars brukar) medan jag sakta rörde om. Därefter kylde jag mjölken till ungefär 40 grader och hällde kanske 1 dl i en annan skål. I den skålen tillsatte jag kanske 2 msk köpeyoghurt (ta en god, för den ger smak åt hela satsen!) väldigt sakta. Om mjölken är för varm eller om man rör för hårt skär det sig. När mjölken och yoghurten blandats häller man tillbaka i kastrullen och rör sakta. Därefter ska yoghurten stå i en burk men lock och… eh… yoghurta till sig. Det är den kluriga fasen.

Temperaturen bör hållas hyggligt stabilt runt 40 grader i minst några timmar. Ett alternativ är att hålla blandningen i en termos, ett annat att ställa in den i ugnen. Jag virade en handduk runt min burk och satte in den i vedspisen (hade den igång igår för jestas vad det var skitigt väder!). Där fick den sedan stå i eftervärmen hela natten (totalt kanske 9 timmar). På morgonen satte jag in burken i kylen i några timmar och därefter provade jag.

Och jag är egentligen inte en yoghurtmänniska men härrimingud vad gott det var! Satte en oförskämt stor klick rabarbersylt i, och fick sedan övertala mig själv om att inte äta upp allt redan innan barnen kommit hem.

IMG_3466Rabarbersylten är förresten lagad enligt ett lätt modifierat recept från Sara Bakar.

600 gr rabarber, skuret i bitar (jag skalar inte rabarber, mest för att det är tråkigt, men också för att riktig färsk rabarber ofta går bra även med skal)
saften från 1/2 citron
1 skuren vaniljstång

Koka upp och rör hela tiden. Låt koka på medelhård värme i kanske 15 minuter, tills det inte finns några hårda, stora bitar rabarber kvar. Ta upp vaniljstången och skrapa ur fröna.

Tillsätt:
rivet skal från 1 citron
450 g syltsocker

Koka upp blandningen och låta koka ganska hårt i ett par minuter. Häll direkt upp på rena, uppvärma burkar. Fyll så mycket som möjligt och sätt genast på lock.

Vardagslivet

Tantdag deluxe

Charlotte2 kommentarer

I dag har jag:

* skrivit massor av ny avhandlingstext samt förfasas och förundrats över mindre smarta och riktigt toppenbra grejer jag skrivit tidigare
* lagat färskost och ställt yoghurt på inkubering i vedspisen (vilket möjligen kommer att bli fullkomligt katastrof, mer om det i morgon eller så)
* planterat om pelargoner som en prima tant
* rensat ogräs och därmed grävt fram en nästan dold gammal pion och en dito hortensia
* promenerat i trädgården i sällskap med en tupp, en kanin och en katt – en synnerligen surrealistisk känsla
* lagat den sannolikt godaste koppen latte jag någonsin uppbringat
* druckit en väldigt god latte på ungefär 0.58 sekunder
* blivit bjuden på underbar citronrulltårta, jordgubbar och grädde hos en vän

En väldigt lyckad dag, om jag får säga det själv. I morgon kommer resten av familjen hem så då är det slut på lugnet. Och det var många oroliga själar som hörde av sig när de fick veta att jag skulle vara själv hemma över midsommarhelgen som om det är det värsta man kan utsättas för. Visst, en stund kände jag mig som en värdelös mamma, men det gick över med insikten att ingen skrek på mig ens när jag gick på toaletten. Att gå genom daggvått gräs, känna doften av syrener och nattvioler och rosor och sommar, att få rå om sig själv och sin egen värld bara en liten stund, det var rätt välbehövligt.

Vardagslivet

Snart klart. Nästan.

Charlotte4 kommentarer

Att fixa det där avslutande finliret – slutliga korrläsningen, sista noterna – på en artikel är ungefär som att städa ur det sista lilla ur skåpen vid en flytt. Man tar det ganska lugnt för det ”är ju inte så mycket kvar” och man har gott om tid för ”det är nästan färdigt” och ”hur lång tid kan det ta egentligen?”.

Det tar väldigt lång tid.

Varje gång.

Vardagslivet

När normbrytarbarn står på egna ben

Charlotte7 kommentarer

Någon gång där när Vilho blev väldigt sjuk, innan vi visste om han skulle överleva eller inte, började han tjata om att få åka på läger. Jag var förstås inte i position att neka honom någonting, och när det visade sig att han skulle bli frisk och att det dessutom fanns plats kvar på ett tredagars övernattningsläger i närheten anmälde jag honom och hans lillasyster. I går åkte jag dit med dem, osäker på vem som var nervösast. På plats fanns en mycket högljudd grupp av killar som gissningsvis var några år äldre än Vilho. De uppfyllde ungefär alla stereotyper för hur killar i den åldern skulle kunna tänkas bete sig. På många vis liknade det vad som händer i hönsgården när hönorna pickar in sig i sina hierarkier. Initiationsriter och gränstestande.

Och jag fylldes med vad som närmast kan liknas vid panik. Jag vill så vansinnigt gärna att barnen ska få bra minnen från sitt första läger, jag vill så att de ska trivas. Men när jag ser min lille, fundersamma son betrakta en lek som av allt att döma tycks gå ut på att skjuta en fotboll väldigt hårt på någon annan ser jag en norm som jag har uppfostrat honom utanför. Jag ser den sortens pojkstereotyp som han inte passar in i. Och missuppfatta mig inte nu – jag är nöjd över att han inte fyller den normen och jag är stolt över den han här – men jag är rädd för att jag kastar honom till vargarna.

Det är en sak att uppfostra en normbrytare när man får stå vid hens sida och försvara, när man får vara nära och skydda, ta de värsta smällarna, fräsa ifrån och stötta. Men jag kan meddela att det är en sjujävla skillnad när det barnet sedan ska stå själv. Att passa in i sammanhang, att höra till och få vara med, är svårt nog som det är och jag är rädd för att jag lagt en extra börda på honom. Samtidigt vet jag förstås att jag inte kunde ha gjort annat. Jag har ju låtit honom själv stå i centrum för vad han vill vara och jag tänker inte vara den första som skjuter en boll på honom och säger att bara mesar gråter. Men jag hade velat vara den som fångar bollen och säger att man inte ska skämmas för tårar. Nu måste han göra det själv.

Ibland så tänker jag mig att många av de föräldrar jag hör eller läser som talar om vikten av att bryta normer kan göra det så bestämt (”klart att pojkar ska ha klänning”, ”jag klär alltid min son i rosa” osv) för att deras barn ännu inte är så gamla att de måste stå själva. En första bit kommer där när barnet börjar dagis, men nästa, som för vår del så sakteliga börjar komma nu, när kompisarna ska ta över socialiseringsprocessen är jävligt otäck. Då känns det inte alls lika självklart att ens son ska ha klänning och rosa och just nu är jag otroligt tacksam över att Vilho inte vill använda klänning.

Ja, och TIlda är ju flicka och tycker dessutom om att hjälpa till i köket så hon hittade förstås sin plats direkt.

Här är några bilder på när barnen blåser såpbubblor på vår gård tidigare under våren. Mest för att lugna mina nerver.

IMG_2827 IMG_2843 IMG_2856 IMG_2868 IMG_2877 IMG_2899 IMG_2901 IMG_2902 IMG_2907 IMG_2910

Vardagslivet

Liv och död

Charlotte3 kommentarer

Jag har inte orkat prata om det, men för drygt en månad sedan blev Maggie sjuk igen i någonting som väldigt mycket påminde om det hon hade i höstas. Med samma behandlingsmetod fick jag henne att bli lite bättre ett tag, men sedan försämrades läget och hon fick åka till veterinären förra veckan. Där konstaterades att problemet med Maggie tycks vara att hennes kropp inte tar upp näringen från maten hon äter. Därför blir hon sjuk. Diagnosen var dyster men vi fick hem henne igen med antibiotika. Så vi har pysslat och tröstat och medicinerat och gosat, men ingenting har hjälpt. Det fanns helt enkelt ingenting mer att göra för henne.

Och då är det som det är när man har djur och de är sjuka och det inte finns mer att göra att man måste fatta obarmhärtigt svåra beslut. Man måste släppa sina vänner när den tiden kommer.

Maggie somnade stilla in i dag, i mina armar, bara drygt ett år gammal. Saknad och älskad.

När jag redan förra veckan såg vartåt det barkade med Maggie så talade jag med barnen och Tildas första fråga var om hon skulle få en ny kanin. Jag ville att vi skulle vänta, att vi liksom skulle vara färdiga med Maggie först innan vi började tänka på sådana saker, men Tilda insisterade. ”Så att jag inte bara tänker på Maggie om hon dör, mamma”. I förrgår åkte vi till djuraffären och såg en sanslöst söt liten vilding stjäla showen i en av djuraffärens två burar. Medan barnen begeistrade betraktade den lille kaninens framfart kikade jag in i buren bredvid och såg den märkligaste lilla fluffhög jag någonsin sett. En kanin som hade spelat med i en Austinfilm i fall sådana hade kaniner i huvudrollerna. Lugn och fin, stilla funderande. Hon hade suttit i två månader i sin bur och väntat på att någon skulle välja henne. Hon hade suttit där och sett andra kaniner bli valda oräkneliga gånger och själv bara blivit kvar.

Så hon fick förstås följa med hem. Och jag måste säga att Tilda hade rätt. Här, mitt i den hjärtskärande sorgen över Maggie, finns livet. Det tröstar att tänka så.

IMG_3348 IMG_3355Maya Piraya