Jag: Tilda. Älsklings-hjärte-gullet. Har du möjligen klippt ditt hår?
Tilda: Nähädå.
Jag: Du, du vet väl att du kan berätta för mig om allt?
Tilda (väldigt uppspelt): Mamma!
Jag: Mmmm.
Tilda (studsar av förtjusning): Jag kanske klippte mitt hår. Lite bara.
Luggen. Inte i samma skick som förut. Ungen har dock inte förändrats det minsta.
Hit och dit och tillbaka igen 
Om jag inte tar mig i kragen (alternativt håret) nu, så måste jag också bli ett barn som klipper håret. Sällan att slutresultatet skulle vara så sött som barnet på bilden!
Det går ju inte vara arg på henne. Om vi säger så.
Jag gjorde samma åt tösen imorse, alltså klippte håret. Hon hade gjort en sån knut av håret att det var måsta på att klippa av och meddetsamma klippte jag pannluggen och…. nåjaa, tvååringen sku kanske ha gjort det lika vackert själv 😀
Hahahaha! Då gäller det som den som klipper att inte se ut som att det är hela världen…
Min mamma har alltid sagt att det inte sitter i håret, varken godhet, intelligens eller personlighet. Dærfær tyckte hon också att det var helt okej att jag snaggade mig nær jag var 14. Jag tror fortfarande på det – det sitter inte i håret.
Jag hade gärna klippt Tildas pannlugg (som alltså hänger ner i ögonen på henne) men hon totalvägrar. Båda barnen får helt själva välja hur de vill ha sitt hår, så länge det är någorlunda rent och inte alltför trassligt, men jag sätter stopp vid att de klipper håret själva. Lite för att jag inte vill att de klipper av sig öronen. Lite för att jag är rädd för att klippandet sedan också kommer att drabba katterna. 🙂