När normbrytarbarn står på egna ben

Någon gång där när Vilho blev väldigt sjuk, innan vi visste om han skulle överleva eller inte, började han tjata om att få åka på läger. Jag var förstås inte i position att neka honom någonting, och när det visade sig att han skulle bli frisk och att det dessutom fanns plats kvar på ett tredagars övernattningsläger i närheten anmälde jag honom och hans lillasyster. I går åkte jag dit med dem, osäker på vem som var nervösast. På plats fanns en mycket högljudd grupp av killar som gissningsvis var några år äldre än Vilho. De uppfyllde ungefär alla stereotyper för hur killar i den åldern skulle kunna tänkas bete sig. På många vis liknade det vad som händer i hönsgården när hönorna pickar in sig i sina hierarkier. Initiationsriter och gränstestande.

Och jag fylldes med vad som närmast kan liknas vid panik. Jag vill så vansinnigt gärna att barnen ska få bra minnen från sitt första läger, jag vill så att de ska trivas. Men när jag ser min lille, fundersamma son betrakta en lek som av allt att döma tycks gå ut på att skjuta en fotboll väldigt hårt på någon annan ser jag en norm som jag har uppfostrat honom utanför. Jag ser den sortens pojkstereotyp som han inte passar in i. Och missuppfatta mig inte nu – jag är nöjd över att han inte fyller den normen och jag är stolt över den han här – men jag är rädd för att jag kastar honom till vargarna.

Det är en sak att uppfostra en normbrytare när man får stå vid hens sida och försvara, när man får vara nära och skydda, ta de värsta smällarna, fräsa ifrån och stötta. Men jag kan meddela att det är en sjujävla skillnad när det barnet sedan ska stå själv. Att passa in i sammanhang, att höra till och få vara med, är svårt nog som det är och jag är rädd för att jag lagt en extra börda på honom. Samtidigt vet jag förstås att jag inte kunde ha gjort annat. Jag har ju låtit honom själv stå i centrum för vad han vill vara och jag tänker inte vara den första som skjuter en boll på honom och säger att bara mesar gråter. Men jag hade velat vara den som fångar bollen och säger att man inte ska skämmas för tårar. Nu måste han göra det själv.

Ibland så tänker jag mig att många av de föräldrar jag hör eller läser som talar om vikten av att bryta normer kan göra det så bestämt (”klart att pojkar ska ha klänning”, ”jag klär alltid min son i rosa” osv) för att deras barn ännu inte är så gamla att de måste stå själva. En första bit kommer där när barnet börjar dagis, men nästa, som för vår del så sakteliga börjar komma nu, när kompisarna ska ta över socialiseringsprocessen är jävligt otäck. Då känns det inte alls lika självklart att ens son ska ha klänning och rosa och just nu är jag otroligt tacksam över att Vilho inte vill använda klänning.

Ja, och TIlda är ju flicka och tycker dessutom om att hjälpa till i köket så hon hittade förstås sin plats direkt.

Här är några bilder på när barnen blåser såpbubblor på vår gård tidigare under våren. Mest för att lugna mina nerver.

IMG_2827 IMG_2843 IMG_2856 IMG_2868 IMG_2877 IMG_2899 IMG_2901 IMG_2902 IMG_2907 IMG_2910

7 thoughts on “När normbrytarbarn står på egna ben

  1. Burr, jag kan så mycket känna igen mig i känslan här. Och jag tror att det finns vargar där ute som kan kasta sig över såväl våra söner som döttrar när de väljer att gå sin egen väg. Flickor med rufsigt hår som inte vill ha handväska ”för då går det inte att klättra” pekas också lätt ut. En liten solskenstanke dock som jag hoppas kan bidra under de här lägerdagarna. Jag har märkt att vår pojke som är 8 år (och som värjer sig från i princip alla herren på täppan-lekar som finns) inte alls sällan väljs ut som lekkamrat även bland vildare pojkar. Just för att de då får en chans att gå undan och faktiskt leka lekar som handlar mer om att prata och fantisera än om att knuffas och mäta varandras styrka. Det sker bara när de är en och en men det är ändå uppenbart att flera av hans pojkkompisar som annars leker mer fysiskt njuter av att få varva ner i hans sällskap. Så jag förstår hjärtat i halsgropen, det är så att mitt åker upp dit också bara av att läsa ditt inlägg, men barn är komplicerade och även bland de som skjuter fotbollar på varandra finns det de som ibland vill vara någon annan. Hoppas att någon av dem hittar din son under de här dagarna och att de har många fina minnen med sig när de kommer hem igen.

    • Tack för det här! Hittills har ingen ringt och gråtit, så jag antar att allt så här långt har gått bra. Ledaren verkade dessutom bra och det är ju en tröst. Och barnen måste dessutom i något skede bara få handskas med situationer som den här själva, även om det är obehagligt för föräldrarna. Det är en del av att växa upp.

  2. Jag har en 15-åring och en 10-åring, båda tjejer, båda uppfostrade till sig själva och inte till tjejer eller killar. Och min 15-åring och jag pratar en del om det där med normer och att inte vara som alla andra och hur det kan kännas jävligt otäckt och jobbigt ibland. Men hon brukar trösta mig med att det spelar som ingen roll om man är norm eller inte – det är det där med att vara sig själv som kostar. Att ha ryggrad. Oavsett om en är mitt i normen eller inte. Och att just det där att få hjälp att hitta sig själv har gjort att hon alltid vetat att oavsett vad så kommer jag att ta emot henne med öppna armar.
    Tydligen är det värt en hel del.

  3. Våndas över exakt detta inför det kommande föräldraskapet, och då är min son inte ens född ännu. Kan ibland avsky den värld vi lever i så mycket, och aldrig har jag väl avskytt den så mycket som nu när jag ska sätta ett nytt liv till den.

    Hoppas och önskar och tror kanske lite att mycket ska hända ännu innan mitt barn ska ut i världen själv. Och finner tröst i att mycket redan har förändrats sedan jag själv var barn.

  4. Jag har nu inte träffat Vilho på ganska många år, men baserat på mina fördomar 🙂 och allmänna kännedom om åttaåringar och deras föräldrar så är jag säker på att Vilho klarar mer än du tror. Sannolikt mår han också bara bra av att få (inte tvingas) bevisa det för sig själv och för andra.

  5. Ojoj så spännande! O så modigt av dem att åka iväg på läger, fast de åkte båda två. 🙂
    Ja jag fick ju uppleva det med vår Elias som har varit den som mest älskade kjolar, glitter och allt vackert med sitt långa hår, då han var mindre. Redan i förskolan började han höra mer och mer, och så mycket han fått försvara och förklara till sådana som uppenbarligen bott med idioter som matat i fördomar. Han är nog mån om vissa trender nuförtiden, men älskar att hans absoluta favoritblusar är olika granna batikblusar, och lila är väl ännu favoritfärgen. Han har också berättat om så fina svar han gett sådana som orkat gå på om hans färgval.

    Tycker nog man gör sitt barn en tjänst då man lär hen att leva och se ut just som man vill! Lyckas man med att bygga upp ett starkt självförtroende går nog det andra bra också, tror jag. 🙂

    Hoppas de får ha ett underbart läger, åtminstone här är vädret rätt ok tom. 😀

  6. Känslig ålder, nya intryck och nya regler. Barn är nog medvetnare och receptivare än vad man många gånger tror. Alla valsituationer; om jag har klänning på mig så blir mamma glad men.. då blir jag retad.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s