Kategori: Vardagslivet

Vardagslivet

Let them eat cake!

Charlotte13 kommentarer

Kan vi inte bara göra så att vi går på kalas och äter vad vi vill utan att göra en stor grej av det, okej? För om jag måste gå på ett enda kalas till där kvinnor i alla åldrar sitter och ojar sig över att de inte borde och näe de avstår och ajaj bara en bit så får jag spunk.

Spunk.

Vad sänder det för signaler till de unga flickor (och pojkar) som sitter runt ett dignande bord när kvinnor konstant vaktar på sig själva och varandra? Vad sänder det för signal till våra döttrar när kvinnorna runt omkring dem får komma med på kalas men inte njuta av maten utan dåligt samvete? Så om du går på kalas och inte riktigt vet om du förtjänar att äta något av det som värdarna med stor möda tillagat för att fira till exempel sitt barn eller sitt begynnande äktenskap, använd din inre röst för överläggningar. Mmmkay?

Vardagslivet

Senaste nytt om den skadade kycklingen

CharlotteLämna en kommentar

Som ni vet var det en kyckling, Dash, som råkade ut för en grinig hönas hårda näbb. Ingen trodde egentligen att den skulle klara sig, så som den dinglade slapp och frusen när vi tog in den. Men vi värmde upp den, matade den försiktigt och knåpade ihop en liten sandal till Dashs böjda fot. Vi band också ihop benen, för den skadade foten gled bara bakåt och så föll hon.

Och idag, tro det eller ej, kan hon stå alldeles själv! Stadigt är det inte, men skillnaden är enorm!

20150529-220033.jpg

20150529-220250.jpg

Nyhetsplock · Vardagslivet

Genusförhistoria (och en sanslöst vacker solnedgång)

Charlotte1 kommentar

Jag är mitt uppe i bakandet inför barnens vårfest (hello, 50-talssterotyp!) men skulle lite snabbt vilja tipsa er om en ny avhandling alla borde läsa. Det är Annika Bünz som skriver om hur museums utställningar om förhistoria cementerar våra stereotypa och ofta felaktiga uppfattningar om livet under förhistorien. Har ni till exempel någonsin sett en bild på en stenålderskvinna som gjorde annat än skötte barn och lagade mat? Detta trots att vi inte vet om det faktiskt var kvinnornas uppgifter och att vi faktiskt vet att kvinnor till exempel var med och jagade. Utställningar (och bilder – internet är fullt av exempel) visar också ofta en man som hövding vilket ställer mannen i maktförhållande till de andra som det inte var säkert att män i allmänhet hade. Vi har inte en aning om ifall stenåldersmänniskor organiserade sig i grupper styrda av män eller kvinnor.

Anyways. Läs mer här!

I morgon får barnen sommarlov och jag kommer med största sannolikhet att få ännu mindre tid över för bloggen. Vi kan väl kalla det sommartakt eller så. Bjuder på några bilder från när jag och maken tog en kvällspromenad ner till dalen.

IMG_3074 IMG_3085 IMG_3092 IMG_3093 IMG_3101 IMG_3112

Vardagslivet

En liten kyckling har fallit ner

Charlotte4 kommentarer

Det var ju väntat att kycklingarna i något skede skulle ta sig ner från redena till golvet. Det har varit ett orosmoment men gick betydligt bättre än förväntat. Ja, för alla utom en. Riktigt exakt vad som hände vet vi inte. Vi vet att den var den sista uppe i redet. Vi vet att den vaktades av Dotty och att Dotty hade en till (den tuffaste av alla kycklingarna) som galant hoppade ner och fortsatte hela vägen ut tillsammans med henne. Och vi vet att de andra pickade på den lilla stackaren som blev kvar när den väl tagit sig ner.

När maken hittade kycklingen låg hen kall och slapp på golvet i hönshuset. Den bars snabbt in, lindades i en halsduk och lades under min tröja. I flera timmar låg den där, fortfarande alldeles slapp och vi talade med barnen om att livet ibland är hårt. För att den inte skulle behöva dö namnlös gav vi den namnet Rainbow Dash – det sannolikt mest missanpassade namnet i hönshistorien (Tupp-Berit inberäknat). Efter att barnen somnat droppade jag lite sockervatten på dess näbb och blev blöt när det rann bort. Jag försökte några gånger till tills den fick lite in i munnen. Då öppnade den munnen och började klicka när den andades. Och jag kan inte mycket om höns, men där någonstans började jag allvarligt fundera över hur man bäst tar livet av en liten kyckling en sen kväll för den såg verkligen ut som om den bara tänkte lida sin sista tid på jorden.

Nu är jag väldigt glad att jag inte visste hur man skulle ta livet av kycklingar för en timme senare började den till vår stora häpnad piggna till. Vi gav den mer sockervatten och lät den sova i makens strumplåda över natten. Nästa morgon var den piggare, men dens ena fot var liksom böjd och släpade. Vi gav den äggmacka till frukost, vilket den glatt pickade i sig, och sedan knåpade vi ihop en liten sandal till den. Sandalen hjälper till att hålla foten rak så att Dash kan stå, och förhoppningen är att foten i något skede ska hållas rak även utan sandalen. Personalen på Apoteket trodde inte jag var frisk i huvudet när jag kom in och frågade om självhäftande bandage som kunde klippas i små bitar. Hur små? Så små att man kan få dem runt tårna på en kyckling.

Lätt är det inte, men det går. Eller, tja, hoppar.

IMG_3118 IMG_3123 IMG_3128

Vardagslivet

Twilight Sparkle är en hjältinna

CharlotteLämna en kommentar

Det är nervöst att ha åtta små ulliga, gulliga kycklingar i hönshuset. Inte nog med att små kycklingar är väldigt, väldigt ömtåliga, deras överlevnad hänger på ett gäng konstant kränkta, lätt illvilliga, bokstavliga hönshjärnor med synnerligen begränsad kapacitet för konsekvenstänkande. Det här är typerna som varje dag går och pickar på en spik i hönshusets vägg i tron att det är mat. Det här är typerna som surar i timmar om jag lägger in nytt, fräscht strö på hönshusets botten. Det här är typerna som fortfarande inte har förstått att det finns nät runt hönsgården utan nästintill dagligen krockar med det.

De ska nu alltså ansvara för kycklingarnas bräckliga små liv.

Det började med att Dotty trötade in sig tillsammans med Bläck, som legat på sex ägg, och numer uppfostrar dessa sex kycklingar tillsammans med henne. Sedan kom jag ut till hönsen på eftermiddagen i förrgår och då ligger Twilight Sparkle, som inte har ruvat några ägg alls, väldigt märkligt som en boll mitt i gruset. Och när hon reser på sig ser jag till min stora förfäran att hon har en liten kyckling under sig. Den lilla bräckliga svarta, svagast av dem alla, har kommit bort från Fluttershy som har ruvat fram hen (pun intended) och alla mina säkerhetsanordningar till trots fallit ut i den livsfarliga kylan. Men Twilight tog sig an den och räddade livet på den, tills jag kom och kunde återbörda den till Fluttershy.

Ja, och så i dag hittade jag bara fem kycklingar uppe hos Dotty och Bläck. En hade fallit ner och i vanlig ordning fick jag hjärtsnörp. Men så kom den fram tillsammans med Flyttershys två småttingar och verkar helt nöjd med att ha bytt familj. Den sprang runt tillsammans med sina nya syskon bland tupparna och verkade vara i prima skick.

Alltså. Hönor är så jävla märkliga.

20150521-174551.jpgTwilight Sparkle. Den kränkta hjältinnan.

Vardagslivet

Ofarligt gränsöverskridande my ass

Charlotte1 kommentar

Ebba Witt-Brattström skriver i dag ett mycket läsvärt, och inte så lite dräpande, svar till Mats O Svensson, vilken några dagar tidigare kritiserat henne. Jag vet inte hur bråket startade och utifrån Mats O Svenssons artikel har jag mycket svårt att förstå vad exakt det är som han vill kritisera. Det som stack ut, enligt mig, är när Svensson försvarar att litteraturen ska få beskriva även det som inte är socialt accepterat (eller för den delen lagligt):

”Svaret är ju att självklart är det tillåtet, men kittlingen finns där – att överträda gränser kan ge en hissnande frihetskänsla. Ett helt ofarligt gränsöverskridande, inga verkliga kroppar kommer till skada.”

Hans poäng, om jag har förstått den rätt, är att man måste skilja på författares litterära gärning och deras övriga handlingar (det som Witt-Brattström träffande kallar ”mediala utspel i sexistbranschen”) och på ett sätt håller jag kanske med. Litteratur, kultur, ska få vara gränsöverskridande. Men grejen är att det som är gränsöverskridande i litteraturen, till exempel sexfantasier om minderåriga flickor, våldtäkter och sexuella utnyttjanden, likväl frodas även i det verkliga livet. När en författare som Knausgård utnyttjar flickors sexualitet i sitt författarskap är det inte ofarligt gränsöverskridande om han sedan sitter i en TV-soffa och påstår att kvinnor är sexobjekt.

Skillnaden blir enorm om man gör en gender swap. Svensson nämner flera kvinnliga författare som också skrivit perversa böcker och det är förstås helt sant att kvinnor också skriver sådant. Men kvinnor sitter inte i TV-soffor och talar om hur de tänder på 18-åringar. Kvinnor åker inte på sexresor till Thailand och köper sig en tioåring. Kvinnor får inte mediatid för att berätta om hur män bara duger till sex och inte förtjänar respekt om de inte ställer upp. De där gränserna som Svensson menar är ofarliga i litteraturen suddas ut och högst verkliga kroppar kommer visst till skada. Men det är kvinnliga kroppar. Flickors kroppar. Gränserna förskjuts även utanför litteraturen och det som borde vara förbjudet normaliseras – inte på grund av att någon har skrivit om det i en bok utan på grund av att samma någon sedan visar samma tendenser utanför boken.

Och det är synd att säga att typ Knausgårds och Larssons utspel har fått stå oemotsagda, för det har de ju verkligen inte, men de möts inte med samma djupa avsky som om uttalandena hade gällt unga pojkar. Tänk om Knausgård hade sagt att många män undrar hur det vore att ligga med en yngre kille. Tänk om han hade talat om fasta muskler på en 15-årig grabb istället för fasta bröst på unga kvinnor. Men det är inte bara Knausgård som undviker att tala om sånt i offentligheten. Alla undviker att tala om sånt. Att göra unga killar till sexobjekt när man är en gubbe i Knausgårds ålder eller rent av en tant i min ålder låter sig inte riktigt göras. Medan den unga kvinnans sexualitet – precis som Witt-Brattström påpekar – likt en accessoar garanterar en viss status hos mannen kan varken kvinnor eller män använda den unga mannens sexualitet på samma sätt. Därför är det gränsöverskridande i litteraturen könat. Det är inte samma sak att överskrida gränser gentemot unga pojkar som gentemot unga flickor för det sistnämnda sipprar ut ur boken.

Så skriver Svensson så här:

”Få vill nog försvara Stig Larssons uttalanden i intervjuer och tv-soffor, eller ens ge sig in i en debatt om hans eventuella rätt att säga vad han säger. Men man kan ändå vända sig mot och ifrågasätta hur Witt-Brattström underkänner ett helt författarskap genom att hänvisa till dessa uttalanden om ph-värden och attraktion. Att prata runt, i stället för om litteraturen.”

(Jag försöker nu att inte fastna i hans synnerligen märkliga första två meningar där han menar att få vill försvara mannens sexism men att man ändå kan vända sig mot kvinnans reaktioner. Alltså. I don’t even.)

För det första har Witt-Brattström ingalunda underkänt författarskap och som professor i litteratur är hon givetvis fullt kapabel att tala även om litteraturen. För det andra är det så satans beklämmande hur dessa manliga kulturgenier kan få säga vad fan som helst bara för att de har genistatus, som om de är så bra på att skriva att de måste förlåtas alla snedtramp. Grundförutsättningen för att det ska vara ett ofarligt gränsöverskridande där inga verkliga kroppar kommer till skada är det stannar innanför bokens pärmar. När det gäller sexismen mot kvinnor är det inte så.

Adoptivhönsmamman (och fler kycklingbilder)
Vardagslivet

Adoptivhönsmamman (och fler kycklingbilder)

Charlotte2 kommentarer

I fredags morse när jag kom ut till hönsen såg jag med förskräckelse att Dotty, som legat och ruvat utan ägg i redet bredvid Bläck och babysarna, hade trängt sig in till Bläck. Jag tänkte att nu blir det slagsmål och så pickar de ihjäl babysarna för höns har hönshjärnor och taskig attityd. Men döm om min förvåning när det rätt som det var tittade fram en liten kyckling ur Dottys fjädrar. Dotty har adopterat kycklingarna och fostrar dem nu tillsammans med Bläck. Babysarna piper glatt omkring mellan dem, klättrar upp och åker rutschkana ner för deras ryggar och sover sedan tryggt bland deras fjädrar.

Höns, alltså. De upphör aldrig att förvåna en.

2015-05-15 11.31.21 2015-05-15 11.31.13 2015-05-15 11.31.12 2015-05-15 11.30.54 2015-05-15 11.30.16 2015-05-15 11.30.02

Nyhetsplock · Vardagslivet

Symbolvärde och det där eviga med biologiskt baserade argument

Charlotte11 kommentarer

Det första ni ska göra, om ni inte har gjort det redan, är att läsa bakgrunden här. Jag vill nämligen säga något om vad som hände i Sinis kommentarsfält under inlägget där hon påtalar sexism och (om man tycker att kvinnohat är en för stark term) vad kvinnor ofta råkar ut för när de uttalar sig om i princip vad som helst som är lite obekvämt. Det tog nämligen inte lång tid alls innan hennes kommentarsfält fullkomligt exploderade och bland hejarop (från huvudsakligen kvinnor) och fler håll-käft-få-kuk-din-hora (från män) uppstod en besynnerlig subdiskussion. En subdiskussion som dessutom, enligt dem som drev dem, gjorde anspråk på att vara seriös och komma åt kärnan med problemet. Den handlade om att män faktiskt biologiskt är starkare än kvinnor och hur det bara helt enkelt inte är något man kan argumentera emot för att det bara är så.

Grejen är bara att mäns och kvinnors eventuella biologiska skillnader har absolut ingenting med saken att göra.

När man menar att det är humor att photoshoppa en balettklänning på en hockeyspelare och håna laget som småflickor är det fullkomligt irrelevant huruvida en hockeyspelare är starkare än en liten tjej i balettklänning. Det man utnyttjar är ju symbolvärdet – ”flicka” och ”tutu” som symboler. Om vi till exempel skulle tänka oss att man istället hade photoshoppat dit en keps och ett par shorts och skrivit ”Välkomna, pojkar” är symbolvärdet inte detsamma. Varför? För att småpojkar inte symboliserar svaghet och inkompetens. Ingen säger ”slå som en kille” och menar att man inte slår hårt, ingen säger ”skrika som en pojke” och menar att någon blivit skrämd, ingen säger ”gråta som en kille” och menar någon som har nära till tårarna.

Och de som säger att det var en av världens bästa spelare som de photoshoppat och att det därför inte är ett hån mot flickor för att det är fint att bli associerad med honom har jag lite svårt att ta på allvar. Man valde just en flicka för att framställa denne superspelare som svagare och som sämre – inte som en hyllning till varken honom eller till världens flickor. Nej, hyllar bra spelare gör man genom att sätta kungakronor på deras huvuden – inte tiaror.

Så varför är det är ett problem och inte humor? För att man genom att göra en sådan bild återskapar och upprätthåller symbolvärdet hos flickor. Genom att använda symbolen ”flicka” för svaghet och inkompetens skapar man automatiskt kopplingen mellan även högst riktiga flickor och svaghet och inkompetens. Det är därför min sjuåriga dotter så sent som i dag fick höra att hon inte kan springa fort och säkert kommer att förlora mot pojkarna trots att hon bevisligen är både starkare och snabbare än nästan alla jämnåriga oavsett kön. Den ålder som det faktiskt börjar bli fysiska skillnader i prestationsförmåga, det vill säga tonåren, kommer nämligen i alla fall tio år senare än barnen får lära sig att flickor är svagare. När skillnaderna börjar bli reella har de flesta flickor redan gett upp och accepterat att de aldrig kan bli lika snabba och starka som pojkar, att de aldrig kan prestera lika bra, trots att många flickor faktiskt skulle ha potential att fortsätta vara snabbare och starkare än medelpojken om de bara tränade. Det blir en självuppfyllande profetia.

Att påstå att flickutstyrsel på en manlig hockeyspelare skulle vara någon sorts objektiv reflektion över fysiska förhållanden, eller en genom association positiv porträttering av flickor, är en bra dag bara gruvligt korkat. Det är ett hån mot flickor och en symbolism som skadar flickors självförtroende. Därför är det inte ett harmlöst skämt.

Kycklingar! Det har kommit kycklingar!
Vardagslivet

Kycklingar! Det har kommit kycklingar!

CharlotteLämna en kommentar

Redan igår, på ruvardag 20, tyckte jag att jag hörde små pip från under Bläck och i dag tittade några nyfikna små typer försiktigt fram. Jag vet inte ännu hur många det är, men jag har sett minst tre (hon har legat på sex ägg). För er som inte redan gillar bloggen på Facebook och därför missat en fantastisk chans att få mer, rekommenderar jag att ni omedelbart söker er dit och ser en film noir (rent tekniskt, because mörkt hönshus) med kycklingarna.

Min plan är att låta Bläck vara helt ifred med att sköta sina ungar och att lägga mig i så lite som möjligt vilket var fasansfullt svårt när en av kycklingarna kom fram och tittade på mig. Kycklingar är verkligen sjukt söta. Eller som sonen förtjust pep när han såg dem; OMG CUTE OVERLOAD!

IMG_3004 IMG_3011

Vardagslivet

Förtitolv tusen timmar senare

CharlotteLämna en kommentar

Äntligen kan de vistas tillsammans utan problem! Och imorgon kommer Maras adoptivfamilj och hämtar henne. I nya hemmet får hon två kattkompisar så träningen har inte varit i onödan.

20150511-215049.jpg