Jag har inte orkat prata om det, men för drygt en månad sedan blev Maggie sjuk igen i någonting som väldigt mycket påminde om det hon hade i höstas. Med samma behandlingsmetod fick jag henne att bli lite bättre ett tag, men sedan försämrades läget och hon fick åka till veterinären förra veckan. Där konstaterades att problemet med Maggie tycks vara att hennes kropp inte tar upp näringen från maten hon äter. Därför blir hon sjuk. Diagnosen var dyster men vi fick hem henne igen med antibiotika. Så vi har pysslat och tröstat och medicinerat och gosat, men ingenting har hjälpt. Det fanns helt enkelt ingenting mer att göra för henne.
Och då är det som det är när man har djur och de är sjuka och det inte finns mer att göra att man måste fatta obarmhärtigt svåra beslut. Man måste släppa sina vänner när den tiden kommer.
Maggie somnade stilla in i dag, i mina armar, bara drygt ett år gammal. Saknad och älskad.
När jag redan förra veckan såg vartåt det barkade med Maggie så talade jag med barnen och Tildas första fråga var om hon skulle få en ny kanin. Jag ville att vi skulle vänta, att vi liksom skulle vara färdiga med Maggie först innan vi började tänka på sådana saker, men Tilda insisterade. ”Så att jag inte bara tänker på Maggie om hon dör, mamma”. I förrgår åkte vi till djuraffären och såg en sanslöst söt liten vilding stjäla showen i en av djuraffärens två burar. Medan barnen begeistrade betraktade den lille kaninens framfart kikade jag in i buren bredvid och såg den märkligaste lilla fluffhög jag någonsin sett. En kanin som hade spelat med i en Austinfilm i fall sådana hade kaniner i huvudrollerna. Lugn och fin, stilla funderande. Hon hade suttit i två månader i sin bur och väntat på att någon skulle välja henne. Hon hade suttit där och sett andra kaniner bli valda oräkneliga gånger och själv bara blivit kvar.
Så hon fick förstås följa med hem. Och jag måste säga att Tilda hade rätt. Här, mitt i den hjärtskärande sorgen över Maggie, finns livet. Det tröstar att tänka så.
Maya Piraya
Hit och dit och tillbaka igen 
På sätt och vis håller jag med er båda. Inget kan förstås ersätta djuret man förlorat men samtidigt är det en livsstil att ha djur och bara det kan vara orsak nog att skaffa en efterträdare. Särskilt om man bara haft ett djur.
Vad sorgligt.
Deltar i er förlust. Ett litet djur kan lämna ett förvånansvärt stort hål. Och det där beslutet… Jag vet att man måste, men det är alltid lika hemskt.
Fint att Maya Piraya fick ett bra hem i alla fall – jag älskar hur du kan se de lite åsidosatta och utlämnade djuren och ömma för dem. Du skulle platsa i Mutts serie ”Shelter stories” 🙂