Kategori: Nyhetsplock

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Våldtagna kvinnor som ljuger och lyckliga horor

Charlotte7 kommentarer

Michaela på Hej Blekk! skrev ett otroligt uppmärksammat inlägg om ett löp som tidningen Metro hade. Löpet handlar om en 16-årig tjej som hittat på att hon blivit våldtagen. Mikaela pekade på det olämpliga i att lyfta fram det som förstasidestoff.

”Det får falska anklagelser att verka frekventa i relation till antalet faktiska våldtäkter som sker, och det normaliserar den allmänna uppfattningen i samhället om våldtäkter.”

Inte alldeles oväntat blev det något av en shitstorm, och om inte typ 90% av alla cyberspaces tyckare är kvinnor med manliga nicks var det främst män som inte höll med. Och problemet var väl heller inte bara att de inte höll med i sak, utan att de inte höll med om Michaelas rätt att uttala sig, feministers rätt att existera och att det existerar ett problem med sexuellt våld mot kvinnor.

Allt det här handlar om proportioner. Det finns kvinnor som ljuger om våldtäkter, precis som det finns ”lyckliga horor” – kvinnor som är ok med att arbeta som prostituerade. Grejen är bara att dessa kvinnor är försvinnande få i jämförelse med dem som på riktigt blir våldtagna, offer för trafficking, som tvingas till liv i bordeller och gathörn. Varje fall av kvinna som ljugit om våldtäkt eller prostituerad som är ok med sin situation som lyfts upp som förstasidestoff (alltså huvudnyhet) bidrar till synnerligen problematiska strukturer. Det är dessa strukturer som sedan berättigar att riktiga våldtäktsoffer inte tas på allvar och att prostitution fortfarande har en dimension av ”fritt val” – trots att det stora flertalet prostituerade lever under slavliknande förhållanden och de flesta andra inte har något realistiskt val. På UNICEF räknar man till exempel med att 1 miljon barn (främst flickor) per år hamnar i prostitution. Amnesty menar att 150 miljoner flickor under 18 år har blivit utsatta för sexuellt våld. I Sverige inkommer det knappt 100 tveksamma våldtäktsanklagelser per år.

Det är för alla de här unga utsatta flickorna, och även lite äldre utsatta kvinnornas skull, som det inte ska basuneras ut att en tjej ljög om att hon blev våldtagen. I Sverige är det ungefär 2% av alla våldtäktsanmälningar som är falska. I högre siffror ingår fall där det helt enkelt inte finns bevis för våldtäkt. Det betyder alltså inte att man kan bevisa att anmälan var falsk, men inte heller påvisa att ett brott begåtts, eller att fallet helt enkelt inte sorterar under våldtäkt. I en stor forskningsrapport angående hur våldtäktsfall tas emot av rättsväsendet framgick det att siffran aldrig är högre än 9% i något av de 11 länder som ingick och att det finns starka bevis för att förekomsten av falska anklagelser är betydligt överskattad av dem som arbetar inom rättsväsendet vilket leder till överdriven skepsis mot dem som blivit våldtagna. Endast 10% av de äkta våldtäktsanklagelserna leder till en fällande dom i Sverige. (Läs hela rapporten här!)

Skulle man kunna argumentera för att en falsk våldtäktsanklagelse har nyhetsvärde just för att den är ovanlig? Visst. Men man ska vara medveten om att det spär på strukturerna som gör att våldtäktsoffer möts med misstro. Så ska man då inte få rapportera om falska anklagelser alls i helvetes PK-Sverige eller va? Jo. Det är klart att man får. De män (och kvinnor) som falskeligen anklagats har förstås rätt till upprättelse, och dessutom är det viktigt att de som kan tänkas se en våldtäktsanklagelse som en lämplig hämnd för någon oförrätt förstår att det är ett brott att lämna falskt vittnesmål och att det kan förstöra någons liv.

Nej, problemet är att de få falska anklagelserna får berättiga en våldtäktskultur där offer misstros. Precis som den enda lyckliga horan berättigar de hundratals miljoner kvinnor och barn som fortsätter leva i ett nät av sexuell exploatering som de själva inte kan komma loss från.

 

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvinnornas makthistoria

Charlotte7 kommentarer

I dag formligen bubblar min Facebook-feed av glada tillrop med anledning av en debattartikel i DN. Den handlar om den föråldrade synen på historia som framförallt skolans historieböcker sprider, och om hur historien är full av kvinnor med makt om man bara låter bli att tro på myten om mannens excellens. Ja, allt det där är ju saker som den trogna bloggläsaren redan vet. Ni läste säkert DN:s artikel, nickade förnöjt och bah ”jojo, det där är ju precis vad Charlotte brukar säga”.

På många vis är debattartikeln nära relaterad till vad jag skrev i går, om den manliga normen. Det handlar om förutfattade meningar om vad som är viktigt och vem som har gjort det. För det finns fortfarande folk i dag (inte bland historikerna, men bland internetdebattörerna) som på fullaste allvar menar att anledningen till att kvinnor inte är med i historieböckerna är att kvinnor inte har gjort något av historiskt värde. Detta med ungefär samma logik som man hävdar att det inte finns kompetenta kvinnor till styrelseposter eller kvinnliga experter att uttala sig i media. (En blindhet som i vår tid lade grunden för till exempel Rättviseförmedlingen.) Det finns någonting så oerhört förmätet i att att luta sig tillbaka och svälja ”the master narrative” utan att ifrågasätta att hälften av jordens befolkning endast på grund av sitt kön inte har bidragit till samhällsutvecklingen. Alltså. Va.

Nej. Det här är ett ämne som måste lyftas fram igen och igen och igen. Om hundra år ska inte fördelningen av utrymme för viktiga män och viktiga kvinnor vara lika sned som den är nu, och har varit de senaste hundra åren. För en synnerligen illustrativ bild hänvisar jag till ett inlägg jag skrev för ett och halvt år sedan. Här. Det är fortfarande väldigt aktuellt.

Och så bara för att jag inte kan låta bli att vara petig: Jag gillar INTE DN:s rubrik på debattartikeln, ”det var kvinnor som styrde”. Det var förstås inte bara kvinnor som styrde, på samma sätt som det inte var bara män som styrde. Hela poängen är väl att det var betydligt mer komplext än så. Dessutom står det i faktarutan att kvinnan var omyndig, vilket är en sanning med modifikation. Kvinnor under medeltiden var inte omyndiga, åtminstone inte i ordets nutida bemärkelse.

Nyhetsplock

Mänskliga rättigheter och politik

Charlotte11 kommentarer

Sedan Sveriges radio beslutat att Soran Ismail inte kan höras i morgonradio nu under valåret på grund av partiskhet har fördömandet inte varit nådigt. Själv säger Soran att beslutet var gemensamt, eftersom han har tillräckligt många plattformar att arbeta från för att hellre ta en paus från radio tills valet är över. Det är förstås helt ok. Om det hade stannat där. Sedan stoppade SR en intervju med en professor om vad opartiskhet är eftersom hon ansåg att det SR gjorde inte var att upprätthålla opartiskhet utan att fega ur – och SR tyckte inte att den anklagade parten (d.v.s. de själva) skulle ha möjlighet att bemöta anklagelserna. Trots att dessa alltså skulle föras fram i ett program de själva höll i med en gäst inbjuden av dem.

Att statliga medier är politiskt obundna är en av de absolut viktigaste grundstenarna i en demokrati. Det ska finnas ett fritt och opartiskt informationsflöde som kommer allmänheten till godo. Det här får man inte tumma på. Inte ens lite. Därför ska journalisters politiska åsikter inte få sippra in i rapporteringar.

Men så här: att aktivt verka för alla människors lika rättigheter är inte ett politiskt ställningstagande i ett land som Sverige. Alla människors lika värde är inte en politisk fråga utan en självklarhet. Att förespråka lika rättigheter och lika värde är alltså inte att ha politiska åsikter utan att stå tryggt på fundamentet som ett öppet samhälle byggs av.

Däremot har människors lika värde varit en politisk fråga. Det blev det i 30-talets Tyskland till exempel, och det är på väg att bli det i fler och fler europeiska länder. Vi såg det samma när OS kunde hållas i Sotji trots lagstiftning mot homosexuellas rättigheter då det hette att OS inte kan lägga sig i politik. Genom SD är det på väg in svensk politik också, och genom Sannfinländarna in i finländsk dito. Det SR nu mycket effektivt gör är att bidra till den utvecklingen – bidra till att göra mänskliga rättigheter till en politisk fråga. Det här brevet cirkulerar som ett brev skrivit från en ”höjdare” på SR till de anställda:

Jo, det är riktigt att journalister bör vara försiktiga på sociala medier, särskilt nu när det är möjligt för vem som helst att på ett sällan skådat sätt få ta del av personen bakom nyhetsartiklar och radioröster. Men det ska inte hindra journalister från att engagera sig i mänskliga rättigheter, människors lika värde och jämställdhet för det är inte politiska frågor och de som vill göra det till politiska frågor ska inte få stå oemotsagda. Faktum är att det borde vara en del av journalisternas arbete som politiskt obundna att ta sig an dem som vill politisera mänskliga rättigheter. Så bevaras friheten. Och de mänskliga rättigheterna.

Nyhetsplock

Det är lätt att tala kompetens när man inte behöver bevisa sin egen

Charlotte3 kommentarer

Jag antar att alla vid det här laget har läst vad Svenskt Näringslivs ordförande Jens Spendrup kläckt ur sig i Ekots lördagsintervju. Ni vet, om hur han inte är feminist, hur kvinnor inte når toppositioner för att de inte är lika kompetenta som män och det där.

Jag tycker bara att det är synd att det är den första delen som får mest uppmärksamhet. Vad han sagt kallas ”feministuttalande” av DN och i sociala medier är det rätt stort fokus på att han inte vill kalla sig feminist. I ärlighetens namn tycker jag att just det där feministuttalandet var det enda som kändes liksom ens lite ok. Han gillar inte ismer och vill helt enkelt inte kalla sig feminist. Det måste ju vara hans fria val. Man kan ju arbeta för jämställdhet och ha förståelse för feminismens frågeställningar utan att vilja kalla sig det ena eller andra. Inte heller måste man ju hålla med om att kvotering är svaret på alla frågeställningarna. Jag vill inte heller ha kvotering.

Nej, problemet är att han verkar vara fullkomligt omedveten om att begreppet ”kompetens” redan är könskodat som en manlig egenskap och att de kompetenser man söker till företagens styrelser i allmänhet är just sådana som män anses födda med. Framåtanda. Ledarskapsämne. Beslutsfasthet. Det är väl ganska självklart att man får fram fler män som uppfyller kompetenskraven om kompetenskraven redan från början är könskodade. Att kvinnor har de kompetenserna är fullkomligt självklart så länge man ser till vad de innebär snarare än själva ordet. Så länge män inte ses som självklara ledare. Ja, och dessutom är platserna ofta sådana som tillsätts internt. Man känner varandra, hör till samma seglingsklubb, samma frimurarloge, lika barn leka bäst. Man arbetar sig uppåt på rekommendation från andra. Hade Spendrups bara haft ens en grundläggande förstående för problematiken så hade han vetat att det finns massor med forskning som påvisar att kvinnor med likvärdiga eller högre meriter som män ändå klassas som mindre kompetenta och att bristen på kvinnor i toppen som kan vara mentorer och förebilder för kvinnor på väg upp påverkar kvinnors vilja att ens försöka. Dessutom hade han vetat att fler kvinnor i bolagsstyrelser inte bara är kul för kvinnor utan faktiskt har visat sig ha positiv effekt på företagens lönsamhet.

Sedan är man ju mer än lovligt borttappad om man tror att bristen på företagarkvinnor under tidigare århundraden skulle ha någonting som helst med kompetens att göra. Den kvinna som i 30 år arbetat vid sin makes sida hade inte rätt att fortsätta driva hans företag efter hans död. Ogifta kvinnor fick först år 1864 samma rättigheter som män inom det privata näringslivet, och sedan behöver man ju inte vara geni för att luska ut om det därefter automagiskt var lika lätt för kvinnor och män. Gifta kvinnor fick en allmän myndighetsålder först år 1921.

Och på tal om den globala ekonomin som Spendrup framhåller som någonting nytt och flashigt; Arabiska mynt från 800-talet har hittats på Gotland. Såatteh.

Och när jag ändå håller på: Spendrup menar att alla som bor i en demokrati ska följa lagar och regler. Till motsats från att man inte följer lagar och regler i en diktatur då eller? För det kan ju inte vara så att han pratar i floskler från en privilegierad position eller så. Att han sitter som chef för Svenskt Näringsliv är säkert helt beroende på hans otroliga kompetens, inte på att han föddes in i ett lyckat familjeföretag och därmed kvoterades in på grund av sitt namn. Bra det.

Nyhetsplock

Nej till jämställdhet. Grattis bara.

Charlotte5 kommentarer

Kommunen Larsmo norra Finland röstade nej till jämställdhet. I kommunstyrelsen tyckte man nämligen att hela jämställdhetsgrejen gått för långt och valde därför att inte underteckna EU:s deklaration för jämställdhet. En av dem som röstade nej menar att man inte kan ”jobba för jämställdhet till vilket pris som helst”. Jämställdhet ska inte få gå före lämplighet och kunnande till exempel vid val av tjänstemän. ”[G]enusdiskussionen har gått till överdrift”. Man har nämligen aldrig haft några problem med sånt i Larsmo. Att 17 av 27 platser i kommunfullmäktige besitts av män behöver ju inte betyda något. Inte heller att det är män som är ordförande i 5 av 6 nämnder. Det kan ju vara så att män i Larsmo kommun helt enkelt är så mycket mer kompetenta än kvinnor och att Larsmo utgör en liten bubbla dit det vedertagna faktum att män på grund av sitt kön klassas som mer kompetenta än kvinnor även när deras meriter säger något annat inte har nått. Jag bara betvivlar det. Att man uppenbarligen inte har fattat att jämställdhet och genustänk handlar just om lika möjligheter oavsett kön snarare än att släppa fram inkompetent kvinnfolk talar ju heller inte direkt för en djupare förståelse.

 

Nyhetsplock

Om upplysta platser

Charlotte9 kommentarer

Med anledning av bilden föreställande en parkeringsskylt med en mammafigur på som jag publicerade dök det upp kommentarer om att det finns fördelar med kvinnoparkeringar. Och inte alltså sådana som är extra breda och till för dem som är och handlar tillsammans med barnen – de borde otvivelaktigt vara för föräldrar, inte kvinnor – utan sådan parkeringsplatser som är nära utgången, och extra väl upplysta. Jag förstår tanken med det, och självklart är det en trygghet (eller åtminstone en känsla av trygghet) som kan utöka det ofta alltför begränsade utrymme där kvinnor känner sig bekväma. Det är inte kul att gå själv genom en mörk parkeringshall med nycklarna redo som vapen i en darrande hand och hjärtat bankande onormalt hårt någonstans i halsen.

Samtidigt undrar jag om det här verkligen är ett kvinnoproblem. Jo, kvinnor känner sig mest begränsade av otrygghet, så på så vis är det förstås ett kvinnoproblem. Men risken att råka ut för brott en mörk kväll är faktiskt större om man är man än om man är kvinna. Fler upplysta platser för kvinnor skulle alltså förmodligen inte leda till färre brott, men möjligen en känsla av större trygghet. Kanske det räcker, jag vet inte, men det där som kvinnor ofta får höra att de måste akta sig för, att de måste skydda sig mot – det där som kan hända om man ger sig ut på platser som inte är ordentligt upplysta och anpassade – är sexualbrott. Och jag har lite svårt att komma ifrån den obehagliga känslan av att kvinnoparkeringar bekräftar att det värsta som en kvinna kan utsättas för är sexualbrott för att kvinnor inte borde ha sex. Nej, nej, jag menar inte alls att förringa sexualbrott. Det är fruktansvärda brott med verkliga och djupgående konsekvenser för offret, men det är ett brott mot offrets integritet inte mot sedligheten, om ni förstår hur jag menar. Det är som när man inte tror på våldtäktsoffer som inte är helt utom sig av det hemska de har varit med om eller våldtäktsoffer som fortfarande kan vara intresserade av killar. Man accepterar inte att våldtäktsoffer reagerar och känner på olika sätt, precis som andra brottsoffer, utan verkar snarare tro att alla ska funka likadant för det är inte ett brott mot offrets integritet och person utan mot en samhällelig sedlighet. På samma sätt som en våldtäktskultur framhåller alla män som potentiella förövare blir alla kvinnor potentiella offer.

Jag tänker bara att det är problematiskt om man tycker att det är viktigare att skydda kvinnor mot våldtäkt än män mot misshandel, och att kvinnor därför behöver extra belysning och andra säkerhetsåtgärder för att våldtäkt är det värsta som kan hända. Om man jämför med andra tider och kulturer så är ju en våldtäkt i många kulturer dödsdom, utanförskap, livslångt lidande och så vidare eftersom kvinnans sexualitet måste kontrolleras och hennes renhet är det dyraste hon har, men så är det ju inte här. Så. Tja. Är det en rimlig satsning med upplysta platser om utgångspunkten är kvinnors behov? Och borde man i så fall utvärdera hur man ska minska risken för män att bli misshandlade? Eller kan de sakerna inte jämföras? Och i så fall varför?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Lite kort om könsidentitet och genuspedagogik

Charlotte3 kommentarer

För några dagar sedan var det på Hbls debattsidor någon som kommenterat den lysande artikel om dagis med genuspedagogik som publicerades av samma tidning några dagar tidigare. Jag har ingen av de tidningar kvar, så jag kan inte citera något, men i princip gick insändaren ut på att det är direkt skadligt för barn att växa upp könslösa eftersom könet är en mycket viktigt bit av identiteten. Det är ju förstås rätt, så till vida att könsidentiteten är väldigt viktig. Grejen är ju bara den att vad som faktiskt ingår i könsidentiteten inte bara är biologiskt, utan också socialiserat och därmed också föränderligt. Könsidentiteten skapas inte bara i hjärnan utan också i kontakt med samhället, i förhandling med samhällets normer och stereotyper. När vi möter varandra och gör den första bedömningen av hur vi ska agera är det ofta utifrån kön, och inte biologiskt sådant – eftersom de flesta av oss inte viftar runt med snippor och snoppar så där till vardags – utan ifrån vår kunskap om hur en man eller kvinna, pojke eller flicka, bör se ut.

Vad som ingår i könsidentiteten, hur man känner att man är pojke eller flicka, inget av det eller båda (inte att man känner det, det sitter i hjärnan), är bundet till tid och rum. När man talar om att ge ett barn med tveksam könstillhörighet uppfostran till flicka eller pojke är denna uppfostran inte baserad på biologi utan på vad samhället där och då tycker är rätt sorts uppfostran för ett visst kön. När man visar att flickor som utsatts för högre halter testosteron i livmodern sedan leker mer pojkaktigt (typ med bilar) är det samhället som definierar vad som är pojkaktigt.

Att ha genustänk i uppfostran av barnen, eller sätta dem på ett dagis som nyttjar genuspedagogik handlar inte om att ta ifrån barnet könstillhörigheten, att göra dem könslösa, utan om att visa på att könsidentiteten – hur man upplever sin könstillhörighet – inte måste vara så snäv och kvävande som den många gånger är. Och dessutom skulle jag vilja tillägga att genuspedagogik borde vara självklart för alla som jobbar med barn, eftersom det i grund och botten handlar om att möta varje barn som individ – att se varje barn bortom kön, klass och etnicitet och att respektera varje barn för vem barnet är snarare än för vem det statistiskt är mest troligt att vara.

En av de sakerna som togs upp i den ursprungliga artikeln, och som många av oss som har lite genustänk i vårt bemötande av barn försöker tänka på, är att hellre använda könsneutrala uttryck i samtalen. Det måste inte handla om ordet hen, utan kan lika gärna vara att man säger ”barnen” istället för ”pojkarna och flickorna” eller ”dela med dig till den där kompisen” istället för ”dela med dig till den där pojken”. Genuspedagogik är ju inte jättestort här i Finland, om vi säger så, men jag skulle vilja berätta en liten historia om hur det kan se ut när man fullkomligt saknar det där perspektivet. Tilda kom hem från dagis (inte det hon är på nu) och förkunnade att hon inte tyckte om pojkar. Alls. Någonsin. När jag frågade varför svarade hon att det är för att alla pojkar är dumma och bråkiga. Försiktigt nystade jag lite mer i vad det var hon menade och det visade sig att det var två pojkar i hennes grupp som ofta satt och bråkade med varandra när barnen skulle sätta sig och äta. Personalen på dagis tillrättavisade dem genom att säga något i stil med ”sluta bråka nu pojkar”. Utan att tänka på det, gjorde de på så vis alla pojkar i rummet passivt medskyldiga till vad dessa två bråkade om i en fyraårig flickas värld. Pojkar bråkar, är vad hon fick med sig ur den situationen (som dessutom upprepades så gott som dagligen). Det hade inte varit mycket svårare än att låta bli att könsbestämma bråkstakarna.

Det behöver inte vara svårare än så. Och nej, det är inte skadligt för barnen.

Nyhetsplock

Så enkelt att en kattunge klarar av det

Charlotte3 kommentarer

Via Lina Arvidsson ramlade jag på en insändare med anknytning till samtyckeslagen. Insändarskribenten, och många med henne, menar att åtminstone en del av lösningen är att kvinnor tar lite mer ansvar för hur de beter sig, att kvinnor blir bättre på att sätta upp gränser i förhållande till män för att om kvinnan ”agerar med lite sunt förnuft, skulle anklagelser om våldtäkt kanske minska”. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; våldtäkt som brott är komplicerat inte minst för att det är en ny form av brott. Från att ha varit ett brott mot kvinnans familj (och inte nödvändigtvis inneburit sex utan kunde vara bara bortförande – även med hennes vilja) är det numer ett brott mot kvinnans person. Om kvinnors kroppar och kvinnors sexualitet ska vara likvärdiga männens så är det så brottet måste tolkas.

Men det är likväl det enda brott där offret förväntas ta ansvar. Visst, en kille som blir rånad kanske känner att han var korkad som var full och gick ensam genom just den skogsdungen en sen lördagskväll. Offer tar ofta på sig en del av skulden. Vad det handlar om här är dock vem som kan beläggas ansvar ur ett rättsligt perspektiv. Det finns inget ifrågasättande av huruvida killen verkligen gjorde vad han kunde för att inte bli rånad, inga diskussioner om hans kläder, hans vägval, hans alkoholkonsumtion. Inte heller skulle det vara en förmildrande omständighet att den som rånade honom inte riktigt hade förstått att man inte får råna andra och egentligen bara hade tänkt snacka lite. Det är ett brott likväl. Det samma måste gälla våldtäkter.

Egentligen är det kanske inte så mycket lagstiftningen som är åt helvete, utan tillämpningen. Det finns för många möjliga kryphål och tolkningsmöjligheter, men framför allt så finns det för många av dem som ska göra tolkningarna som tycks tänka som insändarskribenten: när man väl frivilligt följt med någon hem och sedan börjat lite, då är det svårt att stoppa det, särskilt för män. Och jo, det kan vara svårt att stoppa det, särskilt om den som är lite fysiskt starkare inte riktigt vill stoppa det. Det som krävs för att minska anklagelser om våldtäkt är alltså inte att kvinnor tar mer ansvar för att begränsa sitt rörelseutrymme, sitt beteende och sina klädval, utan att män tar mer ansvar för att lyssna in. Att det är svårt att stoppa det betyder nämligen inte att det är omöjligt.

Det här är mina två kattungar. De leker ofta med varandra så intensivt att de glömmer hela världen runt omkring. I dag körde de rakt över mitt ansikte när jag låg i sängen, för att de förmodligen inte ens märkte att jag var där. Ibland händer det att en av dem tar lite för hårt. Då piper den andra kattungen till, och så släpper kattungen som gått över gränsen taget lite.

IMG_8313 IMG_8315-20140128 IMG_8316 IMG_8317För även om de här kattungarna älskar att leka med varandra, och har så svårt att sluta sin lek att de springer ner typ vaser, böcker, leksaker, barn och annat som hamnar i deras väg så är det en lek mellan jämbördiga. När någon piper och får ont, så släpper man. Visst kräver det också att den som tycker att gränsen är nådd faktiskt piper till, men systemet står och faller med att den kattunge som just då har övertaget släpper sitt övertag – tar sitt ansvar. Jo, givetvis har kvinnor ett ansvar att säga ett tydligt nej när de inte vill mera, men vad den senaste tidens rättsfall har visat är att det inte räcker. Det räcker inte för att skydda sig mot våldtäkt och det räcker inte för att rättsstaten ska skydda offret även efter händelsen.

Kvinnor gör redan allt de kan för att undvika att bli våldtagna. Det finns nog inte en kvinna som inte vid något tillfälle anpassat sig efter hotet om våldtäkt – tagit den längre men bättre belysta vägen hem, gått med nycklarna i handen som ett vapen, haft telefonen på och pratat med någon hela vägen hem, inte följt med snyggingen hem, inte gå i främmande mäns bilar, inte dricka för mycket och så vidare. Likväl finns det inte en enda av alla dessa saker som bevisligen är effektivt mot våldtäkt. Istället målar det upp alla män som potentiella förövare, som hot mot kvinnors säkerhet. Det enda som hjälper för att minska våldtäktsfallen är att män tar mer ansvar. Mer ansvar att sluta när någon ber dem, oavsett vad de själva tycker om att behöva avbryta. Mer ansvar för att inte våldta, helt enkelt. Det kan inte vara för mycket begärt.

Ja, och så tänker jag mig att det är just sånna här saker som mansrättsaktivisterna skulle engagera sig i – rättsfall som målar upp män som med sämre självkontroll än en kattunge. Dessutom borde det ligga alla som vill bevaka mäns intressen varmt om hjärtat att slå hål på myten om att våldtäkt beror på att män inte kan förväntas kontrollera sina starka sexuella lustar eftersom det helt utesluter tanken om kvinnliga förövare och manliga offer.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Hen de Guden

Charlotte12 kommentarer

Jag var så upptagen av Geo Stenius att jag fullkomligt hade missat debatten om hen i Hbl. Monika Pensar skrev en kolumn där hon nämnde Gud som hen och kristna bokstavstroende är väl inte kanske kända för att vara de mest toleranta så effekterna lät inte vänta på sig. Som vanligt betraktades det som ett hot mot uppdelningen i man och kvinna, vilket i förlängningen förvånansvärt ofta blir ett hot mot manligheten. Eva svarade briljant på de mer språkliga aspekterna av protesterna. Ingen försöker göra allt könsneutralt (att det ens kommer fram som en faktor här i Finland, som på ett av de inhemska språken bara har ett enda könsneutralt pronomen är fascinerande) och ett enda fjuttigt litet pronomen som komplement kommer inte att rubba patriarkala hierarkier.

Men så skriver en man (jo, det har betydelse att han är man, för där andra skriver ett yrke i presentationen av skribenterna har han skrivit just ”man”) i Hbl den 12 januari att vi i så fall måste avskaffa alla namn som slutar på -a, eftersom de indikerar kön. Monika till exempel, kallar han Hen Monik (oh, finessen!). Han påpekar också att man i Spanien kan heta Jesus Maria och att det visar att ”en reform med god vilja är genomförbar”. Kanske har skribenten aldrig varit i Spanien, jag vet inte, men jag har på känn att han inte skulle bli särskilt populär om han reste dit och började hojta om en avmaskulinisering av alla som har ett namn som slutar på -a. Det är inte en spansk feministisk reform som gör att män i Spanien kan ha namn som slutar på a, utan en oerhört lång tradition av hur man ska räkna släktskap och ge namn. Det finns alltså inte en gudagiven, biologisk koppling mellan namn som slutar på -a och kön.

Vidare skriver den här mannen att ”[d]e kristna ‘hen-teologerna’ vill avskaffa Guds (Jehovas) manliga attribut och kalla detta gudomliga väsen ‘Hen de Guden’ ”. Jag har i ärlighetens namn aldrig träffat några kristna hen-teologer, eller någonsin tidigare hört talas om Hen de Guden (men jag gillar namnet, catchigt tycker jag), men kyrkan är inte ett av de ställen som kommer att släppa patriarkatet i första taget, om vi säger så. Mannen kan säkert sova tryggt i att kampen om kvinnliga präster kommer att uppta all reformanda ännu i många år. Men faktum är att tanken på Gud som någonting större och mer omfattande än bara en man inte är ny. På medeltiden omtalades Jesus ibland som modern (särskilt inom cistercienserorden), och delar av bildkonsten plockade tydligt upp temat med Jesus som den ammande modern. Som på den här bilden från 1400-talet, där Jesus ger Katarina av Sienna av hans livgivande blod, ett blod som ansågs bestå av samma sorts vätska som den mjölk som babyn fick när det ammade.

Jesus var också den som födde fram kyrkan. Och kungar, påvar och andra heliga personer. Så här:

Grattis! Det blev en kung!

Och säga vad man vill om medeltiden, men det var inte direkt en era av feministisk väckelse och hen-teologer. Däremot var det teologins guldålder, där man diskuterade och filosoferade över livgivande krafter, relationen mellan människa och Gud och stod öppna inför en tolkning av Jesus som moder. Så när mannen i Hbl skriver att det är ”en svår teologisk nöt” hur i hela friden ”avlandet av Jesus genom Guds Helige Ande” skulle ha gått till om Gud var en hen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Verkligen? En allsmäktig Gud som har skapat världen och sedan via sin Heliga Ande ger Maria Jesusbarnet utan beröring så att den heliga treenigheten ska kunna bildas där Gud är allt men ändå tre och Jesus kan dö på korset för att människorna ska få syndernas förlåtelse. Ursäkta mig alltså, men det är tanken på Gud som inte varande av strikt manligt kön som skulle vara det svåraste att förklara? Har man en allsmäktig Gud som dagligen utför mirakel kan det väl inte vara ett större problem att hen är både man och kvinna i samma gudomliga varelse.

Lästips: Caroline Walker Bynum har skrivit massor med spännande om medeltida teologi.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om pedagoger och hjärnforskning och det där som kallas genustrams

Charlotte12 kommentarer

Dagens tveklöst intressantaste text är Hannahs översättning av en dansk artikel om neurologi, med den catchiga titeln ”Pedagoger bör hålla sig borta från hjärnforskningen”. Essensen av artikeln är det jag har tjatat om i ett par år nu: forskning om människan som biologisk varelse kan inte ersätta forskning om människan som kulturell varelse för de undersöker inte samma sak. Samhället runt omkring oss kan inte utformas på basis av biologiska förklaringar eftersom vi är kulturella varelser, anpassningsbara och mottagliga. De referenser till neurologi och biologi som poppar upp titt som tätt, förpackade som sanningar eftersom det är mätbar naturvetenskap, kan inte få ligga till grund för hur vi hanterar problem och lösningar.

För att ge ett väldigt konkret exempel: I går dök en skärmdump av en kvinna som letar förskola till sitt barn upp i min FB-feed. Kvinnan sökte specifikt en förskola med konservativ ideologi, utan modernt pseudovetenskapligt genustrams. Det står förstås alla föräldrar fritt att söka sådan dagvård åt sitt barn som de finner lämpligast, visst, men jag kan ändå inte låta bli att undra varför. Vad är kvinnan rädd för? Vad tror hon ska hända med hennes barn på en förskola som är genusmedveten? Kanske hon har en son (för av någon anledning så verkar det viktigast att skydda söner från genustrams) som hon är rädd ska börja leka med Barbie, bli homosexuell och börja lyssna på rockmusik, vad vet jag. Och jag säger inte att alla förskolor med genustänk automagiskt är bättre än så att säga vanliga förskolor, men jag kan inte för mitt liv se problemet med att personalen uppmärksammar och motarbetar att barnen behandlas efter stereotypa mallar istället för utgående ifrån vem barnet faktiskt är.

Och så till det konkreta i mitt konkreta exempel: Kvinnan upprepar vid flera tillfällen att ingenting av det som har med genus att göra kan klassas som vetenskapligt belagt. Det enda som är vetenskapligt belagt (för att det är naturvetenskap) är att det är skillnad på pojkar och flickor.

Utgår man från den enda idén, om det är det enda som man accepterar som fakta, då har man en väldigt, väldigt, vääääldigt lång väg kvar att förstå hur ens barn fungerar och varför. För man behöver inte ens ta de få barn som faktiskt inte är varken pojke eller flicka som exempel (och för vilka genustramset är livsviktigt), det räcker med att konstatera vad vilken biolog som helst skulle kunna bekräfta: barn är mer än sitt kön. Hur kan man vara förälder och inte se det? När man väl accepterat denna bit grundläggande fakta är det ytterligare en liten bit längre innan man själv blivit tillräckligt medveten om hur man som förälder skapar och återskapar det som kommer att ses som effekter av barnets kön. Hur man, medvetet eller omedvetet, styr barnet i en riktigt som är anpassat efter sin egen kulturella kontexts syn på kön. När sonen kommer upp i den där åldern runt ett år, då han vill ställa sig upp och köra runt saker, får han en bil med handtag där bak. Dottern får en dockvagn. Båda skulle vara nöjda med att köra runt husets alla stolar för det är själva körandet som är roligt. De vuxna däremot gör den könsspecifika skillnaden. ”Titta, nu är han så stor att han vill köra en egen bil!” ”Titta, nu vill hon vara som mamma och också köra vagnen!” Det sägs att det är naturligt för pojkar att vilja köra med bilar. Hur i hela helvete pojkar har klarat sig under de tusentals år som gick innan bilar uppfanns vet jag inte.

Det är inte hittepå och pseudovetenskap att kön skapas av kulturen. Det är så och har alltid varit så. I vilken utsträckning skulle man förvisso kunna diskutera ad infinitum, men den praktiska tillämpningen av vad vi kan vara säkra på torde ändå vara klar: som förälder kan man vara helt säker på att samhället kommer att fösa och fasa in ens barn i en mall. Visst kan man stå vid sidan om, se det hända och hoppas att barnet ska trivas. Själv vill jag ge mitt barn verktyg att forma sig själv och göra alla trånga mallar lite större, lite mer flexibla.