Det magiska bandet mellan mor och barn; eller hur man håller kvinnor hemma

I ett svar till Peppes intressanta intervju med Johanna Ögren och Daniel Åberg angående deras nya bok om föräldraliv skriver en arg kvinna i HBL att det är skamligt att man så totalt kan ignorera mammans speciella band till sitt barn. Kvinnan hänvisar till ”åratal av psykologisk forskning” som visar på detta magiska band och den livsviktiga symbiosen mellan mor och barn, och menar att det är ”så här fanatiska ideologier fungerar, man negligerar och och sopar undan fakta om de inte passar in” med tanke på svårigheten med att kombinera symbios och jämställdhet.

Som historiker slår jag mig för pannan och upplyser om att moderskapsidealet som lever kvar än i dag är en effekt av 1800-talets romantiska syn på den väna moderns naturliga fallenhet för att sköta sitt barn och nationalismens uppbyggande ideal om modern som fostrare av en ny generation arier. I mina egna källor från medeltiden är det inget tal om att mamman skulle leva i symbios med sina barn. Där härskar en praktisk syn på uppfostran, där hushållets medlemmar har i uppgift att fostra hushållets barn till att förstå sin plats och kunna axla det ansvar det innebar. Huvudansvaret låg på pappan. I en del domstolsprotokoll från England där mammor som blivit änkor ansöker om vårdnaden för sina barn går diskussionen het om lämpligheten i att modern sköter barnet och man framhåller risken för att modern tar livet av barnet för att få ut arv, eller för att gynna barn i ett senare äktenskap. Det var inte ovanligt att den mamma som gifte om sig förlorade vårdnaden om barnen från det tidigare äktenskapet. Det innebär inte att medeltidsmamman inte älskade sina barn lika mycket som senare tiders mammor, bara att samhällets syn på moderskap inte var densamma. Man trodde inte på ett magiskt band. Man trodde inte på ett liv i symbios. Men man älskade sina barn ändå.

Och faktum är att psykologisk forskning under de senaste 20 åren omvärderat idén om moderns betydelse på minst två mycket betydande sätt. För det första talar man inte längre om modern utan om primary care taker (huvudsakliga vårdaren). Oftast är det den biologiska mamman, men det kan lika gärna vara till exempel en pappa, en adoptivmamma eller en farfar. Det är den personen som ett litet barn har den starkaste anknytningen till. För det andra har man förvisso bekräftat att anknytningen är jätteviktig för barnets utveckling men att det inte finns någon standardiserad form för hur anknytning skapas eftersom den skapas i växelverkan mellan barn och primary care taker. Dessutom (och det här är jätteviktigt) har man fastslagit att även mycket små barn kan forma betydelsefulla och viktiga band med andra än med primary care taker UTAN att anknytningen dem emellan påverkas negativt.

Om vi accepterar ett magiskt band mellan mor och barn blir också följden att adoptioner borde ifrågasättas. Om bandet, den där symbiosen, skapas automatiskt mellan mor och barn, hur ska då en adoptivmamma någonsin kunna vara bättre än den biologiska mamman? Nej. Adoptivmammor och pappor kan bevisligen skapa mycket stark anknytning till sitt barn, eftersom anknytning är något man skapar genom interaktion – inte genom förlossning. Och hur är det med alla de mammor som drabbas av förlossningsdepressioner? Är de naturvidriga, sämre mammor som inte upplever ”det härligaste tillstånd du kan befinna dig i”? Förstås inte. Mammor som drabbas av förlossningsdepression kan med rätt hjälp skapa en bra anknytning till barnet för gissa vad? Anknytning är något man aktivt skapar!

Det är helt avgörande för jämställdheten att vi skrotar myten om det magiska bandet mellan mor och barn. Om barnets biologiska mamma är skapad för att leva i symbios med barnet är det fel att mödrar förvärvsarbetar eftersom det inte vore för barnets bästa. Mammor här i Finland intalar sig själva och varandra att den där helt naturliga känslan att man inte ska överge sitt barn egentligen betyder att ingen annan än mamman är kvalificerad nog att sköta barnet och att den mamma som överlåter ens delar av ansvaret är en dålig mamma. Det måste sluta! Det handlar inte här om att kvinnor ska slå sig ur sina eviga bojor som husmödrar och göra vad männen i alla tider gjort, utan om att ge kvinnor samma möjligheter som män har haft under de senaste 300 åren, då förvärvsarbete dominerat som inkomstform, att bidra till familjens inkomster, att forma samhället och att utveckla sig själv utan att tryckas ner av en myt. Men det handlar lika mycket om att pappor måste sluta att klassas som andra sortens föräldrar och börja krävas på ansvar men också tillåtas ta det ansvaret. Mammor blir primary care taker genom sin roll i hushållet – inte genom en biologisk level up i samband med födseln. Pappor måste släppas in och mammor måste släppas ut.

Själv är jag mamma till två synnerligen välartade små monster. Jag älskar dem mer än allt annat på jorden och skulle någonting hota dem finns det ingenting jag inte skulle göra för att se till att mina barn är trygga. Men hur förmätet vore det inte av mig att tro att min kärlek till barnen är större och viktigare än den kärlek deras pappa känner? Hur egoistiskt vore det inte att tro att jag är den enda föräldern beredd att gå genom eld för deras skull? Och varför skulle jag ha någon rätt att kräva jämställdhet om jag inte ser pappans värde som lika stort som mitt?

Läs också Helena S!

34 tankar om “Det magiska bandet mellan mor och barn; eller hur man håller kvinnor hemma

    • Först, när jag bara läste Helenas mycket balanserade och trevliga inlägg, trodde jag inte heller att jag skulle orka hetsa upp mig, men så kunde jag förstås inte låta bli att läsa hela insändaren och då gick jag inte helt otippat i taket. Det är få saker som jag blir lika arg över som när mammor kommer och hävdar att den underbara symbios de själva upplever tillsammans med sina barn är något som alla mammor ska känna och har känt i alla tider. Fine om de trivs med vad de gör. Men sluta spotta på andra. Och sluta tro att spottandet är vetenskapligt berättigat.

  1. Väldigt intressant! Precis som du är jag doktorand i historia men har faktiskt aldrig hört att mödrar på medeltiden på det sättet ifrågsattes som lämpliga uppfostrare. Än en gång måste man konstatera att lite kunskap om historia slår hål på det mesta som människor tror att är biologisk fakta om kön. Det här inlägget sku absolut borde skickas in till Hbl!

    • Najs! Vad skriver du om?

      Och som en smula nyansering till medeltidens mödrar: i Sverige vet vi i princip inget om hur bondebefolkningen resonerade. I lagen står det att en moder har ansvaret endast tills hon gifter om sig, men det är mycket tveksamt om det ansvaret verkligen gäller barnets person eller bara förmögenheten. Det finns en del fall då kvinnor dömts för sedlighetsbrott i tidigmodern tid då maken beviljats skilsmässa och automatiskt får barnen, men helt klart är i alla fall att det fanns tillräckligt med folk inom hushållet för att klara av barnen. Att pappan hade vårdnaden betydde alltså inte att han bytte blöjor. För Englands del har bland andra Noel J. Menuge skrivit om mödrar och vårdnad, främst hur det framställdes i hovlitteratur men också i rättegångsprotokoll.

      Men du har så rätt. Med en bredare historisk förankring är det lättare att se hur vi kommit att uppfatta saker idag så som vi gör.

    • Hihi! 🙂 Jag tror inte ens att HBL tar in sådant som redan publicerats på annan plats. Så man får väl gilla och sedan sprida det via nätet istället… 😉

    • Jag skriver om manlighet och socialpolitisk forskning i Finland under mitten av 1900-talet. Välfärdstatens historia har ju utförligt analyserats ur könsperspektiv men nästan alltid med fokus på kvinnors aktörskap eller kvinnors förändrade position i samband med välfärdsstatens utveckling. Samtidigt menar feministiska forskare att ett flertal tidiga välfärdsexperter ignorerade frågor som handlade om kön och utgick från den manlige förvärvsarbetaren som norm. I min avhandling analyserar jag de olika sätt den här manliga normen framkom i den tidiga socialpolitiska forskningen, dvs. hur mäns intressen och erfarenheter styrde forskningen samt hur forskningen skapade manliga idealbilder och motbilder.
      Jag hoppas disputera om ca 1½ år. Kanske vi ses på nån konferens nångång!

      • Jisses vilket spännande ämne! Det finns en doktorand vid Åbo Universitet som skriver om hur arkivbildningen har påverkat synen på borgarkvinnors aktivitet under medeltiden. Där handlar det om hur en manlig norm har påverkat arkiveringen av medeltidsmaterial, vilket lite grann påminner om ditt ämne. Åtminstone om man är medeltidare. 😉 Ser fram emot att läsa din avhandling!

  2. Ping: Det magiska bandet mellan mor och barn | One-way Communication

  3. Väl skrivet!
    Viktigt att det är bådas ansvar, både barnet/barnen, men också hur man tar hand om dem. Pappan måste, måste se till att kräva sin rätt att också vara förälder, att vara en aktiv del i barnens hela liv. Då blir det inte så stor skillnad på mamma och pappa vad gäller att vara primary 🙂
    En liten reflektion, en märkligt stereotyp sådan, är att sonen har närmare band med sin mamma medan dottern mer kommer till mig.. Go figure?

    • Det finns teorier om att askunge-effekten kommer av dålig anknytning. Men jag ser inte riktigt vad det har med saken att göra..? Askunge-effekten bekräftar ju inte att det skulle finnas någon sorts magiskt band mellan mor och barn, utan visar bara på vikten av anknytning.

      • Nej men ”magiska effekter”. biologi kontra adoptivföräldrar/styvföräldrar. Du tar ju upp adoptivföräldrar och andra i förbifarten.
        ” utan visar bara på vikten av anknytning.”
        Grejen är ju vem som knyter an. biologiska föräldrar eller alla. Att barnen knyter an till X betyder inte att X knyter an till barnet.

        • Det askunge-effekten visar är att det finns en betydligt större risk till osäker anknytning i de fall då en av dem som förväntas sköta om barnet (exempelvis en styvförälder) inte har haft möjlighet att anknyta till barnet i dess unga år (man räknar på de första två åren). Det betyder inte att det är kört om man adopterar ett äldre barn, eller att styvföräldrar automatiskt är sämre föräldrar. Dessutom skulle man lika gärna kunna argumentera för att det faktum att det ens finns en styvförälder i familjen tyder på någon sorts trauma (död, skilsmässa…) och att redan det är en faktor som skiljer dessa familjer från andra. Eller varför inte se det som en ytterligare anledning till varför pappor bör ta ett större ansvar för småbarn – för att få bra anknytning.

          Men sak samma. Askunge-effekten visar alltså inte det skulle ligga biologi i anknytningen.

          • Kan inte se i några artiklar från upphovsmännen till askungeeffekten någon begränsning till 2 års ålder eller någon diskussion kring anknytningsteorin.
            Anknytningsteorin handlar dessutom om att barn knyter an till x. Så den har ju inget med detta att göra. Detta handlar vuxnas relation till barnet. Anknytningsteorin verkar ju dessutom sakna bra vetenskapliga studier och tar inte hänsyn till att föräldrar knappt har någon påverkan alls på hur ungarna blir i slutändan. Mitt intryck är att den är en flumteori efter att ha läst kritiken.

            Dessutom skulle man lika gärna kunna argumentera för att det faktum att det ens finns en styvförälder i familjen tyder på någon sorts trauma (död, skilsmässa…) och att redan det är en faktor som skiljer dessa familjer från andra.

            Grejen är ju att styvföräldrar oftare behandlar ungar negativt, misshandlar och mördar dem än biologiska föräldrar. Det du skriver innebär att trauma för den biologiska föräldern och barnet påverkar styvföräldern att misshandla sitt styvbarn? Låter väl flummigt.

  4. Trots detta är det inte ovanligt att kvinnojourer och feminister hjälper mammor som vill utestänga sina barns pappor från föräldraskapet efter en skilsmässa att utpekar dem som allt från pedofiler till hustrumisshandlare, trots att det inte finns något som stödjer detta. Likaså har samma kvinnojourer och feminister under många år drivit politisk lobbyverksamhet för att göra det enklare för mammor att stänga ute papporna från barnen.

    • Jag har svårt att tro att så värst många kvinnor anlitar kvinnojouren utan orsak. Inte heller tror jag att det är så himla vanligt att man blir utpekad som pedofil eller hustrumisshandlare utan orsak. Och jag tycker att minsta lilla orsak räcker. T.ex det, att man anser det som politiskt lobbyverksamhet, detta att hjälpa mammor att söka skydd.

    • Jag också svårt att tänka mig att det är särskilt vanligt att ”kvinnojourer och feminister” hjälper till att stänga pappor ute. Tvärtom vet jag väldigt många som arbetar på kvinnojourer och sådana som är feminister som verkligen förstår att pappan är jätteviktig för barnet och jag vågar gissa att det är det vanligaste. Därmed inte sagt att det inte i små kretsar kan förekomma helt felaktiga anklagelser mot pappor (ett typexempel var det där paret i närheten av Gävle(?) som blev av med sitt barn på falska grunder) eller illvilliga rykten. Då det händer är det förstås jätteviktigt, men jag ser det som ett symtom på att mamman klassas som den bättre föräldern – vilket är just vad mitt inlägg vänder sig emot.

  5. Ping: Modersmyter, anknytning och utvisning av en tvååring | Föräldrabloggen

  6. Hej! Tack för fantastiskt intressant läsning! Nu undrar jag om du skrivit något akademiskt i ämnet i annat forum, eller har andra tips på vidare läsning? Just det här med domstolsprotokollen var ju väldigt intressant, för att ta ett exempel. Tack på förhand!

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s