Dagens tveklöst intressantaste text är Hannahs översättning av en dansk artikel om neurologi, med den catchiga titeln ”Pedagoger bör hålla sig borta från hjärnforskningen”. Essensen av artikeln är det jag har tjatat om i ett par år nu: forskning om människan som biologisk varelse kan inte ersätta forskning om människan som kulturell varelse för de undersöker inte samma sak. Samhället runt omkring oss kan inte utformas på basis av biologiska förklaringar eftersom vi är kulturella varelser, anpassningsbara och mottagliga. De referenser till neurologi och biologi som poppar upp titt som tätt, förpackade som sanningar eftersom det är mätbar naturvetenskap, kan inte få ligga till grund för hur vi hanterar problem och lösningar.
För att ge ett väldigt konkret exempel: I går dök en skärmdump av en kvinna som letar förskola till sitt barn upp i min FB-feed. Kvinnan sökte specifikt en förskola med konservativ ideologi, utan modernt pseudovetenskapligt genustrams. Det står förstås alla föräldrar fritt att söka sådan dagvård åt sitt barn som de finner lämpligast, visst, men jag kan ändå inte låta bli att undra varför. Vad är kvinnan rädd för? Vad tror hon ska hända med hennes barn på en förskola som är genusmedveten? Kanske hon har en son (för av någon anledning så verkar det viktigast att skydda söner från genustrams) som hon är rädd ska börja leka med Barbie, bli homosexuell och börja lyssna på rockmusik, vad vet jag. Och jag säger inte att alla förskolor med genustänk automagiskt är bättre än så att säga vanliga förskolor, men jag kan inte för mitt liv se problemet med att personalen uppmärksammar och motarbetar att barnen behandlas efter stereotypa mallar istället för utgående ifrån vem barnet faktiskt är.
Och så till det konkreta i mitt konkreta exempel: Kvinnan upprepar vid flera tillfällen att ingenting av det som har med genus att göra kan klassas som vetenskapligt belagt. Det enda som är vetenskapligt belagt (för att det är naturvetenskap) är att det är skillnad på pojkar och flickor.
Utgår man från den enda idén, om det är det enda som man accepterar som fakta, då har man en väldigt, väldigt, vääääldigt lång väg kvar att förstå hur ens barn fungerar och varför. För man behöver inte ens ta de få barn som faktiskt inte är varken pojke eller flicka som exempel (och för vilka genustramset är livsviktigt), det räcker med att konstatera vad vilken biolog som helst skulle kunna bekräfta: barn är mer än sitt kön. Hur kan man vara förälder och inte se det? När man väl accepterat denna bit grundläggande fakta är det ytterligare en liten bit längre innan man själv blivit tillräckligt medveten om hur man som förälder skapar och återskapar det som kommer att ses som effekter av barnets kön. Hur man, medvetet eller omedvetet, styr barnet i en riktigt som är anpassat efter sin egen kulturella kontexts syn på kön. När sonen kommer upp i den där åldern runt ett år, då han vill ställa sig upp och köra runt saker, får han en bil med handtag där bak. Dottern får en dockvagn. Båda skulle vara nöjda med att köra runt husets alla stolar för det är själva körandet som är roligt. De vuxna däremot gör den könsspecifika skillnaden. ”Titta, nu är han så stor att han vill köra en egen bil!” ”Titta, nu vill hon vara som mamma och också köra vagnen!” Det sägs att det är naturligt för pojkar att vilja köra med bilar. Hur i hela helvete pojkar har klarat sig under de tusentals år som gick innan bilar uppfanns vet jag inte.
Det är inte hittepå och pseudovetenskap att kön skapas av kulturen. Det är så och har alltid varit så. I vilken utsträckning skulle man förvisso kunna diskutera ad infinitum, men den praktiska tillämpningen av vad vi kan vara säkra på torde ändå vara klar: som förälder kan man vara helt säker på att samhället kommer att fösa och fasa in ens barn i en mall. Visst kan man stå vid sidan om, se det hända och hoppas att barnet ska trivas. Själv vill jag ge mitt barn verktyg att forma sig själv och göra alla trånga mallar lite större, lite mer flexibla.
Hit och dit och tillbaka igen 
Människan är inte ett monogamt djur, därför har barnuppfostran varit primärt kvinnornas uppgift. Hos många monogama arter (vanligt bland fåglar) delas barnuppfostran lika. Eftersom vi inte är helt monogama har vi också en könsdimorfism mellan män och kvinnor (nej, den beror inte på matdiskriminering). Om du vill så kan jag utveckla. 🙂
Fast det finns ju kulturer där männen har skött barnen också. Det har inte alls alltid och överallt varit kvinnornas uppgift. Och när du säger att det där med att kvinnor sköter barnen har att göra med att människan inte är monogam insinuerar du fortfarande att det är mannen som inte är monogam. I kvinnans liv finns ju i så fall alltid en familjekonstant (i form av barn). Annars kan väl lika gärna han ta barnen?
Och det finns ju mängder av monogama arter (som fåglarna till exempel) som har könsdimorfism, så det är ju inte direkt så enkelt att monogami eller icke är hela förklaringen.
Ja, och hur intressant sådana saker än är så vill jag inte att mina barn bemöts i dagis och skola utgående.ifrån det. Jag har inga problem med att människan är ett djur, men jag föredrar att mina barn äter med bestick från än tallrik än att de lapar i sig maten från en skål på golvet (vilket de med all förmodan säkert gärna skulle göra).
Att människan inte är monogam kan bara betyda att varken män eller kvinnor är helt monogama, män och kvinnor använder sig av olika sexuella strategier pga olika roll i reproduktionen men varken män eller kvinnor är helt monogama. Det får konsekvenser. Jag utvecklar senare i eftermiddag när jag har tid.
Det finns inga bevis på att människan inte är monogam. Det troligaste är att vi är monogama med en person i taget men att vi kan ha flera förhållanden under ett liv, dvs inte livslångt monogama som vissa fåglar.
Det största beviset på att vi är monogama är vår dolda ägglossning. Det är typiskt för monogama djur att ha dold ägglossning. Då vet inte mannen när kvinnan släpper ägg och måste därför vakta henne och uppvakta henne hela tiden för att garantera att avkomman är hans. Vår närmaste släkting schimpansen är till exempel inte monogam och har en extremt synlig brunst som är lätt att se till och med för en väldigt okunnig människa.
Att vi har könsdimorfism bevisar inget om arten människa eftersom det lika gärna kan vara ett ursprung från sexuell selektion (att kvinnor har dragits till män som ser mer ”manliga” ut, medan omanliga män oftare har fått vara barnlösa) eller resten från tidigare förfäder.
Utöver detta så förstår jag inte alls varför detta över huvud taget har något som helst med barnuppfostran att göra? Att en vill att ens barn ska bli behandlad som en individ snarare än ett kön har väl knappast något att göra med om människan är monogam eller inte?
Det troligaste är att det det där mest är en fråga om vad den kultur vi växt upp i premierar, skulle jag säga. För det finns människor i monogama förhållanden, människor som utåt lever i monogama förhållanden men egentligen har flera partners samtidigt (otrogenhet, y’know) och det finns människor i polygama förhållanden. Dylika familjekonstellationer har genom historien varit olika vanliga på olika ställen.
Att diskutera hurvida människan rent biologiskt är ett monogamt djur eller inte verkar inte särskilt relevant för hur människan beter sig i praktiken. Vi är trots allt väldigt anpassningsbara (i alla fall över tid).
Jag håller med, jag replikerade framför allt på Jontes inlägg. Av samma anledning som du anger är det också meningslöst att diskutera hur människan ska bete sig utifrån att män oftast är större och starkare än kvinnor. Precis som jag skriver i slutet så förstår jag inte hur detta överhuvudtaget är intressant när det gäller barnuppfostran idag?
Jag har utvecklat på resonemanget på Hannah Lemoines blogg om ni är intresserade. Bloggposten om att fler kvinnor än män blir föräldrar
Pojkar och bilar, ja. Jag tänker på de där gamla fotografierna som finns i snart sagt varje gammalt fotoalbum, där hemmansägaren står bredvid sin häst. Det var före bilen och traktorn, det. Och en rejäl häst var en rejäl karls främst attribut. Nu anses stoltheten över och kärleken till hästar som något inneboende kvinnligt/tjejigt. Hästarna är gulliga övergångsobjekt tills tjejerna börjar intressera sig för killar… Om det inte handlar om trav då. Och då kommer också pengar in i bilden. Mycket intressant. Bra text om flickor och hästar, förresten: http://iarelisa.blogspot.se/2011_01_01_archive.html
Jajajaja! *hjärnan exploderar av intressanta vinklar på temat hästar och män*
Och alltså, eventuella vetenskapliga studier som möjligen visar medeltalsskillnader mellan pojkar och flickor som grupp gällande någonting (hjärnstruktur, beteende, whatever) säger ingenting om just ditt barn. Ja, pojkar som grupp kanske är mer benägna att x, men poängen med genusmedvetenhet är ju också att tillåta det faktum att individer inte är gruppmedeltal och inte heller måste pressas mot ett sådant.
Kommenterar alldeles för sällan, men läser och beundrar din klokhet.
Precis. Att pojkar i medeltal är på ett visst sätt ska inte få styra hur ens egen pojke bemöts.
”Det sägs att det är naturligt för pojkar att vilja köra med bilar. Hur i hela helvete pojkar har klarat sig under de tusentals år som gick innan bilar uppfanns vet jag inte.”
Det kanske är det de inte har? Kanske det de har tagit ut på kvinnorna? Det är ju först i bilens tidsålder vi har börjat bli litet jämställdare?
Förlåt, kunde inte låta bli. Och jag ser att inlägget är gammalt, men jag har just upptäckt din blogg och är imponerad. Väldigt intressant, om viktiga saker.