Kategori: Nyhetsplock

Nyhetsplock

Glappet

Charlotte7 kommentarer

Jag fick just ett meddelande om att Helsingfors universitet utlyser anställningar för doktorander. Det är en del av förändringen som håller på att ske vid uni, där de nystartade doktorandprogrammen är den förmodligen viktigaste beståndsdelen. Även doktorandprogrammen har ju riktiga anställningar för doktorander.

Problemet är att vi är vansinnigt många fler doktorander än vad det finns anställningar. Jo, så är det väl alltid vid anställningar – fler sökande än platser. Men vid det doktorandprogram som jag borde höra till fanns det totalt fem anställningar och en bit över 100 ansökningar. De platser uni nu öppnat upp är 13 till antalet, och varenda doktorand vid uni (det vill säga tusentals) är teoretiskt sett behörig sökande. Uni meddelar nu dessutom också att de doktorander som är i början av sina studier kommer att anställas i första hand. Liknande tankegångar fanns vid anställandet av de fem som fick avlönad plats på doktorandprogrammet. Jag och väldigt många med mig fastnar i någon sorts glapp mellan system.

För ett par år sedan, när jag började, fanns det nämligen fortfarande möjlighet att hyra ett (delat) rum på uni för oss doktorander. När jag lämnade in min ansökan till ett sådant rum fick jag höra att jag i princip var garanterad en sådan plats, men under de månader min ansökan låg på ett bord och väntade förändrades unis policy och doktorander skulle inte längre få hyra rum. I två och ett halvt år har jag därför arbetat med min doktorsavhandling hemifrån. Visst är det skönt att slippa arbetsresor, men jag är rädd för att den kollegiala aspekten av forskningen får stryka på foten när doktoranderna utestängs från uni. Ett universitet ska ju trots allt vara en sammanslutning.

Det rör förstås också doktorandernas status, alla de här förändringarna, och på ett sätt så välkomnar jag dem. Bättre trygghet och allt det där. Men för oss som kommit halvvägs, vi som skulle vara rätt säkra kort men som behöver hjälpen att komma hela vägen, finns det inte mycket hjälp att få. Vi kan i princip inte få undervisningstimmar för det finns inga pengar. Vi kan inte få rum för det finns inga pengar. Vi kan inte få anställningstrygghet för det finns inga pengar och vi kan inte få studieförmåner för vi är inte studenter. Det finns inte ens en presentation av oss doktorander på institutionens hemsida. Ingenting.

Så när uni nu vill anställa doktorander skulle jag önska att de kunde prioritera sådana som mig. Sådana som redan arbetat i flera år, som kommit långt trots allt och som bevisat att vi är värda att satsa på. För jag tycker att vi som arbetat på utsidan av unis system faktiskt förtjänar att inkluderas nu, när den omstrukturering vi fastnade i börjar bli färdig. Att vi klarat oss bra och arbetat hårt borde inte ligga oss i fatet.

Nyhetsplock

Hej igen, Geo!

Charlotte2 kommentarer

Jag lyssnade på dig när du förklarar din kolumn. Det är bra tycker jag, att du tar dig tiden till att förklara. Till exempel förklarar du att idén till din kolumn om prostitution kom ifrån debatten om hemvårdsstödet, vilket väl inte riktigt var en koppling som jag såg som helt uppenbar. Eftersom man uppifrån vill uppmuntra (eller tvinga, beroende på hur man ser på det) pappor och mammor att dela lika på tiden hemma med barnen menar du att man är ute efter någon slags könsnivellering. Ja, och så talar du om olika familjers olika önskemål och viljor. Jag tycker också att det är jätteviktig fråga, det där om hur fördelningen av hemvårdsstödet ska se ut. Jag tycker inte heller att det är en enkel fråga, med ett självklart svar, eller ens att det otvivelaktigt är rätt lösning att dela stödet helt lika mellan föräldrarna. Felet i ditt tänk, och det som i ärlighetens namn gjorde mig heligt förbannad, är att du tror att det handlar om könsnivellering – att det handlar om biologi och mäns och kvinnors naturliga plats i ordningen som jämställdhetsideologer försöker rubba. Det handlar nämligen inte alls om vad vi är mest lämpade att göra, utan om politik, ekonomi och maktfördelning.

Att du sedan kallar prostitution för ”samma mönster” är kanske inte heller en alldeles solklar koppling, men du återkommer till att kalla indelningen i aktiva drivande män och ”försiktiga” kvinnor för uppkommen av ”naturliga skäl”. Och du får ursäkta mig om jag nu låter som århundradets akademisnobb, men när du sedan säger att belägget för denna naturliga indelning är ”omfattande fältstudier” så tänker jag att det finns ett enormt gap mellan oss som sysslar med vetenskap och journalister. Du är journalist. Du måste inte nödvändigtvis ha järnkoll på vad forskningen säger. Men att skriva en kolumn som ska baseras på vetenskaplig fakta om människan som biologisk varelse (vilket var vad du gjorde; ”hjärnforskare pekar på många betydelsefulla olikheter” – för övrigt en sanning med modifikation) och tro att ens otroligt omfattande fältstudier ska räcka till som belägg för uttalanden om sakernas beskaffenhet är ganska blåögt. Jo, du är rätt gammal, men inte tillräckligt gammal för att genom fältstudier kunna avgöra människan biologiska utveckling. Vad du ser omkring dig är inte en objektiv bild.

För när det gäller vår inställning till sexuella relationer är vi kulturella varelser i betydligt högre grad än biologiska. Bara det faktum att så många reagerade på vad du skrev tyder på det. För 150 år sedan hade säkert din kolumn bara fått nickande medhåll från mustaschprydda polisongherrar i höga hattar. Prostitution är ett nödvändigt ont, hette det då. Och det är det här som gör mig och andra rätt trötta och sura, att du förklarar manlig överordning (i formerna sexuell frihet på bekostnad av kvinnors välbefinnande samt större rätt till förvärvsarbete) med biologiska drifter. Med att män bara är så och att samhället borde rätta sig efter det. Men vet du vad? Män är inte sånna för att män i allmänhet är inkapabla att rätta sig efter samhällets regler snarare än sina biologiska drifter, utan för att de kommer undan med det. För att män som du berättigar andra mäns beteende – säger att det är sånna de är.

Ja, och din beskrivning av det historiska skeendet att det har setts som dåligt att män har hoppat mellan olika kvinnor, för att båda föräldrarna ska hjälpa till att sköta barnen, vet jag inte var du har fått ifrån. Visst vet du väl att män inte straffades för att de gick till prostituerade, och att de i de allra flesta länder fortfarande kan göra det inte bara utan rättslig påföljd utan även nästan utan sociala stigma? Och att det du säger om att kvinnors sexualitet ses som ”fin” och inom familjen har att göra med att det under väldigt lång tid varit straffbart för kvinnor att ha sex utanför äktenskapet, inte att jämställdhetsivrare eller moraltanter tycker att kvinnors sexualitet är finare med typ blommor och satinlakan. Jag säger inte att du inte gör rätt som tar upp diskussionen om huruvida det är rimligt att straffbelägga dem som köper sex – det är väl en diskussion man skulle kunna föra ur vinkeln hur man bäst ska komma åt att hjälpa dem som far illa av att sälja – men att göra det utgående från mäns biologiska drifter är mest bisarrt. Det finns män som har biologiska drifter som driver dem till våldtäkt eller som gör att de tänder på fyraåringar men det betyder inte att samhället måste anpassa sig efter det. Samhället behöver inte tillhandahålla våldtäktsmän med skrikande fruntimmer, eller pedofiler med avklädda barn. För det är ett ovedersägligt faktum att de allra flesta som är prostituerade far mycket illa. Globalt sett är de flesta offer för trafficking och många hålls instängda under slavliknande förhållanden. Samhället har, enligt mig, en betydligt större skyldighet att skydda dessa kvinnor än vad det har att tillgodose mäns behov av att utnyttja dem. Det är inte några ”stackars män”, som du säger. De som köper sex gör det frivilligt. Du får gärna tycka synd om de män som inte har ett tillfredsställande sexualliv, för det kan ju vara en jäkla trist sits, men de är inte offren när man diskuterar prostitution.

Det var bara det jag ville säga. Att jag tycker att det är synd att du får ta en massa skit även för saker som du inte menade. Det du menade hade räckt bra.

Vänliga hälsningar

Charlotte

Kulturkrockar · Nyhetsplock

På tal om sex å sånt

Charlotte18 kommentarer

I gårdagens Hbl publicerades en text av journalisten Geo Stenius. Sin utomordentligt dåliga vana trogen har Hbl nu lyft in texten (som ännu igår förmiddag var fri) bakom betalmur, men här är ändå länken. Stenius text handlar om ”sex å sånt”. Det är ju ett kul ämne. Men särskilt kul är det inte att läsa Stenius text.

Han börjar med att meddela att han själv ”aldrig frekventerat (?) prostituerade” (exakt vad frågetecknet implicerar vet jag inte, kanske han är osäker på hur ofta han varit) för att han inte tycker att betalning ska vara en del av det sexuella spelet. Vidare menar han att ”jämställdhetsideologerna” förvisso arbetat med lika löner men att arbetet numer mest verkar gå ut på att ”komma tillrätta med” männens ”störande manlighet”. Därifrån går han vidare med att hävda att de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor är tydligast i sexualiteten, men också att männens sexualitet är något fult och kvinnornas något fint. Sedan serveras vad evolutionspsykologer brukar hänvisa till: att män i sin iver att fortplanta sig nöjer sig med att nuppa vad helst kommer i deras väg medan kvinnor är betydligt mer selektiva. Kopplingen till prostitutionen är som följer:

”Jag misstänker alltså att tanken att straffa män som besöker prostituerade bottnar i traditionella moraliska värderingar snarare än en önskan att minska prostitutionens negativa drag. Detta ligger dessutom i linje med den könsnivellering som jämställdhetsideologin nu förefaller sikta mot. Också kvinnor hamnar ju nuförtiden i kläm, vilket debatten om hemvårdsstödet visar.”

Vi börjar från slutet: i Finland vill man minska på hemvårdsstödet, vilket är det stöd en förälder får för att vara hemma med sitt barn i tre år. I praktiken är det nästan uteslutande kvinnor som utnyttjar hemvårdsstödet. Därför är det, i praktiken, också då kvinnorna som liksom skulle hamna i kläm. Stenius föreställer sig ”nämligen att många kvinnor känner ett biologiskt behov av att ta hand som sina barn när de är mycket små” men att jämställdhetsideologerna nu vill ”med ekonomiska medel tvinga män och kvinnor till att spela samma roller också i de fall där varken mannen eller kvinnan vill det”. Vi lämnar just den biten där, och konstaterar bara det lustiga i att en äldre herre talar om vad kvinnor känner biologiska behov av och ser det som en bättre grund för hur ekonomiska medel ska fördelas än exempelvis jämställdhet.

Vidare hävdar han att ”män och kvinnor vill vara tillsammans för att de är olika” och att ”[p]rostitution finns […] till därför att män inte hittar sitt biologiska liv på ett fullödigt sätt”. Därför bör människor i stället vara schyssta mot varandra snarare än att ”ge en känga åt männen och deras otrevliga drifter.”

Så. Andas. Lugnt och fint. Vi arbetar vidare i punktformat.

* Stenius envisas med att ställa biologi (alltså fakta) mot ideologi (som alltså inte är fakta) för att göra sin poäng. På så vis underbygger han sin egen åsikts legitimitet och presenterar den som logisk fakta snarare än den rena åsikt det faktiskt råkar vara. Billigt och fult.

* De ”fakta” han bygger sin argumentation kring är att män vill knulla runt och kvinnor vill vårda sina små barn och att det bara är så som män och kvinnor fungerar, vilket det alltså inte finns övertygande bevis för. Ett större geografiskt perspektiv, och/eller historiskt perspektiv skulle ge vid handen att sexualitet och barnavård kan arrangeras på en enorm mängd sätt och att de senaste 100 årens västerländska mönster på intet sätt respresenterar vad vi skulle vara biologiskt mest lämpade för.

* När han menar att den manliga sexualiteten är ful och den kvinnliga fin får jag krupp. Visst, jag förstår hur man kan göra den tolkningen nu när den manliga sexualiteten för första gången i den västerländska historien börjar omfattas av liknande restriktioner som den kvinnliga i samtiden. Men går vi tillbaka 100 år så existerade knappt kvinnlig sexualitet rent officiellt och går vi tillbaka ytterligare lite i tiden så ägde närmaste anhörig man kvinnans sexualitet för den var så stark att kvinnan själv inte kunde kontrollera den. Ett sexualbrott mot en kvinna var ett brott mot hennes make eller fader. Att kvinnor ens skulle kunna begå sexbrott är en nyhet, historiskt sett. Är det något som varit fult är så det kvinnlig sexualitet.

* Stenius misstanke att samhällets vilja att straffa män som besöker prostituerade skulle bottna i något slags traditionell moral är så världsfrånvänt att jag knappt tror att det är sant att han skrivit det. Vi lever i det första samhället som öppet straffar män som går till prostituerade. Det är inte traditionell moral, det är ett feministiskt drivet nytänkande där vad som tidigare kallades fallna kvinnor numer tillerkänns samma människovärde som andra. Där kvinnor som har sex inte ska straffas. För det kallas inte för världens äldsta yrke för intet. Prostitution har funnits i alla tider. Men de kvinnor som var prostituerade saknade värde som människor. De var en vara, och är det fortfarande i de flesta fall, och de lyxprostituerade som gör bra business eller de kvinnor som valt yrket av fri vilja är oerhört få till antalet. Hur kan man vara så blind att man anser att mäns rätt att följa biologiska drifter (som dessutom inte bevisats vara större än kvinnors dito) går bortom kvinnors rätt till ett värdigt liv?

* Detta konstanta framställande som mäns sexualitet som någonting som samhället ska byggas kring gör mig vansinnig, särskilt när man försöker framställa det som fakta att män vill ha en massa sex hela tiden och att alla andra bara har att rätta sig efter det. Våldtäktsfallet i Lund som ogiltigförklarades eftersom rätten inte tyckte att det gick att avgöra att mannen hade haft för uppsåt att våldta, och att kvinnans konstanta nejskrikande och bönfallande mycket väl kunde ha tolkats som del av akten hör samman med det här tänkandet; män behöver sex så mycket att de inte kan förväntas ta ansvar för sina egna handlingar eller kvinnans utsatthet. Om män nu vill ha så himla mycket sex hela tiden kan de väl ha det med varandra istället. Så gjorde de gamla supermanliga grekerna, så det vore en anrik lösning.

* Den andra sidan av ”män vill alltid ha sex”-myntet är förstås att alla män de facto inte alltid vill ha sex. Som Johanna Koljonens kampanj Prata om det med all önskvärd tydlighet visade finns det massor av män som upplever obehag i den där gråzonen mellan frivilligt och ofrivilligt sex, som kanske egentligen inte skulle vilja men som gör det ändå för att de tror att det förväntas av dem. Dessutom hjälper det knappast manliga våldtäktsoffer att få höra om den drivande manliga sexualiteten hela tiden.

* Manlig sexualitet är inte fulare än någon annan sorts sexualitet men prostitution handlar inte bara om manlig sexualitet utan om (framförallt) kvinnlig utsatthet. De kvinnor som har mycket sex, vare sig det är helt frivilligt eller inte, råkar fortfarande ut för slutshaming och för den kvinna som varit prostituerad eller som arbetat inom porrindustrin finns ofta inga vägar ut. Det är inte könsnivellering att försöka hjälpa dessa kvinnor (och dessutom rör det även barn av båda könen) utan ett upprättande av kvinnors människovärde oberoende av tidigare sexuella upplevelser. Det är inte känga åt mäns otrevliga drifter utan en uppmaning till alla att låta lagar stå över biologiska drifter. Det borde män också kunna klara.

*Slutligen om den ”störande manligheten.” Vi har ett samhälle som fortfarande är uppbyggt kring mannen som norm, vilket väl kanske inte är så konstigt om vi betänker vilka som suttit som beslutsfattare under de senaste typ 1000 åren. Det finns många drag av dagens manlighet som är mycket problematiska (och jo, det finns det med dagens kvinnlighet också) och som genom den manliga normen likväl tillåts vara standard. Att man måste ta plats på andras bekostnad (vilket ses som ett manligt drag) för att vara en god ledare istället för att vara bra på att lyssna in och kompromissa (vilket ses som ett kvinnligt drag) till exempel, trots att det senare lika gärna skulle kunna göra en riktigt bra ledare. Att vara krigisk, att inte ge vika, ståndaktighet, drivenhet och så vidare, är alla manliga drag som i dagens samhälle förvisso fortfarande premieras men som heller inte skapar något direkt trevligt samhällsklimat. Ja, och så finns det äldre herrar som skriver i stora välrenommerade dagstidningar om hur prostitution berättigas av att mäns biologiska drifter måste tillgodoses och som tror att de gör det med faktagrund. Det upplever åtminstone jag som en väldigt störande del av manligheten. För mig är det nämligen inte så stor skillnad på vad Stenius gör, och vad min lärare gjorde när killarna på mellanstadiet tafsade: en klapp på huvudet och en förklaring om att män är sådana. Det räcker inte.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Mitt svar

Charlotte21 kommentarer

I dag publicerades mitt svar i Hufvudstadsbladet och eftersom min text hamnade bakom betalmur tar jag mig friheten att här publicera en skannad version. Dottern förfinade den fastkedjade kvinnan. ”Titta mamma, jag gjorde henne till pojke.” Exakt hur det ska tolkas låter jag vara osagt.

003

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det nya året ska ge svar på tal

Charlotte7 kommentarer

Efter mitt inlägg om en insändare i Husis, där en äldre dam menar att hemmamammor är lösningen på samhällets problem, var det ganska många som hörde av sig och tyckte att jag skulle skriva till tidningen i stället. Jag ville inte riktigt. Jag orkar liksom inte när det känns som om det man ska bemöta är världar ifrån vad som skulle vara en konstruktiv startpunkt i en debatt om jämställdhet. Ni vet, när man måste börja någonstans år 1921 för att förklara vad man menar.

Men så tänkte jag på något som en vän sa, att hennes nyårslöfte inför 2014 var att ge svar på tal, att öppet säga ifrån. Ibland är det väldigt enkelt. Ibland är man kanske lite lat. Som när man möter åsikter som är nedlåtande, rasistiska, sexistiska eller whatever men ändå liksom otroligt långt ifrån det man själv betraktar som verklighet. Då är det lätt att bara borsta av sig det. Fnysa och tycka att alla andra självklart också måste förstå att det är befängt. Det är så avigt att man inte orkar ta det på allvar, men ändå presenterat i tillräckligt fin förpackning för att man inte ska vilja bråka och påpeka  tankevurpor.

Men så här: Tystnad är medhåll.

I tystnaden berättigas åsikterna, stärks och växer. Till slut blir de handlingar. Det är på exakt samma sätt som en våldtäktskultur fungerar. Ett fullkomligt fiktivt exempel: 10 killar sitter på en pub, tar några öl, har en kul kväll. En kille säger att hans ex flickvän är en jävla otrogen hora som borde få sig en omgång. Två killar skrattar till lite. De vet känslan liksom. Fem andra killar tar några djupa klunkar öl för att dölja att de blev rätt illa till mods. En önskar innerligt att han kunde säga högt vad han tänker utan att förstöra den goda stämningen och vara den som inte förstår ett skämt. En börjar tala om gårdagens hockeymatch och så fortsätter kvällen.

Ingen håller egentligen med den första killen i vad han säger. Vad han säger bara måste vara ett skämt, det kan inte vara något annat, för ingen vill känna den killen som en sen kväll efter puben spöade upp och våldtog sitt ex. I själva verket har dock alla kompisarna hållit med honom, bekräftat honom, genom sin tystnad. Hade bara en enda av dem sagt något hade det kanske blivit helt annorlunda.

Så jag tänker börja säga ifrån mer. Det behöver ju inte vara stort; en insändare, ett steg upp barrikaderna eller ens en diskussion. Det kan räcka med att bara kort markera att man inte håller med. För det får inte vara så att den som påpekar rasism, sexism och andra nedlåtande handlingar och kommentarer är den som är obekväm och förstör det roliga. Då är det någonting med samtalsklimatet och toleransen för vad man får säga om andra som är väldigt fel. Nej, det är den som häver ur sig rasistiska och sexistiska grejer som är obekväm och som förstör stämningen och även de saker som är för bisarra för att tas på allvar ska markeras emot. Man får inte bli så förslappad att man låter det komma undan.

Så jag plitade ihop en liten insändare till Husis. jag med. För att visa jag inte håller med. Det ska bli ett sånt år.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Återuppståndelsen

Charlotte9 kommentarer

Så var jullovet slut för den här gången, och som vanligt saknade jag mitt jobb. Och min blogg, förstås. Nu bubblar jag av saker jag vill göra och säga, sådant som har hänt som jag vill dela med er, annat som jag upprörts över, skrattat åt, stått som en osedvanligt risig fågelholk och begapat.

Men jag måste ta itu med alla de grejer jag försummat under ledigheten först, innan bubblet fullkomligt får ta över. Tills dess ville jag dela med mig av en tanke som irriterat mig i månader redan: dubbelmoralen som unga flickor ställs inför. Vid en första anblick verkar det nämligen som om karaktärer som skapats för dagens unga flickor (typ nya Barbie, Monster High, Winx och så vidare) är självständiga tjejer med mycket go. I själva verket är den stora förändringen (förutom att det numer faktiskt existerar liknande för tjejer) att många av karaktärerna har taskig attityd. När det kommer till kritan finns det nämligen i nästan samtliga serier specifikt för flickor en pojke som matchar varje flicka. Självständigheten ligger således i dels ett uppror mot vuxenvärlden, dels friheten att välja vilken pojke de vill ha. Enligt storyn är Monster High Lagoona Blues värsta skolämne hemkunskap eftersom ”All I need to learn about things like that I can learn from Gillington’s mom since she knows what he likes best.” Gillington är förstås hennes drömman. Hennes livsuppgift att behaga honom.

Jag väntar fortfarande på serier där flickkaraktärernas varande inte kretsar kring pojkar.

Ja, och så är det ätandet. De äter hela tiden. Lagar massor med godsaker. Ändå är alla trådsmala. Som Bloom, från Winx Club. Enligt hennes bio (jo, alla karaktärer måste ha en bio som bland annat innehåller vem de är kära i) älskar hon att baka cupcakes till sina vänner. Det gör jag också, men inte fan ser jag ut så här heller.

Kanske hon aldrig provsmakar? Ledsen att vara den som säger det, men det gör i så fall inte hennes vänner heller.

”Vi får massor av cupcakes men vi äter dem inte.”

”Inga problem, jag tar den!”

Och det slutar aldrig. De bara äter och äter och äter. Cupcakes och vackra tårtor är en del av den nya popkulturen inriktad mot unga flickor. Men faktum är att karaktärerna bara blir smalare och smalare med mer och mer krimskrams. När jag var liten var Majesty den lugna, kompetenta ledaren för alla ponnyhästar.

Rosett i svansen. Ganska extravagant.

I den nya generationen ponnyhästar, som min dotter tittar på, är drottningen Celestia. Större ögon, längre ben, mer bling och väldigt mycket mindre kompetent ledarskap.

Det är ett otroligt komplicerat dubbelt budskap som sänds ut, där man ska vara fri men dödskär, smal men konstant ätande. Ja, och så ska man förstås ha en specialitet. En snabb genomgång av vad exempelvis Monster High tycker bäst om att göra ger följande vid handen:

styra och ställa i skolans korridorer
le, skratta och uppmuntra vännerna (ftw!)
skådespela
vet inte, har inte provat så mycket (igen: ftw!)
läsa och lära mig nytt
spela musik och sjunga
skulptera
kalligrafera
sätta lillasyster på plats
använda raketskorna för att få uppmärksamhet

Och i Winx har älvorna dessa hobbies:
läsa sagoböcker om magi
shoppa och organisera partys
läsa och fotografera blommor
spela musik och sjunga
simma och sporta(!)
programmera datorer, spela schack och lösa gåtor(!)

Den sista Winxens hobbies, som låter rätt malplacerade, gör olyckligtvis inte alls Tecna (som karaktären heter) så spektakulär som man hade hoppats. Det var det där med pojkvännen igen. Precis som alla de andra i serien är hon nämligen beroende av sin pojkvän, hon fungerar fullt ut nästan bara med honom. Det här är inte en serie om unga självständiga kompetenta tjejer. Det är ytterligare en serie för att trycka in unga flickor i den heteronormativa mall som låter dem definiera sig själva genom männen i deras närhet, som tränar dem att forma sig själva för att behaga och som låter påskina att den högsta vinsten är kärlek från en man. Det är jag i ärlighetens namn rätt trött på.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Gott nytt 1814!

Charlotte17 kommentarer

I dagens Hufvudstadsbladet, år 2014, finns ett långt inlägg på debattsidan om hur kvinnoemancipationen drivs för långt (för den som har tillgång till vad som döljs bakom betalmuren finns insändaren här). Det är skrivet av en äldre dam, som menar att emancipationen var ”nödvändig på sin tid” men att den numer drivs ”ända in i vettlöshet”. Hon förespråkar att kvinnor hålls hemma och sköter om barn och hushåll. För kvinnorna skulle det ge mängder av fördelar, ”inget dubbelarbetande, […] trygghetskänsla för barnen, nöjda äkta män”. För att samhällsekonomin ska gå ihop föreslår hon skattelättnader för män med hemmafruar. Detta nya arrangemang (som enligt skribenten alltså är nytänkande och inte alls osar patriarkalt 1800-tal) skulle skapa de jobb som behövs för att dagens stackars marginaliserade ungdomar ska kunna få ta plats på arbetsmarknaden. Jag förutsätter att dessa ungdomar inte är unga kvinnor.

Så jag kontrollerade datumet på tidningen ett par gånger till. 2014. Ett nytt år. År 2014. Och folk föreslår fortfarande på fullaste allvar att samhällets alla kriser kan lösas av att män får förvärvsarbeta i fred och att kvinnor sköter barn och hushåll.

Och jag försöker verkligen att inte låta nedlåtande här men va fan.

Jag håller också med om att ”hemmamammans arbete är en aktningsvärd karriär liksom vilken som helst annan”, men det där med att emancipationen gått över styr kan jag bara inte förstå. Emancipation handlar ju inte bara om arbete, eller ens om rösträtt. Emancipationen handlar om att kvinnor ska ha samma tillgång till maktmedel som män, de ska få styra över sin egen ekonomi, sin egen kropp, sitt eget liv. Den dagen man på samhällsnivå återigen börjar sätta kön som grundläggande indelning kring vilken samhällsfunktion man tillåts fylla har vi inte skapat ett nytänkande samhällssystem att frälsa oss alla, utan återgått till äldre tiders nedvärdering av kvinnors kvaliteter. Missförstå mig inte. Jag hör att hon (och andra som tänker i samma banor) menar att kvinnors sysslor i hemmet inte ska vara mindre värt än männens arbete, och det är en jättefin tanke, men det fungerar inte så på riktigt. Inte någonstans, någon tid, har det funnits ett marknadsekonomiskt samhällssystem med endast förvärvsarbetande män som inte skulle uppfatta förvärvsarbete som i grunden drivande av all samhällsutveckling och i förlängningen alltså mäns samhällsinsats som av högre värde.

Ja, och så finns det en massa tekniska småsaker med det systemet också. Så länge man och kvinna kommer överens fungerar det prima. Men om mannen vill ha skilsmässa och kvinnan inte kan något annat än sköta hushåll och barn, vad händer då? Vilken man skulle vara villig att ta över försörjningen av någon annans familj? Och om kvinnan vill ha skilsmässa, hur ska mannen kunna sköta barnen om han aldrig gjort det? Eller ska det in en ny kvinna i hushållet? Och vad ska man göra med homosexuella, singlar, barnlösa (frivilligt eller inte)? Det här är heteronormativiteten i sin allra mest destruktiva form. Ett samhälle anpassat endast för mamma, pappa, barn. Ett samhälle där bara mannen tillåts vara drivande och utvecklande. Ett samhälle där kvinnan är beroende av mannen.

Dessutom är jag en av många kvinnor som inte trivs med att vara hemma och sköta barn – som får klåda och klaustrofobi. Att vara hemmamamma är säkert underbart för den som trivs med det, precis som att brevbärare är rätta yrket för den som tål tidiga morgnar och vill ha lediga eftermiddagar, präst är bra om man tror på Gud och läkare inte ska svimma av att se lite blod. Men att bara ett enda av alla olika yrken ska stå öppet för dem som är kvinnor går jag inte med på. Skribenten hävdar att det ”vi kvinnor vill ha av männen är respekt och förståelse för vårt värde som intelligenta och tänkande människor”. Nej. Det jag vill ha är min frihet att göra vad jag är bra på, oavsett mitt kön. Respekt och förståelse för mitt värde vill jag ha för att jag är en intelligent och tänkande människa, inte för att jag är kvinna – och män är inte automatiskt skyldiga mig någonting.

Skribenten menar också att vi kvinnor inte kommer att få respekt och förståelse för vårt värde så länge som vi ”fordrar att få leva på samma villkor som männen och tävla med dem på arbetsmarknaden”. (Hej då emancipationen! Välkommen manliga förmyndare!) Men grejen är den här: om någon har svårt att visa respekt och förståelse för mig för att jag inte vill vara hemmamamma är det inte mitt problem att lösa. Det är inte upp till mig, eller någon annan kvinna, att försöka anpassa sig till vad män (eller tanter) tycker är lämpligt beteende för att få den respekt jag förtjänar om detta lämpliga beteende går bortom att vara en schysst typ – om detta ”lämpliga beteende” inkluderar begränsningar av min rörelsefrihet, min klädsel, mitt yrkesval, min person.

Och det är väl här någonstans som jag undrar var alla mansrättsaktivister och papparättsmänniskor tar vägen, för samtidigt som skribenten påstår att samhället inte gynnas av kvinnors kompetenser på arbetsmarknaden blir följden att barn inte behöver sina pappor. Om någon måste vara hemma och sköta barnen för att skapa arbetstillfällen för ungdomarna kan det väl lika gärna vara papporna? Eller vilken som av föräldrarna? Eller fortkortad arbetsvecka för alla? Statusen på sysslor som att sköta hushåll och barn måste höjas, jo, men det gör man inte genom att skicka hem alla mammor som att det vore det enda som kvinnor klarar av. Det ger inte respekt. Det ger inte förståelse. Och åtminstone i det här hushållet skulle det inte ge varken glada barn eller nöjd äkta man utan bara en mycket frustrerad kvinna. Det enda som skribenten med sin insändare lyckas övertyga mig om är att emancipationen fortfarande inte är så självklar som man kunde hoppas – att det ännu finns mycket att göra.

Det här är år 2014. Och jag tänker fortfarande inte rätta in mig i ledet.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om oönskade julklappar

Charlotte8 kommentarer

Av en händelse hamnade jag på en diskussion om hur man som genusmedveten förälder ska hantera julklappar som går emot allt vad genustänk heter. Det handlade rätt mycket om vilka julklappar barnen minsann inte skulle få leka med, vad man hade kastat och hur man hanterar släktingar som inte förstår. Självklart är det här en sån där typisk sak som var och en måste få avgöra för egen del, där det inte finns några givna regler, inga föreskrifter, ingen genusmedveten-förälder-manual. Därför hoppas jag att ingen nu upplever att jag försöker pråckla min egen syn på dem, men jag tänkte berätta hur jag ser på det här med oönskade julklappar.

För det första handlar det väl till viss del om hur åt helvete dåliga julklapparna är. Jag har aldrig haft några sådana problem, för min barn får helt enkelt inte julklappar från folk som inte känner både mig och barnen och har åtminstone grundläggande förståelse för vad som är lämpligt för barn. Men som sagt, det där med lämplighet kan ju vara rätt flytande. Om man inte tillåter att ens dotter får rosa dockor, vilket jag inte har något emot att min dotter får, kan det förstås vara svårare än om man drar gränsen vid saker de exempelvis kan skjuta av sig en hand med. Så alltså. Har man folk omkring sig som ger barnen julklappar som inte är för barn, alls, då har man kanske större problem än att tant Agda inte förstår sig på genus. Har man folk runt omkring som vill ge barnen julklappar och som utgår från vad de tror att barnet skulle uppskatta – men kanske missar – tycker jag personligen att det är rakt ut oförskämt att påtala missen. Någon gick igenom bekymret att ge ditt barn en gåva. Att ge barnet en genusmedveten uppfostran förstörs inte av det, och kommer heller inte att vara mycket värd om barnet får lära sig att man får ställa krav på gåvor.

För det andra handlar det så otroligt mycket om vad man gör med sakerna man får. Alltså inte om man ska kasta dem direkt i sopen eller bränna dem under rituella former, utan hur man använder sakerna tillsammans med barnen. Kanske flickan får en söt prinsessklänning? – Ha på den ute och känn hur vinden sliter i kjolarna ju fortare man springer. Kanske pojken får en monster truck? – Bädda ner den tillsammans med dockorna och läs en godnattsaga för den. Kanske flickan får en pluttenuttig docka? – Lek läkare, kör den i ambulansen, träna kroppsdelar. Kanske pojken får en leksakspistol? – Läs en bok om Vilda Västern och USA:s historia och prata om indianer (och kolonialism, om man är riktigt hard core). Kanske barnet får en riktigt gammaldags bok med superstereotypa könsroller och smygrasism? – Så läs boken som ett historiskt dokument. Prata öppet med barnet om att för 100 år sedan hade pappa inte fått vara hemma från jobbet för att umgås med barnet, och mamma hade inte fått jobba. I en del länder är det fortfarande så. Tokigt va?

Som jag ser det finns det en chans att tala med folk innan införskaffandet av gåvor. Ibland frågar de om önskelistor, och då kan man få vara specifik och då kan man påverka givarens inställning. Men när gåvan väl är införskaffad, och framförallt när den redan blivit överlämnad, då har man bara en sak att göra: överväga sin egen inställning. Inte till genus och till vad man tycker är viktigt för sitt barn, men till hur man reagerar på när någon försöker vara snäll men kanske inte lyckas. Den inställningen är nämligen, tycker jag, fruktansvärt viktig. Ett barn som växer upp till en normbrytare behöver en förlåtande och kreativ inställning till en omgivning som inte riktigt förstår. För vad är genustänk om inte förståelse för att andra människors erfarenheter har gett dem andra ramar?

 

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kort om problemet med vita män

Charlotte40 kommentarer

Det finns ett jättestort problem med ”vita män”. Problemet är att ”vita män” alltför ofta framhålls som en homogen grupp och att man därigenom tappar en mängd viktiga dimensioner. En sådan dimension är klass. Det är en enorm skillnad på Berra nere på industriavdelningen och Bengt uppe på VD-stolen. En annan dimension är sexualitet. Vita heterosexuella män har med stor sannolikhet inte samma erfarenheter som vita homosexuella män. Dessutom skulle man absolut kunna tänka sig att ålder, utbildning, boendeort och så vidare också bidrar.

Det var bara det.

Jo förresten. En sak till, bara så att jag har det sagt. Det är inte rasistiskt att tala om vita män. Som grupp har vita män fördelar som är beroende av hudfärg och kön. Problemet är alltså bara att man i bland i debatten kanske glömmer hur otroligt stor gruppen vita män är, och vilka betydande skillnader som finns inom den. Ok? Ok.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Metabloggen om utseendehets

Charlotte6 kommentarer

Istället för att jag själv ska skriva något smart låter jag Marcus göra det, genom att helt fräckt copypastea in hans kommentar på ett tidigare inlägg:

”Ett kort exempel – Jag jobbade tidigare som CTO på ett större it-företag och hade hand om en mindre grupp (manliga programmerare). Vi försökte under 2 år att hitta nya superkvalificerade programmerare, så jag satt i intevjuer varje vecka nästan. Efter en intervju brukade killarna fråga “Var han något att ha?”, “Kunde han svara på dina frågor om teknologi xxx som han hade skrivit som kompetens på Linkedin” o.s.v.

De få gånger vi hade tjejer på intervjuer (art director/designer positioner oftast), frågade killarna direkt “Var hon snygg?”, “Var hon lika vacker som på sitt Facebookfoto”.

Exakt vad det beror på att vi män (inkl. mig själv) är så utseendefixerade (biologi/miljö) skall jag inte ens försöka spekulera i eftersom jag inte har en aning, men att det är ett problem är väl knappast någon radikal vänsterfeminaziteori. Det blir inte bättre av att en män skriver i en national tidning att “tjejer borde inte se ut så här, utan så här istället”.”

Det är så här jag önskar att fler män hade reagerat på vad jag och andra med genustänk skrev om Karlssons omdiskuterade krönika. Man hade ju inte behövt hålla med mig i allt, eller tycka att mitt grova språkbruk var ok, men att överhuvudtaget inte se problemet är så grymt världsfrånvänt. Och nej, jag tycker inte heller att det är bara mäns fel. Jag vet många kvinnor som spelar på sitt utseende, och jag brukade friskt göra det på den gamla goda tiden när jag fortfarande var ung och hot. Men grejen är att om man inte uppmärksammar det här får man aldrig ett slut på det. Kvinnor fortsätter spela på sitt utseende för att de vet att det funkar. Män fortsätter döma kvinnor på basis av utseendet för att de vet att de kommer undan med det. Och så blir det en ond cirkel.

Jag säger som jag brukar säga till barnen; det har ingen betydelse vem som började – båda kan få ett slut på det.

Sedan skulle jag också vilja påpeka att detta (återigen) alltså inte har något som helst med mäns biologiska sexuella preferenser att göra. Att anställa någon handlar inte om vad män tänder på. Och om det gör det har vi ett ännu större problem.