Kategori: Nyhetsplock

Nyhetsplock

Hej du talesperson på Tallink Silja!

Charlotte8 kommentarer

Jag tycker att det är jättefint att du vill att tjejer inte ska bli våldtagna. Toppen, alltså! Ditt tips, att tjejer inte borde dricka så mycket eftersom de ”vet hur det kan gå” är ju klassiskt vid det här laget. Faktum är att det är så klassiskt att tjejer fått höra det ungefär alltid. Tjejer ska vara på sin vakt och inte supa så jävligt. Det vet ju alla liksom. Ändå verkar det inte som om det funkar. Även spiknyktra tjejer blir ju våldtagna ibland och även tjejer som är så satans fulla att de är medvetslösa blir våldtagna ibland. Då är det svårt att veta hur mycket alkohol som skulle vara ok att dricka om man är tjej och inte vill bli våldtagen – våldtagen kan man ju tydligen bli i princip oberoende av om man druckit alkohol eller inte.

Så om ditt synnerligen väl beprövade tips inte funkar, vad skulle man göra då? Skulle man kanske eventuellt kunna tänka sig att vi hade kommit så långt i tanken på kvinnor som lika mycket värda som män att det där med att våldta kvinnor är ett problem som män kunde få lösa, sinsemellan? Kanske det är männen som borde dricka lite mindre om man inte är säker på att man kan låta bli att våldta? Eller är det bäst att tjejer håller sig undan från era båtar helt och hållet om de vet med sig att de kommer vara nyktra, lite fulla eller sketfulla – alla stadierna som kan trigga våldtäkt?

Kramisar
Charlotte

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Here we go again

Charlotte9 kommentarer

Med vårens ankomst blåses också liv i diskussionerna kring bikini för barn och jag fascineras. Fascineras över hur folk (mest mammor) blir så fruktansvärt upprörda över att barn (främst döttrar) vill se ut som dem som om det vore det värsta som kan hända en flicka att växa upp till kvinna. Fascineras över hur alla dessa högljudda protester om att barn måste skyddas från sexualisering och objektifiering ställer nya tunga krav på hur små flickor måste se ut.

Och jag noterar lite trött att det så ofta är samma personer som tycker att alla ska få klä sig som de vill och att det är en dödssynd att lägga fokus på utseende genom att säga att ett barn är ”fint” som nu rasar över, kräks på och hatar allt vad rosa, glitter och bikini heter. Problemet är ju att det redan finns små flickor som har bikini, som trivs med det, som är lyckliga över det och som knappast kommer att hjälpas av fördömande blickar.

Tycker man att bikini för småbarn är onödigt så låt bli att köpa, men sluta racka ner på dem som gör andra val. Det är liksom inte svårare än så.

Jag har tidigare skrivit om BH för barn, bland annat här och här (fast en del bildlänkar verkar ha brustit)!

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Genusfotografen, sexualiseringen och det stora debattdebaclet

Charlotte10 kommentarer

Med förtjusning läste jag Susannas (på Om vikten av kaniner) inlägg om Genusfotografen, innan det visade sig att det skulle bli ett helvetisk holabaloo. I inlägget skriver hon om hur Tomas Gunnarsson aka Genusfotografen har någonting ”djupt obehagligt” i sina bildanalyser och hänvisar särskilt till de bildtexter han har på bilderna från American Apparel. Först vill jag bara påpeka att jag tycker att Genusfotografen förtjänar en otrolig eloge för att han väckt det kritiska ögat hos så många, för att han reagerar på bilder som vi andra slentrianmässigt bläddrar förbi och för att han lyfter fram bilder som är väldigt problematiska i porträtteringen av kvinnan.

Därefter måste jag erkänna att jag i mångt och mycket håller med Susanna i det som jag uppfattade var hennes huvudpunkter nämligen

1) Genusfotografens ibland tämligen fria tolkningar kan i vissa fall späda på bilden av kvinnan som offret.

2) Det känns ibland som att bilder med kvinnor i sexuella kontexter alltid måste tolkas som kvinnlig underordning och sexualisering för att det ska vara en kosher tolkning.

Även om man inte håller med om de här punkterna borde det inte vara så svårt att se hur någon skulle kunna komma fram till dem (fast hon kanske inte hade gjort det, jag kanske har tolkat henne fel). De tolkningar Genusfotografen gör är baserade på könsmaktsordningen, det vill säga att det finns ett strukturellt och allestädes närvarande maktförhållande mellan män och kvinnor där de förstnämnda har ett starkt övertag. Om man, liksom jag själv till exempel, inte tycker att det är en rimlig tolkning av dagens Sverige att det finns en sådan könsmaktsordning så faller hela tolkningsramen, och jag misstänker att det är just det som jag, kanske Susanna och många andra tycker skaver med bildtolkningarna. Jo, det finns ett gigantiskt problem i sexualiserade bilder av kvinnor, av objektifiering och passivisering men alla bilder kan inte alltid tolkas i just den kontexten. Bildens skapelseprocess, tänkta publik och förväntade syfte är allt delar som måste tas i beaktande.

Med det sagt finns det inga ursäkter för American Apparel. Eftersom de har kläder för både män och kvinnor blir det pinsamt uppenbart att kvinnorna inte alls framställs som starka och sexiga utan som beroende och sexualiserade. Som i det här, med samma skjorta men olika modell.

 

Kanske är det för att jag inte har en skjorta från American Apparel, men jag går faktiskt aldrig runt endast iförd en öppen skjorta och stringtrosor och rufsar mig i håret eller drar rumpan mot väggarna. Att kvinnan är ett sexobjekt är tydligt – hon är sexig för betraktaren och inte för sig själv. Bildspråket är hämtat direkt från porrindustrin. (Och hur vet hon det? undrar ni. Jo, för att jag genom en kompis just hamnade på en Facebooksida tillhörande porrstjärnan Noelle Easton – en sida jag rapporterade som pornografisk till Facebook men som tydligen inte är tillräckligt pornografisk för att bryta mot reglerna (för vi är så jävla vana vid bilder av sexualiserade kvinnor).) Problemet är inte en bild, eller två, eller en porrstjärna som frivilligt tar av sig kläderna och låter sig betraktas, utan att sexualiseringen normaliseras genom omfattningen. Det hade varit en helt annan sak om kvinnor och män sexualiserats i liknande utsträckning eller om det varit en hyggligt jämn fördelning mellan bilder av sexualiserade kvinnor och helt vanliga diton. Det heter att sex säljer, men sanningen är att det är sexualiserade kvinnor som säljer. Med en man i samma pose som American Apparels kvinnor skulle deras tilltänkta publik förmodligen uppfattats som en helt annan. Sexualiserade män ses nämligen också ofta som feminiserade män – vilket bara det talar för att sexualisering är något främst kvinnor utsätts för.

I det här fallet är det helt tydligt att det handlar om makt – om rätten att vara ett subjekt istället för ett objekt. Kvinnorna i American Apparels fotografier ska sälja kläder men är likväl halvnakna. Som den här bilden av deras mini skirt som inte visar en miniskirt utan en anonym rumpa.

Kvinnorna är också (vilket Genusfotografen påpekar) i allmänhet framställda i barnsliga positioner. Även på bilderna under vill man sälja en kjol (som tydligen är så bra att man inte vill ha en tröja till). Det här är inte ett starkt subjekt, det är ett infantiliserat, sexualiserat objekt. Kan det vara ok ibland? Visst. Reproducerar det bilden av den sexualiserade kvinnan? Jepps. Är det ett trevligt sätt att kränga kläder? Inte i mitt tycke.

 

Som sagt, jag håller i princip med Susanna. När jag först läste hennes inlägg hade jag också tänkt kommentera på det eftersom jag tyckte att hon hade satt fingret på något viktigt. Men i kommentarsfältet under Susannas inlägg händer det obehagliga saker. Drösvis med antigenusmänniskor hade redan hittat dit och hackat ner på allt från könsmaktsordning till strukturer. Nu, några timmar senare har de mångdubblats och blivit värre. Nu talas det om den ”fascistiska genusextremismen”, problemen med kvinnosynen i islam, om radikalfeminister som ”bjäbbande hundar”, om att Genusfotografen är en idiot, om sexuell selektion (det eviga svaret) och så vidare. Ett typiskt kommentarsfält som jag  av självbevarelsedrift kommer att undvika. Det som händer i kommentarsfältet, på länkande antigenusbloggar och Twitterkonton är allt det där som gör att jag tycker genus är så viktigt: mannens sexuella lust får bestämma, islamofobin frodas (wtf?), anklagelser, missförstånd, oförstånd och allt groteskt mansdominerat.

Å andra sidan vet jag inte om en del av dem som gått till Genusfotografens (förvisso vid det här laget väl behövliga) försvar egentligen är så mycket bättre. Jag har stött på sådana som menar att Genusfotografen utmålats som sexist och pedofil och att det är ett drev drivet av skitmänniskor, vilket förstås är möjligt men inte har någon grund i Susannas inlägg. Det borde gå att läsa välformulerade men kritiska inlägg utan att få spel. Hålla med behöver man ju inte, men vad som en gång var sakligt blir blåst fullkomligt bortom proportioner.

För grejen är den att sexualiseringen av kvinnokroppen är ett verkligt problem och inte ens kvinnor i länder utan allenarådande könsmaktsordning kommer undan effekterna (i form av utseendehysteri, våldtäktskultur och så vidare). Det, å andra sidan, betyder inte nödvändigtvis att alla kvinnor konsekvent är förtryckta av patriarkatets Photoshop eller att alla bilder med sexiga kvinnor på måste rannsakas och förkastas. Det behövs nyanser, både i bilderna, i tolkningen av dem och i debatten kring dessa saker.

 

 

Nyhetsplock

Guggenheim och maktlösheten

CharlotteLämna en kommentar

Man planerar att bygga ett Guggenheimmuseum i Helsingfors. Det blir ett monument över politikernas förakt för folkets vilja, för pengarnas språk och för den lilla människans litenhet. Det är få saker som gör mig riktigt så uppgivet trött som Guggenheim, inte för att jag egentligen bryr mig så värst mycket om hur Helsingfors planerar sina museum men för att processen just nu är så in i helvete fel. Först står det klart att folket inte vill ha ett Guggenheim. Man är nöjd med det utbudet som finns i Helsingfors (och Helsingfors är en jättebra museumstad!) och man vill dessutom inte att ett museum som just Guggenheim – som blir stort och flådigt – ska förstöra den vackra stadsbilden i den synnerligen förtjusande delen av staden. Sedan röstade de folkvalda och kom fram till att det inte var lämpligt att bygga ett Guggenheim och många drog en lättnadens suck.

Därefter kom det fram att man likväl planerar att anordna en arkitekttävling. Inte för att man liksom skulle på allvar bygga. Nej, nej. Man vill bara se vad några hundra tusen euro skulle kunna frambringa i form av modeller för den byggnad som man inte kanske tänkt bygga. 2,2 miljoner ska arkitekttävlingen kosta. Och kalla mig cynisk, men om man nu lägger ner gigantiska summor pengar på en arkitekttävling så finns det långtgående planer på att gå vidare med bygget oavsett hur mycket man försäkrar att inget alls är hugget i sten (pun intended).

Det är som ett bortskämt barn som villvillvill fast det egentligen inte finns pengar – fast det egentligen inte på något vis är rimligt även om det skulle kunna vara kul. Att arkitekttävlingen förväntas finansieras på annat vis än med skattepengar är en klen tröst när projektet som sådant givetvis kommer att kosta. Att man delar på det gör det inte gratis. Vuxna människor som bestämmer över allas vår ekonomi får helt enkelt inte bete sig som bortskämda snorungar. De måste kunna säga nej, fast de egentligen skulle vilja säga ja, och se att det finns viktigare saker att lägga pengarna och tiden på. Ett bra förslag vore det nya Barnsjukhuset, till vilket alla vi andra åtminstone hjälps åt för att samla in pengar, eftersom sjuka små barn känns betydligt mer prioriterat än modern konst. Måste man ställa dem mot varandra? Kanske inte. Kan man få allt? Nej.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Sänka sin lön och skjuta sig i foten

Charlotte3 kommentarer

Kent Kullander tänker i en månad leva på kvinnolön, genom att sänka sin lön med de 14% som statistiskt skiljer gruppen mäns löner från gruppen kvinnors löner. I de sociala medier som jag följer är kommentarerna hånfulla och jag blir illa till mods. Här har vi en man som faktiskt försöker uppmärksamma något som är ett verkligen jämställdhetsproblem och så möts han av förakt. Därför tänkte jag att jag skulle skriva något positivt istället. Peppa, liksom.

Men jag kör fast.

För det första är hans lön som ”kvinna” fortfarande dubbelt av vad jag tjänar och ett par tusen över vad en sjuksköterska (ett synnerligen kvinnodominerat yrke) i snitt har i lön. Att klara sig på 14% mindre en månad från ett så pass bra utgångsläge och framhålla det som att leva på kvinnolön känns ungefär lika verklighetsförankrat som när Blondinbella föreslog att man skulle begränsa sitt latte-intag till några om dagen för att spara pengar.

För det andra gör han det förvisso delvis för att uppmärksamma löneklyftan (och poäng för det), men i huvudsak för att han startat en genusblogg som inte riktigt drog tillräckligt med folk. Det är alltså i princip inte ett slag för rättvisan utan ett PR-trick.

För det tredje är det en månad. En. Futtig. Liten. Månad. Därefter tar han återigen fram det kuvert med 4.500 kronor (vilket förresten är typ 25% av vad en barnskötare i snitt tjänar) och återgår till sitt liv som man. Problemet för dem som lever på liten lön är att det inte finns några kuvert med undanstoppade pengar att ta fram när räkningarna hopar sig. Problemet för många av de kvinnor som har de lägsta lönerna är också att de har försörjningsansvar – små barn som behöver kläder och mat – och att ett kuvert med 4.500 faktiskt på allvar skulle kunna göra skillnad.

Jag är ledsen alltså. Jag vill vara förlåtande, stå på hans sida, försvara för det är inte lätt att vara man och försöka driva kampanj för jämställdhet. Men det här är bara knäppt. Han kunde åtminstone donera pengarna till välgörande ändamål (alltså inte sig själv) eller ta ett helt år med lägre lön. Nånting liksom.

Tills dess säger jag bara Heja Blekk!

Historikerns historier · Nyhetsplock

Hur ska historikerna sprida kunskap?

Charlotte5 kommentarer

Historikern Brita Planck ställde några himla relevant frågor, bland annat med anledning av att Dick Harrison är Historikern som anlitas överallt och alltid.

Ja, och ni vet ju redan att jag är barnsligt förtjust i Dick Harrison, så jag har absolut ingenting emot honom, men Sverige har drösvis med otroligt kunniga historiker som – precis som Brita säger – skulle kunna ge lite större bredd. Harrison kanske kan sin sak, men det finns ingen som är på fronten i hela Sveriges historieforskning.

Britas fråga 2 är en fråga som jag själv ställer mig titt som tätt, och inte bara med historiker utan med alla möjliga sorters forskare och forskning. När medierna rapporterar så låter det ofta som att forskningen a) är fullkomligt banbrytande (snarare än vidareutvecklar tidigare forskningsresultat) eller b) har mörkats. Ett praktexempel är när läkaren Gunilla Krantz som presenterade resultaten om mäns utsatthet i partnervåld inte vill ge sig in i vidare diskussioner och därefter omedelbart anklagades för att ha ideologiska motiv och mörka sina resultat. Detta trots att hon de facto uppmuntrade folk att läsa hennes forskning istället för att driva med i diskussionerna på felaktig grund. Ett annat exempel är hur Alexandra von Schwerins bok om kvinnor med makt nu lanseras (och boken är säkert toppen, inget ont om den!) som att ingen tidigare har vetat att kvinnor under historien haft makt. von Schwerin säger själv att undrade över tidigare slottsfruar och  att hon därför ”ringde historikerna” som sa ”jaha, man brukar ju inte fråga om kvinnorna”, varpå hon blev provocerad och beslutade sig för att skriva om kvinnors makthistoria. Jag vet förstås inte vilka historiker som hon ringde till men forskning kring kvinnors agens har ju bedrivits i snart ett halvt sekel så som fenomen är det knappast att betrakta som revolutionerande nymodighet – och definitivt inte uppfunnet av von Schwerin.

Problemet ligger alltså snarare i att forskningen inte når skolundervisningen och allmänheten än att den inte bedrivs – eller att den mörkas.

Så vad säger ni om framförallt Britas första fråga? Hur kan vi historiker bli bättre på att sprida våra kunskaper?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Pojkar som tycker om My Little Pony och samhället som sviker dem

Charlotte8 kommentarer

Mina barn tittar rätt mycket på My Little Pony; Friendship Is Magic. Den är kul och fartfylld och har en ovanlig bredd på karaktärerna – även om den lämnar en hel del att önska för en bitter vuxen som yours truly.

För en dryg månad sedan var det en pojke i USA som försökte ta sitt liv genom att hänga sig själv från sin våningssäng för att han var så mobbad i skolan, eftersom han gillade My Little Pony. Han klarade sig, men det är ännu oklart vilka skador hans hjärna och nervsystem tog av syrebristen innan han hittades. Och nu rapporteras om en annan ung pojke med en förkärlek för My Little Pony, som även han får utstå dagliga trakasserier i skolan, som även han blir kallad gay, knuffad och slagen. Skolan reagerar därför med att förbjuda pojken att ta med sig sin lunchväska med Ponies på eftersom den uppenbarligen fungerar som en ”trigger” för mobbare.

Här finns så många genusrelaterade problem att jag knappt vet var jag ska börja. Det är liksom ett hopkok av alla de där sakerna vi brukar prata om. För det första så finns det en underton av att pojkar ska klara av hårdare situationer – kunna ta lite grabbatag – istället för att pojkar ska få vara barn som ska skyddas av samhället runt omkring dem. För det andra finns det en obehaglig acceptans av tanken att den pojke som tittar på My Little Pony förmodligen borde sluta med det och att det kan vara ok att hans ”kamrater” hjälper honom in i ledet. Det är samma föreställning som gör att somliga föräldrar tycker synd om pojkar som får gå i klänning om de vill. Skyddet, enligt de här föräldrarna, ligger i att pojkarna måste skyddas från feminism, genustrams och flicksaker som förstör pojkens naturliga pojkighet (och gör honom gay) snarare än i att det mest skyddsvärda är pojkens rätt att uttrycka sig själv.

För det tredje är det aldrig den mobbades fel att den blir mobbad, oavsett vad det handlar om. Den som är mobbad kan därför inte ombedjas ändra på sig för att inte ”trigga” mobbare. Att skolan väljer att förbjuda pojkens väska tyder på att skolan egentligen tycker att mobbarna har rätt i sak; en pojke borde inte ha en Ponyväska. Problemet är ju inte Ponyväskan i sig – hade en flicka haft den hade den ju inte varit provokativ – utan pojken. För det fjärde är det just det här som jag har tjatat om i ett par år nu; barn måste få vara barn snarare än pojkar och flickor. Det är också just sådana här fall som visar hur viktigt genustänket är. Man kan ju sitta och hävda biologiska skillnader precis hur mycket man vill, men vad ska man säga till en liten pojke som tycker om Ponies för att det handlar om ”empati och respekt”? Att det är fel på honom? Att han inte är värd att skydda?

För det femte kan jag inte ens beskriva sorgen över att just de egenskaper som världen behöver, empati och respekt, ses som så kvinnliga att den pojke som uppvisar dem – som försvarar dem – anses vara gay. Och nej, det är inte en liten sak att bli kallad gay. Visst är det straffbart att vara gay i många av världens länder, men även för den unge pojke som blir retad för att vara gay (fullkomligt oberoende sexuell läggning) är det en allvarlig etikett med självmordstankar som vanlig följd. Jo, och bland dem som verkligen är homosexuella är självmordsstatistiken skrämmande.

Båda de här unga pojkarna, och mängder av unga pojkar med dem, sviks av ett samhälle som skyr det flickiga. Ett samhälle som tror att det står och faller med den bibliska idén att män och kvinnor är skapade för diametralt olika syften. Ett samhälle där forskningsresultat som visar på försvinnande små skillnader mellan könen ges högre prioritet för hur vi ska bemöta barn än det faktum att identitet skapas av många fler faktorer än bara kön. Att barn försöker ta sitt liv. Det är så inte ok.

Nyhetsplock

Att vara på andra sidan

Charlotte9 kommentarer

I morse läste jag en bloggpost om den nyliberala feminismen, om ”den extrema individualism som feminismen som rörelse dras med”.  Alma skriver att det är ett problem för feminismen att alltför många i dag nöjer sig med vad de har ur en politisk vinkel och därför slutar engagera sig politiskt. ”Istället för att kämpa för att krossa det patriarkala samhället så ska vi leva så feministiskt vi kan inom ramarna för det.” Det ges också förslag på vilka frågor som ännu måste drivas:

”Samtyckeslag, sex timmars arbetsdag, aktivt lagstadgat genusarbete på alla skolor, delad föräldraförsäkring, mer resurser till kvinnojourer, högre lön i offentlig sektor, reglering av sexism och skadliga ideal i det offentliga rummet, med mera.”

Och jag har så svårt för att skriva sådana här inlägg, där det känns som att jag kritiserar folk som jag egentligen på något plan håller med, men det är något med det här resonemanget som skaver för mig. För det första kanske det är rubriken, som frågar om man ”drabbats” av den nyliberala feminismen. Redan där känns det som en markering av vad som är en bra feminist och vad som inte är det. Om nyliberalism är dåligt så har man ringat in den bra feminismen som tillhörande en viss del av den politiska skalan.

Sedan är det några av de frågor som man borde jobba med. Egentligen tycker jag att allt det Alma nämner är viktiga frågor, men det är inte frågor som jag om jag vore politiskt aktiv skulle satsa mest på – inte för att det inte exempelvis skulle behövas mer resurser till kvinnojourer men det är inte särskilt högt upp på prioritetslistan. Att reglera skadliga ideal i det offentliga rummet ser jag mest problem med, i ärlighetens namn. Jag tycker att man ska diskutera skadliga ideal, men för att reglera skadliga ideal krävs det definitioner som vi inte har och som jag inte är säker på att vi verkligen kan nå. Ideal är ju inte beständiga, och inte synen på vad som är skadligt heller.

Så någonstans ser jag mig själv så på andra sidan. Utanför jämställdhetsarbetet. Och eftersom jag inte vill kalla mig feminist är jag väl knappast ens en av dem som drabbats av den nyliberala feminismen, så vad är jag då?

Feminismen, trots att den finns i en uppsjö olika format, är inte den enda vägen att arbeta för jämställdhet och det arbete som personer som jag gör (även om det lilla jag bidrar med mest är en piss i havet) är inte mindre värt. Jämställdhet är ett så oerhört komplext begrepp, och det får inte göras till en politiskt röd angelägenhet för att en politiskt röd feminism skulle vara den sanna vägen.

Det var bara det.

Nyhetsplock

Jag är inte rädd för vad forskningen säger

Charlotte5 kommentarer

För några dagar sedan publicerades en debattartikel av Företagarnas vd Elisabeth Thand Ringqvist. Hon hävdade att en undersökning som Företagarna gjort angående kvinnliga vd:ar i företag visar att företag med kvinnliga vd:ar har lägre vinstmarginal. Detta trots att deras avsikt med undersökningen varit att visa hur ”fler kvinnliga ledare leder till ökad lönsamhet och att företagen själva alltså borde ha starka ekonomiska incitament att ta tag i frågan” om jämställdhet inom företagsvärlden. Jag är förstås inte kompetent nog att avgöra vad i undersökningen som är problematiskt och vad som håller men enligt sakkunniga är det väldigt mycket av det första och ungefär ingenting av det senare.

Och jag ser inget omedelbart problem med de resultat som Thand Ringqvist framhåller från en ideologisk ståndpunkt. Det kan mycket väl vara så att företag med kvinnliga vd:ar har lägre vinstmarginal även om det ska påpekas att det alltså inte finns forskning som visar det, eftersom den undersökning Företagarna gjort är just en statistisk undersökning och inte vetenskaplig forskning. Nej, problemen kommer först i sammanhanget som resultaten presenteras i. De ställs nämligen i konstrast till vad forskningen de facto visar. Thand Ringqvist menar att avsikten varit att visa att kvinnliga ledare är lönsamt men att resultatet blev det motsatta. Ingenting i debattartikeln visar dock detta, ens om vi accepterar att utgångspunkten – att företag med kvinnliga vd:ar har lägre vinstmarginal – skulle vara korrekt.

Om det är så att företag med kvinnliga vd:ar har en vinstmarginal på 7 % jämfört med företag med manliga vd:ar som har en vinstmarginal på 8,4 % betyder det inte automatiskt att vd:s kön avgör lönsamheten på företaget och att det inte skulle vara lönsamt med kvinnliga ledare. Allt beror ju på vad för sorts företag det är. I Företagarnas undersökning ingår 125.000 företag. I debattartikeln hävdar Thand Ringqvist att man säkrat för faktorer som bransch, eftersom det är ett faktum att kvinnor i allmänhet har företag i så kallade kvinnobranscher där man inte helt oväntat har kvinnolöner som är lägre än mäns dito. De pengar som rör sig i kvinnobranscher är av en helt annan kvantitet än i mansbranscher. I metodrapporten från Företagarna finns ett diagram under rubriken ”Branschtillhörighet” och följande förklaring:

”Som framgår av diagrammet i sig och även av den trendlinje som infogats går det inte att säga något om andelen kvinnliga vd:ar i en bransch och dess lönsamhet.”

Om det inte går att säga något om andelen kvinnliga vd:ar i en bransch och dess lönsamhet kan vi förstås inte heller säga att kvinnliga ledare negativt påverkar lönsamheten.

Dessutom, och det här kanske är det viktigaste, det finns ingenting i undersökningen som indikerar i vilken riktning påverkan går. Om det finns ett samband mellan vd:s kön och vinstmarginal måste man fråga sig om det är vd:s kön som påverkar vinstmarginalen, eller om det snarare är så att män och kvinnor tenderar till att dra sig till branscher som statistiskt har olika vinstmarginal. Forskning har påvisat endast det senare.

Om vi ändå leker med tanken på att det är vd:s kön som påverkar vinstmarginalen betyder det likväl inte att det är kvinnans kompetens som vd som är avgörande. Forskning som visat hur kvinnors företag inte går i konkurs i lika stor utsträckning som mäns indikerar tydligt att det inte handlar om bristande kompetens. Vinstmarginal är inte ett bra mått på en vd:s duglighet och är långt ifrån direkt relaterad bra ledarskap. Jag är inte rädd för vad forskningen säger, men jag är oroad över hur resultat framställs i media och de kopplingar som görs. Trots att Thand Ringqvist inte lyfter fram kvinnors kompetens som en faktor (vilket exempelvis Jens Spendrups gjorde när han menade att bristen på kvinnliga ledare bottnar i kvinnors lägre kompetens) blir ett ifrågasättande av kvinnors kompetens effekten av att framhålla vinstmarginal som direkt relaterat vd:s kön. Slutsatsen blir att det inte lönar sig för företag att ha en kvinnlig vd – trots att det alltså inte finns några som helst belägg för det. Ingenting tyder exempelvis på att företags vinstmarginal sjunker om en kvinna tar över, eller stiger om en man tar över vilket förstås hade kunnat påvisas om vd:s kön var avgörande för företagets vinstmarginal. Jag tror absolut inte att Thand Ringqvist menade att debattinlägget skulle få den effekten, men de mycket intressanta frågeställningar hon lyfter fram hamnar i skymundan för de synnerligen skakiga resultat hon bygger sin argumentation på.

Jag försöker nu inte säga att Företagarnas undersökning skulle vara felaktig, men jag hävdar å det bestämdaste att den vinkling som resultaten presenterades med inte har stöd i undersökningen och framförallt inte i forskning. Finns det ett samband mellan kön och vinstmarginal bör det förstås utredas och jag håller fullkomligt med Thand Ringqvist när hon säger att arbetet för jämställdhet måste bygga på ”solida fakta och inte filtreras genom politiska glasögon”. Att ange kön som den avgörande faktorn för ett företags vinstmarginal är dock inte att utgå från solida fakta.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvinnodagen är att fortfarande bli rättad av män

Charlotte8 kommentarer

Gårdagens intervju finns nu till allmän beskådan på Yles hemsidor, här. Den första som kommenterade på texten är Ove Stenmark. Ove Stenmark tycker att det är tråkigt att jag ”kvinnodagen till ära inte skiljer på den yttre och den inre verkligheten” och att varken jag eller någon annan kan avgöra hur de flesta kvinnor betraktas. Detta med anledning av att jag hävdade att de flesta kvinnor globalt sett fortfarande inte ses som fullständiga människor. ”Åsikten som hon framför som ett faktum är hennes, inte nödvändigtvis omvärldens”, påpekar Ove Stenmark. Därefter läxar han upp mig i vad jämställdhet är ”enligt tänkaren Friedrich von Hayek”, vad feministerna gör för fel och ger oss alla en länk till en annan artikel med en smart kvinna, för ”positiv kvinnlighet och styrka”.

Och jag vill inte dissa Friedrich von Hayek. Han var säkert en jättetrevlig kille. Men han föddes i slutet av 1800-talet och var huvudsakligen nationalekonom så vill man diskutera vad tänkare har tänkt om jämställdhet så finns det betydligt mer inflytelserika och betydelsefulla att referera till. Jag skulle kunna ge en lista på några av dem som jag använder i mitt dagliga arbete. Under tiden kan ju Ove Stenmark läsa på om mansplaining.

För den gode Ove Stenmark tror att det är min personliga lilla åsikt, som jag inte ens kvinnodagen till ära klarar av att skilja från verkligheten, att kvinnor världen över inte ses som fullständiga människor. Men det handlar om att kvinnor inte har rätt till sina egna kroppar, till att bestämma vem de ska gifta sig med eller om de ska gifta sig alls. Att kvinnor inte har tillgång till utbildning och till förvärvsarbete. Att 70% av de 125 miljoner barn som inte går i skolan är flickor. Att 2/3 av jordens icke läs-och skrivkunniga befolkning är kvinnor. Att kvinnor saknar grundläggande mänskliga rättigheter. Att kvinnor kan bli bestraffade för att ett brott begåtts mot dem (till exempel om de blir våldtagna). Att kvinnor inte få gå ut utan manlig bevakning, att de inte får köra bil, klä sig som de vill, umgås med vem de vill.

Det handlar om att större delen av världens kvinnor fortfarande är beroende av männen runt omkring dem för sin överlevnad eftersom lagar och strukturer förhindrar att kvinnorna skapar sin egen framtid.

När Ove Stenmark menar att jag inte kan skilja på yttre och inre verklighet och att jag framför mina åsikter snarare än fakta underskattar han å det grövsta min förmåga att läsa forskningsrapporter. Och han klappar mig på huvudet. Lilla kvinna. Inte ens i dag lyckades du förstå. Sitt här ska jag förklara för dig hur det är. Jag tycker att det är tråkigt att Ove Stenmark kvinnodagen till ära inte klarar av att släppa den överlägsna, nedlåtande ton som kvinnor som mig alltför ofta bemöts med och som gör att kvinnor även i de förhållandevis jämställda länderna i Norden hålls nere. Men det, det är ju bara min åsikt.