Det var längesedan jag läste något och blev så där arg, mest säkert för att medeltida juridiska dokument inte triggar mig på samma sätt och jag verkligen inte har haft tid till något annat. Men så tog jag mig äntligen tiden att läsa Britta Svenssons krönika om hur Ebba Witt-Brattström minsann inte har något att lära henne som feminist.

Jo, det är en provocerande krönika och så där i princip har jag väl kanske inte jättemycket emot sådana. Men det är också en förvånansvärt platt text, som helt saknar förståelse för inte bara Witt-Brattströms situation (som givetvis ingen annan än Witt-Brattström själv kan eller bör uttala sig om) utan för dagens kvinnor i allmänhet. Svensson liksom förutsätter att alla kvinnor alltid ska känna igen tecknen på en icke-jämställd man och sky dessa som pesten.

Och jag ska nu försöka skriva det följande med varsamhet för det är, på förekommen anledning, ett jävligt känsligt ämne men jag känner ändå att jag måste skriva det.

För de flesta av oss har nog gift oss av kärlek. Vi har inlett, byggt, upprätthållit och levt i förhållanden av kärlek och det är bra. Säkert talade vi också i början med våra män om hur viktigt det var för oss att förhållandet är jämställt – att förhållandets huvudsakliga parter båda är lika mycket värda. Att allt man gör är i samarbete och samförstånd för varandras bästa. Kanske vi också svor en helig ed, där i början, att tillsammans skita i samhällets förtryckande normer och styra vår egen framtid.

Eftersom båda var lika mycket värda hade det ingen betydelse vem som gjorde vad. Det måste vara lika accepterat att som kvinna sköta barnen och inga extra medaljer åt en barnaskötande man – det vore inte jämställt. Så när barnet föds var det ok att kvinnan blev mammaledig ett tag och när det visade sig hur mycket månadsinkomsterna skulle sjunka när de turades om var det självklart att hon skulle fortsätta vara hemma. Det har ju ingen betydelse vem som gör vad och det är fullkomligt ologiskt att dra ner på familjens sammanlagda inkomster med flera hundra euro i månaden.

Och eftersom hon ändå gick hemma så passade hon på att ordna en massa grejer. Städning. Matlagning. Veckohandling. Och eftersom han ändå var på jobbet hela dagen gjorde det ju ingenting om han kom hem en timme senare ett par dagar i veckan så att han kunde gå på gymmet. Det viktiga var ju ändå att de jobbade tillsammans, mot samma mål – för varandras och familjens bästa. Och så där kan man sedan fortsätta hur många år som helst tills något skiter sig och hon vaknar upp i en kvinnofälla.

Vi försöker bygga förhållanden på kärlek och respekt istället för på principer om likafördelning och vaknar upp 10 år senare till den bistra verkligheten att samhället premierar bara dem som upprätthåller manliga ideal. Bara den som gör karriär får bostadslån, kredit, ekonomisk trygghet och trovärdighet, större valmöjlighet på ännu fler jobb, semester och så vidare. Den som snuttarbetar och sköter barn får det inte. Och medan man var i förhållandet och tänkte sig att man båda två arbetade lika hårt för det gemensamma bästa så funkade det utmärkt. Alla tjänade på det. Men det försätter också sakta men säkert kvinnan ett beroendeförhållande oavsett om man vill eller inte.

Svensson skriver så här, i anslutning till att hon hävdar att vi uppnått politisk jämställdhet:

”Det betyder inte att alla kvinnor i det här landet inte varje dag måste stå upp för sig själva och använda sig av den frihet och de valmöjligheter de har fått. En av de viktigaste punkterna i det är att inte belöna, beundra och stödja män hela tiden, utan ta plats själv eller stötta andra kvinnor.”

Jag håller med henne, det gör jag, men samtidigt är ju hela vitsen med att vara i ett förhållande med någon att man stöttar varandra. I ett jämställt förhållande måste kvinnan stötta sin man – på precis samma premisser som han måste stötta henne. Och det är här som det blir svårt när man som kvinna försöker utnyttja den där friheten och alla de där valmöjligheterna för även om vi kanske har uppnått politisk jämställdhet så är hela vårt samhälle fortfarande uppbyggt kring en patriarkal struktur som håller kvinnor beroende av män.

Svensson raljerar kring att Witt-Brattströms man måste ha varit bra mycket bättre privat än vad han framstod i offentligheten ”eftersom denna kända feminist tycks så kär i honom” och jag har ingen aning om huruvida just han är en bra typ eller inte. Däremot så vet jag att det inte behöver ha betydelse alls. Man kan vara gift med en helt sjutusans bra typ och ändå åka dit för allt man gjorde tillsammans med denna bra typ var för varandras bästa. Man bara liksom vallades in i fällan – inte av honom – utan av hur samhället är uppbyggt.

Det är skitjobbigt att vara jämställd och det kräver konstanta uppoffringar. Det är, i dagens samhälle, inte på något vis den lätta vägen att gå. När man försöker leva som två likvärdiga personer kräver det ju anpassning till varandra. Och att försöka hålla balans i den anpassningen samtidigt som samhället snurrar kring patriarkal, heteronormativ tvåsamhet, man inte har sovit en hel natt på flera år och räkningarna måste betalas är ingen fucking dans på rosor. Därför blir jag bat shit crazy av Svensson text. För att hon lutar sig tillbaks och bah ”jorå flickor, världen är ett smörgåsbord och det är bara välja”. Kanske Witt-Brattström inte har något att lära Svensson om att vara feminist (som hon ju ändå inte vill vara) men hon skulle kunna lära henne en jäkla massa om hur det är att vara mänsklig.